Senaste kommentarerna i forumet

Fint med fyra dagar, själv är jag inne på andra dagen och är jätteglad o stolt över det. Men alkoholfria drinkar är nog inget för mig, då underhåller jag bara vanan och det är den jag vill bli fri från. Men vi är ju alla olika och det kanske passar dig bra. Men att vi alla behöver stöd och uppmuntran, det är jag säker på. Så vi får peppa varandra att klara att leva ett liv utan alkohol.
Lycka till!

Som tur är blev jag inte dålig i natt eller idag. Har varit tillsammans med min familj och njutit varje sekund.
För varje sekund jag kom ifrån gårdagen desto bättre har jag känt mig, och desto mer som mig själv.
Jag är inte den jag var förut, jag är inte samma människa.
Jag drack upp allt vin i går som jag alltid har gjort, jag kommer alltid dricka för mycket om jag inte väljer att inte dricka alls.
Och det väljer jag igen, och igen, och igen tills jag inte faller mer.
Det var inte alls som jag hade hoppats igår, jag kan inte njuta av vinet (som inte smakade särskilt gott) för jag tänker bara på nästa glas..
Det är verkligen som ett gift för mig.
Jag är ledsen för att jag så lätt gav efter, men det kändes som att jag var tvungen att "få det ur kroppen".
Men samtidigt kan jag nu gå vidare med sommaren utan att känna att jag missar något.
Svårt i ett samhälle där "en lyckad människa" alltid syns med ett glas i handen eller en flaska på fina köksbänken,
eller en öl i solnedgången...

Det är fyra dagar sedan sista vinglaset. Inte så mycket att yvas över kanske. Men det känns väldigt bra. Jag har sovit bättre och tycker definitivt bättre om mig själv.Vädret är definitivt inget att hurra över. Men vad gör det om man mår bra. Jag har börjat göra en alkoholfri drink till mig själv på kvällen. Det finns massor av goda drinkar på nätet. I går blev det en Sherly Temple. Super god!

Är så nere. Undrar om det stämmer att man blir deprimerad i början när man slutat dricka. Har hört det... Någon som vet?

En fredag passerad utan alkohol! Inga problem heller :-) som jag skrivit förut så har jag inga planer på att sluta helt med alkohol men behöver dra ner på det. Från att dricka 5 dagar i veckan så skulle jag vara nöjd med att "bara" dricka på helger. Mitt största mål är ju att sluta dricka i smyg när jag känner mig lite nere. Nu har det iaf gått 4 dagar utan någon alkohol så jag känner mig stolt :-) kanske att jag kan komma tillbaka till att dricka "normalt" igen. Och att när jag väl dricker kunna sluta efter några glas. Får kämpa på helt enkelt. Men måste säga att det får en att tänka till att registrera sig här och det har iaf hjälpt mig hittills. Tänker ett steg längre innan jag häller upp det där vinet...

Vad fint att jag kan hjälpa dig, för du har ju sannerligen hjälpt mig!!!

Idag har jag fastnat i en hemsk känsla -
jag hade en favoritartist när exet och jag blev tillsammans, med enligt exet så var det "jävla psykmusik som bara drog ner mig i dåliga tankar", så varje gång jag lyssnade på det så blev han arg, och förstörde de skivorna jag hade (även om han köpte en del nya senare...), men jag har liksom inte kunnat lyssna på den artisten efter det... Men jag jobbar på att "ta tillbaka" min favoritartist, och överlag går det bra - men idag blev det katastrof! Jag lyssnade och plötsligt kom en låt som jag inte riktigt hört på länge, och det var som att vara tillbaka vid köksbordet i hans lägenhet. Jag hade inte flyttat in ännu, och vi hade bara varit tillsammans i kanske 4-6 veckor, men han var arg för något, och jag försökte hålla mig undan och lysnnade på X. Jag hade försökt stänga in mig i köket, och satt med ryggen mot dörren, för jag bara önskade att han inte skulle komma in till mig... Men, så klart kom han in dit, gapade och skrek, och slet ut CDn ur CD-spelaren, bröt sönder den och slängde den...
Fy faaan - att jag stannade... Jag förstår det inte själv...

