Senaste kommentarerna i forumet

Tusen tack!

Ja, så här; jag är ju hyfsat nyseparerad å dagen efter jag skrev här så fick ja reda på att exet skulle träffa en ny! Å sitta här med abstinens, barnfri vecka å veta att exet ligger med en annan... Jag fick dödsångest å va på väg att krypa ur skinnet! Det blev inte bananas. Jag har haft en trevlig helg med vänner och familj. Men nu har jag börjat jobba, med ett sånt där jobb där jag kör bil! Och så har jag barna! Måste å vill, men den där jävla ångesten, pulsen, svetten å oron! Tagit två öl ikväll å känner mig ändå som ett brandlarm! Hoppas du inte dömmer!

Nu har du ju tagit ett väldigt stort steg mot förändring då du skapat ett konto och börjat skriva här! Jag är också ny på forumet och läser med stort intresse alla berättelser och inlägg som ett gott stöd. Bra gjort! Kör hårt!

Adu Trollsnoken, tänk på morgondagen!
Vilket inlägg är roligast att skriva här:
- Jag föll dit och får börja om från dag 0 :-(
-Jag klarade det! :-)
Tror på dig och svik mig nu inte ;-)
// Calle

Farligt ute. Middag ikväll. Ingen, inte ens min man skulle titta snett på mig om jag drack.
Hmm. Vet att jag skulle kunna hålla mig i schack.

Men vore stoltare om jag höll mig spik nykter.

vill bara säga att jag läst.... och att jag lider med dig. Du skulle helt säkert behöva en klok och "fristående" person att tala med. Även om släktingar är kloka och vill väl, vill det bästa kanske de (som t.ex din faster) står för nära, har så stort eget känslomässigt engagemang - och det kan vara på olika sätt. Jag blir alltmer intresserad av familjemönster. Det är inget nytt för mig men tack vare (jo!) allt detta med missbruket, uppbrottet och alla möjliga andra familjesaker i mitt eget liv "ser" jag nya sammanhang,

Så tungt och trist - och så vanligt - att föräldrar inte orkar samverka med barnens bästa i första hand... men inte svårt att förstå att det blir så. Man (föräldrar) ser ju ofta saker på olika sätt.... Vet du, jag blev att fundera på om de här tunga känslorna är riktigt dina "egna" eller om du (också) bär någon annans känslor av otillräcklighet och misslyckande. Fundera lite på det.

Tror du att du kan säga till "bråktjejen" att du känner dig vanmäktig (välj ord själv) och fråga hur hon önskar/tycker att hon vill ha det... och om hon har nån idé om hur ni skulle kunna göra. Hur ni kan hjälpas åt. Det låter kanske banalt och omöjligt, jag tänker mest som en liten inspiration... om du skulle få nån idé om hur du kunde "vända tanken" och kunna känna-våga pröva att inte lägga på dig allt ansvar för det som är tungt och dåligt. Jag har ett minne från tidigare att du har lite talang för att ta på dig och bära skuld. Också för sånt du inte kunnat påverka och inte ska bära ansvar för.... Kram till dig fina vännen... / mt

Tack för att även du inspirerar konstnären!
Jag tror att jag har varit en expert på att dölja/förneka mitt drickande, men fy fan när man står där och förstår vad den är påväg att göra med ens liv.
Tack för att du/ni finns här och ger en energi när det känns drygt.

Egentligen är det som delar av en normal arbetsvecka ju och jag brukar aldrig dricka under veckorna förutom på semestern. Men, långsamt, långsamt har beroendet smugit sig på som en lömsk jägare. Nu märker jag att mycket av dagarna fylls av längtan efter ruset.. Jag har mina aningar vad det handlar om - tristess, stress och osäkerhet. Det kommer jag utveckla vidare men nu ska jag ut och snickra. Mår bättre och bättre, så fantastiskt skönt att vakna utan baksmälla och avgrundsdjup trötthet. Som Kenta sjöng: Just idag är jag stark just idag mår jag bra....
Satsar friskt på en dag till utan alkohol väl medveten om att frestelserna kommer snart..

Ha en skön dag utan alkohol alla nya vänner!

