Senaste kommentarerna i forumet

Modigt? Ja att påbörja en förändring tycker jag är modigt för det handlar om att ha modet att ta sitt beslut varje dag att inte dricka- åtminstone i början. Modet att utsätta sig för en tid som i början kan vara jobbig. Men det är verkligen värt fajten! Har själv ingen erfarenhet av antabus, men det är väl inte så dumt. Tar man en sån på morgonen och samtidigt säger idag ska jag inte dricka, så får man snart uppleva en nykter morgon och efter ett tag sätter man verkligen värde på en nykter morgon!

Lycka till med starten!

//PP

Välkommen hit! Bra och starkt av dig att du skriver dina första rader trots att du tycker att det är så skamfyllt. Och det är det många av oss som känner. Visst är det jobbigt att göra saker trots att man inte vill, och att man inte kan stå för det man ställt till med efteråt. Du är ju verkligen ung och du har alla anledningar att ta tag i detta bums. Jag har i och med mitt eget drickande och i mitt informationssökande läst lite om ärftlig belastning när det gäller beroende- och missbruksproblematik. Du kommer säkert att få en massa bra uttömmande svar från kunniga forum-vänner snart. Jag tycker du ska strunta i om det känns pinsamt att ta hjälp. Det är mycket som står på spel, och du har säkert möjlighet att vända trenden.

Hur du ska göra och vilken hjälp du vill ta måste du ju själv bestämma. Förmodar att du har ganska många möjligheter, och när du ser på andra i din närhet som har problem så vet du ju vad du inte vill hamna i. Under tiden du funderar så är det nog bra att läsa och skriva här.

Lycka till!

//PP

av för litet sömn. Incidenter som jag har kunnat tolka till min nackdel. Fikar sällan, men när jag gick ned idag satt två personer inne. De hade inte orkat öppna dörren till uteplatsen och det fina vädret. Jag fick ut för jag ville se solen. Kommunicerade och var öppen med att jag behövde solen. Det fylldes på med folk. Ingen vågade komma ut, vilket är ovanligt. Någon stack ut huvudet snabbt som bara hämtade kaffe och en annan tog sig en liten snabb pratstund om att jag satt ute bland de fina blommorna. De ville se mig. Tacksam. Men det är väl så att det kanske såg värre ut än det var. Jag har lärt mig att vara ensam, att inte vara beroende av andra. Hade detta varit jag när jag var yngre, så hade jag tolkat det som att ingen tycker om mig. Nu står jag på mina två ben och klarar mig oavsett vad. Jag mår inte toppen just nu och emellanåt skär ensamheten i mig, men jag har också ett ansvar. Jag har också ett val. Idag cyklade jag förbi en allé med körsbärsblom. Så vackert. Tänkte på dig då Wolf och undrade om du var ute med kameran i solen och grönskan. Litet roligt - surfplattan föreslog lösnäsor när jag skulle skriva körsbärsblom :) haha :D Just nu bor jag i körsbärsdalen och jag vet att ett Nangijala väntar någonstans.

Hur svårt det kan vara att inte sluta hoppas. I mitt fall tog det 4 år efter det första glada året. Nu går det inte att jämföra, för jag var ung och utan barn. I hans fall var det inget "missbruk", men han klarade inte av A, inte jag heller alltid. Bråk, avlöste bråk. Ibland var han även fysiskt elak. Han hade sina skäl. Jag hade mina. Jag förstår att man vill laga. Jag tror att det går, om den andre vill. Med min nuvarande är allt en barnlek i jämförelse, men till parterapi får jag honom inte även om några terapeuter föreslagit det. Han vill inte bli uthängd och det handlar väl om hans rädsla att inte duga som han är. Förlåt om jag skriver om mig själv i mitt svar. (PP - dina svar är kloka och en objektiv syn på saker är bra. Ett svar betyder att någon ser dig).

