Senaste kommentarerna i forumet

Tack Skytt och PP för uppmuntrande stöd.

I dag är det en vacker och härlig sommardag. En promenad i solen gjorde att ångesten lättade lite, och man känner att man vill ha tillbaka ett liv med ro och harmoni, utan alkohol. Det borde gå om man kämpar, och tar en dag i taget.

Sommarhälsning till alla som läser det här.

/Pi31415

Det gick bra, kändes dock lite konstigt att sitta där när folk blev fullare o fullare.
Men ok....

Igår bestämde jag för att dricka den halva flaska vin som fanns hemma. Inget mer.
Min man överraskade dock med en strawberry drink som jag drack halva.
Det var svårt att sluta men gick bra.
Idag blir det grill hos syrran o jag tar med alkoholfritt....
Sommaren gör det inte lätt....

Kram

När jag satt och iakttog folket igår så kommer det in en motorsnipa med ett gäng medelålders män ombord. Samtliga var kräftröda i skinnet efter en solig dag på sjön. Inte så konstigt när vinterhuden exponeras undrar en heldag i badbrallor. Överförfriskade är bara förnamnet. Sång skrål, och för den nyktre helt omotiverade högljudda skrik för att få uppmärksamhet från övriga ombord. Alla ansåg för tillfället förmodligen att de var de ballaste på jorden. De var nu påväg att ge sig ut, vidare i kvällslivet och skulle vidare på någon pub eller bar. Så på med kläder och iland. Nu bar det sig inte bättre att när en av killarna som skulle gå iland, stod på det smala däcket i höjd med överbyggnaden, så klev näste gubbe upp efter honom. En stadig ölmage på säkert 120 kilo. Av krängningen som plötsligt uppstod dratta killen framför i sjön. Ni kan tänka er synen? Svårt att inte brista ut i skratt. Men saken är den att killen var en hårsmån från att slå huvudet i båten som låg intill....
I vilket fall kom killen upp till ytan och han var oerhört upprörd. Hur i helsike skulle han nu kunna gå ut med de andra när han var genomblöt?!
Resultatet kunde ju blivit ett helt annat och mycket värre. Nu blev det istället en rolig grej och kanske något att sitta och garva åt nästa gång han super med polarna? Resultatet blev i alla fall att han fick sätta sig i en taxi för att åka hem och byta om, och nästa vecka förmodligen en ny mobil.

Det är skönt att tänka på allt knas jag slipper när jag väljer att hålla mig ifrån alkoholen. Är det det här som gör att den som inte dricker ibland anses vara en tråkmåns?

En fin dag i solen!

//PP

Idag AA-kvinnomöte. Jag öppnar. Att gå på AA, håller mig nykter en dag i taget. Och är jag nykter, så kan jag göra allt, som jag vill göra. Härligt.

Chefen,
hur har det gått?
/Ursula

Godmorgon, ni som är uppe nu, och har varit ett bra tag.
Izzy, tack för tipsen! Det är märkligt hur ens liv har tagit underliga vägar. Vem hade trott att man en dag skulle befinna sig i en så konstig situation som att ha en make med ett missbruk?!? 'Sånt som händer andra' (Är det högmodigt att tänka så?)
Jag ska kolla upp stresshantering och mindfullness. Har kollat ibland när andra på forumet har tipsat om grejer, mest lite slumpmässigt. Allt sådant tar TID. (Jag är nog stressad).
Men i alla fall, jag börjar se hur mitt liv kommer att gestalta sig och det är inget som jag gillar. Beroendet i maken kommer att slingra sig fram genom livet i vår familj, listig som en orm. Jag kommer att parera. Tills barnen har sina utbildningar klara.
??
Kul perspektiv.
Alltså..

Ja, kanske försöka fokusera på nåt annat. Det som skulle få mig att bli helare, må bättre.

För närvarande blir min man alltmer harmonisk, nu med rätt exakt två månaders nykterhet.

"-Skulle jag kunna få komma fram här" sa han idag, då jag var i vägen i köket, istället för att få ett raseriutbrott...! Tror inte jag hört det förr.

Ja det är verkligen inte till personens fördel att befinna sig i dryckes-karusellen!

Låter klyschigt kanske, men jag behöver nog hitta mig själv igen. Allt är inte guld och gröna skogar trots allt.

Funderar på oss som par, han dominant, kan avbryta, bryta in, köra över lite och står upp stadigt för sitt race.

En man som är trygg med sig själv, och som "vet var skåpet ska stå", kan man också säga.

