Senaste kommentarerna i forumet

Jag åkte upp i söndags kväll för jag skulle jobba på måndagen. Och jag måste säga vistelsen här ensam, med meditation och yoga. Utevistelse. Och en massa bra litteratur som jag läst t ex "Kvinnor som älskar för mycket" - mycket bra och hög igenkänningsfaktor. "Drömliv" av Kajsa Ingemarsson bl a - bra påminnelse hur man ska få kontakt med sin själ och inre röst igen. Al-anons lilla blå bok - många bra påminnelser och slagord där som man kan hålla fast i när det blåser.
Jag kom hem och där låg han på soffan och sov och hade druckit whisky. Han skulle trappa ner... Hursomhelst kände mig lugn, precis som en del andra sagt här. För första gången gick jag inte igång och blev arg eller ledsen. Insåg att detta är hans ansvar, jag kan inget göra. Maktlös! Inte bara ett ord utan jag kände det.
Gick och jobbade på måndagen och på morgonen hade han otrolig ångest förstås, men jag sa bara: Ja den har du ju själv skapat, så det är klart du har det och måste genomlida den. Jag kan inte hjälpa dig.
Kom hem på måndagen och mådde ff bra och kunde känna lugnet mitt i kaoset och hålla mig utanför fast jag var mitt i det.
Dock hände nåt på tisdagen. Då gick jag in i mitt medberoende igen. Då började jag känna att så här kan vi inte ha det. Han var inne på sin 17:e dag. Jag började styra och sa: att nu kör jag upp dig till TNE, du behöver hjälp. Du fixar uppenbarligen inte detta själv. Du har försökt sluta i 14 dagar nu. Jag ringde de hade semesterstängt i vår stad och man fick åka till grannstaden. Han ville inte dit. Men han kunde komma till beroendemottagningen för bedömning och poliklinisk avgiftning. Lät ju jättebra! tyckte jag. Inte han. Nä han skulle inte dit han hade för mycket ångest. Ville försöka själv. Tog en Sobril han hade kvar sen tidigare. När jag kom hem igen på em så var han påverkad av alkohol och sobril. Jag blev galen! Arg och besviken och gav mig på honom verbalt. Lugnade ner mig och lagade lite mat. När vi ätit provade jag en annan taktik. Nu skulle han bara in och jag försökte tvinga med honom dit. Lyckades inte. Han ville inte, ville fixa detta själv. Jag blev arg och besviken - igen. Packade ihop och bestämde mig för att åka till landet igen direkt. Han somnade och jag väckte honom bara för att säga hej då. Då började han manipulera för att jag skulle stanna och han ville inte att det skulle vara så här osv. Jag blev ledsen. Besviken kanske främst på mig själv att jag vacklade. Bestämde mig för att stanna till dagen efter och försöka få honom till mottagningen då. Vi beslutade att gå ut i trädgården och rensa ogräs tillsammans. Han kammade till sig och var hyfsad. Sa jag tar en Sobril istället nu och försöker. Jättebra, tänkte jag. Väl ute i trädgården var jag sysselsatt på mitt håll och han på sitt. Han kom och lånade nycklarna för att hämta en skyffel. Efter en stund hörde jag honom inte. Blev misstänksam. Då hade han gått in och druckit öl. Han blev nu mycket påverkad och lutade som tornet i Pisa. Fullt sjå att få in honom och han rasade ihop på sängen. Jävla dåre och dricka ihop med Sobril. Han sov en stund och efter ett tag när jag tittade till honom tyckte jag han inte andades, men det gjorde han som tur var. Nåja han kom sig, men man blir mörkrädd. I nyktert tillstånd skulle han inte ens ta en huvudvärkstablett och skulle ju aldrig tänka sig att blanda tabletter och sprit.
Pratade med en kompis i telefon som undrade vad jag höll på med. Jag med. Sa till henne att jag vet att jag borde lämna honom nu. Men samtidigt känner jag att jag kanske kommer att ge honom en chans till i alla fall. Är du inte klok! sa hon. Nä jag vet. Det är bara att skjuta upp allt. Om 2-4 mån super han igen. Och då kanske han är av med jobbet också. Jo jag vet. Varför agerar men så här knasigt helt irrationellt och mot sitt eget bättre vetande. Det är nog det som får mig må så dåligt också. Tror också jag tänkte att om jag inte får iväg honom nu så tar det kanske 1-2 veckor till med supande och sen måste jag ändå vara den som ser till han kommer under vård.
Hursomhelst dagen därpå hade jag bestämt mig när jag klev upp. Vill han inte åka in idag så åker jag till landet. Jag sitter inte i stan i denna hetta med allt vad det innebär att inte kunna sova på natten av all ilska och besvikelse inombords, av att han luktar, acetonlikt denna gång och av att det är så himla varmt i lägenheten.
Bli frustrerad och besviken på honom. På mig själv. Jag frågade om jag skulle skjutsa in honom. Nej, jag vill inte, sa han. Jag vill fixa detta själv. Ok sa jag bara . Ditt beslut. Jag åker. Han ville få mig att stanna men jag åkte. Kändes bra. Kände lättnad direkt.
När jag pratade med honom på kvällen så hade han lyckats avstå alkohol hela dagen. T om duschat, rakat sig och varit och klippt sig. En ren bedrift i det tillstånd han var när jag åkte. Idag har han klarat sig hittills. Dag 2 som nykter. Full av ångest över vad han ställt till med - igen. Frågar sig hur han kan göra så här. Jag säger ingenting just nu. Behöver ju inte spä på hans ångest just nu. Vet inte om jag är beredd att slänga ut honom heller. Helt obegripligt! Varför tycker jag att det är ok att ha det så här. Blir rädd för mig själv. Vet ju också att gå länge i det här gör att känslorna avtrubbas och gränserna flyttas fram. Samtidigt så vill jag tro att han påbörjat sin väg mot nykterhet och jag inte vill ge honom dolkstöten just nu. På samma gång vet jag ju också att det kanske är han som ska göra jobbet ensam. Orkar jag stå bredvid i denna kamp? Vill jag? Har jag nån energi kvar till det? Orkar jag verkligen ett återfall till?
Jag säger han kan komma hit när han mår bättre. Men känner att jag vill inte vara i denna ångesten efter en period en gång till heller. Det han skapat får han ta hand om. Han är en vuxen man. Inte ett barn som måste tas om hand.