Berg och dalbanan kommer också och går... Håll ut! Det blir bara bättre!

... som jag behöver den...

Känner mig så sänkt, så himla ledsen. Jag har försökt peppa mig så länge att jag klarar detta, att jag har det bra, men nu känns det som jag faller igenom - jag är inte så bra. Orkar inte mer. Jag vet att jag bör vara glad och tacksam att jag ändå har det bra på många sätt, men det känns inte så nu, jag har inte glädjen. Känner mig bara dålig, kass och otillräcklig, illa.
Är i rätt desperat behov av min samtalskontakt känner jag, men hon är på semester... Jag klarar inte att reda ut tankarna, det bara är ledsen-ledsen-ledsen i mig.

Livet brukar gå i vågor tänker jag mig - kärlek, sorg, lycka, ensamhet, gemenskap, framgång, tomhet, väntan, hopp, förtvivlan... men jag skulle behöva lite flyt igen... Känner sån sorg och jag skäms över det - jag borde vara tacksam över att jag inte behöver leva i det jag levde i förut, men jag kan inte?! Jag tror att barnen behöver ett lugnt och mer permanent boende. Hade jag haft garantin att barnen fick det bra hos exet nu så hade jag för deras skull omedelbart låtit honom få boendet och jag umgänget - men grejen är att han vill inte ens ha dem mer än vad han har dem: han "ska ha dem 50% för det har han rätt till, och de ska ha både mamma och pappa 50%"...
Jag går sönder...

Så jävla trött, visste att det skulle komma, var lika dant vid förra försöket, men ändå tror att man ska bli pigg och alert direkt.15dagar kämpar på vita knogar

Tack Muränan

Ångesten kommer, Ångesten går. Allt är hanterbart men när mår man bra? Tappat lusten, vill inte gå upp ur sängen. Vill inte gå ur huset. Nästa timme går det undan, tvättas, städas mm.

Hej Lillper! Följer din kamp. Vi är i stort sett parallella i tid. Ditt sista inlägg kunde ha varit skrivet av mig själv...! Kände igen mig i varenda stavelse... Märkligt. Man är inte särskilt unik ;-)

Kämpa på. Du är inte ensam!

Mina intentioner med att acceptera mig själv som jag är och att 80% är bra nog, går sådär, upp och ner.
Lever med stora krav på mig själv. Svårt med avslappning. Känner alltid att jag borde göra nåt. Skapa, vara på flera ställen samtidigt.
Om jag inte är kreativ och lyckas med det jag försöker mig på blir det rätt oroligt i min knopp o själ.
Jag är en person som vill bestämma, kolla upp, lägga näsan i blöt, kan själv, svårt att be om hjälp, gör det bäst själv, osv.
Vet om det och tänker på att försöka släppa sånt som jag inte har med att göra eller sånt som bara stressar upp mig att tänka på.
Ett litet exempel från vardagen här hemma i går em.; Jag kom hem från en härlig löprunda i skogen. Min kära fru hade planterat ett träd så vackert vid vår trappa.
Jag tänkte direkt att det behöver nog mer jord, och var på väg att hämta mer jord.
Stoppade mig och tänkte efter, men mer vatten är nog bra om jag öser på?
Stoppade mig igen och förbannade mig själv över att inte lita på min kära att hon gjort det riktigt. Jag vet ju att hon gör det, ändå så måste jag vara där och peta, fundera, fråga.
Stavas det kontrollbehov?
Mina dagar är fulla av meningslösa energikrävande lägga näsan i blöt helvetes jävlar utan att NÅGONTING blir bättre av det.
Hm, kanske en hel del på jobbet då förvisso, för där HAR jag förändrat sjukt mycket till det bättre. Så kanske jag ska försöka skala bort de där meningslösa jobbiga grejerna som ändå inte hjälper mig utan bara stressar mig.
Släpp taget.
Fall fritt en stund.
Låt saker vara som de är.
Jag kan inte förändra världen.
Orkar liksom inte vara orolig över saker jag inte ens kan förklara eller som existerar.
Vet innerst inne att detta jobbiga inom mig har jag alltid bedövat med alkohol. Måste få fly undan ett tag.
Dagen efter?
Orkar ju inte lägga mig i så mycket just då.