Minns när jag läste om er semester och hur jag tänkte när jag läste hur allt var då. När man bara läser är det naturligtvis svårt att skriva några råd som verkligen är "huvudet på spiken" däremot vet jag hur viktigt det är att kunna prata av sig och bolla en så svår situation som ni verkar ha med både andra och sig själv, forumet är ju en bra plattform. Jag minns att jag "vågade" mig på att komma med ett litet råd, och det är alltid supersvårt tycker jag, eftersom man inte vill gå in och ge vare sig fel typ av råd eller trampa in i någons privataste tankar. Funderingarna dom sista dagarna när jag läst dina inlägg är trots allt ungefär samma som jag hade då, för kanske fem veckor sedan. Anledningen är att jag tycker känna igen vissa saker som jag själv varit med om, och att det kan bli mycket långvarigt och smärtsamt. Kanske är det så att ni kan sätta er ner och besvara en enda fråga till att börja med? Vill vi ta chansen och göra allt som står i vår makt att försöka lösa våra problem under låt säga 6 månader? Om båda vill det kan man åtminstone "frysa" hoten med skilsmässa med hit, och annat som snabbt kastas fram och tillbaka när gubben blir upprörd. Jag tror det krävs en investering och ett helhjärtat försök om mannen vill ha tillbaka sin "glada" hustru.

Kanske är det värt detta och jag tror verkligen att det är lika bra att se sanningen i vitögat och att även gubben tar chansen, medans han fortfarande har den, om han nu vill? Om ni båda vill menar jag :-) Det verkar som ni (eller åtminstone han) har de nödvändiga medlen som behövs för att ta professionell hjälp, utan att behöva ta hänsyn till vad som kan erbjudas utifrån. Tror det vore den bästa investeringen han gjort i livet att göra det nu. Naturligtvis krävs det att han är beredd att hålla sig nykter under tiden, och säkert ganska intensiva samtal med en duktig person i parterapi. Finns ju inget att förlora på det, men att låta det vara ogjort och fortsätta som nu leder ju ingen stans. Att räta ut era problem på egen hand verkar minst sagt svårt.

Jag kanske är helt fel ute, men jag vill ändå framföra min tanke. Tror det är tid att stämma i bäcken, och göra det på riktigt. Blir man sittande i skiten - var och en i sin verklighet för länge - så har det till slut sagts så mycket strunt att det inte går att rädda upp längre. Då kanske det är bättre att göra en kort och häftig process istället. Att man under år går omkring och mår som du gör nu är ju inte sunt. Någon gång ett kort tag kanske det funkar att sjukskriva sig, eller att se till att tillbringa tid var och en på sitt håll. Men problemen finns ju tyvärr kvar när man kommer hem. Vill han inte göra förändringen med dig, så har du ju det svar han just nu är kapabel att ge dig just nu. Frågan är om du då orkar vänta på att han ska fortsätta tills han kommer dit att ett annat svar kommer och om det kommer att påverka dig allt för negativt? Pallar man det, och är det bra för någon?

Hoppas inte du ser raderna som ett övertramp. Vill verkligen inte ge fel sorts råd eller klafsa in taktlöst, ja du förstår nog det. Se tankarna bara som funderingar från någon som är helt befriad från allt vad det innebär att vara känslomässigt involverad i er relation. Sen blir jag naturligtvis väldigt känslomässigt påverkad när jag läser det du skriver Kastellen, och det är väl därför jag skriver kan jag tänka, men det är en helt annan sak ;-)

Jag själv är nog en person som numera tänker att hellre ett slut med förskräckelse, än en förskräckelse utan ett slut.

Kram

//PP

Under January 2008, hittar du tre punkter (höger sida) tryck på den..
sen rullas en meny upp.
/wolf

pusta ut. Varje dag är en ny och värd all aktning för. :) Jag söker förtvivlat efter något som kan "garantera" att jag håller mig på rätt spår, därav AA-tanken. Jag testar nog en gång utanför hemmagränsen. Sen får jag se. Jag vill ju inte stöta ihop med någon jag känner och det religiösa är inte jag heller så intresserad av. Det var svårt att hitta e-adressen, men jag ska ge det en ny chans.
Vila ut nu och ge dig själv en ordentlig uppskattning för de dagar du klarat!

....ångrar inte två till nyktra dagar.

Imorse när jag vaknade upp, och tittade för hundratusendegången på förändringen av armbågsspetsen och snittet som gjordes på akuten, blev jag smått nöjd. Nu - efter 1 år av självläkningen håller det på att bli bra. Läkaren sa 1 år och det är riktigt, dr. sa även att oskuret är bäst, ibland. 5 maj blir det ett år.
Just nu är jag för trött, för tom på energi för att riktigt glädjas över att det lyckades. Inga kompresser. Inget förband. Ingen oro, bara vetskapen om att det är klart. Känns som om jag skulle kunna sova i ett halftår och vakna upp som en liten rosenknopp fast med grått hår.