Och kämpa på själv. Känner igen det du skriver om att man också kan ta tillbaka nån eller gå in i det igen, mot sitt egna bättre vetande. När denna man och jag träffades så upplyste han mig ganska omgående att han hade alkoholproblem. Då var jag väl någorlunda sund och min första reaktion var att du är alkoholist och jag är medberoende - en ekvation som inte går ihop. Det var så fantastiskt att träffa dig och jag känner starkt för dig, men NEJ TACK! Vi kan tyvärr inte fortsätta träffas. Och så var det, jag var såå stolt över mig själv att jag handlat rätt för en gångs skull.
Men så efter en månad så hörde han av sig via mail och undrade om vi inte kunde umgås som vänner eftersom vi fått så fin kontakt direkt. Boom! Och så var jag fast och det var jag som var pådrivande i att gå från vänskap till ett förhållande. Som sagt man får hålla i sig i alla räcken som finns för man är sannerligen en fara för sig själv!
Nåväl 7 år senare är jag här och har syltat in mig i medberoendet igen. Väl medveten och jag jobbar med det och gör inte alla dumma saker men som sagt botad är jag långtifrån.
Kämpa på Ullabulla! Du fixar det! Vad du gör ring inte och ha beredskap för hur du ska agera om han mot förmodan ringer dig.

Det känns alltid så bra att läsa det du skriver till mig.
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, det känns bra att få bekräftat att jag inte tänker helt galet.
Får se vad som har hänt i mitt liv innan kvällen.
Jag är jätterädd men samtidigt vill jag att det ska bli ett slut på det här!!
Jag är inte van att ta beslut och så måste jag ta ett så stort beslut som kommer att livet kommer att förändras för flera människor förhoppningsvis till det bättre!
Kram

Jag har varit borta härifrån ett tag, och nu är det dags för mig att återvända. På gott och ont, och detta inlägg är tufft att skriva.

Dekadensen. I slutet på 2012 så gav jag mig in i dekadansens spår, tog helger och dagar, lika flummiga och ångestfyllda som tidigare, men på något sätt störde det mig inte. Jag levde på och drack rejält kanske en gång varannan månad.

Sedan började något som liknade en återupprepning av mitt tidigare liv. Jag påbörjade ett förhållande som inte gick bra, och istället för att göra slut så började jag istället längta efter, och planera, stunderna då jag kunde vara själv, de helger jag kunde dricka och göra vad jag ville.

Och precis som sist, när förhållandet tog slut för någon månad sen, då blev istället drickandet direkt extremt plågsamt, bara ångest, misstag och förlorade pengar.

Förra veckan blev en segdragen katastrof, drack 5 dagar av 7, gick på krogar, sov över i bilen där jag hade vin, och brände så mycket sparpengar att jag knappt kan tänka på det.

