Senaste kommentarerna i forumet

Vi hade fest på valborg och jag drack. Dagen innan också. Återhämtade mig på 1 maj men dagen efter åkte jag till bolaget och köpte 4 liter vin. Köpte ett 6 pack folk öl också. Drack i 2dagar och såhär i efterhand förstår jag ingenting. Det var som att det var någon annan som gjorde det bortom min kontroll. Har en förfärlig ångest och känner mig som världens sämsta människa. Nu blir det dålig sömn med hemska drömmar. Vill inte ens finnas just nu. Känner för att skära mig som straff och ångerstlindring. Fanfanfanfan
Varför gör jag såhär jag mådde ju jättebra. Helt sjukt känns som att någon annan än jag tog över som att jag blev kidnappad.
Som att jag blev våldförd.

Soppan jag lider med dig! Jag kan bara stärka dig genom att berätta att du inte är ensam. Min vän beter sig på samma sätt. Han träffar andra kvinnor och vågar inte träffa mig eftersom jag ställer krav. Det gör ont! Jag känner dock att för varje gång jag är inloggad här och skriver desto starkare blir jag. Jag får styrka från era berättelser. Jag får styrka att se att jag inte är sjuk utan det är personen som missbrukar som är sjuk och förvrider mina tankar.

Vad som än händer är det aldrig hans fel. Det är alltid mitt fel. När han tog strypgrepp var det mitt fel eftersom jag provocerade honom. (Jag polisanmälde och han åtalades för det.) När han var med andra kvinnor var det inte som jag trodde... När han skriver till andra kvinnor, på fyllan, framför mina ögon är det mitt fel och jag är sjuk i huvudet när jag kontaktar dem senare på kvällen och berättar att de just haft kontakt med en sjuk man som är upptagen med en annan kvinna. Allt är mitt fel...

... och ändå fortsätter jag älska denna man! Det är sjukt!!! Jag älskar den nyktra omtänksamma mannen. Tyvärr ser jag honom vid allt färre tillfällen. Jag kämpar varje dag med att idag är sista dagen vi hörs. Jag misstänker att vi är lika beroende av dessa sjuka män som de är beroende av sin älskade alkohol! Ger dig styrkekramar i massor för att du ska slita dig loss från din man. Gå inte sönder, utan ta hand om dig istället.

Igår morse cyklade mannen ner på systemet. Köpte 2 st 70 cl ren sprit. Drack nästan en hel flaska på 20 min ?Givetvis blev han stupfull o jag fick inte kontakt m honom. Konstiga ljud när han andades. Jag ringde 112 o ambulans kom o hämtade honom. Under resan piggnade han till o skulle absolut inte in på sjukhuset trots påtryckningar från mig, dottern och sjukhuspersonal
Man förklarade att annars ringde man polis som fick ta honom eftersom han inte var kapabel att ta hand om sig själv
Efter mycket om och men fick vi in honom. Många gånger fick vi hålla kvar honom när han ville gå. När vi var nästan klara rycker han ut kanylen varpå blodet pissar som en fontän. Han ska hem nu! Kvar stod jag förtvivlad och bad om hjälp. Hjälpen jag fick var en insomningstablett han skulle ta till natten. Väl hemma uppräckte han att all sprit var uthälld av mig. Han blev tokig! Jag o dottern valde att gå hemifrån. Orkade inte bråka mer. Ringde en bekant med stor erfarenhet av alkoholmissbruk. Han och jag körde hem för att prata med mannen som nu var redlös igen. Någon hade försett honom med mer. Det finns alltid mer. Tanken var att få in honom till beroendecentrum men han var för full för att samarbeta. In med honom i säng. Kvar var jag.. Trött, så in i märgen trött och förtvivlad.
Sov lite och väldigt lätt. När jag vaknade kom tanken att han var död. Att hjärtat stannat, att han blivit förgiftad eller kvävts av sina egna spyor. Flera gånger gick jag in o kollade honom. Imorse dök vår vän upp igen o nu var mannen med på noterna. Skulle söka hjälp. In i bilen och iväg. Ca 4 timmar tog det. Det togs prover och mannen fick någon medicin plus piller för kväll och natt med hem. Vi skulle komma tillbaka imorgon bitti kl 8
Jag kände hur hoppet tändes.. Hemma igen är första tanken alkohol. Han håller på att förgås av abstinens och måste trappa ner. Är inte klar ???
2 jävla dagar har jag lagt på en människa som bara tänker på alkohol
Fan fan fan!! Dumma jävla kvinna! Fatta att du är körd! Har förlorat! Erkänn dig besegrad och kasta in handduken en gång för alla
Nu sitter han med några öl och trappar ner och jag sitter här. Söndrig och så så ensam

Samtidigt som jag förstår att jag befinner mig här...