Att för mycket alkohol förtärdes beror inte bara på skadan, bristande tålamod utan också kvalitén i min relation. Där har det knackat ordentligt i fogarna.
/wolf

Spes - betyder hopp på latin. Certa spes - visst hopp, och då meningen själsligt hopp.
Dum på latin betyder - stund på svenska. Men visst jag förstår:) vad menar, letar efter en liten guldtrimma av hopp.

Jag har läst lite av din historia och det är svårt för mig att säga att du är dum. När någon säger att man är dum/motsträvig är när partnern *läser* en fel. Med det menar jag, det inte alltid kroppspråk, det verbala, tonläge, som talar om hur man känner sig. Att - läsa av - den andre kanske ger mer värdefull information än vad man tycks tro. Det är inte omöjligt - att *läsa av* någon som står framför ögonen på en.

nej, dum är du inte Kastellen. Du kämpar för ett annat liv och det är starkt.

/wolf

Starkt gjort och av er bägge! I ert val, kan den nykära känslan ta bort utanförskapet, till en del?!

Det finns en kvarterskrog här med, och jag har druckit kallt vatten till maten bara för att, det känns konstigt men..
det känns bra timmar efter. Jag vinglar inte tillbaka på två ostadig ben och ramlar in i en häck, som hände en gång.
Har förmågan att snubbla på mina fötter.

Njut av dagen!
/wolf

Nej, det kommer jag inte att göra Minz, man kan träffas utanför när du där klar, isåfall. Jag har varit och nosat på anonyma alkolister och det är inget för mig. Stämningen är för religiös. Det är ju ofta så att, när ett beroende försvinner skapar man ett annat.

Om fotografering ska vara ersättning för alkohol, så köper jag det. För kameran, är en lisa för min själ. Mina bilder är för udda för den breda massan, Minz. För mig räcker att trycka på avtryckaren, och ladda upp till Flickr. - skriva på bloggen om T., odlingar och lite pyssel, det räcker för mig. Det enda du behöver göra med din camera, är att fokusera och trycka. Tycker det var häftigt att du gjorde 50 bilder på en blå pump. Fortsätt så, du har upptäckarglädjen i dig, använd den egenskapen som läromedel.

/wolf

Tack för er feedback! Känns som att jag "bor" på forumet just nu men att läsa och skriva är det enda konstruktiva jag förmår i nuläget. Mt bilden blir klarare med din förklaring men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska använda mig av det i mitt liv. Det får bli en process av något slag och framtiden får utvisa på vilket sätt.
Det är mycket frustrerande att känna sånt engagemang och omsorg för att kämpa, lösa problem och göra allt bra igen när man möts av så stort motstånd och avsaknad av vilja/insikt.
Jag läser mellan raderna i flera svar i min tråd att jag borde vara beredd att ställa ultimatum och lämna om ingen förändring sker men det är inte där jag befinner mig. Skulle nog objektivt själv tänka så men det är ju för att det är just objektivt, inga känslor för människan bakom problematiken.
Jag läser på AA's hemsida om alla som lyckats att reparera sina trasiga liv genom att ta tag i sitt missbruk och det inger mig också med hopp. Jag skulle verkligen vilja göra den resan tillsammans med min man!
Idag har jag för första gången inte orkat gå till jobbet, jag gjorde ett försök men pallade inte. Vet inte om det blir nåt bättre av att vara hemma men jag orkade inte hålla fasaden uppe idag. Kanske väljer att vara hemma hela veckan. Tyst är det iallafall just nu och en väldigt konstig situation.
Jag ska åka till stugan igen på onsdag eller torsdag, tar med mina barn och makens om dom vill men jag gissar att dom väljer att stanna med sin pappa. Maken har valt att inte följa med.
Maktlöshet och djup förtvivlan är nog bästa beskrivningen på hur jag känner just nu. Önskar verkligen att verkligheten såg annorlunda ut!
Kram

Sanna ord. Man ska inte behöva förklara sig för någon. Räcker långt att man tagit det med
sig själv. Sedan väljer man ju själv vilka. Det känns så tryggt att läsa det du skriver.
Du utstrålar en säkerhet som nästan går att ta på. Jag tycker själv jag växt på dom här
månaderna till det bättre.
Sol och vår och idag är en ny dag
Ha det fint
Konstnären

...säga tack till dig - tack för att du ger mig möjligheten att se min resa, att reflektera och se min styrka!
Tack!

