Senaste kommentarerna i forumet

Helt plötsligt slog sommaren till med tryckande värme. Nästan 30 grader i skuggan och lite lagom vind. Härligt!
Bara att ta för sig och njuta. Törs knappt tänka på hur jag skulle kunna ha mått idag om saker och ting hade varit annorlunda.

Hade en ganska stor tillställning i går med fri bar. Men i stället för att vara den som anförde styrkorna i angreppet på baren var det jag som serverade den som kände sig hugad.
Om man fortfarande inte är riktigt övertygad om att man gjort rätt val angående spriten, så hjälper det med en sådan övning.
Maximalt två timmar (i vissa fall kortare tid) räcker det att avvakta och iaktta hur människor förändras. Och det blir INTE till det bättre. Volymen skruvas upp ordentligt, saker som kanske hade varit bäst att lämna osagda sägs rakt ut utan att tänka efter före.

För att inte tala om samtalen som pågår framåt småtimmarna... Tre-fyra personer som tycker att de äger oändlig vishet pratar med varandra och ingen fattar vad de andra säger. Meningar upprepas 4-5 gånger utan att den som uttalar orden inser att han är inne på tredje vändan med samma ord. Eländigt och pinsamt att lyssna på.

Idag ligger de hopkrupna inomhus medan ångesten och illamåendet går i vågor. Vad hände? Jag som skulle ha så roligt...

Nej, fy tusan! Lite mer än åtta månader idag och incitamenten för att fortsätta på den inslagna vägen är fortfarande starkare än de motsatta alternativen. Det är helt enklet inte värt det. Priset är alltför högt.

Njut av sommaren alla därute. Nu ska jag ta en kaffe, sätta mig i skuggan en stund och njuta över hur bra jag mår.
//Buzzz

Men det är inte du som kan hjälpa honom. Han måste ta hjälp! Ett så här svårt missbruk går inte att ta sig ur med bara viljestyrka. Han behöver nog avgiftning, antabus och sen rehab och aa-möten om det ska gå. Och han måste vilja det själv.

...jag tror det är nödvändigt för att läka. Du har levt i en oerhört svår situation under lång tid, det kommer nog ta tid att bearbeta.

För min del så har jag varit ledsen över två saker: det ena är att jag slösade så många år av mitt liv (12 år) på att leva i en dålig relation. Mitt ex var inte elak eller våldsam förrän de sista åren, men hans problem med alkoholen och allt som följer på det (arbetslöshet i perioder, dålig ekonomi, stress...) gjorde att jag var konstant orolig, ledsen och bekymrad. Det känns som jag knappt såg barnen, för så mycket fokus låg på honom. Det är en enorm sorg att ha förlorat alla de åren. Men jag har inte blivit bitter för jag har ju barnen! Jag brukar tänka att allt som hänt ändå lett till att jag fick just mina två fantastiska barn. Och jag lever ett jättebra liv nu. Jag fick så mycket energi när jag tog mig ur den destruktiva relationen att det gått väldigt bra karriärmässigt, och jag har unnat mig barnvaktshjälp så jag kunnat ha ett socialt liv också och då har jag lyckats träffa en underbar man. Och all lycka jag känner nu läker såren.

Sen är det tyvärr så att jag dolde hur illa det var när vi levde ihop. Det gör att människor i min omgivning nästan varit provocerade av att jag mår så bra. Jag har förlorat vänner som tycker synd om min exman, som gått ner sig rejält efter skilsmässan. De tycker jag borde hjälpa honom. Men han har behövt nå sin botten. Inte förrän det riktigt gick åt helvete tog han tag i sitt liv. Nu är han nykter sen en period och har börjat bygga upp sitt liv igen. Han behövde "dricka klart" säger han själv. Så jag får leva med lite färre vänner, men de var väl knappast några riktiga vänner givet att de agerat som de gjort.

Det andra jag känner sorg över - och väldigt mycket ångest! - är att jag i perioder misslyckats att skydda barnen. Jag mår så fruktansvärt dåligt över de risker jag utsatt dem för genom att låta honom ha dem trots att han inte förmådde vara en bra förälder. Första året var jag fortfarande så "störd" i min normalitetsuppfattning att jag missbedömde situationen. Jag vågade inte heller neka umgänge för jag var rädd för hur det skulle kunna påverka vårdnaden. Gud vad jag mår dåligt över detta.