Är trött på att vara jobbig och i vägen....

Jag är nere i en djup svacka.... Vet inte hit jag ska mig ur den..

Plockar upp en gammal tråd. Jag har exakt samma problem men har inte förrän nu förstått vad det troligen beror på. Har druckit lite för mycket vin i ett par års tid men har upphört helt för någon vecka sedan då jag till sist insåg kopplingen mellan höga levervärden, öm lever och alkohol. Jag är jätterädd att det ska vara något allvarligt och ska träffa min läkare nästa vecka. Måste ju kolla vad det är. Hur jobbigt det än blir att lägga "korten på bordet", eftersom jag inte sagt något tidigare. Jag undrar även jag ifall andra här har erfarenhet av detta och isf hur det har gått för er?

Ja ibland tror jag att jag håller på att bli deprimerad. Men jag tror ju att jag skulle kunna få hjälp med det här om jag hittar rätt person. Jag tror inte segheten hör till min personlighet. Jag är inte en seg person i andra situationer men det blir så nu för jag vet inte vad som blir rätt o fel o är mest rädd för att såra andra annars hade jag tagit tag i det.
Jag har min familj här, både mamma, pappa , syskon, några vänner. Mina barn bor inte i samma stad men inte så långt bort. Jag har glädje i mitt liv på många sätt men det är när det gäller det här blir det så svårt o jobbigt. Får hoppas att samtalet på beroende mottagningen ger nåt. Annars ska jag prata med min kurator om hur jag känner o be henne om hjälp på nåt sätt.
Nu ska jag iallafall till frissan? ska bli så skönt.
Kram till er ❤️

Bra insikter du skriver om :) Familjerådgivningen är bra. Vänta inte för länge att ta tag i era problem. Kram :)

Vad underbart det låter. Längtar tills jag kommit längre i dagar. Bra kämpat

Reflekterar lite, så här snart 6 veckor som a-fri. Allt efter en månad, har känts som att nu är det på riktigt, Rabarber. Att jag verkligen fixar det här. Hjärnan har skiftat - från att tycka att vin är min räddning, till att vin är mitt fördärv. Från att tänka att jag botar min ångest med vin, till att tänka att om jag dricker får jag ångest. Det är ett stort steg. Och ett helt nytt sätt för mig att se på min tillvaro.

Jag har ärligt talat inte varit riktigt nära att trilla dit dessa veckor. Tankarna finns där, varje dag, men de har aldrig varit i närheten av att realiseras. Faktiskt. Jag känner mig befriad. Det är en underbar känsla. Sedan respekterar jag att saker och ting kommer säkerligen att förändras på vägen, men jag väljer att fira detta. Just nu. Just här. Mitt mål är satt och är just nu orubbligt. Känner mig stark och övertygad.

Heja mig!

Och heja alla andra kämpar! Och STORT TACK! Det är ni som har tagit mig hit! <3

Northern Soul, jag måste slå ett slag för datingappar ändå. Jag reggade mig på match.com när jag kände att livet var meningslöst utan en partner. Min fru hade ju valt en annan man.
Jag gillade matchs slogan "love your imperfections". Dvs man kanske kan hitta lite ödmjuka och trevliga människor. Jag tittade inte två gånger på de som krävde en högskoleutbildad snygg man med inkomst över 1 000 000 kr. Dels för att jag är varken eller av de tre attributen men när en motpart är så specifik så känns det som ett köp/sälj uppdrag. "Jag kan göra det här för dig om du gör det här för mig".