Lite bråttom nu, men vill bara tydliggöra att allt det där som jag var så orolig för, att förstöra för barnen, att inte hitta ett permanent och bra boende, att inte klara ekonomin, mm mm mm -alla de sakerna har löst sig!! När man tagit steget så bara händer det (om man är öppen för det!). Inte så att boende å pengar, bodelning osv bara kommer över dig, lite får manj u jobba (ganska mycket), men vad stark man blir, för kämpandet har man i sig!
Det som inte helt löst sig är ju barnen - jag har en viss oro att barnen ibland far illa hos exet, men det jobbar jag på.
Kram!

är det en högre makt som testar oss nu. Vet inte, men visst går det bra att tänka bort
iskallt rose eller vitt. Men jag känner att denna sommar kommer att bli min största utmaning,
vet inte varför. Dumma tankar, jag känner mig för det mesta trygg nu. Men ibland så.
Tror oxså det är själva resan som är grejen och den pågår hela tiden, jag har nog aldrig rest
så här långt in i mitt känsloliv. Intressant är det men oxså smärtsamt. Ja, då var det snart
valborg och det ser jag inte som något särskilt en röd dag i almenackan till som jag inte tycker om.
Jag vill inte heller precis klä av mig inför gud och alla människor. Jag är jag här och nu.
Ibland vet jag inte vad jag ska skriva, men jag varken kan eller vill släppa forumet har blivit
en trygghet för mig.
Ha det bra m-m och va bakom mig.
Konstnären

Försöker hitta en väg i utanförskapet ofta går det bra men ibland så. I går eftermiddag
bestämde mannen och jag att vi skulle gå på kvarterskrogen och äta lite. Första gången sedan
jag slutade med alkohol. Det var kanske att utmana ödet, beställde mat och ramlösa i glasen
och allt kändes helkonstigt. Vi visste knappt vad vi skulle prata om vi var ju nyktra båda två.
Efter ett tag klev söndagsgänget in och det blev bara en kommentar från en kvinna som tippat lite
över kanten. Dricker ni vatten. Ja var mitt svar, hon blev tyst och gänget drog sig in i sin
vanliga söndagsvrå. Där kände jag utanförskap, nu är det gjort och ska inte upprepas kände jag.
Fick inget ut satt mest och kollade vad dom drack. Men maten var underbar. Känner mig nästan
nykär när mannen är nykter, skillnaden är total. Bara det håller i sig kan man väl treva sig fram
till varandra. Men idag var jag lycklig må du tro att vakna utan ångest och baksmälla.
Det där med säkerhetsrisk tror jag oxså på, när dom sakta drog sig undan till sin lilla vrå där
inte alla såg vad dom drack.
Ha en fin dag pellepennan
Konstnären

Kanske är det en förklaring till ett pendlande sinne.

här i din tråd på din fråga: att ta makten över sitt eget liv är en mening som jag tror att jag har formulerat efterhand. Grunden är från Carina Bångs blogg som (också, jämte forum och andra kanaler) varit och är mig till stor hjälp i arbetet med att tillfriskna ur mitt medberoende. Jag har hänvisat till just det inlägget många gånger http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Inte minst viktig är inledningen: Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger. Men - därefter ger hon en rad förslag på olika områden där man kan tänka efter och göra sina egna val. Också de små stegen leder till förändring och det är de förändringar man gör i sitt eget tänkesätt, förhållningssätt, som gör förändring på djupet. Hoppas det blev klarare, annars frågar du igen:)

Skrev detta svar i min tråd innan jag läste ditt inlägg "Vakum". Flyttar hit alltihop nu.