Och jag som är försiktig men självständig, och hatar att bli tillsagd vad jag ska göra och vill bestämma själv, styra över mig själv.

Var tar mitt liv vägen, när någon annan dirigerar hela tiden och jag inte hinner med?

Har levt mycket ensam, kanske är det därför jag känner mig lite kvävd, vet inte.

Men jag har också hört "att gräset sällan är grönare på andra sidan, utan bara annorlunda."

Jag vet att jag måste kämpa, jag vet.
Jag vet att jag gnäller för mycket.
Jag vet att jag borde bita ihop mer.
Jag vet att jag håller på att döda min familj med min ständiga gnäll.
Jag vill egentligen inte dricka.
Jag vill förändra mig själv.
Slutade äta antidepressiva för att lära känna mig själv.
Det är ett intressant möte.
Ok. Jag utan vin = duracell kanin. Måste hela tiden föra någonting, för mycket energi. Jobba, städa, fixar trädgården, träna osv.
Jag utan antidepressiva = bunny kanin. Vill ha sex hela tiden.
Förmodligen håller jag på att bli den perfekta kvinnan.

Ja det är svårt att förstå avsaknad av förnuft och insikt när det gäller alkoholen. Det är väl just det som är när vi blir beroende?!
vill nog påstå att vi även kan bli beroende av destruktiva relationer.
Fint att se att det verkar gå så fint för dig nu för tiden. Ensam hemma utan att Drick! Jojo! Här sitter en till, spritt språngande nykter ☺

Trevlig kväll

//PP

Jag är ensam i helgen. Frugan bortrest och träffar lite folk. Jag kan tycka att det är skönt att vara ensam stundtals. Sova tills man vaknar av sig själv, äta när man är hungrig, vara tyst och allmänt reflektera lite över tillvaron.

Jag lyssnade lite på en av mina favoriter tidigare idag, Freddie Wadling. Hans titelspår på senaste skivan, Nu lyfter vi från marken, skulle kunna vara en sång om mig själv (och kanske även andra med A-problem) Så vemodig men ändå full av hopp.

Jag har många gånger funderat på vad det är som gör det så otroligt svårt att förändra/sluta med sitt drickande. Under hela mitt liv har jag fattat en massa beslut, de flesta vettiga. Överlagt positivt mot negativt och kommit fram till en slutsats. Varför har jag då inte lyckats under så lång tid med detta så grundläggande problem??

Svårt att svara på. Lägger vi handen på en kokhet platta lär vi oss att undvika detta i fortsättningen. Är vi allergiska mot något livsmedel undviker vi detta även om vi tycker att det är gott. Förvisso kanske man kan tala om någon form av allergi även mot alkohol men de flesta av oss mår ju inte dåligt efter några glas, utan det tar ett tag.Jag tror den bästa jämförelsen kan vara när man upplever en väldigt stark fysisk åtrå till det motsatta könet. Man sätter skygglappar för ögonen och ger sig, med hull och hår, in i ett förhållande även om det i övrigt finns noll förutsättning för någon stabilare relation. Jag hade själv ett sådant förhållande för en herrans massa år sedan. Jag var helt uppfylld av denna kvinna och var beredd att göra vilken uppoffring som helst bara jag fick spendera tid med henne. Vi blev så småningom sambos. Vi var så olika man kan vara. Omgivningen såg detta och påtalade även lite fint detta men jag var både blind och döv. Det var två mycket jobbiga år och jag fick en hel del smällar. När det hela tog slut var jag fullständigt förkrossad och ville inte leva längre. För att göra en lång historia kort så "läkte såren" och jag träffade så småningom min fru, vilket jag är mycket lycklig för idag.

Alkoholen fungerar lite på samma sätt. Innerst inne vet vi att det inte är bra för oss men vi blockerar detta faktum och gör nästan vad som helst för att få oss ett litet rus till. Det är så lätt att skjuta upp sitt beslut till förändring. Fråga mig, jag har gjort det hundratals gånger. Jag har velat sluta straxt innan jag ska gå till läkaren för prover, när jag har slutfört en jobbig arbetsperiod, när semestern är slut, när semestern börjar, när jag fyllde 40, när jag fyllde 45, när jag fyllde 50, etc, etc.

Lättillgängligheten av denna socialt accepterade drog gör ju inte heller det hela enklare. Jag försöker förstå varför jag har hamnat i den situation jag har idag. Inse att alkoholen för de flesta människor är något positivt, som det också var för mig en gång i tiden. Men att det för mig inte fungerar längre och jag har förbrukat min levnadskvot av A med råge.