Vi är mitt i tingsrättsgrejer, och jag har i veckan fått ta del av hans ombuds bemötanden - han har bland anant skickat med diverse arbetsbetyg och vänner som skrivit intyg om hur fantastisk exet är: omtänksam, snäll, fin, duktig, engagerad och aktiv - och det var ju den bilden jag också hade, tills vi blev tillsammans och han visade sig vara allt det, varvat med att han oändligt många gånger skrikit allt från h*ra och f*tta tilla tt kalla mig galen, mentalsjuk, i behov av vård, tryckt upp mig mot väggen, hotat med att ta livet av sig, att göra mitt liv till ett helvete, förbjudit mig att prata om vissa saker, vänt på saker jag säger, påtalat att han är bra och jag är inte det, hotat barnen, lämnat oss i dygn utan attt vi kunant nå honom... jag har inte kunnat träffa vem jag vill utan att få kommentarer om jag träffat någon annan/om jag inte vill vara med honom eftersom jag vill träffa kompisar/jag har varit borta för länge... Han har gapat och skrikit, vägrat prata, vänt på saker jag säger, allt jag gjort har varit fel; allt från att jag gråter falska tårar, mina förlåt betyder ingenting, mina förklaringar är påhittade, han har kunnat påtala att jag är tjock, ful osv "för han måste göra mig lika ledsen som jag gjort honom så att jag ska förstå hur ledsen han är så att jag inte gör om det" - hur faaaaaaaaan ska jag få tingsrätten att förstå att det var så jag levde? Jag levde inte med den där fantastiske, tillmötesgående, karismatiske, engagerade och fina mannen som hans vänner såg ett par timmar någon gång då och då...?
Det gör mig så jävla ont, så himla ont så jag har inte ord...
En av hans vänner är läkare - och tänk om hon möter en sådan som jag var förra året: en så knäckt kvinna som bara gråter och knappt vet vart hon ska ta vägen, vad hon ska göra för att hennes barn ska komma undan ett himla psykfall som förtrycker dem, vad ska hon säga då? "Åh, din man är fantastisk, så vänlig, snäll och omtänksam och karismatisk" - för det är ju det han med största sannolikhet är utåt sett...

Fint att han har vänner som tycker om honom... Och jag är hemsk - för jag tänker "jo, jag vet att han är bra på sitt jobb, men jag önskar att alla visste hur han är hemma, hur han behandlade mig och sina barn när ingen annan såg, då skulle ni inte tycka så mycket om honom...". Jag önskar att de kunde få läsa mina dagboksanteckningar, att de kunde få höra mina inspelningar när han väser fram till mig "Din jävla hora, du förstör mitt liv, jag komme råka och ta livet av mig nu, och det är bara ditt fel, nu kommer du straffas med att du har tagit ett liv" - allt medan barnen hörs gråta i bakgrunden...
Men oavsett - jag kommer aldrig kunna de dem en bråkdel av den rädsla jag känt, när jag legat ihopkrupen på badrumsgolvet, för att det var det enda rummet som gick att låsa, eller när han jagat mig runt i huset och skrikit "jävla torrfitta, det fattar du väl att jag måste ha andra än dig när du är så jävla äcklig och aldrig låter mig sätta på dig, du ska fan bara ut ur mitt hus, fattar du det - mitt hus och du kommer aldrig få någonting för det finns ingen som vill ha en sån som dig" (ett hus som vi tillsammans köpt, men han betalat lite mer på...)
Fy fan. Jag borde bara vara glad att jag är därifrån, men det gör mig så ont - väldigt många människor tycker att han är fantastisk - fin, snäll, kunnig och mycket medkännande, och dessa människor tycker nog att jag bedriver en häxjakt...
Hur ska jag bara kunna låta det hållas - jag önskar att jag kunde få komma ut med min historia, att de kunde känna bara en liten del av det jag känt...