Du har redan gjort den mest avgörande förändringen i ditt liv, för dig och barnen, när du har valt att bli nykter! Enastående! Bekymra dig inte ett ögonblick över att det inte verkar klokt att du stannat och ännu stannar... så är det och så har det varit för oss medberoende. Jag har sett det med mig själv och ser det runt omkring mig. För mig var det obegripligt att jag stannade i det som jag föraktat (och även förlåtit) min mamma att hon stannade i.... ändå stannade jag flera år .. och det första steget till en faktisk förändring inleddes den dag jag gick.

Så bra att du skrivit rakt ut ur ditt hjärta, så känns ditt inlägg när jag läser. Det gör ont men det är bra för din egen skull så att du kan gå tillbaka och bekräfta för dig själv att så här kändes det. Det är bra de stunder du vacklar och tvivlar på dina egna upplevelser.

Styrkekram inför dagen / mt

Tack för dina/era reflektioner Mt! Jag tror på det du skriver men när jag kopplar ihop det med mig själv och min man så blir det svårare... Vad betyder att ta makten över sitt eget liv? Vad betyder eller innebär det för mig eller för min del?
Det låter förnuftigt och det finns mycket styrka i det men vad innebär det i praktiken?
Kram

...efter.

Ibland åker sinnena jojo i mitt liv, jo jag är en känslomänniska.
Att känna efter kan betyda två saker, att det inte känns bra, eller att det känns bra...
Ibland söker känslorna efter känslosvall, impulser ifrån livet, och nu'et.
När de känns bra...så känns det bra, men vill inte känna efter när känslorna känns dåliga, då vill jag helst stänga av.
Nackdelen är att man då även stänger av alla impulser, och då kommer inte ens de goda fram.

Jag har lärt mig att öppna upp kanaler när det borde kännas bra, och då tillåta impulserna komma fram.
Ni vet att njuta av precis det som sker exakt nu, att leva i nu'et...
Har blivit mycket duktigare på det sedan jag blev nykterist, tidigare var jag en sökare av dåliga vibbar, såg bara eländet i allt.
Men efter min deppighet lärde jag mig att också släppa fram det som känns bra, det var ett måste för att kunna må bättre.
Ingen självklar sak tidigare.

Så känns det nu, helgen har varit perfekt, såg fram emot den och hade bra förväntningar på den, och så blev den.
Den innehöll massor av grejor, alla familjemedlemmar på sitt håll på lördagen, söndagen gick åt till efterhärmning men ändå en massa andra bra grejor som hanns med.
Nu ligger jag i sängen och återkopplar helgen i min mentala dagbok, vad blev bra och vad blev mindre bra?
Det som inte blev så bra lägger jag på minnet och försöker undvika i framtiden, inte landsförvisa, men undvika.
Det som blev bra ska jag försöka använda mig av igen, men i kanske andra former.
Utveckla tankarna, en mental bit jag jobbar vidare med.

Men som sagt, nu ligger jag i sängen och summerar helgen och en del av veckan också, är helt slut både fysisk och psykiskt, utmattad men på ett skönt sätt.
Är verkligen nöjd med mina helger nu, har njutit av den härligt strålande värmande solen, blir ljust i sinnet av den.
Det finns så mycket grejor jag måste hinna med, men inte tillåta mig stressas av dem..

Tänker på alla skratten, förväntningarna, och nöjdheten med det jag lyckades prestera under helgen, ett positivt tänkande.
Nu till natten samlades vi hela familjen, tråkigt nog så blev det sänggåendet på direkten, men vi hinns med att prata med varandra under veckan.
Mest gillar jag att prata förtroligt med mina barn utan andras in/påverkan, låta de få prata av egen maskin och jag kontrar med mina episoder ur mitt liv vid deras ålder.
Utvecklingen har gått framåt, allt stämmer inte med hur det var då, men där det finns gemensamma punkter, ja oj vad vi kan pluddra på då...

Jag har lärt mig att ta hand om mig själv sedan jag slutade dricka alkoholen, kanske var det startskottet på ett avslut med ett destruktivt leverne som fick mig att vakna upp när allting kändes som det föll samman, jag hade inte ett hållbart sätt att leva, det brände ut livsgnistan ur båda ändarna, om den nu hade det.

Idag har jag en större kontroll på vilket sätt jag lever mitt liv, känner efter, eller känner inte efter när det känns tyngre.
Det viktigaste av allt var nog att inte anförtro alkoholen som en lösning på livets svåra frågor, den trasslade och försvårade bara till det.