I vilket fall som helst så bleknar mitt sug och behov av alkohol för varje dag. Tror det är på pricken 50 dagar i dag!
Får i vissa lägen ett sug som jag kan avfärda ganska enkelt. Har liksom svårt att förstå varför man ska ta sig ett glas om man inte behöver?
Vad är det man missar, baksmälla på sin höjd? Att det blir trevligare med vin, öl och drinkar är skitsnack. Allt sitter i skallen. Hur man tänker och hur man agerar. Varför skulle man vara en mussla utan alkohol? Då kan man lika gärna hålla käften om man inte kan snacka utan sprit i kroppen.
Har återigen börjat få mycket tankar runt det här med att förmodligen aldrig mer dricka, det känns helt OK. Tidigare har det känts svårt att ens tänka så.
Just nu kan jag inte se en enda anledning till att dricka alkohol igen. Försöker heller inte finna några.

Kämpa på alla ni där ute!
Kram LP

Hej och välkommen in här! Så bra att du fattat ditt beslut. Häng kvar här - läs och skriv - det hjälper!! Jag hade inte klarat mina 8 veckor utan det. Lycka till, nu kör vi! :-)

Läste din tråd Ben. Fantastiskt bra jobbat. Att klara av den abstinensen är jäkligt starkt. Själv hade jag ångest medan jag drick mitt vin. Minns inte riktigt hur länge det tog innan den försvann, men nu är jag helt ångestfri. Det är gudomligt att slippa ångesten...

Fortsätt och kämpa på! Du är jätteduktig!

Roligt att du känner dig stark, men har du tänkt att börja dricka nu...? Är det en jättebra ide...? Om man läser här på forumet så klarar inte de flesta att hålla det på "normal" nivå särskilt länge. Steg för steg blir det mer dricka. Att whiskyn är dyr och fin hjälper inte då. Läs gärna igenom din egen tråd och fundera på om det verkligen dit du vill tillbaka igen. Du mår ju så oerhört mycket bättre nu.

Förlåt mig att jag är negativ, men jag tror att du begår ett stort misstag. Jag vill dig bara väl.

Kram från mig

kära du.... Man får vara vanlig förälder fast man är i vårdnadstvist. Du är en så alldeles bra människa flygcert och en alldeles tillräckligt bra mamma. Önskar dig en god natts sömn. Kram, kram / mt

Inte mycket men fan så mycket bättre än 5 onyktra dagar...
Fantastiskt fin dag, har städat bilen och sen kört min stora son till fiskeläger 12mil härifrån.
Jag hjälpte honom iordning och sen följde jag med honom ner till sjön där alla fiskade febrillt.
Jättemysig stämning. Tills... Jag lånade hans spö och tog en gädda på första kastet. :-)
Resten av dagen har tillbringats med det vanliga.. Mata och natta småbarnen osv, men med en viss skillnad. Min fru är FANTASTISK!
Eller det har hon ju alltid varit, det är bara alkoholen som gett mig hjärnspöke och gjort att vårt sociala interagerande alltid gått käpprätt åt helvete. (Oftast..)
Nykterheten gör att man känner av den andras känslor och önskemål på ett helt annat sett.
Och det bästa av allt!
- JAG ÄLSKAR DET!
Måtte känslan stanna, jag e ju bara nykär i nykterheten men jag ska vårda den kärleken ömt.
// Calle

som heter "Nykter och drogfri för min egen skull" där jag förstått att det är hög aktivitet / mt

Jag har också fått höra att hon är trygg med mig och därför behöver/vågar agera ut sina känslor
Jag har trott att jag ändå "sköter mig hyfsat" som du skriver, men när min faster sa till mig så kände jag bara totalt sammanbrott...

Känner bara att jag håller på att ge upp, vill bara fly och försvinna.