Ursäkta rörigt inlägg.
Kämpa på alla ni där ute/Tjalle

Bra att du tar tag i problemet. När man inser sitt a-problem och försöker göra något åt det, kan det bara bli bättre. Ta hand om dig...

Helt klart, där jag sitter vid vattnet har nu det skrålande fyllet i shorts och kortärmat intagit strandpromenaden. Folk som är berusade beter sig ju som de inte vore kloka. Gökbo på flaska?! Dricker en alkoholfri veteöl och käkar lite chilinötter. Om 10 timmar kan jag ta en morgon promenad om jag vill. Jag kan även ligga kvar och dra mig. Oavsett är jag en vinnare då. Det är viktigt att focusera på det positiva...

//PP

Känner igen det där du beskriver att det blir svårare efter återfall. Mitt första riktiga försök att bli nykter gjorde jag hösten 2010. Det var svårt i början men ganska snart kom tankarna på att det egentligen varit hyfsat och att ingenting kunde bevisa för mig att det inte skulle kunna fungerat att socialdricka. TROTS att jag läst mycket här på Forumet. Någon månad kanske det fungerade (med en väldans massa regler och självdiciplin, sen var jag tillbaka i det som varit innan.,Det tog mig tre år att komma tillbaka till punkten för ett nytt försök. Så onödigt, så,otroligt onödigt. Känner även igen att det nu går ganska enkelt och att det är väldigt lite tankar på att jag verkligen skulle vilja dricka. Men allt som oftast uppstår situationer då jag får vara på min vakt.

Hoppas att dagarna framöver är drägliga för dig. Du grejar det säkert den här gången med. Tereligion nykter lördagskväll!

//PP

Du kämpar så bra, Kanintjejen! Jag är så imponerad över hur du står stark när det frestar på som det gör! Gå tillbaks i din tråd och läs igen! Om hur värdelöst det är att dricka och hur bra det är att låta bli.

Du klarar det här! Det kommer att bli lättare och bättre vartefter. Du är stark! Jag tror på dig!

STORA styrkekramar!

Det här härliga vädret och alla överallt som små dricker, alla reklam och sånt.
Igår gick jag igenom helvetet för att inte gå till bolaget och inte köpa vin.
Det slutade så att jag grät och städade kylskåpet mellan 22.00 och midnatt.
Sovit jättedåligt, mått piss på morgonen och sånt. Hela tiden jävla nykter.
Idag har jag inte köpt någonting heller, jag har tagit bort ogräs i hela trädgården, tvättad, diskad, städat.
Nykter. Nykterheten gör så ont.
Jag kanske överdriver eller något.
Jag måste vara nykter, jag får inte ändra mig.

Jag förstår hur du känner. Jag känner mig ofta väldigt ensam även om jag har några få väninnor jag kan tala med. Men jag vill inte belasta dem med mitt ältande hela tiden. Skulle behöva ha en vän som förstår mig o är el har varit i liknande situation . Jag tänker sällan på mig själv el hittar på nåt roligt. Oroar mig för andra hela tiden o försöker se till att de mår bra. Sim du tänker jag mycket på barnen o deras framtid o utbildningar o jobb mm. Men som min kontakt på beroende enheten sa så måste jag tänka på mig själv o se till att göra saker för mig då blir jag också till mer stöd för andra. Fick tips om mindfulnes o stresshantering som jag tyckte lät bra. Kanske är något för dig med ?
Lördagskram till dig ?

Tack för att du delar viktig kunskap!

Jag hade en person som var mig mycket kär, som idag inte finns ibland oss. Han firade din AA-födelsedag stort varje år. Blev över 40 stycken!

Varje födelsedag bjöd han in vänner och hade världens baluns, självklart utan alkohol. Jag frågade inte tillräckligt om hans liv och val medan jag hade tid. Jag förundras dock alltid över "vad är så märkvärdigt med nykterhet att det måste firas så".

Idag med de erfarenheter jag har och det jag läst här och på andra ställen förstår jag varför varje år (och dag) behövde firas stort. Mot slutet av hans långa liv, var hans hem fyllt av AA-vänner som stöttade in i det sista. Möten hölls i hans vardagsrum och på slutet i hans sovrum Han gick på möten en till två gånger i veckan i alla år. I början oftare.

Hans motto var "I could have missed it all!"

Önskar dig all styrka för att finna ditt välmående igen.