Vad skönt att du har fått prata av dig, tror att man måste det. Sant att det kommer utmaningar. Det gäller att
stå emot, även om det är full storm uppe i hjärnan. Första tiden var kaotisk för mig, men jag tänkte, nej jävla
heller du ska inte få vinna mig en gång till. Det är ju en mäktig fiende man har att göra med, invaderar hela kroppen.
Men nu till det glada, det går, visa att det är du som bestämmer. Grattis till din vecka.
En dag i taget
Konstnären

trots att jag befinner mig på solsidan. Ganska mycket turister nu, men invasionen blir nog som vanligt
i mitten på juli. Nykterheten rullar på inga problem med det, inte just nu i alla fall.
Det är mycket reklam och rosevin i dessa dagar men det påverkar inte min vilja. Beslutet är taget, och
jag tar fortfarande en dag i taget. Det är skönt när man kan leva i nuet, men går inte alla dagar.
I morse blev det full mundering, regnkläder, gummistövlar, och min hund som älskar vatten lite hopp i
vattenpölarna. Det är väldigt skört här hemma, och mannen har klarat denna natt utan. Har för mig att det
ska gå 72 timmar innan faran för delirium tremens är över. Man kan säga att det är Shejking stevens.
Försöker och gör så ofta jag kan att inte glömma mig själv. Jävla duktig du är nu konstnären, snart tio månader.
Egentligen känns det inte länge alls. Men inte att jag vill ha tillbaka mitt gamla vin, det räcker så bra att
titta sig omkring. Inga besök i stugan ännu, min magkänsla för den känns inte bra. Men jag kan ju inte bara placera
den i ett fack långt in i hjärnkontoret. Kanske över en dag. Som sagt vet inte något nu, men jag har lite ro idag.
Tack alla för ni finns och alla stöttar varandra.
Kram Konstnären

- vart tog du vägen? Vi tänker på dig! / mt

I min omgivning om sommaren. Jag själv är alkoholfri och det är just nu inte så mycket intressant att berätta om det. Däremot flödar den runt omkring. Veckan mellan midsommar och juli månad är alltid lite lugnare på sommarplatserna. Men striden av dunk- och plattsläpande turister och överfulla serveringar kommer tillbaka om ett par dagar. Det finns inget krav på mig utifrån överhuvud taget att hålla mig borta från drickat. Vare sig när jag är ledig, och inte ens i samband med arbetet om jag nu skulle vilja ha det på det viset. Det är helt upp till mig nu att klara den inslagna vägen. Trots att det är många som försöker dra mig i motsatt riktning. Men lusten har avtagit och det var ett tag sedan jag kände en vilja att dricka. Fortsatt försiktighet är säkert viktigt. Perioderna med konstiga tankar har kommit ibland, och varför skulle dom ha upphört helt plötsligt?

Säkert kan perioderna komma tillbaka då man får tänka - idag ingen alkohol.
Just nu känns det mer som - den här sommaren ingen alkohol :-)

Ta vara på er alla därute, man blir på glatt humör av att läsa hur alla stöttar varandra här inne.

//PP

Tack så mycket för era svar! det värmer. Jag vet att det kommer bli tungt men känns som att det kommer att gå vägen. det finns inget annat =) Pratade med en psykolog här i veckan och det var väldigt givande. För mig som normalt sätt har problem att prata med någon alls flöt det på hela pratstunden. fick ur mig allt och var en väldigt skön känsla att bara prata med någon. Jag har en lång väg att gå men jag försöker lova mig själv att gå den. Nu har det snart gått en vecka, det är inte den här biten som är jobbig det vet jag, antar att det kommer komma ett antal fighter längre fram. som vanligt. bara försöka stå pall och inte ge med sig.

Hej M! Så trevligt att läsa din uppdatering. Ja, att passa på. Att unna sig. Säkert är det så för alla som lever i beskedligheten med alkohol. Kanske även en normalfylla kan ses som något vissa kan unna sig. Men inte när alkoholen blir till vardag. Man blir glad av att läsa hur stabilt din nykterhet verkar fungera, och kanske i synnerhet om allt det stöd du haft genom din man. Kanske kan det kännas konstigt att han fortfarande kan dricka måttligt när du nu helt slutat? Men dom allra flesta kanske kan kanske just det? Tror det är viktigt och riktigt som du skriver att lämna beslutet till var och en. Även om det säkert kan vara lite extra klurigt i en relation, och att kraven man har på sig själv kan projiceras på omgivningen.

Hoppas du får en riktigt fin helg!