Om vem du är och hur dina barn är.Min son var vidrig hemma hos mig och som ett lamm hos pappa.Vi låg ofta i konflikt från skilsmässan och ända upp till tidiga tonåren.Jag skötte mig väl iofs hyfsat.Slog inte,skällde inte alltför hemskt men han fortsatte ändå att bete sig rätt vidrigt.Men kloka människor sa:sådär dåligt mår han över skilsmässan och med dig är han så trygg så han vågar agera ut det.Kan det vara så i ditt fall?Att hon har och har haft det tufft och nu kommer efterrräkningarna när hon slappnar av att hon faktiskt är trygg hos dig.Bara vilda spekulationer förstås.

Jag håller helt med! Söker samma sak!

Är såå ledsen idag.
Idag igen.

Har haft det ok med barnen... men den stora flickan är så mycket arg och oregerlig - slåss, skriker, kastar saker, gör sönder saker (medvetet) och jag får henne inte att lyssna/"lyda". Jag skäller, hotar (typ: gör du sönder skorna så kan vi inte köpa lördagsgodis för då får vi använda pengarna till att köpa nya skor) och i förrgår var hon jättetvär och jag försökte locka, be, skälla, fjäska, hota osv, och hon bara stod och skrek och slog mig (mitt bland alla människor) och jag tog tag i hennes arm och skällde ordentligt - så att min faster sedan sa till mig "jag måste bara säga att så arg får du inte bli, du är mitt i en vårdnadstvist och kan inte bli så arg"...
Och jag som redan känner mig som den sämsta jävla mamman i världen - nu känner jag mig som den sämsta, värsta, hemskaste, dummaste jävla mamman i hela universum.

Igår skulle exet hämta barnen. Han var mycket trevlig, pratsam och berättade att han har en nära vän som bor på samma gata som jag - och vännen "visste mycket väl" vem jag var och hade visat exet mitt hus, och exet tyckte det var "väldigt fint"... Och jag fick bara en påminnelse om att jag, sämsta, dummaste mamman, har koll på sig - för som exet brukade säga: "många tycker att jag är en svärmorsdröm, men det är ju inte så många som tycker om dig...". Så - han har börjat vara social och alla tycker säkert att jag är ett j-a miffo när han berättar om sitt hemska ex som försöker "ta barnen ifrån honom".

När jag lämnade barnen igår så ville jag bara lägga mig på järnvägsspåret och dö.
Känslan kvarstår - känner mig så dålig, så hemsk, så himla vidrig...
Tänker att jag måste dra mig ur vårdnadstvisten, låta exet få barnen och att jag har varannan helgs-umgänge...
Jag orkar inte med detta. Jag klarar inte av att vara en bra mamma.

Jag Blir För Arg På Mina Barn - så uppenbarligen klarar jag inte av att ta hand om mina barn på ett bra sätt, stackars barn, tur att de har en pappa som börjar ordna till sitt liv nu när mamma håller på att falla ihop. Jag har inte slagit barnen, aldrig varit nära att göra det, men jag har ibland tagit tag i armen på dem, lyft dem ifrån varandra/mig om de sparkar/slåss/puttas och jag säger ibland till lugnt, jag höjer ibland rösten och talar om att jag blir arg om de gör si eller så (sparkas, slåss, tar saker från varandra, förstör...) och jag kan ibland bli ännu argare, och självklart tappar jag ibland tålamodet, och jag skäms varje gång - exet blev ju så inkonsekvent arg och jag vill inte vara "sån": en som blir för arg... Men den stora flickan är ibland konstant arg när hon är hos mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det: barnpsykologen säger att jag ska vara konsekvent, att jag måste bli arg, att det är normalt att ibland tappa tålamodet och bli "för arg" någon gång (så länge jag inte går över gränsen så klart!!!!), men jag klarar tydligen inte av det... Jag blir för arg, och jag är hemsk.
Himla liv.
Önskar att jag hade fler vänner, att mina "gamla" vänner inte var totalt fokuserade på sina familjer och glömde av mig, att jag hade vilja att vara mer aktiv och träffade vänner på nya aktiviteter... Önskar att jag kunde få känna kärlekslycka.... Önskar att jag hade varit en bra människa...

Tack för era peppande ord. Jag suger i mig! Ni som varit med länge blir ju förebilder och goda exempel för oss som precis påbörjat vår u-sväng. Starkt Ellem att du också bestämt dig!

Nu kör vi på en dag i taget!