Senaste kommentarerna i forumet

Tack för tips!
Jag behöver hjälp. Nämndemannsgården har jag fått en bra känsla av. Ska fundera över att kontakta dom om jag är kvar i detta. Så sorgligt att jag har människor att prata med om allt men att jag varit tyst om detta. Ångrar det nu. De hade känts bättre om de om jag hade berättat från början. Vet inte vad jag är rädd för. Funderar på att berätta för någon denna vecka. Orkar inte bära detta själv.

Situationen hemma är värre än någonsin. Förstår inte vad som hänt. Från att ha velat ha hjälp till att ha gett upp allt. Nu snarkas det från soffan och det känns befriande när han sover. Önskar det fanns tvångsvård. Att någon kunde komma och plocka upp honom :(

Jag har nog gett upp nu. Hans vilja till förändring förut gav mig kraft. Den känslan är borta. Jag vill ha ett annat liv.

Nu känns allt så fruktansvärt tungt igen.. hur kunde jag hamna här en gång till? Känns som om jag egentligen skulle behöva gråta en flod, i stället för att ta till med flaskan.
I går efter ett antal glas vin gick jag till sängs alldeles för sent och försökte räkna mina nyktra dagar de senaste två veckorna..men allt är en dimma. Var jag inte nykter i torsdags? eller i tisdags? vad gjorde jag då när jag kom hem...ja kontrollen är åter tappad och den enda gången jag är säker på att det är sista glaset är nog innan jag somnar..med ångest över hur morgondagen kommer att se ut.. konstigt nog klarar kroppen av ganska mycket. Det är inte bakfyllan som får mig att må dåligt under dagens måsten utan ångesten. Vilket slöseri med dyrbar tid. Det finns så mycket annat att göra med sin tid än att sitta under fläkten..i timmar.
Hoppet om att kunna dricka normalt är fortfarande stort, även om jag egentligen vet att så inte är fallet. Eller så är det ångesten över att inte få dricka igen, när jag väl slutar, orsaken till att jag skjuter upp det.
Jag vet i mitt hjärta att jag måste sluta, och inte börja igen..Alkoholen upptar en alldeles för stor del av mitt liv för att kunna hantera den med sunt förnuft..men det finns så mycket bättre saker att lägga tiden på, än att sitta här under fläkten, en måndag.
Förstår inte var all sorg kommer ifrån, är det en del av missbruket? eller är det den jag är rädd att möta om jag inte dricker..jag vet inte
När jag läser vad jag skrivit i min tråd sen första inlägget ser jag ingen framgång, bara ältande och pendling fram och tillbaka.
Förlåt för alla negativa inlägg!
Tänker att ni som läser måste tycka att jag borde rycka upp mig, bestämma mig och ta mitt förnuft till fånga..och det borde jag. Jag skäms mer än annat, men känns skönt att få skriva och berätta för er. Tack!
Det är hårt, och det gör så otroligt ont att behöva erkänna sitt beroende. Det är skam och inte minst skuld men efter många kloka inlägg här, försöker jag att se det som en sjukdom som många kallar det.
Jag är missbrukare, det har jag erkänt. Jag har en osund relation till alkohol som jag inte kan kontrollera.. Jag vill men något annat starkare än min vilja har tagit över, ett beroende.
Jag är alkoholist.
JAG är alkoholist
jag ÄR alkoholist
jag är ALKOHOLIST
jag är alkoholist.... ja, jag är det. Jag måste erkänna det för mig själv och be till någon högre kraft att jag är starkare och kan återta kontrollen.
Jag är 29 år. I dag fick jag var den första gången som jag inte behövde visa leg på systembolaget. Jag var ett känt ansikte sa han...inte direkt smickrande, men en verklighet och en sanning som jag måste se.
Borde slå mig själv på käften, säga åt mig själv att nu är det fan slut på den här skiten, och skratta åt allt elände som jag själv orsakat och som jag själv kan vända på en sekund..jag har kraften i mina händer och jag kan förändra situationen. Även om jag i många lägen inte vill måste mitt högre jag ta kontrollen och bestämma fortsättningen. Jag vill inte att alkoholisten ska få bestämma min framtid.
Det händer så mycket i världen som man vill men inte kan förändra..En vän till mig gick nyligen bort i cancer..det fanns inget jag kunde göra, men skulle göra allt för att hon skulle få leva;(
Ett budskap som jag och alla borde ta till hjärtat:
Gud giv mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Kärlek och styrka 

Alkoholisten

Det låter som att du har det riktigt tufft. Vad bra att du skriver här, när du berättar hur du har det ger du andra chansen att ge stöd. Dessutom upplever många som skriver här att det är hjälpsamt att skriva även om det bara är för en själv.

