Senaste kommentarerna i forumet

Hej LenaNyman, ser dina rop på hjälp...

Ingen ska behöva må som du gör. Jag önskar att du ska orka söka hjälp igen. Jag har också varit sjuk och det tog flera försök innan jag hittade rätt läkare, kurator mfl. Ge inte upp. Du är inte ensam.

Hej LenaNyman, ser dina rop på hjälp...

Ingen ska behöva må som du gör. Jag önskar att du ska orka söka hjälp igen. Jag har också varit sjuk och det tog flera försök innan jag hittade rätt läkare, kurator mfl. Ge inte upp. Du är inte ensam.

Tror att jag förstår vad du menar. Om man vill få stopp på fordonet måste man ju själv bromsa jävligt hårt. Ingen mer än en själv
beslutar om man vill hoppa av eller köra vidare. Låter kanske hårt. Men sann. Jag hoppade av i sista stund. Du har ju kommit
fram till att något är fel eftersom du är här, och det är ju jättebra.
Skriv av dig här det har hjälpt mig mycket
Fin dag till dig
Konstnären

Berra - får man gå på kurs hos dig?? Eller flytta in??? ;-) Skämt å sido, men allt du skriver är så bra.

Grattis!
Hoppas verkligen att du fortsätter känna så, att du bestämt dig. En dag i taget. Alkoholen tar så mycket mer än den ger.
Tänk vad skönt att slippa ångest, tjafs, bakfylla osv osv.
Håller tummarna för att du klarar att behålla motivationen och din familj. Det är ni värda.

Skriver lite

andra dagen jag spänner mig, vill inte sova heller, kroppen vägrar slappna av...
Det kan bli så när de sker förändringar, om jag hållt i en vana så länge...

det känns jobbigt l sressande pga jobbet....

Vem som helst förstår ju att dödslängtan inte tillhör ett normaltillstånd, utan är ett sjukdomstillstånd där någonting eller allting har blivit en övermäktig och man finner inga framtida lösningar kvar, utan vill lämna det vi kallar för jordelivet.
Jo det är ett sjukdomstillfälle om än något, någonting är fel med ens känslor, ingenting som vi normalt brukar diskutera med vem som helst då det fortfarande är höljt lite i dunkla misstankar från andra då de inte vet hur man ska tackla problemet.

Det brukar vara två sorters suicida typer av människor, de som pratar om det och försöker ropa på hjälp vilket är det vanligaste.
Den andra typen är den som inte säger någonting, utan behåller sina grubblerier för sig själv, blir mer och mer deprimerad och sluter sig för omvärlden.
Och du är alltså den som ropar på hjälp och vill gärna få ett svar på vad som kan vara felet.

Jag har själv varit där du är för fem-sex år sedan i en i mitt tycke ganska så våldsam depression, hela världen rasade samman för mig,
Visste varken ut eller in vad det var som var felet med mig, 40 50 årskris, vad var meningen med livet?
I samband med mitt uppvaknande så upptäckte jag att jag drack alldeles för mycket och för ofta, jag hade helt klart alkoholistiska tendenser.
Drack mig "lycklig" och smet ifrån den verkliga vardagen, jag ville ju vara någon annanstans, inte i det här skitlivet.
När jag slutade dricka så hamnade jag med raketfart in det ännu mer verkliga livet, och visst...det sög verkligen, ordentligt!

Så vad skulle jag göra?, lämna jordelivet och lämna familj, släkt och vänner i sticket, aldrig få se mina barnbarn och se mina gener fortplanta sig?
Nej självklart inte, det där var ju ett sjukt beteende, det fattade jag ju längst inne...

Så jag sökte upp min husläkare och blev remitterad till psykologer och KBT'are och fick prata av mig...
Herregud så sned min världsbild var, hade fått allting om bakfoten på ett väldigt egoistiskt sätt, tänkte bara på mig själv.
Alkoholen hade naturligtvis hjälpt till att förvärra det till sin spets...

Det tog ett tag att sätta min själ under luppen, men jag gav faktiskt aldrig upp, någonting var ju fel och jag ville verkligen rätta till det.
Att tänka om går inte på ett huj, man behöver lära sig att tänka i nya banor, förstå sammanhang och innebörden.
Och sätta allting i relation till mig och hur jag står i samhället, inga lätta frågor precis.