//PP

Nej, det är inte så enkelt att veta hur man går vidare med vare sig det ena eller andra... Precis som Muränan skriver, behöver man hitta nya roller och nya sätt att förhålla sig i förhållandet. Jag har haft ett fantastiskt stöd av min man under min process, men det har inte varit smärtfritt ändå. I och med min förändring och ansträngning att ändra mig har jag ställt krav på honom också, "kan jag sluta dricka så måste ju du kunna...." även om jag inte uttalat det så... Har fått påminna mig om att var och en måste leva sitt liv med sina egna beslut. Att dricka eller inte dricka mer är något som du själv måste fatta beslut om, och bara du själv vet (kanske) vad du tror att du klarar. Jag litar inte på att det skulle gå bra för egen del, och skulle heller inte våga prova som jag känner nu.

Vad det blir av din relation kan vara svårt att veta nu. Kanske vettigt att ta en dag i taget, se vart du hamnar, sätt upp en tid för dig själv, om en månad, hur känns det då? Ja, inte så lätt att ge några kloka råd, men lite tankar fick du :)
Ha en bra dag
/m

Jag blir helt matt när jag läser om din situation. Svårt att kommentera, på något vettigt vis, mer än att jag hoppas för din och din mans skull att han tar sig ur detta.
Det jag tänker när jag läser om dina tankar om bostadssituationen är att - varför är det så självklart att det är du som ska flytta från er lägenhet, om det kommer dithän? Den andra tanken jag har är, att finns det någon annan i hans omgivning - släktingar, barn, syskon osv som du kan kontakta? Inte för att lämpa över ansvar, ansvaret för hans liv måste ju vara hans eget!

Jag hoppas verkligen att du finner en lösning,
stor kram m

Tack förvirradkille för din kommentar. Bra om resorna vi gör kan inspirera varandra. Jag själv har haft oerhört stor nytta av att läsa om andra som det gått bra för. Att det finns en väg framåt och en bra dessutom. För bra är det.

Midsommar gick bra. Kunde dock iaktta supandet (ett ord jag sällan använder, men här finns inget annat som passar) runt omkring oss. I vårt sällskap var det lugnare, även om det var ett par som "passade på", vilket jag har lite svårt numera för att fatta. "Passa på" brukar ju innebära något positivt, passa på att njuta av vädret, passa på att ta det lugnt innan kaoset bryter ut, osv. Men "passa på" att dricka sig berusad, så att man blir trögtänkt, fumlig, spilla, ostadig på benen, yr i huvudet, + att "passa på" att förstöra dagen efter - nej, det är inget för mig längre. Vid en hundpromenad fram på tidig kväll utanför stugområdet mötte jag och mannen en man i 40-års åldern, snygg skjorta och shorts och en cocker spaniel med sig, som hade stora svårigheter att gå framåt. När hans hund ville hälsa på vår höll han på att snubbla omkull. Då var klockan 18. Tänkte på hans ev familj, och honom själv. Det var säkert inte de planerna han haft för kvällen. Kanske hade frun skickat ut honom på tillnyktringspromenad... vad vet jag? Tragiskt att se. Själv var jag helt slut tidigt på kvällen, vi gick hem tidigt och kollade på fotboll och bara varvade ner. Maken var mycket måttlig med alkoholen. Han påtalar ofta hur mycket bättre även han mår utan de mängderna som det blev tidigare. Märker att jag blir trött av tillställningar med mycket alkohol runtomkring. Är lite på min vakt, tacka nej tar på krafterna, hålla god min när andra kommenterar om man tackar nej...

Annars, i vardagen, vanliga helger osv finns inga tankar på att dricka, inget sug, eller knappt några tankar. Är iväg ensam nu, på jobb på annan ort, långt hemifrån. Blev bjuden på ett glas vin när jag kom fram, redan upphällt, men tackade nej, utan någon förklaring. Hade annars kunnat vara en lätt sak att prova då. Ingen som känner mig, ingen som behövt veta... men känns helt uteslutet, och är faktiskt inte sugen. Känner inget sug efter ruset, har känt den där värmen efter att ha druckit någon 2,25 cider, men det känns mest obehagligt. Tänker att det skulle kännas som när man tar en cigarett efter ett långt uppehåll (slutade röka för 10 år sedan), att man mår illa så man inte vill ha mer. Men jag vet inte, och har inga tankar på att testa.