Hoppas du fortsätter att berätta för andra hur du mår, och hoppas du skriver igen. Du är inte ensam. Ta hand om dig.

Karin, Alkoholhjalpen.

Skulle skriva ett eget inlägg, men hamnade här. Jag ska försöka rätta till det :-)

Hej. Jag är 26 år och känner igen din ångest. Dricker ca 4 ggr i veckan och har hög alkoholtolerans. Vet inte varför jag dricker så ofta och jag säger till mig själv ofta att jag ska sluta att dricka själv , på vardagar samt så ofta. Men jag bryter detta löfte varje gång. Gick med på den här sidan för några dagar sedan så detta är ett stort stege för mig. Med vänlig hälsning,

Någon säger att så länge barnen vill dit så ska jag inte hindra dem. Men samtidigt är det mitt ansvar att hindra dem från att fara illa. Barnen är 12 och 17 år. Ska jag be soc om samtal tillsammans med honom el vad tycker ni? Jag är helt vilse.

kan du få från de som är experter på den typ av relation som du beskriver. På kvinnofridslinjen kan du få stöd och hjälp att förstå det som du har varit med om. Du undrar bl a om det är du som har varit för jobbig, på kvinnofridslinjen är de experter på vad som är rimligt i en relation och vad som är att gå över gränsen. De kan också hjälpa dig med hur du ska kunna skydda dig från våld framöver och hänvisa dig till annat stöd om du är intresserad av det.

De finns på 020-50 50 50, samtalet är gratis och du är anonym. Samtalet kommer inte att synas på telefonräkningen.

Skriv gärna i forumet också, många tycker att det är hjälpsamt och här finns många kloka att dela sina upplevelser med.

Karin
Alkoholhjälpen

En sån skön beskrivning av de flyktiga fördelarna med alkohol!
Tack för den Berra!

//PP

Hej och välkommen hit

Som Adde skrev får du säkert mer feedback på anhörigsidorna, men även om man ska vara försiktig med råd efter att bara har läst ett första inlägg så kan jag inte annat än att instämma i Addes råd. Överväg detta noga. Om du läser ditt eget inlägg så har du svaret där. Det du beskriver är ju BÅDE en skitstövel och alkoholist, och till på köpet verkar det som det är psykopatvarning med! Ursäkta att jag är så rätt fram.

Nej, förresten behöver inte ursäkta mig, du frågade ju :-)

Ta väl vara på dig!

//PP

Tack Adde ska försöka tänka så men det är svårt, speciellt nu när han är nykter och nykär

...det är söndag och en vecka har gått, imorgon är det en ny vecka med en femdagarsvecka.
Har varit ledig under nästan hela förra veckan, hann med en massa saker, både hemma och vid stugan.

Det har funnits alkohol runtomkring mig, frugan har nog tagit ett glas vin vartannan kväll och någon GT.
Testade Schweppes Mojito på burk och den var nästan som en på krogen, riktigt bra, kan rekommenderas!

Kvällarna på landet har det alltid varit kantad med vin, men jag och svägerskan delade på en flaska alkoholfritt vitt till maten.
Lättdrucket och jag kunde känna nästan drag av min tidigare alkoholkonsumtion, en flaska på en halvtimme.
Men det blir lite väl surt efter en stund så det funkar bra med läsk eller bara vanligt kranvatten, för att man är törstig.