Man utsätts för press och stress prestationskrav osv, ibland så måste saker få bero, utan min inblandning.
Släpp taget och betrakta situationen istället, jag måste inte ha fingrarna i alla syltburkarna samtidigt.
Har man för många måstegrejor hängande över sig, sälj av eller kasta alla gamla bra-att-ha-grejor, det är faktiskt väldigt skönt.
Flera gånger i veckan tvingade jag mig till att göra saker som gav mig en sorts stimulans, tid för mig själv, återhämtning,
Allting gick bra så länge det inte skapar ett nytt sorts beroende, dvs ingen alkohol.

För det är vad vi är, vi är en beroendepersonlighet som inte alla andra är, och har svårt att förlika sig med.
Vi är allergiska mot alkoholen och självmedicinerar oss med den när den i ren motsats skadar oss egentligen, urholkar själen tills den är helt slutkörd.
Och det är troligen vad din själ är nu, den behöver en rejäl översyn och då behöver man hjälp av proffesionella människor som förstår sig på de hemliga koderna som hjärnan säger men som vi inte själva kan tyda till fullo, vi mår dåligt och kan inte trycka på den onda punkten, för vi vet inte var det gör ont.

Kapitulera inför alkoholen och ditt beroende, inse att du inte kan hantera den för tillfället, lämna den åt sidan för ett tag och skapa utrymme till att fokusera mer på vad källan är till varför du vill ta till alkoholen som en medicin mot det onda.

Det funkar!, om du orkar överlämna dig till de som förståsigpå och stålsätta dig ett tag med lite självdisciplin mot alkoholen.

Alkoholen är listig och stark, och att överlista den är ett litet stålbad, någonstans kommer du över krönet och när du är över, ..ja det kommer du märka,
För det är en frihet i sig självt som ingen annan kan förklara hur det känns, den bara finns och har plötsligt blivit en självklarhet, och alkoholen?
Den kommer inte på frågan, inte så länge jag lever, och det tänkte jag nog göra ett bra tag till framöver.

Är inte lycklig, men är väldigt långt ifrån olycklig i alla fall, och det är en bra bit på vägen.

Varje morgon bjuder på något nytt som jag ännu inte har hunnit erövra, man kan ligga kvar i sängen och anta att livet kommer att bli skit i dag också.
Men den som aldrig satsar, kan heller inget vinna, och jag kan vinna eller förlora, men tänker inte sitta med armarna i kors och vänta på att ingenting händer.

Passiviteten är ledans största bidragsgivare, var nyfiken och sök upp, ställ dig frågan varför som en liten unge, upptäck det du inte ännu har upptäckt.

Det finns hopp även för de benlösa, de vet ännu inte bara om det, eller så vet de det och har inte velat berätta om det, för ingen har frågat.

Berra

Hej,
Ibland blir det lite lugnare i tråden och det kan ta några dagar innan man får svar..
Det flesta här har erfarenhet av att leva nära någon som dricker för mycket. Jag tycker det är självklart att A har stora problem med alkoholen som tar upp hela hans liv. Jag tycker att du ska våga säga precis vad du känner till honom- Att han dricker för mycket och att du är orolig. Mycket troligt att han nekar till det men då har du i alla fall kanske väckt något hos honom. Troligtvis lider din vän, A's sambo, mycket i detta och jag precis som många andra sambos försvarar/ förnekar för att skydda vår partner och för att vi skäms. Din vän behöver troligtvis ditt stöd i detta om hon vågar öppna sig.
Så mitt råd är att våga vara rak och säga till. Omgivningens tystnad hjälper ingen.
Lycka till!

Jag super på grund av det som varit. Man tar bara "r" från självmord så... ja, vad händer då?

Jag börjar med att säga följande till Magnus:
Du släpper inte. Det finns en människokärlek bakom dina svar som berör mig. Tack, kära du, för detta.

Varför känner man att man vill dö?

--

Kanske vill man dö eftersom livslusten tappats ur en. En sörja av händelser kan få diskproppen att splätta ut och ur. Något gör så himlans ont. Man orkar inte. Ingen kraft kvar. Just i den stunden vill man bara ta sig av daga. Och du, käre Magnus. Då finns inga råd kvar som får en att göra eljest.

Men varför går man från självmördare in spe till att möjligen stå ut?

Jag vet inte. Man kanske överkommer något. Underminerar. Spränger hela skiten i luften. Eller begravs.