Jag tänker tillbaka på när jag varit utan alkohol i 1,5-2 år, under mitt 16 års långa uppehåll. Då fick jag uppleva en rofull trygghet gentemot alkohol. Oavsett situation, humör, trötthet eller miljö, så kände jag aldrig några behov av att börja dricka igen. Och kände jag någon gång ett litet sug, så såg jag till att aldrig ”sträcka ut handen efter det första glaset”. Det var underbart. Och detta ”tillstånd” varade år efter år.
Jag känner intensivt att jag väldigt gärna skulle vilja få uppleva detta igen.

Men varför i all världen började jag dricka efter 16 års uppehåll?
Ja, jag drabbades inte helt plötsligt av ett våldsamt sug efter alkohol och sprang till bolaget 10 minuter före stängning och köpte en flaska och drog i mig!
Nej, istället funderade och tänkte jag länge och väl över om jag eventuellt skulle kunna (våga) prova att dricka. Jag vägde för- och nackdelar samt risker mycket noga. Jag hade ju en gång tidigare haft ett längre uppehåll, provat att börja lite försiktigt, men det hade gått åt fanders efter 1-1½ års måttligt drickande. Så, skulle inte den erfarenheten kunna avskräcka mig från att prova samma sak igen?
Jo, fast jag ansåg att jag hade bättre förutsättningar att avbryta alkoholanvändningen om det inte fungerade. Jag ansåg mig vara mentalt bättre rustad, ha betydligt mer erfarenheter, vara mer ”utvilad” från alkoholen (16 år är så otroligt mycket mer än 3 år). Att jag ansåg mig mentalt bättre rustad beror på att det hade krävts en betydligt större mental vilja att kunna släppa alkoholen den andra gången än den första. Självklart eftersom jag var mer skadad av alkoholen, och ”hjärnan var mer kidnappad”. Så, jag borde kunna uppbringa en tillräckligt stor mental vilja en gång till om jag misslyckades.

Där är jag nu! Jag ska kämpa för att det blir TREDJE GÅNGEN GILLT!

Med mina erfarenheter är jag 99% säker på att en människa som en gång varit alkoholberoende och lyckats sluta använda denna hemska drog, aldrig kan börja igen och tro att det går att måttlighetsdricka. Det kommer bara att fungera ett tag i början, men förr eller senare vinner alkoholen över viljan och förnuftet. Och då blir den nedåtgående spiralen brantare, man faller djupare. Gyttjan och dyn som man fastnar i kommer att vara segare att komma loss från. Om man kommer loss.

/Pi31415

Precis pelle så var det för mig, det där glidande över, jag kan inte säga när, för det gick obemärkt förbi mig oxså som du skriver. Ganska otäckt egentligen. Ja, nu har jag vaknat till en ny nykter dag och det är lördag. Lugnet finns inom mig återigen, kan vara förrädiskt men denna gången ska det bara gå. Förresten jag hoppas du mår lite bättre nu och att du kan se ljuset, jag ser det tydligt nu. Har du varit ute med båten någonting ännu. Idag ska jag göra hemmagjorda hamburgare så jag måste åka och köpa fin nötfärs. Aptiten har kommit tillbaka och jag har redan gått upp 3 kilo mycket bra. Jag önskar dig en fin lördag. Kramar Konstnären

Så länge man inte har hemligheter för sig själv är det kanske ok.
Så njut av helgen

Torsdagen var så trevlig och gårdagen lärorik. Det var ett litet misslyckande men ingen har märkt något. Bra att ha en hemlis för sig själv!
Positiva och salutogena faktorer funkar bäst!

Det slår mig hur hur många likheter det finns i alkohol problematik, men samtidigt hur oerhört olika dryckesmönster ter sig. Det sätt PI beskriver var under mina egna år i missbruk bilden av vad en äkta alkoholist var. Att inte kunna styra sitt agerande och totalt tappa kontrollen. Okontrollerat drickande, parkbänksalkisar och totala dropouts. Jag levde som några av er vet, i en högmodsliknande känsla av att mitt eget tilltagande missbruk var något helt annat. Jag var i och för sig en storkonsument av alkohol, men det konstiga var att jag på något märkligt sätt nästan var stolt över det. Jag "levde livet fullt ut". En livs njutare som såg dagligt alkohol intag som en normal del av livet. Mängden ökade i samband med en kris och sedan rullade det på. Aldrig att jag drack på dagarna, aldrig återställare på morgonen. Mycket exklusiva drycker och gärna i samband med god och vällagad mat. Det här känner jag igen nu från så många andra som målar upp en självbild av att inte ha alkoholproblem för att just slippa insikten och självkritiken. Att glida över från att ha en kontinental dryckesstil med en eller två eller tre glas om dagen till att det blir betydligt mer är något som går ganska obemärkt förbi. För mig blev jag först på det klara med vad som hade hänt när jag började svepa en öl eller ett glas vin så fort jag kom innanför dörren. Jag hade naturligtvis fått signaler från omgivningen innan, men bara avfärdat det som nonsens.
Det fina med att drabbas av kriser, beroende och sjukdom är kanske just att de ger möjlighet till att växa som människa. Att inte se på omvärlden och andras problem på ett nedlåtande sätt. Jag hoppas i alla fall att det är så, och skulle vara tacksam om det är det som blir resultatet av de erfarenheter jag samlat och resan som fortsätter.