Så mitt råd till dig är: försök få vårdnaden. Skydda dina barn. Lita till dina instinkter innan det gått så långt att de tagit skada. För att ha på fötter är det viktigt att du dokumenterar allt som sker. Skriv dagbok, spara hotfulla sms och mail, spela in/filma om han är aggressiv mot dig. I en vårdnadstvist är det stort fokus på om den andra föräldern inte samarbetar, eller missköter umgänget. Så om han kommer försent eller bryter löften är också viktigt att skriva upp. Hotar eller förtalar han dig, eller befinner sig vid ditt hem mot din vilja - polisanmäl! Det är jätteviktigt. Till en början händer ingenting utom att soc kommer kontakta dig. Men det lämnar ett spår hos myndigheterna som stärker din historia.

Stor kram från mig!

Käre Fenix,

Hur ser livet ut just nu?
Skänker dig mina tankar och en önskan att du mår bra.

LP

Konstnären!
Ja så är det, man börjar med ett glas vin av gammal vana på kvällen. Mysigt och ett sätt att knyta ihop dagen tillsammans med mannen. Sedan blir det ett till och ett till tills man vinglar i säng och vaknar nästa morgon med huvudvärk. Det är ju inget bra sätt att leva och en dålig vana. Så ska jag inte leva mer. Jag vill ta tillvara livet.

Jag blickar ut mot Medelhavets turkosblå vatten och gläds av min kraft och motivation över att ha klarat 30 dagar nu. Jag har förvisso haft hjälp av Mr. Antabus, men har bara tagit två svaga doser och inte känt någon som helst biverkning.
Helt klart är det för mig en hjälp, men just nu idag känner jag mig så motiverad och glad över mitt beslut så jag tror mig inte behöva hjälpen, men tar tacksamt emot den ändå.
Varje morgon infinner sig en tacksamhet över min egen förmåga och beslut att inte VILJA må skit av alkoholen längre.

Mitt i den svåraste av tider på året verkar jag klara det som allra bäst. Jag behöver inte förstärka det sköna som familj, natur, tankar och upplevelser skänker mig.
Jag är motiverad, rörd och hoppfull inför framtiden. Vet dock att mina tankar lätt kan spela mig spratt, men just nu är jag mitt uppe i en skön men lätt rastlös kamp. Tänker ta kampen och njuta av dagen som den kommer.

Som alltid är jag fylld av energi och planer för framtiden.
Vill försöka fokusera mer på min närvaro i nuet.
Livet är gott och jag älskar det just nu.
Stora bamsekramar till er alla som kämpar därute!
LP

Skickar dig många fina tankar och mycket värme idag!

Jag tror att jag tänker på dig nästan varje dag - så stor viktiga tankar och tankesätt du fört in i mitt liv, blir alldeles rörd och berörd när jag tänker på det... Är så glad att du känner sådan lycka och harmoni i ditt och ert liv - önskar dig oändligt mycket mer av just det!
Utseende spelar ingen roll, men jag ser dig framför mig, och jag blir alldeles rörd - bilden av dig ger mig harmoni, på något sätt!

Tänker just nu (återigen) mycket på den där gången när jag skrivit till någon att "magkänslan kommer, du behöver inte bestämma dig för att lämna idag/nu, det kommer...", och du bemötte det med att någonting i stil med att "nej, alla lämnar faktiskt inte, en del stannar och går under" - jag är snabb med att tänka att jag hade det inte så dåligt och det är inget speciellt jag gjort genom att lämna - men jag arbetar på att lyfta mig själv: jag vet att du påtalat för mig någon gång för länge sedan att ja, det finns alltid de som har det värre, men det spelar ingen roll: jag hade det tillräckligt dåligt för att det inte skulle vara bra och jag lämnade faktiskt - och jag tar makten över mitt liv - precis som du gjort!
Jag beundrar dig, och inspireras av dig - återigen tack, tack för att du hjälper mig!
Kram

Mumin, tack - jag blir varm av dina ord, alldeles gåshud-ig!

Tack för dina ord från barnpsykologen -
"barn finns inte till för föräldrarnas skull. Föräldrarna finns till för barnens skull, och de har bara rätten att vara föräldrar om de agerar som förebilder och tar föräldraansvar. Barn mår inte dåligt av att växa upp med bara en förälder. Men de mår mycket dåligt och kan få men för hela livet av att växa upp med en icke-fungerande förälder. DU måste ta föräldraansvaret och se till att dina barn inte blir lidande av att den andra föräldern är dysfunktionell."
Jag har länge tänkt att barnen kommer att förstå att pappa gör dumma saker, men min samtalskontakt sa till mig i veckan att "barn som blir kränkta av en förälder slutar inte att älska den föräldern, de slutar att älska sig själva" - och det var en ögonöppnare för mig - jag har liksom gått och hoppats/trott/tänkt att de kommer förstå att pappa inte alltid är snäll - men som du skriver: jag måste ta föräldraansvaret! Men det är så svårt: pappan är mycket snällare nu, jag tror att det är bättre på många sätt... Men; jag tror inte att det är optimalt, och jag tror att barnen skulle må bättre av ett boende och ett umgänge. Tack Mumin!