Enda tillfällena jag tänker att jag inte vet hur jag ska hantera, eller som jag kan sakna med vinet är de där kompis/väninnekvällarna dela på en eller två flaskor vin och bara babbla. Det blir inte riktigt samma grej om jag dricker alkoholfritt... blir inte heller riktigt samma grej med te. Även resor framöver med mannen. Vi har ju gjort en resa, men då var barnen med. Men logiken säger att det inte kan vara rimligt att må dåligt 365 dagar om året för att kunna må bra en kväll med en kompis, eller en vecka utomlands. Dessutom blir ju inte de där sakerna dåliga utan vinet, mer annorlunda. Nu är läget som det är, och jag är glad och tacksam att jag är där jag är.

Ha en bra lördag alla,
m

Ja, så ska jag tänka när/om suget kommer, bara vänta 20 minuter och då har det förhoppningsvis gått över. Än är det dock ingen fara med något sug, har ju bara gått en dag. Men den dagen gick jättefint och jag har sovit gott i natt, så gott att jag inte hört om det har åskat eller regnat. Däremot ösregnar det nu och här i Halland har det varit så torrt ute att regnet är välkommet och välbehövligt. Gräsmattan är alldeles gul o bränd, får hoppas den vaknar till liv igen nu när den får regn.
Ha en skön och nykter helg alla!

och välkommen hit! Ditt inlägg är en ledsam berättelse om svek, löften, hopp och besvikelse, nya försök och nya svek... Samma berättelse som återkommer gång på gång här. Om jag förstår rätt så skriver du att det tog slut häromdagen - och det är bara att gratulera dig till det valet - även om jag förstår att är sorgligt och gör ont. Din f.d kille verkar ha mycket långt kvar till sin insikt och ett verkligt val till ett nyktert liv. Du har gjort en sorglig erfarenhet om alkoholens/missbrukets makt över människan - ta den erfarenheten med dig i livet, det finns alltför många som drabbas. Allt gott till dig! Sommarkram / mt

Tröstens ord och det värmde! Be om hjälp säger du men av vem? Förutom beroendeenheten?

Det måste kännas skönt att han går med på det och går på möten!'
Det verkar ju som han inser att han har problem iallafall fall.
Tiden får väl avgöra hur du känner och om du vill och orkar vara kvar.
För det tar verkligen död på känslorna att leva med någon som inte är snäll.
Jag önskar dig all lycka hur du än beslutar dig för att göra.
Du ska göra det som känns rätt för dig och ta ingen mer skit för det tänker inte jag göra heller .
Bra att du gör sådant som du mår bra av :)
Ha en fin helg <3

Hej Coffee,

Jag är numera inne här rätt sällan. Går på mina AA-möten, pratar med min sponsor. Jag har ätit campral ett tag nu. Hade inga biverkningar. Tycker att suget känns mer hanterbart, men vad som är hönan eller ägget vet jag inte. Vet att jag har väldigt god hjälp av AA. Men kan säga så mycket att när jag för antal veckor sen tänkte att nu köper jag folkis i affären samtidigt som jag handlar, så glömde jag bort att köpa den.
Kämpa på - du kan, men försök be om hjälp.

Och nu vill jag bara fortsätta att dricka. Som förlorad. Trots att huvudet värker. Men jag vill ju inte. Vill vakna nykter i morgon. En bra tanke.

Jag gjorde god mat. Och dessert. Men jag minns inte den. Desserten alltså. Att jag gjorde den, ja, och serverade men sen är det tomt.. Stackars min familj... Jag kvicknade till någon timme senare. Kokade te som om inget hänt. Vill inte ha det så här... Varför är det så svårt?

Efter inlägget åkte jag direkt till bolaget och köpte rosé och rött. Det var trevligt, gott och det värmde varmt i bröstet..... Men känner att jag faktiskt inte vill vara här, i det här bomullsruset. Har nog kommit en bit på väg ändå. Ska anmäla mig till någon sorts terapi till hösten. Nu mår jag som bäst, bomullsruset avtar och jag vill inte dit i morgon.

Mycket inspirerande läsning m-m och ni som skriver i tråden. Förändring är verkligen möjlig men man måste verkligen va beredd att kämpa för att upprätthålla den! Vad glad jag blir av att din man är så stöttande, m-m. Det är en otroligt viktig del att ha det stödet. Jag vill gärna läsa mer och höra hur midsommaren gick. Hade själv en nykter midsommar i goda vänners sällskap. Kom hem trött men nykter!!

Grattis till att det går så bra för dig! Det glädjer mig verkligen! Bra jobbat!

Kram och lycka till med fortsättningen