Kaffet på maten smakar utmärkt och gärna en liten sötsak till detta, kul att man verkligen har smaklökarna i behåll.
Det är en fördel med att hålla sig nykter, man är med hela tiden, man är trött för att man är...just trött,
Inget fyllesomnande i soffan, man hänger med på det som händer på TV'n, och i diskussionerna runt kaffebordet.
Det finns en viss rastlöshet i mig, och har lättare för att gå ut och ta en rök när det blir för mycket fyllpladdrande på de andra,
Upprepningarna kommer gärna i ett släptåg, då känner jag mig verkligen överflödig.
Men det är också ett sätt för mig att markera att jag får nog och uppmärksammar när de andra att de har passerat en gräns för ett intressant samtalsämne för en som inte är full.

Lyssnar på grabben som har varit och festat i helgen, han har ju även druckit han med, men inte alls i samma mängder som hans polare.
Det har hänt grejer men inget farligt, men han berättar om det som han har sett och igenkänningen är stor hos oss vuxna.
Mm undrar...har inte utvecklingen gått framåt alls, ska alla ungdomar behöva gå igenom samma saker som vi gjorde för 30 år sedan?
Det verkar som om det upprepar sig allting igen.
Det som är intressant i det hela är hur mycket grabben ser och upptäcker, han har ett öga för det sociala samspelet.
Och hur jag ser hos honom att allting är inte rock'n'roll med alkoholen, det finns många baksidor av berusningen han inte gillar.
Vill inte höja upp honom till skyarna, men det är bra att han ser, och att han inte kastar sig helt handlingslöst ut i berusningens förlovade land.
Det sköna är att han är helt genomärlig och berättar precis allt, oavsett om det är skämmigt eller inte.
Vi har lärt våra barn att alltid vara öppna med precis allting, det blir bara besvärligt om man behöver dölja saker inför varandra.
Att inte vara fördömmande har varit en ledtråd genom vår uppfostran, råda kan vi göra, men vill de ändå ta chansen så får de naturligtvis ta konsekvenserna.
Att smaka på det vuxna livet kräver både nyfikenhet och återhållsamhet, en svår kombination av de rätta proportionerna, för att inte tala om ansvaret.
Att bli vuxen kräver också ett ansvar, inför både sig själv och emot alla andra, allt jag gör medför konsekvenser, både bra och dåliga.
Man får ta ansvar om man kör bilen för fort, slåss på stan, stjäl i affären eller är t.ex allt för berusad, eller just därför att man är allt för berusad.

Att vara full är ingen ursäkt, man bär ett lika stort ansvar i alla fall, i vissa fall blir det värre, om man är det i sin tjänsteutövning eller vid t.ex bilkörning.
Man blir omdömeslös och oansvarig, ...jag var ju full får man ju höra som ursäkt ofta, ja och..?
Kan vara svårt att få en tonåring att fatta, men så är livet, man förväntas ju bli förståndigare ju äldre man blir.
Som barn behöver man sällan ta ett riktigt ansvar, möjligen skolan, men sällan matlagning eller städning t.ex.
När vi blir vuxna ska vi ta ansvar för våra barn, deras utbildningar, vårt arbetsliv, äktenskapets/sambo-förhållandet, släkten, räkningar och bilreparationer.
Man kan förstå att det finns många som vill fly ifrån hela det ansvaret, fly från verkligheten, orkar inte med allt.

Men blir det bättre då med alkoholens hjälp, kanske för stunden men inte efter ett tag, och defenitivt inte på sikt.
Det finns lika många ursäkter som tillfällen att dricka sig berusad, oftast fler vilket gör det ännu lättare att dela ansvaret för sin berusning på flera orsaker.
Till slut finns inga anledningar kvar heller, bara en rutin om att dricka och man vet inte ens varför man ska dricka längre.