Myndigheter vill gärna tala om för mig, officiellt, att alla kan förändras, att exet kan förändras och att jag inte får förväxla hur han var mot mig med hur han är med barnen för det är helt olika saker osv, men off the record säger de alla samma sak: det är en speciell typ av män som beter sig så här och självklart är det så att många av de saker han sagt och gjort mot mig kommer han också att göra mot barnen... SÅ, jag kämpar på!

Stor kram till dig Mumin!

Adde, måste fråga - hur gammal var din dotter då?
Mina är ju bara 3 och 5... De kan ju liksom inte prata eller lyssna sig till förståelse/kunskap på det sättet som större barn...
Jag har kontaktat socialtjänsten igen, och påtalat att de kan ju inte i ett utlåtande klargöra att "barnen far inte illa hos pappa, men de är klart påverkade av hans aggressioner (aggressioner som pappan inte har någon insikt i hur de påverkar andra)" och sedan bara lämna det där... De ska ringa upp mig i veckan.. Men det känns lite platt fall, de gör ju inte så mycket...

Kram till dig Adde - om du visste vad det betyder med dina ord - mitt ex slänger ju fortfarande ur sig att jag bara är bitter, för han har ju aldrig gjort något annat än att visa hur mycket han älskar mig, och länge tröstade jag ju mig med att hans aggressioner och brist på empati var entydigt med alkoholism, du påminner mig varje gång om att så inte är fallet.
Tack!!!

... men en del av mig är så fruktansvärt ledsen - helt okontrollerat jätteledsen...
Jag fattar inte vart allt kommer ifrån - det bara poppar upp nya (gamla) minnen, nya (gamla) händelser och jag blir så fruktansvärt ledsen... Jag trodde att jag inte var så ledsen längre, men varje dag kommer nya saker. De första dagarna på min semester var jag kvar i jobbstressen, men så snart jag började känna mig ledig så kom det bara över mig - allt som jag trodde att jag var ok med, och dessutom en massa, massa saker som jag faktiskt inte tänkt på alls, och saker som jag nu tänker på i ett helt annat sken: sådant som varit hemskt/sorgligt/jobbigt...

När jag var gravid med första barnet så var jag så fruktansvärt rädd för förlossningen - jag hade läst om kvinnor som blev så annorlunda i den situationen: att man inte var kontaktbar, att man sa elaka saker till sin partner, att man betedde sig så olikt den man är i vanliga fall - och att en del män/blivande pappor kan ha svårt att förstå det... Och - just de orden: "blivande pappor kan ha svårt att förstå det" fick mig att nästan gå upp i atomer av oro - om jag inte hade kontroll över situationen så skulle han ju kunna bli hur arg som helst. Och jag ägnade i princip 9 månader åt att försöka förklara för honom hur annorlunda man kan bli under förlossningen, hur kvinnor kan reagera/agera och jag läste tonvis med artiklar, inlägg osv för honom om detta. Och ja, hur slutade det - jo, pga komplikationer så blev jag igångsatt och fick en 14 timmar lång förlossning utan värkpauser som avslutades med akut kejsarsnitt, som blev akut sövning och där läkaren skar fel - och exet pratade mest efteråt om hur stöttande och bra han hade varit, trots att jag knappt pratade med honom... Sedan fick jag hintar om det ända tills barn nr 2 kom till världen. Jag var nästan lika nervös denna gång - och det slutade med att exet var sååå arg för att jag var nöjd med narkosläkaren att han anklagade mig för att "vilja bli påsatt av narkosläkaren" och sedan stormade ut från BB och kom tillbaka en gång om dagen för att skälla på mig och 5 dagar senare hämta hem oss... Resten av vårt liv tillsammans kom det upp titt som tätt "hur tänd jag var" på narkosläkaren, "hur mycket jag ville knulla honom" osv. Ibland kan jag skratta åt det idag, jag och min bästa vän brukar göra ett drama av det och låtsas hur jag ligger på operationsbordet för att göra ytterligare ett kejsarsnitt, men jag puttar min stora mage lite åt sidan och liksom bara bönar och ber narkosläkaren att ha sex med mig eftersom jag bara inte kan motstå honom... Ja, i efterhand lite komiskt, men fy faaan, när jag var kvar där, i det, och när jag låg ensam kvar på BB och bara grät i flera dagar och aldrig mer ville åka hem till exet, då var det inte lika kul.