Jag vet inte varför jag känner vittring av livsluft. Det kan bero på att jag är gammal och det fanimig bör vara så. Det kan beror på att något skett inom mig, varsamt och långsamt. Att vara vid liv har sina konsekvenser. Och livet stöter på. På alla håll och kanter. Man ger upp ibland. Och då är det så.

Herregud, det är klart jag känner igen mig. Minns ditt inlägg så väl och ... jösses, här sitter jag och svarar på min egen tråd.

Har inte riktigt kommit in i uppdateringen av forumet, men... lyckas i alla fall få till inlägg :-)

Åh, livet...
Jag njuter - plockar blåbär, sitter vid havet, promenerar i skogen, äter hallon, pysslar i min trädgård, träffar vänner, (och hänger lite med Den Förbjudna Mannen...) - och: lider med barnen: den stora flickan är så arg, slåss, skriker, arg för allt, vägrar lyssna, och jag vet inte vad jag ska göra... Har kontaktat Socialtjänsten igen och de ska höra av sig nästa vecka... Känner mig som världens sämsta mamma: när hon är så mycket arg så blir jag ju sur och arg jag också... Faaan.

Jobbar dock med mental träning: jag kämpar vidare, jag tänker inte ge upp och jag tänker inte låta mig nedslås...
Puh. Jättelätt... Not.

Varför är det ingen som kan hjälpa/stötta/tipsa/råda mig? Varför inte ens en tanke eller reflektion? Är min text för lång för att någon ska orka läsa? Är mitt "ärende" inte intressant eller problematiskt nog för detta forum?
Jag har verkligen ingen eller inget att vända mig till, detta forum är mitt enda hopp.
Snälla, jag ber om era tankar. Finns det verkligen ingen i samma sits? Måste det gått hela vägen till alkoholism/missbruk för att räknas??? Borde vi inte alla vilja stoppa?
Kanske är det inte så många som hänger på denna sida. Får väl helt enkelt söka mig vidare efter råd..

Du behöver inte säga förlåt, tycker det är bättre att säga det som tolkats av de jag berättat :) kan bara tacka o bocka

Känner igen mig lite i det du skriver men samtidigt inte alls.
För mig är det på ett lätt stadie, men kan nog lätt tippa över.
Så som sagt i sommar är det som starkast men ska dricka är 2,8or, sen få man ta det där ifrån...?

Grattis till din vecka och att det verkar gå så bra. Jag har oxså tänkt så där, vad har jag att se fram emot utan vin. Nu tycker jag
att det var idiotiskt av mig att tänka så. Men så var det. Men inte längre. Nu styr jag över mina egna tankar, men är naturligtvis
beredd vid frestelse. Ack ja vad denna alkohol ställt till med. Just nu är mannen hos en alkoholläkare han är i sådant dåligt skick
efter som jag hoppas var hans sista period. Jag försöker varje dag att sätta någon slags guldkant på tillvaron. Lyxa till det lite, t.ex.
en bakelse som tyvärr blivit min stora passion.
Fin fredag till dig
Konstnären

Så glad jag är över att första veckan utan vin har gått så bra. Helgen nu kommer att bli min andra nyktra helg och dottern kommer hit för att bo en vecka, vilket i sig är jättekul men också bra för eftersom hon aldrig dricker alkohol så känns det ju fint att jag inte heller gör det. Jag vet att hon ofta har oroat sig över att jag dricker för ofta o mycket.
Är trött idag och satt mest o slappade i solskenet och då kom givetvis tanken att vad finns det att se fram emot om/när man aldrig mer får ta ett glas vin. Då är det bra att gå in här och läsa alla trådar som ni som redan är långt före i er nykterhet, har skrivit om hur bra ni mår och att ni inte saknar A något. För jag vet ju hur det är, ett eller två glas vin smakar och gör gott, men alla glas som kommer därefter gör bara illa och inget som man blir glad av. Och att det blir många fler glas, det vet jag alldeles säkert.
Man tror att redan från första nyktra veckan, ska kroppen må så bra så bra och så blir man besviken när inget egentligen känns så där toppen. Men när jag läser igenom min eget tråd, så ser jag att det varit likadant tidigare. Får väl ge mig till tåls och hoppas att det snart vänder och att jag mår bättre o bättre.
Ha en fin o nykter helg allihop!

