Senaste kommentarerna i forumet

Jag önskar av hela mitt hjärta att du hittar kraft och styrka att stå emot ölen.
Det är så tydligt att du vet att det är bäst för dig och du resonerar så klokt.
Kram till dig

Saknar dej <3

Det känns faktiskt som om jag kan sträcka på mig lite! Vågar vara lite stolt över mig själv, men bara lite-kan ju trilla igen. Jag vet ju hur alkoholsuget som hela tiden lurar gärna manipulerar min hjärna att sluta med tabletterna för att kunna känna ruset "bara en gång till". Men jag känner mig mer stridslysten än någonsin tidigare och vill vinna matchen. Idag var suget starkt-funderade på hur många dagar gårdagens Antabusen skulle sitta i-när skulle jag kunna supa igen etc... Galna tankar! Men de ska väl tyna bort så småningom. Orkade kvällens bestyr med ganska ok sinnesstämning och nu sitter jag en kvart på min motionscykel, efter att ha dammat bort 6 månaders stillastående!
Vi kämpar på!

Hoppas du har många hårklämmor så du inte är utan nu.
Duärunderbar!

Det är inte okej att det här är din vardag - ditt liv.
Det är inte okej någonstans att du städer upp efter honom, tar såpa och tvättar bort spår.
Polisen borde ha fått ta med honom så att du (kanske) kunde ha fått lite sömn.
Så som du har det ska man inte ha det.
Det gör ont att läsa.
Du måste skaffa hjälp, till dig själv.

Kram Ebba

Allt väl?

Allt väl med livet?

Det gick bra. Drack ett par glas med kollegorna, kändes lagom. Väckte ett sug dock och vet ni vad jag gjorde!? I pausen mellan varm och efterrätt blev jag rastlös och vinet till maten var nästan slut!! (Hade bara beställt ett glas,rimligt tyckte jag) jag ursäktade mig inför ett damtoalettbesök, sprang upp på rummet och öppnade en flaska vin jag tagit med mig men som inte gått åt, tog ett par rejäla klunkar ur flaskan och gick ner till kollegorna för dessert... Och det var roligt! Kändes rätt och busigt. Fan vilket sjukt beteende!! Tog ett par klunkar på kvällen innan läggdax och vaskade resten 75% av flaskan rätt ner i handfatet... Ja jösses!

Har kommit fram till att jag (i kombo med mitt beroende så klart) är så j..vla uttråkad på livet att jag behöver busa, smyga, med något eget, min hemlis! Det ger mig en kick!
Fast jag klarar inte smygdricka hemma längre, det är smussel på ett annat sätt och det får mig att må illa och förakta mig själv. Men om man har beslutat att dricka lite, då smyger jag gärna.
Usch så stört!!

I helgen blev det ingen a.
Idag cyklade jag en tur med dottern och sen gick jag ut med hundarna. Känns lugnt i kroppen. Ingen a i veckan. Bröllop och fest i helgen, då blir det nog a. Måttligt!
Tack för ordet! Så skönt att skriva av sig ibland. Det är ju oxå en hemlis:) att va ned i forumet!!
Kram på er.

....att "saknaden" ibland handlar om just detta som du beskriver. Usch vad jag håller med...:-) Men som du skriver: "Vi" klarar ju inte av att stanna/stoppa efter de där mysiga första glasen..... Och just den där sköna känslan som man får efter ett par glas får vi väl som bäst försöka att klara oss utan. Men i nuläget så är jag mycket hellre tråkig och "stel", än vinmarinerad och pruttfull/dyngrak......Vi kämpar vidare utan - eller hur!!!

som gör att jag har så svårt att vara utan A. Jag har inte heller hittat något som kan ersätta några glas vin så vi får tjura ihop tills vi kommer på något!