Intimt och personligt - läs ej följande stycke om du inte "vill" läsa om sex:
Och en sak som jag inte förstått förrän nu: jag gick ofta med på sex för att hålla honom lugn. Under min första graviditet hade jag börjat äcklas av honom och ville nog egentligen aldrig efter det ha sex med honom. Dels hade han varit så fruktansvärt arg, kallt mig saker osv under några år då och det hade nog sjunkit in, dels hade jag hittat så mycket porr, dels började jag nog förstå att det inte kändes helt bra att skaffa barn med en sådan man... Så när vi hade sex så var det mest för att han inte skulle bli arg (för om jag sa att jag inte ville så var det början på ett flera dagar långt gräl som inleddes med att han först var vansinnigt arg på mig som var "en j-a torrf*tta som bara ville knulla andra män men inte sin egen" och så var det först massa ilska, ibland kasta saker eller göra sönder dem, sedan övergick det i "du ska ut ur mitt hus, du kommer fan aldrig få något härifrån för allt är mitt och du har inget här att hämta, du kan bara gå med en gång, du får itne ta någonting och du kommer aldrig få ha barnen för du är så j-a sjuk i huvudet" och i bästa fall drog han iväg ett dygn eller så, alternativt stannade hemma och vägrade prata med mig eller titta på mig, förutom när han mitt i natten kom in och skällde, gapade och skrek, och var det arbetsdagar så kunde han ringa eller smsa mig på jobbet och om jag inte svarade direkt så blommade det upp igen, och så höll det på tills han efter några dagar kom och kramade om mig och sa att "det här löser vi, vi älskar ju varandra, eller hur? Jag blir bara så ledsen när du är så kall och hård, och då måste jag visa dig hur ledsen du gör mig" eller något liknande... och sedan skulle vi ha försoningssex - och vem säger nej då... Så, där låg jag och försökte tänka att det är skönt och bra så att han inte skulle bli arg för att jag var för stel, för "ovillig", för torr, för tråkig, för äcklig...

Så många sådana här minnen som dyker upp - och gör så ont...
Och samtidigt så är en stor del av mig så lycklig - jag förstår ju inte att det kan vara så som jag har det idag: lycka, lugn och harmoni. Jag har en tendens att trycka ner mig själv genom att tänka att om jag har det så här bra så händer det snart något hemskt/dåligt/sorgligt/jobbigt - men jag har sedan ett tag tillbaka läst Olof Röhlanders bok "Det blir alltid som man tänkt sig" och jag jobbar mycket på att tänka på att lyfta mig själv. Ibland (!!!) går det riktigt bra..:!
Min lycka består till stor del av glädjen i att göra "normala saker", men saker som jag antingen inte kunde göra under vårt förhållande, eller kunde göra men i mycket begränsad utsträckning:
igår var jag ute och plockade blåbär i flera timmar - njuter av tystnaden i skogen, att få tänka på mig själv, plocka blåbär och njuta. Under våra år tillsammans så fick jag bara plocka blåbär om barnen somnat för kvällen, för han ville inte ta hand om dem... och det var en evig stress att hinna hem ifall de vaknade... Och när jag rensade i vår trädgård så fick jag inte göra det om han var hemma, för då skulle vi ha det mysigt och bra tillsammans och inte arbeta - eller: han sa aldrig att jag inte fick, men alla kommentarer om att "varför måste du göra det nu, vill du inte vara med mig?" gjorde att jag slutade med allt annat, för självklart ville jag vara med honom (i alla fall de första åren - sedan var det mer en strategi för att hålla honom lugn...).
Och jag kan dricka ett glas vin utan att tänka - när vi levde tillsammans så tyckte han att jag blev så "klängig" när jag drack och då "skulle jag ju kunna ligga med vem som helst" och efterhand ville jag ju på något sjukt sätt visa honom att man inte drack så mycket som han gjorde så då drack jag ju ingenting... (Eh, han förstod aldrig den finkänsliga hinten av något skäl... haha...). Jag dricker sällan, men jag kan göra det idag OM JAG VILL, och det är ingen som kommenterar om jag är klängig, att jag vill ligga med andra män eller att jag är tråkig osv - jag gör som jag vill.
Jag läser böcker som aldrig förr - i förhållandet orkade jag aldrig med annat än städa-tvätta-laga mat-handla-tänka på att säga/göra/vara "rätt" osv.
Idag kommer några vänner hit - jag har förberett en trevlig lunch och en god, somrig efterrätt (och det är ingen som beklagar sig över att det låter för mycket när jag har på elvispen - så liten sak, men så stor sak i min värld!) och i veckan som kommer ska jag ut och äta med bästa vännen och gå på konsert - och vännerna kan stanna hur länge som helst, jag kan vara borta hur länge jag vill, skratta hur mycket jag vill, och det är lycka - ren och skär lycka. När jag skriver det så ler jag - så konstigt det låter - det är klart att man ska kunna skratta när man vill, med vem man vill - men det var inte så för mig!
Jag fastnar vissa stunder i sorgen - sorgen att det blev som det blev, alla minnen som sköljer över mig, sorgen över att jag tappade bort mig själv, barnen, men jag hanterar det ganska okej - och jag tänker som Adde skrivit till mig - sorgen läker och det behövs. Men ibland gör det så ont, så ont att jag knappt vet vart jag ska ta vägen - och det gör så ont att det är många som lever så här - och det gör mig ont att tänka som Mulletant skrev för ett tag sedan till någon här på forumet: alla lämnar inte, inte del stannar och går under...
En vän sa till mig i veckan "Du är stark - du har lämnat, du kämpar för dina barn och du ordnar upp ditt liv: det är styrka som inte alla har" - och jag blir lite generad, kan de fina sakerna stämma om MIG? På ena axeln sitter exet och väser "du är kall, känslolös, kärlekslös, äcklig och vill bara ligga med alla, du är tjock och dina vänner är mycket snyggare och vackrare än du, din j-a hora..." - men väsandet blir allt svagare...