Varför dricker jag just nu ikväll, ja det är ju helg, det finns minst 104 helgdagar på ett år, en anledning vart treochenhalfte dag, är inte det ofta?
Räknar man fredagar också som dryckesdag, ja då är det 3 av 7 dagar, återstår 4 dagar kvar att ha en hemsk Ågren på.
Dricker man fem burkar öl vid varje tillfälle, 2,5 liter per kväll, 7,5 liter öl/vecka, 390 liter på ett år, 20 liter ren alkohol eller 65 flaskor 40% sprit, är det lite?
Då har jag inte ens räknat in jul, påsk, midsommar, semestern, födelsedagar eller fester, så det blir mycket mer än så.
Så säger man att man inte dricker mer än andra, ja då ljuger man troligen, lägger tankelocket på och glömmer hur mycket man egentligen dricker.
Man dricker för mycket helt enkelt när man har orkat räknat igenom sin konsumtion, och då gäller det inte att lägga sig handfallen, utandades gör jag?
Minskar, ja om man kan, men den som är en beroendepersonlighet har troligen redan vant sig vid sin berusningsgrad, och har svårt att ändra på sina vanor.
Vad återstår?, tja varför inte en helomvändning, bryt rutinerna och starta något nytt, det går ju alltid att ändra sig i efterhand, om man då vill det längre.
Jag ville det inte längre, fördelarna var vitt större än nackdelarna med att vara nykter, det går inte att jämföra ens längre.

Det finns fördelar med alkoholen, men de är så flyktiga att de inte ens är värda ett försök.
- Svosch!, vad var det där?
-Det var din lilla stund av lycka orsakad av alkoholen.
-oj vad ballt kan jag få mer?
-nej inte vid det här tillfället.
-men om jag dricker mera då?
-nej inte ens då, det blir bara sämre då..
-äh!, jag gör ett försök i alla fall...
-Blarf!
-vad var det där?
-det var jag som försökte förhöja min lilla stund av lycka orsakad av mer alkohol.
-vad hände?
-jag kräktes ner min polares soffa.
-blev din lilla stund av lycka orsakad av alkoholen bättre då?
-vad tror du, jag spydde precis ner min polares soffa?
-blev han också drabbad av en liten stund av lycka orsakad av alkoholen?
-men vad fan, är du helt jävla dum i huvudet, han är skitpissed?
-ja det är jag som är fan, men det är inte jag som är dum i huvudet.

Ungefär sådär går dialogen i mitt huvud, är fortfarande en ganska så lyckligt lottad icke-alkoholist.
Jag står varje morgon inför ett val om jag ska fortsätta vara nykterist, det blir inte så svårt...
Minnen av min aktiva karriär som suput ger mig en ganska så fadd smak i munnen,
Det var bara roligt på låtsas, en dåligt regisserad film där jag var huvudpersonen och sent upptäckte jag att den bara var en tragedi,
Den gick i repris under väldig många år, jag tröttnade och ville ha en förändring, nu blir det en vardagsdokumentär istället.

Direktpåverkan skildras omgående på ett markant närvarande sätt, jag är visst mitt i den just nu.
Allt jag gör har en orsak och en verkan, inget fluff-fluff eller lull-lull av min påverkade hjärna.

Högst närvarande, högst deltagande, jag tror de kallar den för verkligheten.

Berra

Nej, tror absolut inte att det skulle vara bättre!

Har hittat ett i Spanien som är svenskt, och ja - de kör efter Minnesotamodellen. Efterbehandlingen är i Sverige. Det är mer att jag tror att jag skulle få panik och ångest och bara vilja hem när det är så nära att just bara åka hem (till tryggheten och sambon, eller spriten), plus att jag älskar att resa och tror att ett miljöombyte och lite sol och värme, annan kultur, ett gym och en strand skulle göra mig gott :)

Har som sagt varit inlagd på psyk innan ett par gånger och får just den där känslan att jag bara vill HEM. Fast jag vet att jag inte borde.

Tack =)

tror du att ett behandlingshem utomlands är bättre ? Det viktiga måste väl ändå vara att de vet vad de gör och att det är smidigt att ta sig dit på efterbehandlingen under ett års tid ? Jag förutsätter då att behandlingshemmet kör efter Minnesotamodellen.

Jag har själv gjort behandling på Nämndemansgården i Blentarp.

Välkommen i gänget :D

att som anhörig känna sig utanför är vanligt men det finns hjälp att få för er.

http://www.namndemansgarden.se/behandling/vara-behandlingar/anhorig

http://www.aleforsstiftelsen.se/index.php/component/dioneformwizard/?fo…

Får ni inte hjälp av er soc-avdelning så är det väl investerade pengar att själv försöka betala med egna medel.

till forumet men du får mer stöd om du skriver på anhörigsidan.