Det fanns mycket mer än bilder att välja från. Dels deras intressen, dels en presentation av sig själv. Så man får en lite bättre bild av den personen är.
Sen börjar man maila varandra. Efter ett gäng mail fram och tillbaka så märker man om man är på samma våglängd. Ingen garanti för livslång lycka men definitivt en bra start.
Jag träffade sedan två kvinnor. Märk min förvåning när båda jag träffade (som jag träffade just för att vi hittade någon sorts kontakt i mailen) var underbara kvinnor. Och båda gillade mig.

Så min poäng är att försök. Men var noga med att fundera på hur den du vill träffa ska vara. Och känn efter när ni kommunicerar ifall det känns som om samma humor finns där, samma värderingar osv, om samtalet flyter. Då är det dags att träffas. Inte direkt man ser en persons profil.

Det känns som om många skriver just hur meningslöst livet känns utan A. Då undrar man ju vad som är hönan och ägget. Dricker man för att livet känns meningslöst? Eller känns livet meningslöst för att hjärnans belöningssystem blivit kvaddat av A?

Jag har träffat psykologer i nästan två år nu. Svårt att reda ut livet ändå.

Om din man vet och stöttar, så har du en väldigt bra chans tror jag. Kan du komma till honom när suget blir stort? Tänker att det kan vara lättare att avstå om tex båda tar en promenad. Eller något.

Alltid känslig för stress! Lever oftast fullt ut, är sällan nöjd utan letar efter mer! Arbetar hårt och målmedvetet!
Alkohol har fått mig att trubba av, vara i nuet, slippa ansvar = korkat!!
Slippa känna hela tiden, vill fly!

Har förstått att hjärnan fått virus och är kidnappad!

Enda vägen ut är att känna, att vara utan!
Hitta andra saker som ger avslappning!

Duktiga flickan skäms! Vill berätta för omgivningen men klarar det inte...
Det är en fara i att inte betätta!
För då har jag en bakväg ut!
Min man vet dock och stöttar mig fullt ut!

Läste i din tråd att du undrar när man "glömmer bort sig" och kommer på att man inte druckit.
Jag har själv varit nykter i ca 3 mån och för egen del så kan det redan gå flera dagar utan att jag tänker på a. Hoppas du ser det som en "morot" :)
Håller tummarna för dig!

Jo allt rullar på och jag kan konstatera att jag inte tänker så mycket på a längre. Har tagit upp ett gammalt fritidsintresse sedan någon vecka vilket väckt lite goa känslor, fina stunder med lillgrabben och bra träning. Endast två baksidor med min förändring hittills egentligen; 1. Starkt sötsug, 2. Lite jobbigt i relationen med frun.
Nr 2 ovan känns inte bra. Lite som om jag håller på och lära känna henne lite på ett "nytt" sätt och jag är inte säker på att jag gillar det "nya". Inser ju att förändringen ligger hos mig men jag lägger märke till saker och tycker våra samtal tenderar att bli "omständiga" och tråkiga om du förstår.
Antagligen bara en fas som jag går igenom men faktiskt så jobbig att jag funderar på om vi inte borde prata med någon utomstående - terapeut eller så.
Hur går det själv? Fyller du din tid med bra saker?

Det är ibland väldigt skönt att bara köra ner huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Mänskligt.

Jag vet, sökande, lojalitet är komplext. Jag har väldigt svårt att bryta en lojalitet, ett löfte. Och jag är kapabel att tänka att även om han/hon har brutit löftet så gör inte jag det. Har alltid varit så. Kan vara riktigt idiotiskt.

Det här verkar vara ett jättebra forum! Jag är säkert inte ensam om att vara orolig och att inte veta vart man skall vända sig. Allt kring alkohol är ju så otroligt skuldbelagt. Men här behöver man inte skämmas, alla går ju igenom samma våndor och vi vet att vi inte är "sämre" människor än andra. Och genom att peppa och stödja varandra så kanske man lättare vågar ta tag i sina problem.

Jag känner mig såklart något lugnare nu vad gäller risken för skador, efter vad ni skriver, men jag är ändå jätteorolig för att jag har ont under revbenen, där ju levern sitter. Det måste ju finnas en anledning till att det gör ont och det borde väl vara att den är svullen? Och det i sin tur måste ju i bero på höjda levervärden? Så jag undrar, är det någon som läser detta, som själv har haft erfarenhet av dessa symtom och isf, går smärtan/svullnaden ner då man upphör med alkoholen?