När jag pratar med Den Förbjudna Mannen så slås jag av hur snäll en människa kan vara (är han det, på riktigt??), han kan smsa och jag svarar inte direkt - men jag får inte skäll för det... Han kan säga snälla saker till mig utan att jag måste säga "rätt" saker tillbaka. Jag är som jag är (självklart vill jag gärna vara rolig, snäll och "bra" så att han ska tycka om mig, men jag anstränger mig inte särskilt, jag är så mycket jag som jag kan vara...)
Jag vet inte om han kommer lämna sin sambo (och jag skäms över att jag ändå pratar med honom, att jag förstör ännu en familj...), men vår gemensamma bekant (som inte vet att mannen och jag har kontakt) sa i veckan att kvinnan sagt att hon inte tror att de kommer spendera semestern ihop - återstår att se... Bra att få veta "bakvägen" - jag vågar inte lita riktigt på honom...

Jag tittar på Sova med fienden och tänker att "så illa hade jag det inte", jag läser Mulletants bloggtips http://lillalotta.bloggplatsen.se/ och tänker att "så illa hade jag det inte", jag hör en kvinna berätta hur hon levt och tänker att "så illa hade jag det inte" - men så försöker jag tänka att ja, det finns alltid de som har det värre, men det betyder inte att jag hade det bra - jag hade det tillräckligt illa och nu är jag därifrån. Jag jobbar på att ta tillbaka mitt liv, mitt och barnens!
Och nu ska jag gå en promenad - utan att någon kommer beklaga sig över att jag vill gå själv, att jag går för fort, går för långt eller att jag hälsar på dem jag möter - vilken lycka! Tack, för att jag får leva MITT liv!

Jag vill så gärna göra något för att hjälpa andra, genom mina erfarenheter och lärdomar, men vet inte var... Funderar mycket på att jag vill göra något som kan underlätta för andra, få andra att få ett bättre liv... Ska suga på den karamellen lite!
(Tack för att forumet finns här - för att jag har en chans att skriva här och vända min sorg till lycka!)