Och här jag nu igen. Dag 5.

Förlåt alla ni som jag bara övergav och inte berättade något för. :( Jag läser igenom allt som skrivits i tråden, om och om igen.

du närmar dig stunden för sanningens ögonblick, den stund när du ska tala klarspråk med familjen. Så klart du är fylld av bävan.... det tror jag alla, eller åtminstone de allra flesta är inför ett sånt steg. Att berätta för sina närmaste att livet kommer att förändras. Förändras mycket. Och det är du som står för avgörandet - men det är inte du som fört livet dit. Du har förstås varit delaktig i ert gemensamma liv men du är inte ansvarig. Inte för mer än din del.... och den jobbar du med så bra du kan! Du har försökt, du har tänkt & känt, du söker hjälp. Du har gjort och gör vad du kan, lita på det!

Beträffande dottern så måste hon få vara arg. Arg, besviken, ledsen, sorgsen.... hon äger rätten att känna alla sina känslor och det är fint om du kan ge henne utrymme att uttrycka dem MEN det betyder inte att du ska ändra ditt beslut - det är du som är vuxen och äger rätt och ansvar att besluta var dina krafter, din ork och din lust att leva som du haft det tar slut. Dottern har sitt liv framför sig och ska snart bestämma om sitt eget liv.

Och du ska inte skämmas över dina känslor för den andre mannen.... däremot kan jag förstås påminna om Barbro Hörbergs text om frusen flicka... Ta det lugnt. Jag blev frestad att skriva "fjärrförälskelse" som ett beskrivande ord. Njut av den, njut av att kunna känna varma goda känslor. Njut av allt gott du får men ge dig tid. Ta det lugnt. Du har resten av livet framför dig. Kramar / mt

Det känns skönt att jag har gjort det!!
Jag tyckte verkligen att det var jättejobbigt att göra det, men det gick bra.
Den som svarade hade inte riktigt koll på det men trodde att lägenheten var ledig.
De skulle ringa mig idag och tala om närmare.
Jag är så. Otroligt orolig för det här!!
Tänk om lägenheten nu är ledig, då måste jag ju tala om för familjen att jag ska kolla på den och att jag vill flytta!!
Det jag är mest rädd för är hur min yngsta dotter kommer att ta det. Lilla gumman, jag vill att hon ska ha det bra och jag tror att hon blir arg på mig.
Det bara snurrar i huvudet, hur det ska bli med allting.
Hur vi ska dela upp saker och hur det blir med det ekonomiska bl.a.
Nu ska jag vara ärlig, jag skäms att skriva det här men här kan man väl skriva allt?
Jag har fortfarande kontakt med mannen som jag berättade om förut, vi pratar och sms:ar varje dag. Det känns så otroligt bra med honom. Han är lugn ,trygg rolig,snygg och han är singel!'
Han säger att han kommer att vänta på mig. Jag tror inte att det är en tillfällig förälskelse, det här är något mer!!
Som jag skrev förut har vi bara träffats vid två tillfällen o han bor 80 mil från mig.
Nu är det så att han tänker komma hit nästa vecka och hälsa på en släkting och så vill han träffa mig.
Det var inte så här det var tänkt, jag skulle ju vara själv när jag har flyttat o försöka hitta mig själv igen!! Det hade säkert varit det bästa.
Men vad gör man när man känner så här för någon?
Han gör så att jag mår bra och det var så otroligt länet sen jag kände så.
Har också så dåligt samvete att jag blev tvungen att ljuga för min dotter när hon kom på mig att prata med honom, jag sa att jag pratade med min kompis.
Mår jättedåligt över det, brukar aldrig ljuga för mina barn:(
Är jag en hemsk människa?
Jag var bara tvungen att skriva ner mina tankar för allt snurrar för mig nu!!
Kram

Satt just och tittade på en bra engelsk deckare(Rebus), efter ha löst fallet slog han sig ner med en riktigt stor wiskey, fan vad skönt det såg ut. Men vet ju att jag inte klarar det.

Du är en fin stark människa som vågar vara ärlig och inte bara stryka medhårs.
Stor kram på dig.

jag minns dig så väl! Så bra att du söker dig tillbaka hit!

Det är länge sen du skrev här men du tipsade om din blogg och den har jag besökt emellanåt. Jag förstår så innerligt väl att du är trött på alkoholen i ditt liv. Trött på vad alkoholen gör med dig - hur den frestar, lurar och bedrar dig,hur den skadar relationen till din man och era barn och vad den gör med ditt liv. Jag är brutalt ärlig nu... men efter att ha läst och skrivit här länge och inte minst efter att ha deltagit i öppna AA-möten så tänker jag att din berättelse är en skrämmande illustration på en (av många) lycklig, framgångsrik kvinna i utförsbacken. Att det är "bara" var 15:de gång du tappar kontrollen är alldeles tillräckligt! De situationer du utsatt dig och dina kära för är alldeles tillräckligt allvarliga för att du ska välja ett nyktert liv.