Har städat och tänkt praktiskt hela dagen. Så när jag ser barnteckningarna i hallen till Mormor och Morfar och tänker på bilden som mötte poliserna i natt bryter jag bara ihop.
Kan inte sluta gråta

med fylla dåligt humör och otrevligheter flyttar in i en.
Man låter det ske och de får bo in sig med hull och hår.
Allt märkligt och omärkligt händer och vi ser det som en dålig film.
Ändå är vi kvar accepterar, förlåter slätar över glömmer och hoppas.
Visst är det förunderligt?

linker, när jag läst till punkt. Så tragiskt.... och inte oväntat. Just nu i en radio nära mig sjunger Jan Malmsjö 'Minns i november' .... 'spar dina tårar / du vet ju att vårar / ska följa' Hoppas det är så.
Septemberkramar / mt

Sitter o filurar över vad jag saknar med alkoholen efter ett halvårs nykterhet. För det kan inte hjälpas att det fattas nåt som jag längtar efter.
1. Glädjen, spontaniteten
2. Smärtdämparen no 1 som inga piller kan konkurrera med.
3. Easykänslan som uppkommer efter två glas vin ( där jag inte kan stanna). Allt var lätt och kontrollfreaken FM tog långlunch och försvann några timmar.
Ja det är en liten sorg fortfarande. Men tills jag kommer på hur jag ska uppnå ovanstående punkter utan vin så tänker jag fortsätta vara en gammal,grinig, jävla surkart som tycker synd om sig själv själv ( märker jag). Gaaaaaah!!!!

Det är första gången jag läser i din tråd ( eftersom jag inte varit inne här så frekvent) och det där beskedet om röntgen känner jag så väl igen. Blir nästan som en knytnäve i magen på mig. Rädsla och katastroftankar. Då är det lätt att ta till alkohol och du är jättestark som fixar det. I svåra stunder får man försöka ha tillit till att allt ordnar sig. Och nån att ventilera med är alltid bra. Du har en hel drös här på forumet. Vi finns här för dig. Man kan behöva snacka annat än alkohol också. Grattis till dina 100 dagar. Skickar en jättekram :)/ FM

tack Anders, uppmuntrande tillrop värmer!

vidare Drycker, ge AA en chans. Du kan gå dit påverkad, men kan då inte yttra dig på mötet, utan får vänta tills efter om du vill prata med någon öga mot öga. Det är dock knappast att rekommendera att gå dit påverkad, inte roligt för någon men allra minst för dig för då kommer du att känna dig usel tror jag. Kanske ännu svårare att gå dit igen på grund av din "skam". Dina ansträngningar med nykterheten är inte bortkastade, se dem som delinvesteringar för framtiden!

Ville bara inflika i kören - grattis till dina nyktra dagar - och hoppas för allt i livet att "det andra" inte är något. Förstår att det är oerhört slitsamt att gå och vänta på svar, eller vänta på nästa undersökning. Håller tummarna - och önskar dig all fortsatt styrka.

Du är klok.

:-)

Tack och åter tack. Jag ska ta det med honom om några dagar. Läsa igenom det ni sagt igen och ta kloka ord med mig.

om du dricker en gång om året eller varje dag när alkohol påverkar dig som den gör. Du är maktlös när du har druckit för då har alkoholen kidnappat din hjärna. Eller hur? Vi delar samma erfarenhet alla som skriver här. Det funkar inte helt enkelt. Det pris vi kommer att få betala i slutänden är alldeles för stort. Det är ett lidande utan dess like. Det här forumet är en guldklimp :). Läs i trådarna och du kommer framför allt känna att "Du är inte ensam". Och bara det är en underbar känsla. Lycka till på din resa :). / FM