Vanans makt är stor. När du beskriver soffan, ett glas vin, vad jag känner igen mig. Men sen tänkte efter, när jag druckigt upp det
reste jag på mig och gick ut i köket och blev sittande under fläkten med en cigg och mera vin. Ja, sen satt jag i stort sett där till jag
blev full och gick och la mig. Vilket liv egentligen om jag jämför med nu. Det blev till slut som ett tvångsbeteende.
Min man är nu nykter, men jag kan inte lita på honom ännu, det svåraste kommer ju sedan att inte ta det första glaset. Och givetvis
gäller det även mig. Tycker din man skulle förstå ett nej. Men jag kan inte säga så mycket om det egentligen, min man satt ju öppet
i 6 veckor varje dag framför näsan på mig, och det har jag svårt att förlåta. Hur skulle allt har blivit om jag oxså hade fallit, och konstigt nog
gjorde jag ju inte det och det är jag stolt över.
Egentligen skulle jag ha det bättre utan man, göra vad jag vill, äta vad jag vill, träffa vem jag vill. Det får jag givetvis nu oxså. Men jag jobbar
inte som väktare en gång till det har jag bestämt. Man överlever alltid i det här samhället, pengar betyder mycket men inte allt.
Idag tar vi inget första glas
Kram Konstnären

kan få in barnet på en Ungdomsvecka, det gjorde susen för min dotter.

Jag har läst nästan hela den här tråden i ett svep. Blev otroligt gripen av din historia. Jag ville bara säga att jag tycker du är otroligt stark som tagit dig ur en så svår situation och nu lever livet på dina villkor. Jag är så glad för din skull!

När det gäller barnen och deras umgänge med sin pappa vill jag bara dela med mig av vad en barnpsykolog sagt till mig, när jag mådde dåligt över att begränsa barnens umgänge med sin pappa (då aktiv i alkoholmissbruk och psykiskt instabil): barn finns inte till för föräldrarnas skull. Föräldrarna finns till för barnens skull, och de har bara rätten att vara föräldrar om de agerar som förebilder och tar föräldraansvar. Barn mår inte dåligt av att växa upp med bara en förälder. Men de mår mycket dåligt och kan få men för hela livet av att växa upp med en icke-fungerande förälder. DU måste ta föräldraansvaret och se till att dina barn inte blir lidande av att den andra föräldern är dysfunktionell.

Jag tycker att du ska skydda dina flickor från din exman. Har han kontrollerat och manipulerat dig, är risken stor att han gör samma mot dem. Och den aggressivitet han visar mot dig, påverkar dem.

Stor kram till dig!

Lost
Jag tycker du ska lämna honom. Du förtjänar mycket bättre. Så mycket av ditt inlägg handlar om hur HAN mår, du är redan medberoende. Du borde tänka på hur DU mår, och vad du vill med ditt liv. Jag vet att det är svårt, för jag har själv varit i din sits. Man tror och hoppas, först är det är av tjat från din sida och hans förnekelelse...sen blir problemen så svåra att han inte längre kan förneka, då blir det istället en kamp och din sorg pch frustration över hans brutna löften. Du är inte där än. Hamna inte där. Du kommer känna en sådan bitterhet om du slösar bort ditt liv i onödan.

Du drömmer om lyckligt familjeliv och hus. En sak kan jag lova dig: så blir det inte med en alkoholist. För dricker man som din kille för och försummar sitt liv och er relation på det sättet - är han alkoholist. Jag fick köra mig på anhörigskolan att man är alkoholist när man sätter alkoholen framför allt annat. Och alkolister ljuger mycket. Det du ser är kanske bara toppen på ett isberg. Och det blir tyvärr bara värre. Och för Guds skull: skaffa inte barn i tron att det ska förändra något!

Jag levde som du, kaos hemma men bra på ytan. Jag höll det under kontroll, sen skaffade vi barn, han söp så småningom bort allt: förlorade jobb (flera på raken), han har nu stora skulder hos Kronofogden, gör samhällstjänst för grov rattfylla. Jag förmådde inte lämna förrän han flera gånger glömt barnen på dagis, och hämtat full och kraschat vår ekonomi.

Jag mår bra nu och lever ett underbart liv med en bra man utan problem. Men barnen lider av sin pappas missbruk. De är födda in i medberoende, det har jag gett dem. I perioder klarar han av att ha dem på helgerna, men det slutar alltid ned svek och besvikelse och sorg när han trillar dit igen. Och hag är konstant livrädd när han har dem. Långa tider går det bra, men dottern har slagit ut framtänderna när han var full, han har glömt att hämta, och varit så svårt påverkad när han haft dem att de är traumatiserade (en gång började det brinna när han var deckad och inte gick att väcka). Nu har jag ensam vårdnad och kan skydda dem, men det tog tid och är en stor sorg.