Jag såg att Stigsdotter lämnat en kommentar i din blogg. Sök upp hennes tråd här och läs, jag tror den kan inspirera dig. En annan tråd där du kan känna igen dig är victorias. Det senaste hon skrivit finns i "Det vidare livet" men det finns en lång berättelse innan hon "flyttade" dit.

Jag hoppas att mina ord inte gör dig (alltför) illa. Jag skriver i välmening och omsorg. Nu när jag skriver minns jag också hur det kändes i början av min tid här när Adde, Lelas och K (minns ej nicknamet) var brutalt ärliga mot mig beträffande min man. Jag valde mitt eget tempo och min egen väg, det var den rätta för mig, men de hade också rätt från början. Det vet både maken och jag idag.

Idag är jag fylld av djupaste respekt för alla som har kraften att bryta ett missbruk. Kanske det första steget är att övervinna förnekelsen, se sig i spegeln, möta sin egen blick och se sanningen. Respekt känner jag också för dem som befinner sig i kampen och snavar... jag har lärt mig hur många dimensioner missbruket har. Men - jag har fått möta många som lyckas och vinner friheten! Jag vet att det är möjligt!

Allt det bästa till dig trollnäsa och andra som är i kampen! / mt

Ska vara ha lite till

Bra Vickan69 att kunna gå in på systemet och veta vad man ska ha och inte behöva fundera om man inte ska halte till för säkerhets skull. Trevlig resa och håll i.

Känner igen den längtan av det lätta lite euforiska ruset som varar ngr minuter, tar ngr glas till för att behålla det, oc h vips har det blivit för mkt, och resten blir bara slentrianmässigt supande. Lika bra inse att det bara är en passerad tid. En dag i taget.

Och konsumtion som bara ökar och hur snabbt man blir full sedan, den pinsamma känslan av att sluddrande tel och alla inklusive barn som ser hur påverkad man är. Usch!
Det går fort utför när man gått över gränsen.... Vi ska vara stolta över oss själva igen, eller hur. :-)

Kramar

Fortsätt så! Känns det inte bra?

För min del går det lättare och lättare nu när jag varit utan ett tag. :-)

Kram

Ha det gott och kramar så länge!
/v

Och när jag kommer tillbaka (från nordligare breddgrader ;-) så har det gått två veckor till för dig. Varför dricka skiten? Jag är så arg på A. Hade med mig alkoholfritt till middag igår. Jätteskönt att bryta upp i tid och vara klar i huvudet hela tiden. Roligt har man ändå.
Märker dock att jag tycker att en del människor är riktigt ointressanta, kanske pga av alkoholen. Ser så tydligt vilken nappflaska det är för många. Jag tror de flesta bara beundrar vårt beslut innerst inne. Jag hade med mig en flaska med A som jag gav värdinnan och en flaska utan A. Inga problem att handla både och på systemet. Kändes skitbra!

Börjar känna mig starkare i min övertygelse om att inte vilja ha A mer. Vet att det kommer frestelser men jag vill verkligen stå emot. Slå dina rekord Sissan med hästlängder. Det vore väl härligt!?

Styrkekramar till dig

Hej Furulund, vilket modigt och klokt beslut du tog att skaffa dig konto här och skriva av dig!!
Antar att du ägnat en del tid åt att läsa i andra trådar? Om inte - gör det!
Du kommer att märka att du inte är ensam, och att den samlade erfarenheten och klokskapen på detta forum är enorm!

Abstinens eller inte, men som du beskriver det är du nog inne i det där ekorrhjulet som ibland snurrar så snabbt att man inte ser klart. Det du vill ha mot ångesten är också det som orsakar ångesten.....

Åh, så jag förstår att det måste kännas tufft att vara stark inför andras problem, när du är så full av egen oro och ångest!
Det är nog väldigt individuellt hur länge man bör hålla upp för att bli kvitt den allra värsta oron.
Själv är jag bara inne på min 5:e dag utan någon öl (som det oftast varit för mig) och jag är konstant trött.
Insåg också redan dag 1 (som gick förbluffande lätt) att det för mig nog handlade väldigt mycket om att sudda ut en växande ångest över "vart har livet tagit vägen...?!", och att det för mig handlar om att våga möta den känslan och ta itu med den, lika mycket som att inte dricka.