Önskade att jag kunde ge lite av tänket till Kastellen som har det lite trassligt med sin gubbe just nu, lider lite med henne.
Att inte tillåta känslorna åka jojo för mycket, kunna koppla bort dem tillfälligt när de går motvalls, precis som många tillåter alkoholen göra med dem.

Berra

För att ni läser det jag skriver och stöttar mig. Det känns så bra att någon lyssnar och förstår vad jag går igenom.
Det var ett bra tips att ha en liten väska färdig om kraften skulle infinna sig.
Och jag har en lägenhet som jag har nyckel till som jag kan bo i ett tag( den är min brors o han bor på annan ort för tillfället)
Så jag har faktiskt möjligheten när jag tänker efter att gå när jag vill.
Jag tror att de snart kommer att märka något på hans jobb om han fortsätter så här.
I helgen pratade han med sina anställda i telefon och pratade skit om sin chef till dem.
Han var förbannad och högljudd och hade druckit en hel del.
När vi försökte prata med honom om det blev han arg och tyckte inte att han hade gjort något fel.
Han tycker aldrig att han gör fel, det är alla andra som gör fel!
Jag tycker att det är konstigt om de inte märker nåt på jobbet!
Det är som du skriver Flygcert att man stressar sig själv med att nu måste jag lämna!
Det tänker jag på jämt jämt!
Men nu är jag där igen att jag måste faktiskt det för det har varit så här så länge nu och jag har varit på väg i mina tankar i många många år!
Och jag tänker precis som du hur det ska bli med allting efteråt osv
Jag ska försöka stressa ner och njuta lite:)
Kram till er <3

Och försöker och försöker. Är full av hopp.

Mina tankar går till dig. Det är svårt, om inte omöjligt att ändra på en annan persons leverne. Man kan försöka tills det går hål på en själv. Har haft en jobbig relation bakom mig och nuvarande är väl som den är, men den innan var bråk och "våldtäkt". Någonstans tar tilliten slut. När det är A som orsakar vånda, så är det ultimatum som gäller. Om ens det hjälper. Jag hoppas din man läser och inser att även han har ett ansvar, oavsett vad. Med barn med i bilden har han ett ännu större ansvar. Så fort barnen reagerar, så är det dags att göra ngt åt saken och jag hoppas att den goe gubben du blev tillsammans med till slut inser och försöker att hitta en annan tillvaro. Jag håller mina tummar och tår!