MEN....

ta dig bort från den där vrålalkisen innan det händer dig nåt riktigt allvarligt !!!

Han är farlig för dig !! Riktigt farlig !

Du kan inte göra något för honom, valet att dricka gör enbart han. Och det är absolut INTE ditt fel att han super !! Kom ihåg det ! Din situation nu bara skriker "FARLIG" och du måste avsluta relationen, nu, direkt. Om han väljer att supa skallen i bitar så är det hans problem, inte ditt. Ta egen hjälp här http://www.al-anon.se/

Kram och var rädd om dig ♥

hit och även om du inte får svar direkt så är du inte ensam :-)

Det var länge sedan jag skrev nåt inlägg nu men jag har varit med här från start och vet att rörelsen varierar enormt på forumet.

Varför jag skriver nu var din motsägelse i början av det du skrev....vill dricka som en "normal människa" men samtidigt vill du sitta ensam för att kunna hälla i dig mer än vad andra gör. När jag var aktiv alkis så drack jag nästan undantagslöst hemma på kammaren...drack och drack förresten....hällde i mig så fort som möjligt så jag gled bort i dimman.

Till skillnad mot dig så rasade jag i vikt i slutet på karriären, alkoholen blev min basvara, nåt annat gjorde bara att det tog längre tid för mig att bli full. Och undervikt är inte heller hälsosamt. När jag kom till vägs ände och tog en behandling så fastnade all go' mat på mig i en takt av 2 kilo i veckan !!

För mig kom den riktiga vändningen när jag till 100 % accepterade att jag ÄR alkoholist och inte kunde hantera alkohol. Ordet, benämningen, alkoholist var skämmigt...det var ju de som satt på parkbänken !! Skillnaden var att jag hade parkbänken hemma. Numera är jag en stolt, nykter, alkoholist och har ett bra mycket bättre liv än jag någonsin haft. Bara känslan av att ta bilen och dra när som helst på dygnet är underbar !!

Att ta ett beslut varje morgon, helst innan jag lämnar sängen, om att idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer har gjort att jag samlat på mig dagar som blivit veckor, månader...år. Och att jag under resans gång har förändrat mig själv och mitt sätt att leva. En stor hjälp och ett bra stöd har AA gett mig. Jag har provat Campral (totalt verkningslöst på mig), Antabus = ett tvång att inte dricka. För mig är det så viktigt att inse att jag har valet idag om att dricka eller inte, ingen annan gör det valet åt mig.

Och den vetskapen ger mig en sanslös frihet.

Sköt om dig och fortsätt skriv här, det hjälper mer än man kan tro.

Joo känns bara bättre o bättre men svår tanke de där med aldrig mer, arbetar intensivt med tankar runt det just nu..

Vad bra av dig att ha varit nykter sen september! Jag har helt fått avsmak på alkohol efter att ha sett baksidan av den så för mig blir det nästan inget drickande.
Det är nog det han gör nu. Super sig slut i kropp och själ. Tyvärr super han mig slut oxå :( Förstår inte hur han orkar dricka så mycket. Borde starta ett hem dit medberoende kan åka och vila några dagar i väntan på nästa steg.

Tur att forumet finns för det blir ensamt att inte ha någon att prata med. Vi umgås inte med några överkonsumenter och de enda jag berättat för är hans familj. De brydde sig inte, eller orkade i alla fall inte göra något. Kanske får svårt för dom att höra sanningen.

Heja oss!

Haha äh vadå dom har nog sett någon motionssimma förut! Men promenader är också jätte skönt, speciellt nu när sommaren börjar komma fram! Att ha ågren dagen eller dagarna efter är ju tyvärr att räkna med, men glöm inte att en tanke bara är en tanke och den kommer inte att vara där för evigt. Att erkänna att man har ett problem är alltid en fin start och i de flesta fall mot en bättre start!