Om någon vecka går mannen i pension och nu finns inga spärrar. I går kväll föll han på golvet, jag lyckades parera så att han inte slog huvudet i bordet. Sen låg han där i två timmar och försökte kravla sig upp. Jag kunde inte göra något utan satt bredvid och kollade så att han inte skadade sig. Vid midnatt tog han sig upp på skakiga ben och jag tänkte att jag kunde pusta ut en liten stund. Så hör jag ytterdörren öppnas och ser att han går ut i morgonrocken. Det dröjer och jag går ut för att se vart han har tagit vägen.
Han har satt sig i en skottkärra med en öl från förrådet. Jag försöker leda in honom men det är omöjligt. Skottkärran står ostadigt, det regnar men jag vågar inte lämna honom där.
Jag har tidigare under kvällen ringt sjukvårdsupplysningen som hänvisade till 112.
Så jag blir kopplad till polisen som kommer efter en halvtimme. Två poliser lyfter upp honom och frågar mig om han ska köras till tillnyktring. Jag vill att de hjälper honom in i huset och de stannar och pratar med oss en stund. Vid tretiden ligger han i soffan och snarkar och jag försöker sova en stund. Halv fem hör jag hur det dunsar i vardagsrummet och jag ser en flod som leder från soffan till toaletten. Jag gömmer alla bilnycklar, han ska inte köra till jobbet idag! När han upptäcker att nycklarna är borta börjar han gapa och vända upp och ner på allt. Jag har erbjudit mig att skjutsa honom men det vägrar han absolut. Så nu ligger han i sängen och är sur och tycker att jag överdriver allt.
Det är min plikt att rädda liv, jag hade inte kunnat vara passiv. Det kommer att bli en massa snack om varför polisen var här i natt, i vår lilla Bullerby. Finns säkert någon slags humor i bilden av fulla gubben som vilar sig i skottkärran. Jag hade tyckt att det var jätteroligt för några år sen.

Spot on, för det är precis just det - innan det händer allvarligare saker. För att hindra att dessa saker sker så måste jag ta min insikt på allvar på lång sikt - det vill säga inte bara tills nästa festtillfälle. När jag var yngre, ca 15-23 år, hade jag psykiska problem kopplat med ett självskadebeteende. Sedan dess har det beteendet inte visat sig. Eller? Först nyligen har jag kopplat samman mitt drickande med självskadebeteendet, det finns ju för tusan kvar i mitt liv! Tankarna som kommer när jag hamnar i det gränslösa drickandet är där för att straffa och sabba för mig. Jag vill inte ha någon annan man i mitt liv än den jag har idag, men när jag blir sådär full kommer tankarna på otrohet. Törs inte tänka på vad som skulle ske om jag får en tydlig invit från någon. Förut var självskadebeteendet kroppsligt, nu har det antagit en annan form. Eller låter det som jag är helt ute och cyklar? Tänker fler såhär?

Åt helvete är hur det känns och det gör mig ledsen att jag riskerar att skada andra. Min partner vet nu att jag vill sluta dricka men han tycker inte att det känns helt nödvändigt att klippa helt, (han vet inte heller om allt). Min tanke med att skriva här att skapa känslan av att ha någon att rapportera till - hur det går och så. Jag är inte alkoholist, men jag har ett problem.

Uppdaterar

är tillbaka till abstinensen, kliandet, irritationen, joooodåååå inte lätt, tvingar mig göra saker, vad som helst, men vill inte, det är nästan som jag hellre vill spendera tiden på att grubbla... igår fick jag tokspel, ville ringa han o skrika saker, jag ringde en vän istället, hon lugnade ner mig, hon tyckte jag hade vart stark av att stå emot att ringa han. Hon sa att han vet säkert hur du mår emellanåt, han vet att han kan få dig att bli galen.
Ge inte efter trojja!
fy fan det här är skit jobbigt mellan dagarna. Tänk den dagen då ja inte ens reflekterat nåt om han. Men jag måste täbka tillbaka då jag gjorde allt jag inte gör idag, som att ringa o va helt förtvivlad, säga jag saknar osv. Men herregud va det tar på krafterna, det här är inte lätt, och jag förstår varför det tar tid att bryta sig loss, de här känslorna, men jag får stå ut