Vakum är nog den närmaste beskrivningen på mitt känsloliv just nu. Det sk normala och glada varade inte tillräckligt länge för att hinna njuta av stunden... Maken inledde ett samtal med en vänlig första mening därefter kom giftet eller snarare skilsmässo pratet igen. Jag är problemet, problemen är långt större än alkohol frågan och det stora problemet är som vanligt att jag inte uppfyller nyckelordet "vänlig"! Vidare diskussion efter det kan ni förmodligen gissa er till, dvs oresonligt! Tydligen var droppen för honom när jag hotade honom, hans tolkning, genom att jag sa att han inte inser konsekvenserna av en skilsmässa. Hans tolkning var att jag hotade att ta lillan ifrån honom.. Utan tvekan älskar han sin dotter och hon älskar honom och behöver honom, men om vi skiljs åt så kan jag bara inte lämna henne varannan vecka så länge han dricker! Han hävdar att han inte kommer att dricka varannan vecka då han har barnen... Men det hindrar ju inte honom nu...
När vi träffades drack han ofta när han hade sina barn, det motiverar han med att han var i kris då efter skilsmässan från sin förra fru. Samtidigt tillstår han att han är i kris även nu, vilket vi ju faktiskt alla är men det är bara han som dricker...
Hela situationen lamslår mig!
Han vidhåller iallafall att jag inte älskar honom och vägrar lyssna till vad jag säger, han har sanningen och jag är bara ett enda stort känslokallt problem! Känns ju faktiskt lite bakvänt att det är Han som fått nog och vill bryta upp!
Jag känner mig mycket villrådig och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till just nu. Jag ser bara en massa elände framöver som kommer att eskalera och barnen kommer att fara ännu mer illa om vi går skilda vägar. Jag känner inte igen honom längre, det svängande humöret och den hänsynslösa inställningen. Känns lite som "vem är du och vad har du gjort med min man"? Förra sommaren erkände han (på fyllan) för min faster att han är alkoholist. För mig har han erkänt att han druckit för mycket långt före vi träffades och att han tillfälligt skärpte sig med stark spriten till en början av vårt förhållande. Jag har också förstått av människor i vår omgivning att han haft alkohol problem långt före vi träffades. Så vad är då vårt korta äktenskap baserar på? Lögner?
Hjärtat blöder när jag tänker så men kanske är det det jag måste acceptera...
Min man var drömmen! Mannen jag väntat på i hela mitt liv och äntligen blev jag hel!
Mt du och jag delar valborgsmässoafton för två år sedan, för mig var det en känsla av att ramla ned i avgrunden och jag tillbringade hela dagen gråtandes i förtvivlan med min älskade faster vid min sida. Det var den dagen min älskade make trillade ner från piedestalen och jag kunde inte tro att det var sant! Mannen jag avgudade och högaktade hade under min svåra graviditet svikit mitt förtroende på flera plan och där satt jag med en fyra månaders bebis ochvar tvungen att hantera att min man ljugit för mig!
Han lovade mig att livet tillsammans med honom skulle bli en räkmacka men det var inte heller riktigt sant...
Något jag värdesätter mycket högt är tillit och trygghet därav rämnade min värld och den har aldrig blivit densamma igen efter det. I samband med detta drabbades jag av en sk förlossnings depression och mådde oerhört dåligt under lång tid, fick mediciner och gick på samtal samt självmedicinerade med alkohol så jag mådde ännu sämre och betedde mig ännu värre. Idag är jag frisk men självklart finns det sviter efter den perioden både barnen och maken. Jag har full förståelse för att situationen var plågsam för alla men det var den också för mig! Att må så dåligt att man tar ut det på sina närmaste är inte okej men jag gjorde allt jag kunde och kämpade hårt för att bli frisk igen! Tro mig ingen vill stanna kvar i en depression men alla som är i det behöver stöd av sin omgivning!
Bråken och alkohol konsumtionen var så etablerad att trots att depressionen var över så fortsatte bråken och drickandet. Jag har många gånger initierat att vi borde göra förändringar, vita månader, kbt mm men det har alltid falerat. Han har alltid fallit för impulsen och det har också varit hans förklaring. Allt detta låter säkert inte riktigt klokt i era öron och ni kanske än mer funderar över varför jag vill stanna hos min man...
Jag är inte den som ger upp, har jag lovat något så håller jag det, jag tror inte att det finns problem som inte går att lösa och jag har en kanske lite naiv tro på att alla har gott i sig, att det dåliga bara kommer fram för att man mår dåligt...
Jag älskar min nyktra snälla man och jag har lovat honom i nöd och lust. Just nu är det nöd och jag vill inte svika honom bara för att han är sjuk. Jag vill inte att han ska svika mig heller och jag vill att han, precis som jag gjorde, gör allt han kan för att bli frisk!
Pp jag känner mig motiverad och stark i min förändring, jag kommer till nya insikter hela tiden och just nu känns det som att ingenting kan få mig på fall beträffande alkoholen. Detta hjälper faktiskt maken omedvetet mig med genom att visa mig beteenden som jag känner igen mig i och aldrig mer vill vara orsak till! Beträffande mitt äktenskap känner jag mig inte hälften så stark, känner mig faktiskt otroligt svag och stundvis kan jag knappt andas. Jag som vanligtvis är matglad har helt tappat aptiten och magen är i ständig kramp! Vore det inte för barnen skulle jag nog inte ens orka kliva ur sängen. Jag balanserar på kanten till att kämpa som bara den till att inte orka mer och bara gå sönder, trasig är jag redan...
Min process för att nå dit jag är idag började för ett par år sedan och har varit brokig men jag lyckades! Aldrig hade jag kunnat gissa att det var det som tillslut skulle krossa mitt äktenskap! Jag hoppas förstås ändå att det ska bli tvärtom och att vi i framtiden kan blicka tillbaka på den här tiden med insikt och erfarenhet av att det inte finns några problem som inte går att lösa!
Kram