Förlåt min rättframhet men rädda dig själv medan tid är, innan du nästlat in dig ännu mer i hans liv och problem. Du har ingenting som egentligen binder dig vid honom vad jag förstår, han vill inte sluta missbruka som det låter och det verkar som att du vill ha en annan tillvaro än vad han kan erbjuda dig...
Gå vidare i livet är mitt råd, satsa på en man som kan och vill leva sin framtid i gemenskap med dig. Släpp energi tjuven och lämna över ansvaret för hans liv till honom själv!
Du har Ett liv att leva, var rädd om det och gör det bästa du kan av det! Kram

Jag fixade inte det själv. Först gick jag på alkoterapefterna som finns här i denna staden. Efter det tog jag ett antal återfall
Det hela slutade med avgiftning på sjukhus. Egentligen var det bra, för då fick jag två val, leva eller dö, så allvarligt.
En sak vet jag säkert nu, jag kan inte bli någon måttlighetsdrickare, jag vill ha allt. Sorg, ja ibland men inte ofta nu.
Jag vet ju villkoren och var jag hamnar.
Detta forum har hjälpt mig till 100 procent. Man kan skriva om både sorg och glädje. Så stanna här och skriv av dig.
Konstnären

Grattis till dina 10månader.
Om jag ska gå till mig själv så tror jag att jag personligen innerst inne tycker att det är tråkigt att festa. Sen när man dricker (är på fest) och alkoholen kommer in i kroppen så blir det en motsatt effekt, så jag måste dricka mer å mer å mer...
För som sagt en god köttbit och ett-två glas rött har jag som hälls inga problem med.

Hade tängt tängt här nu under sommaren å semester att hålla mig till folköl, alternativt alkoholfritt. Så få man ta det där ifrån, och om inte det funkar så måste man ta saken i hornen och göra en resa som du konstnären har gjort.

Fixade du det på egenhand eller gick du å pratade med någon?

Var tog sommar och sol vägen. Men, men kommer nog snart. Visst påverkar vädret oss. Tycker synd om alla semesterlediga.
Behöver bara cykla in till staden för att se massinvasionen av föräldrar med en rynka i pannan och skrikande, jag vill, jag vill.
Många har det nog bra tillsammans på semestern, men många skiljsmässor oxså. Konstigt att det ska vara o.k. att dricka varje
dag då. Undrar hur många bag in box det säljs på bolaget i sommar. Tur att jag har viljan och styrkan nu att inte ta det första glaset
som är inkörsporten till h-vetet för mig. Idag vet jag ingenting om denna dagen mer än att mannen ska kollas från topp till tå av en
alkoholläkare. Det är väl bra för honom. Vad jag känner, vet inte. Ska själv gå på möte i kväll, stärka mig själv och lilla själen.
Tycker att jävla anamma har kommit tillbaka till mig igen, har varit lite si och så med det.
Har tänkt på det att den där lilla envisa rösten man har till och från, nu kan du ta lite. Han har blivit en skuggfigur. Han är förstås beredd
att med glädje och stor omsorg komma tillbaka till mig. Men icke han är min största fiende.
Nu ska jag packa in håret i oljor, har ett besvärligt hår flyger och far. Glöm aldrig humorn konstnären och frid och tacksamhet för att
du inte dricker.
Kram och fin dag
Konstnären

Ställ ultimatum sök hjälp ellet så är det slut. De där är inget du vill ha resten av ditt liv
va skul, e du gett andra för råd?

Ja jag tycker det verkar som han tar energi... det konstiga är att han inte indirekt bett om de heller, han frågar inte om jag ska komma, ber mig aldrig om någe, visar knappt nå känslor, eller blivit svartsjuk... utan ja vart den som nästan frågat varför han inte verkar angagerad.. de är jag som visar, jag som frågar om vi ska ses osv osv... det är jag som känner att va fan ska ja de för... o sen allt han bara skiter i, varför ska ja finnas då för ...
allt de här blir att ja slösar/slösat energi

Härligt att läsa att det går att förändra sitt liv, och få insikt i hur mycket bättre man kan må utan alkoholens inverkan. Jag är glad för dig, fortsätt kämpa på och njuta av ditt nyfunna och bättre liv! Kram

hittar inte nånting nu :( Du sa ju att du skrivit och jag har haft ett elände att hitta VAR !!!