Där är inte du, såvitt jag förstår är du ännu inte fyllda 30? Så din ångest har nog ett annat tema, men våga se den. Ge den ett namn!
Fly inte. Och stå emot lockelsen från Systemet, där säljs bara sånt som göder oron och ångesten - åtminstone för oss som kommit så långt att vi självmant har sökt oss hit, till Alkoholhjälpen...

Kämpa, Furulund! Och skriv av dig, här eller annanstans - men ner med känslorna i ord!

Massor av kramar!!

Det som hänt kan du inte göra ogjort. Skit i det nu! Fokusera på dig, din framtidstro, styrka och nyktra liv. Tids nog när ångesten är borta och du är starkare kan du kanske reda ut/tala med personer som du vill ställa saker till rätta med.

Jättebra, fortsätt så och träna på att vara i nuet, slappna av och tänka snälla tankar för att skapa styrka och ro i dig själv. En dag i taget... Du klarar det!

Kram

till dig Kastellen med förhoppning att sommaren och livet är gott! / Kramar mt & mg

Härlig inställning!!! F-n vad duktig du är och vad bra det går!! Jag blir så glad för din skull! Ska ta till dig dina tre mål. De skulle jag också vilja uppfylla! :-)

Stor kram och tack för inspiration!

Roligt att höra av dig igen! Omständigheterna kunde väl förstås vara lite annorlunda... Fortsätt att läsa och skriva på forumet. Det ger hjälp. Jag tror absolut att du klarar att sluta igen. Varför inte idag? Även om livet är tufft, så blir det inte enklare med alkohol. Vi lurar oss själva med det tyvärr. Nä hörru - ta nya tag, så kämpar vi tillsammans igen!! Det går!

Stor kram

Hej kära du!

Tråkigt med neråtperiod. Men tror du inte att det kan vara dels efterreaktion på mannen. Du har haft större fokus på honom ett bra tag och börjar nu vända dig innåt igen? Dels en reaktion på besöket i sommarstugan? Starkt av dig att åka dit, men också farligt. Tror du inte att många vintankar återuppväcktes därigenom?

Vad det nu må vara så får du aldrig glömma hur fantastiskt duktig du varit under hela den här tiden. Du får inte kasta bort det och ta det där första glaset. Kanske bra med ett mötesbesök också om man känner sig nere...? Tänk - du har snart varit nykter i ett år!! Tänk vad häftigt!!

Min största kram till dig

Tänker på dig och hoppas du mår bra och har en fin sommar.
Kram Konstnären

Varm sommarhälsning, och hoppas du har det bra. Mannen har varit nykter drygt 3 veckor, skönt
Kram Konstnären

Uppe som vanligt vid sextiden och har faktiskt jobbat en timme nu. Har varit inne i en deppig period då jag ifrågasatt mig själv.
Jag har helt enkelt varit sugen på vin till och från. Kanske har man en kris när man börja närma sig 11 månader. Känns bättre idag.
Vet inte om det är sommaren, solen och att jag vill försköna vinets inverkan på mig. Tog cykeln ensam i går kväll och satt nere vid
min sten vid havet. Tankarna fajtades i huvudet och inte blev det bättre att det satt ett par intill och käkade grillad kyckling, och javisst
lite rosevin till. Min hökblick såg direkt att det var rose. Såg väldigt mysigt ut och jag började tycka synd om mig själv.
Fick ta ett allvarligt snack med mig själv.
Var du glad och lycklig när du fick dricka vin. Nej inte sista åren. Dåså
Blev du pigg och social. Nej, började isolera mig i slutet för att ingen skulle se.
Har du begär och längtar du efter vin, eller har du bara tråkigt just nu. Kan vara för mycket ledigt. Jobba mera då. Ja.
Kan det vara så att det är en gammal vana som sitter som cement. Ja, det kan det vara.
Tror du att alla som dricker är så där lyckliga. Nej, kanske inte, men ibland vill jag tro det.
Du ska leva ett bra liv utan alkohol, som bara förstör dig psykiskt och fysiskt. Glöm aldrig det.
Nu har du fått ont i magen och känner dig stressad, bara för att du tänker på vin. Ja, jag vet.
Du har mycket att vara tacksam för, du har mat för dagen, du har tak över huvudet.
Så där satt jag och mådde mycket bättre när jag kom hem.
Inser mer och mer att den där typen A, kommer att vandra vid min sida hela livet, dock i bakgrunden.
Kände mig så svag i går. Men idag positiva tankar
Kramar till alla, och idag inget första glas för konstnären
Konstnären