Det är svårt att känna glädje och stolthet när man har sin man som motståndare.
Känner själv att denna helg har tagit hårt på mig. Man vet inte vad som ska hända.
Denna oro och ovisshet kan lätt knäcka vem som helst. Men jag har gett mig faan på
att vara lycklig om så allena i mitt liv. Ingen ska få förstöra det jag har byggt upp.
Idag hade inte min man något kvar så han gick hem till en vän och fick sig två glas vin.
Han gick sedan vidare till en bekant och lånade en flaska whiskey och lite öl. Kalas
för honom på en söndag. Jag känner mig äcklad just nu. Jungeltelegrafen går hem till mig
att nu har mannen varit hos mig och lånat. Beslutet ligger hos honom, vad gäller A.
Vi kan ju inte besluta åt några andra.
Hoppas i alla fall att du kunnat koppla av något. Låt inte detta äta upp dig. Vet ju inte
om ni har små barn. Mina 3 killar är ju utflugna för länge sedan.
Känner mig tom just nu, flyr in i en bok.
Bryt inte ihop och gör dig beroende av honom. Stå rak. Det handlar bara om att dom tror dom
kan manipulera oss. Jag går inte på det längre.
Tänker på dig
Konstnären

Har ni det på något vis. Båda kämpar och har kämpat med sin egen nykterhet och sin egen förändring. Känslan av att man kan vara stark i det och samtidigt har ni makar kvar som drar ner energinivån. Gör att lyckan som man kan tycka att man borde få känna när man gör ett så bra jobb med sig själv, ändå inte infinner sig. Själv befinner jag mig i samma känsla eftersom så mycket annat tråkigt hänt med relationen sedan resan i nykterhet började. Vi har nog redan skrivit om det, men det verkar vara ganska klart. Problemen finns där bortom alkoholen. Problemen som man kanske inte såg eller kunde ta till sig när man var avtrubbad i drickandet. Därför tycker jag själv att det egna valet att fortsätta sin egen resa blir ännu så mycket viktigare.

Är det något som är skönt då är att åtminstone ha kontrollen över sig själv. Den blir ovärderlig och jag tror att det kan bli som en drog i sig. D-----r i h-----e, men jag tänker i alla fall inte supa mig full! Vad som helst, men inte det ;-)

Och det är nog en ganska bra inställning. Så önskan man åtminstone hantera det jobbiga, och sakta men säkert bli starkare för det liv som ligger runt hörnet. Jag är nämligen helt övertygad om att det ligger ett liv runt hörnet. Ett bra liv.

Om man tänker sig att ni har haft modet att göra upp med ert eget drickande, och så att säga hygga huvudet av fyllehunden i er själva. Varför i hela friden skulle man då acceptera att leva med en annan fyllehund? Jag skulle inte palla det själv i alla fall. Då skulle jag hellre sitta helt ensam och jobba på mig själv, och förbereda mig på livet som finns där, just runt hörnet!

Ta vara på er, och ta ingen skit :-)

//PP

Tack för ditt svar! Jag förstår precis din känsla av att känna dig sviken! Vi har genom åren gjort många överenskommelser beträffande alkoholen, även angående hans alkohol vanor efter att jag valt att bli nykter. Varenda överenskommelse har han brutit finns alltid en förmildrande och självklar omständighet för att kunna dricka...
Min man har tyvärr inte ens perioder utan jag väntar, gruvar mig och är dagligen orolig för om han tänker dricka just idag...
Så fort det är helg, röd dag eller annan tillställning är det liksom självklart att han förmodligen väljer att dricka "några öl". Oftast vill han inte lämna klara besked i förväg utan glider på frågan i form av att vi fårse vad han känner för vilket inte på något sätt minskar min oro!
Ibland tänker jag på vad jag känner för då? Spelar det verkligen ingen roll att jag inte vill något hellre än att umgås med min make när han är nykter? Spelar det ingen roll att oron tar så stor plats att när han väl är nykter så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till honom? Vem är han och vilka är vi, som äkta makar? Är vi ens vänner längre? Jag förstår inte hans val, trots att jag nyligen gjort samma val som honom. Jag upplever inte att han bryr sig om mig längre, jag spelar liksom ingen roll, åtminstone ingen viktig roll. Däremot vill han gärna ligga med mig eftersom, som han säger, han fortfarande tycker att jag är snygg och han tänder på mig. Att sådana uttalanden får mig att känna mig billig och kränkt kan han inte förstå eller så bryr han sig helt enkelt inte...
Idag är det dags att åka hem igen.
Jag har inte tagit mig för att ens påbörja packningen, än mindre städningen ännu. Vill liksom dra på det, gruvar mig och vet inte vad jag kommer att mötas av...
Magen är i full kramp och ångesten slår till som en förlamning. Känner mig inte alls så stark som jag uppenbarligen framstår som, relaterat till era kommentarer. Jag kommer inte att dricka, vill inte ens dricka men önskar så enormt mycket att jag kunde få känna stöd och glädje i min nykterhet! Jag önskar att jag kunde få känna det tillsammans med min make och äntligen få känna ett lugn i verkligheten. Det infinner sig inget utrymme för glädje och stolthet när maken agerar som motståndare.
Så vad gör man, hur hanterar man längtan efter något man inte får? Framförallt när det handlar om den man både gett och fått löftet om nöd och lust! Hur hanterar man besvikelsen av att mötas av ovilja när man själv vill så mycket och hur ska man själv agera i det?
Ni hör själva, särskilt stark är jag inte. Vill inte möta min egen verklighet även om jag väljer att vara nykter i den... Känner mest för att bryta ihop, släppa allt ansvar och alla förpliktelser och bara ligga under täcket och gråta tills allt försvinner...