Så mitt råd är: BRYT UPP! Att vara på forumet är ett första steg. Nästa är att verkligen berätta för anhöriga och vänner så du får stöd, och inte faller tillbaka i förnekelse och fåfänga förhoppningar. Gå anhörigskolan om du har möjlighet. Håller tummarna för att du tar tagi detta så DU får en bra framtid!!!

jag hoppas du loggar in och läser här och att du lämnar en hälsning.... det väcker så många funderingar när du hade det så jobbigt och så bara försvinner... ut i tomma intet. Med förhoppning att ditt liv är bra (är det för mycket att hoppas på det?) eller åtminstone att det rör sig i en bra riktning.
Varm hälsning och sommarkram / mt

Oj oj vad jag önskar dig lugn och ro!
Jag hoppas så att mannen nu tagit sin sista droppe men det är också som du beskriver det, att sluta dricka är bara första steget. Sen är det resten kvar...
Jag känner igen känslan av tomhet. Tomheten vet jag själv inte ännu vad den står för till fullo men i mitt fall är det oändligt mycket trötthet!
Att leva med en aktiv alkoholist suger musten ur en så när dom väl slutar dricka är man helt slutkörd.
Jag fortsätter att glädjas åt din otroliga förmåga att ta tillvara på dig själv och ge dig själv själv livskvalitet, det är du verkligen bäst på! Vilken otrolig överlevare du är!
Här hemma är det fortsatt lugnt och maken är alltmer sig lik, men kanske inte jag... Finns många triggers märker jag och vi/jag behöver verkligen jobba med kommunikationen. Jag är så van att vara i försvars ställning att jag har lätt för att misstolka honom.
För övrigt har det varit en fantastisk sommar dag idag och jag har gjort mest ingenting, solat och latat mig. Mycket härligt, ingen orosklump i magen och inget första glas!
Kram

Försvinn inte nu - blir så orolig för dig!!!!
Hur går det, vad händer, hur mår du???

Stooor kram!

Så glad jag blir för din skull Konstnären! Det är ju så bra att mannen slutat med alkoholen. Hoppas att det håller i sig och att han repar sig och blir frisk. Jag tycker att du varit fantastisk som lyckats att bli av med ditt eget beroende trots att han fortsatt. Ha en riktigt bra dag nu när sommaren äntligen har kommit.

Kram från lilla Anna

Det är mycket, mycket svårare än jag trodde att sluta med alkoholen. Men jag kämpar på. Jag vill bli av med mitt missbruk. Det svåraste är att bryta gamla vanor. Den där sköna stunden på kvällen med ett glas vin sitter fast som en mycket dålig vana. Det är fortfarande svårt för gubben att fatta att jag inte ska ha något vin och inte mår bra av det. Han behöver legitimera sitt eget drickande tror jag. Jag har insett att där finns inget stöd att hämta. Jag tror att det skulle vara så mycket lättare att leva sunt utan honom. Vad är viktigast min hälsa eller han? Saken är ju bara den att jag tycker om honom. Egentligen känner jag inget riktigt sug efter alkohol. Det är mer en dålig vana som måste brytas. Förra veckan var trots allt ganska bra. Jag höll igen ordentligt på alkoholen. Men den här veckan hoppas jag att det ska gå bra att låta bli helt. Rapport följer.

För mig är det våldsamt vådligt att eftersupa. Jag super ikapp.

Jag har problemet med semestern. Jag ska vara go å glad och svinga mina öl i eldarnas lågor.
Perfekt.
Ingen säger till mig att levern och njurarna fått nog. Jag kör bara när jag har lust.

Ja, man tjötar ihjäl sig. Om nu någon skulle lyssna när man vågar säga. Det var just det, Berra, som sa mig i förrgår att "det ska jag prova". Det finns en oändlighet av värld att vara i. Jag smygsuper as we speak. Jag vet att jag är ett vrak i morgon. Då går livslusten ... nä, den går inte ens på autopilot. "Tyck synd om mig, alla, jag har det sämre än mig."

Det finns en oändlighet av upptäcktheter överallt.

Jag stakar upp min vardag och håller inte. När spriten flödar in så tappar jag allt det där jag har börjat göra. Jag tror fortfarande att jag kan fixa alkoholen. Det som ligger under ... nä, not so much. Där har vi brasan jag inte vill låtsas om. Sorgen och vreden och uppgivenheten och kärleken som brann upp. Där är jag. Här är jag. I helvetet jag skapat för mig själv.

Jag är på väg och jag håller på med spriten. Ödesdigert. Jag har en längtan och inte längre en väntan eftersom jag börjar ta mig själv på allvar. Börjar. Vart ska jag börja? Jag börjar med att försöka tycka om min fotled. Den är inte så dum, eller? Den fotleden ska du skita i. Den är min och jag gör vad jag vill med den. Jag har gjort vad jag velat med den. Vara i bara det. Ens fotled är ens egen.