Det kluriga med alkoholens alla negativa sidor är att den har något som är så starkt positivt i sig. Men så är det väl med alla droger. Jag vet inte hur vi löser det långsiktigt, men idag tänker jag ungefär som så att jag har fått mer av det än vad som tillstår någon under en livstid. Jag vet vart det skulle föra mig, och dit vill jag till varje pris inte tillbaka. Jag vill inte älta, men heller inte att det får falla i glömska. Det är en mycket svår uppgift som jag nog kommer att dras med framöver.

På djupet tror jag att bara de som upplevt detta kan förstå vad det egentligen handlar om. Hur kan man göra något sådant mot sig själv? Ja, mysko är det, men det är ju en sjukdom. Då är det ju verkligen inte så konstigt att det är ett mysterium för de som lever nära någon som agerar på det viset.

För min egen del hjälper det att ta andra som referens till min egen situation. Det fungerar bra både med negativa och positiva referenser. Både de som håller sig nyktra och de som fallit. Positiva förebilder och avskräckande exempel. En av dessa som jag ibland nämt är Per Holknekt. En person som jag känner igen mig i, på både gott och ont. En helt underbar person på vissa sätt, som samtidigt ibland betett sig som en idiot.

//PP

Lördag och äter frukost i trädgården njuter av en fin morgon.
Igår hände en sak som gjorde stresspåslaget blev 1000, tänkte inte på det i går men idag på morgonen kom jag på det.
Första gången jag inte ville ha alkohol när situation var löst tanken fanns inte. Innan hade jag löst saken och sen varit så uppe i varv att jag hällt i mig några snabba glas.
Funderar mycket över ordet självmedicinering, läste någonstans att det bara är missbrukare som använder det för att förklara sitt missbruk.
För självmedicinering är det bara i början, sen är missbruket lika för alla.
Och i mitt fall är ju alkoholen som gör mig sjuk och nervös, men började som ett sätt att varva ner.
Konstigt hur mycket som börjar falla på plats för mig just nu.
Så idag blir det av att njuta av dagen och göra kloka val önskar er det samma

Det känns inte bra, det här. Min man har druckit. Vid tre tillfällen, tror jag, under de sista tio dagarna ungefär. Lite, så lite, så att det nästan inte märks, så att man nästan skulle kunna ha misstagit sig. Trist, det här. Han går ju på AA ett par ggr i veckan. Jag frågade honom häromdan om han berättar sanningen eller om han går dit o pratar strunt. Jag menar, där tar de väl allt 24 timmar i taget, om man har klarat de senaste 24 timmarna. Jag undrar för mig själv om inte maken lägger upp strategin så att varje gång han är där är de föregående 24 timmarna rena? Skulle inte förvåna mig.
Vad lever jag för?
Mitt mål är att se till att barnen får sina utbildningar. Det är det som kommer i första hand. Och här, där jag bor, faller kostnaderna för utbildning på den studerandes familj. De beror till viss del på familjens inkomst men det är klart att det kostar.
Vad ska jag göra? Jag skulle vilja ha någon förtrolig kompis. Åtminstone av den anledningen borde jag börja gå på Alanons möten. För att inte vara så ensam. Barnen är ju så stora att de oftast är ute på helgerna. Jag måste skaffa mig ett eget umgänge, väninnor utanför familjerelationen.

Lavendeln, hej.
Det är sorgligt att läsa om din pappas öde, och därmed om ditt. Hårt.
Jag håller med PP ovan om att det är bra gjort av dig att börja skriva här.
Jag har egentligen inga råd jag kan ge dig..men jag funderar, hur ser din relation till din styvmamma ut? Kan ni prata eller t ex hälsar ni på varann bara, typ 'godmorgon', och sen inget mer eller inte ens det?
/Ursula