Ja, jag ska nog inte kasta mig i bassängen och visa upp min 'fina kropp' för då skrämmer jag slag på alla barnen ;)

Jag får helt enkelt passa på att gå när det är fint väder. Bakis? Jag blir aldrig bakis när jag dricker och det är ju ett tydligt tecken på att man är 'van' drickare tror jag. Hur jag mår? Jag har ju ångest helt klart och det känns bra att prata med någon som har samma problem. Kanske det är det som kan trigga att dricka mindre?

Hej! Kul med svar, nej otippat nog så var jag inte full, var bakfull med världens ågren. Idag känns det bättre solen skiner ska göra ett par goda söndags mackor och njuta av söndagen! Du känner igen dig i vad jag skrev, hur mår du idag? Ja tror att ta tag i sina problem är nog bara att göra, om ditt mål är att dricka mindre och må bättre fysiskt (såg i tidigare inlägg från dig) så är mitt tips absolut att börja träna, gillar du att simma? Sett upp ett rimligt mål så kommer du må bättre både fysiskt och psykiskt. Träning ökar ditt självförtroende och din självkänsla. Ber om ursäkt ifall ja är lite luddig, sitter på telefonen och de var skitsvårt att skriva på den. Hoppas ja va till någon hjälp!:)

hörs genom min öppna balkongdörr. Var ute och vattnade mina tomtatplantor.
Här ska bli tomater i sommar hoppas jag. Sovit gott och vaknat utvilad.
I går drack mannen 2 liter vin plus en liten flaska vodka. Fint för honom.
Hör lätta snarkningar och tänker fy faan för att vara i hans sits. Kravla
sig upp, spela teater att man mår ganska bra. Känner igen det från min tid,
fast jag satt ju uppe på nätterna och drack när ångesten inte släppte i slutet
på min karriär. Tänk att man blev proffs på något, alkoholdrottningen det var
jag, det enda som räknades för mig var om det fanns tillgång. Nu är jag fru präktig.
Jag avskyr det ordet det är därför jag skriver det. Har fasta rutiner nu som jag
trivs med, kanske är det ett sätt att stanna i nykterheten. För är det något jag
vill så är det att var här och nu.
Det var ingen grann syn när mannen kom inraglande i sovrummet, ansiktsfärgen var lätt
violett. Kunde knappt hålla mig för skratt då han skulle ta på sig boxershortsen och T-shirt.
Vilken syn i allt elände. Nu gäller det gå eller stanna, jag får se, nu känner jag klart att
jag sitter på trumf.
Vad ska denna söndagen ha i sitt sköte. Känner på mig att mannen går till kvarterskrogen vid kl 12.
Själv ska jag ta med en termos kaffe och en smörgås och ta hunden och gå ner till min lilla udde.
Titta ut över sjön och känna livet stråla emot mig.
Undrar vad det blir för bakverk för mig idag.
Ännu en nykter söndag och det är fint.
Kramar till er
Konstnären