Just nu börjar min resa. Försiktigt. Den älskliga brasklappen du ger mig, Berra, ska jag ha. För att jag slarvsuper och skiter i. Kanske är det mitt problem. Kanske är det så att livslusten pockar på så pass. Eller så ruinerar jag mig själv. Har inte bestämt mig än. Det gungar och far. Skammen över att ens vara vid liv. Ta tag i skammen, våga vara.

Det är det som är det. När helst man inte vågar vara så undantrycker man sig själv. Rädsla. Jag törs inte våga. Rädsla och mod.

Jag är rädd nog för livet att jag hela tiden glor in i mina solkiga sängkläder. Jag hör fåglarna kvittra och ska jag dit?

Jag super för att åstadkomma modet jag saknar.

"Passiviteten är ledans största bidragsgivare, var nyfiken och sök upp, ställ dig frågan varför som en liten unge, upptäck det du inte ännu har upptäckt."

Tack, du. Där satt den.

Du verkar tvivla på om han dricker för mycket, om du ska hjälpa honom mer, om du känner/gör fel, om ni ska skaffa barn så det blir bättre. Tvivla inte. Känner du att det är för mycket så är det för mycket.
Vad som är en alkoholist vet jag inte men jag skulle säga att han är det. Du beskriver ett sätt att dricka på som alldeles uppenbart inte är normalt (enl min personliga uppfattning). Har det varit så här i flera år lär det inte "gå över".
Det är ju väldigt lätt att skriva men när du kom hem till "soptippen" efter din resa borde du nog vänt i dörren. Eller för all den någon annan gång. Är han ens trevlig att vara med om han dricker nästan varje dag? Som sagt lätt att säga. Jag lever själv med en alkoholmissbrukare och har egentligen vetat i fyra år att jag borde gå men..... Visst är det svårt? De kommer inte att sluta om de inte själva vill och vi anhöriga lever på hoppet fast vi vet att det är kört.
Att bli nykter kräver insikt i sitt missbruk men vi behöver ju också inse och acceptera att det är det här "alko-livet" vi får leva eller så får vi ta tag i att skaffa oss ett bättre liv. Önskar, önskar att det vore lättare.
Vi kan inte förändra någon annan, bara oss själva men det är en process som kan ta tid.
Det här är förstås mina personliga tankar och ingen sanning, min sanning dock.
Under sker. Folk slutar dricka men de verkar vara betydligt färre än de som fortsätter tyvärr.
Hoppa vi kommer till ett beslut, både du och jag. Jag VET att jag inte vill leva så här resten av mitt liv o ändå klarar jag inte av att lämna än.
Lycka till.

Vad bra muränan fem veckor, fantastiskt av dig, och tack för ditt inlägg. Vill minnas att jag mådde förträffligt vid fem veckor. Sen har det
ju svajat hit och dit. Ja, nu ligger fokus på mig, och i går kunde jag känna sådan där härlig glädje när allt känns bra. Det är ju inte så varje
dag, men när den kommer får man passa på att njuta. Mannen fortfarande nykter ska få svar på sina prover i nästa vecka. Just nu känns
han som en främling, men kanske att det går att lappa ihop. Jag har i alla fall lovat mig själv att inte stanna en gång till.
Mötet var bra i går och man känner gemenskap med dom andra, glad när jag cyklade hem, och plus var ju att mannen var nykter.
Luktade gott hemma, citrondoft, han hade såpat golven och dammat. Nu du ska det fjäskas, men det har gått för kort tid ännu innan jag
riktigt landar igen. Vet inte om det är bitterhet jag känner.
Jag har bestämt att detta ska bli en underbar dag
Inget första glas idag muränan
Kram, Konstnären

Bra med lite j-vlar anamma igen! :-) Har saknat det i dina inlägg senaste veckan... Vilket är helt förståeligt! Men nu flyttar vi fokus från mannen till dig igen. Hoppas du kom iväg på alnon möte och känner dig stärkt inför helgen. Största grattis till dina 10 månader!!! Det är fantastiskt bra jobbat!!! Själv firar jag fem veckor idag!

Kram vännen

Hej LenaNyman, ser dina rop på hjälp...

Ingen ska behöva må som du gör. Jag önskar att du ska orka söka hjälp igen. Jag har också varit sjuk och det tog flera försök innan jag hittade rätt läkare, kurator mfl. Ge inte upp. Du är inte ensam.