Du beskriver en besvärlig situation. Du vill fortsatt ha ett gemensamt liv med din partner och ni har tidigare kunnat prata om alkohol. Vad jag förstår så har din partner velat ha och klarat av nyktra perioder tidigare. Det är en bra erfarenhet som ger er ledtrådar till vad som kan fungera. Det skvallrar även om att din partner är mycket medveten om att hans alkoholvanor varit ett problem. Så hopplöst, nej.

Jag tycker att du är inne på en bra linje som innebär att du öppnar upp för dialog i detta skede. Att "konfrontera" upplevs ofta hotfullt, det är en mänsklig reaktion, alkohol eller ingen alkohol. Det finns kommunikationstips som man kan fundera- och öva på. Jag tänker då på jag-budskap och på att övervägande ha den andre personens styrkor och kompetens i fokus till skillnad från att gå in i dialog med en tanke om att man behöver "förklara eller övertyga" den andra om det ena perspektivet. Naturligtvis bör du erbjuda dina tankar och känslor samtidigt är det ofta av vikt att ge den andre lite tid att svara. Var nyfiken på hur den andra upplever alkoholen. Det finns skäl till att personen dricker, kanske har personen själv inte funderat på varför. Frågor som: hur skulle du uppleva ett nykter liv? Jag känner stark oro för att du ska dricka igen för jag vet inte riktigt varför du börjar, det gör att jag är på helspänn hela tiden, vad tänker du om framtiden? Kan vi göra upp en plan?

Eller: Jag vet att du funderar mycket på alkohol på olik asätt och jag tror att du är lika rädd som jag att det ska gå åt skogen jag skulle vilja att du delar dina tankar med mig när du är redo.

Nu är jag inget facit utan det här var tankar jag fick när jag läste ditt inlägg. Starta gärna en egen tråd och fortsätt skriv här. Hoppas forumet kan vara det stöd du behöver just nu.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Utifrån det du skriver och det jag pratat om med min läkare ang min egen situation, så känns det fullständigt omöjligt att du skulle ha någon sorts permanent skada.
Du ska helt enkelt prata med din läkare (för det lär du väl ha med tanke på din diagnos) och berätta om den konsumtion du har.

Ok, jag ångrar ibland nyktra dagar. Trista, nyktra fester, där man blir bara trött. Kvällar vilka jag gråter mig igenom. Kvällar uppfyllda av ångest över allt elände omkring mig, människor som lider och är sjuka. De som jag älskar.
Men det betyder inte att jag ska dricka istället, det är ingen anledning.

Och idag... har jag så mycket att göra att jag inte har tid med att dricka. Jobba. Fixa mina naglar (det blir mega snyggt). Träna. Äta. Läsa i min bok. Brodera. Bada med massa bedövande dofter.
Så, jag har inte tid med vin, livet är för kort.

Idag ska jag fylla på med Antabus. Det är nog bäst för alkoholsuget kan komma lika snabbt som en kobra och slå till med styrka. Speciellt nu när det är fint väder - eller det finns väl alltid en ursäkt att dricka för mig och mitt alkoholbetéende.
Ikväll har jag därför planerat att ge mig ut på en långsam jogg. De dagar jag tränar - får jag en tillfredsttällelse och ett lugn i kroppen - då är det som om jag inte vill ha alkohol.
Tänk att det snart är dag 40+ utan alkohol! Trodde jag aldrig när jag började. Kunde inte ens föreställa mig. Andra positiva småtecken: flera personer i omgivningen har frågat om jag gått ned i vikt. Det är väl en positiv bieffekt av att ta bort alla extra bonuskalorier som 1,5 flaska vin och 6 öl ger varje dag... Det har minsann blivit lättare att springa. :) Jag svarar att det måste bero på att jag börjat springa lite smått - det är ju också en del av sanningen...
Kram och kraft till kämparna!

Stort Grattis till dig och dina nyktra dagar! Jag känner igen mig i mycket då jag också varit helt nykter nu i 37 dagar! De senaste 10 åren har jag druckit så gott som dagligen.. Jag kan hålla med om att man känner sig mycket fräschare i huvudet. Jag äter också Antabus och ska till rådgivaren och fylla på dosen idag. Känns som en säkerhet - i de stunder som man kan vackla -precis som du skriver.
Heja dig - nu kör vi vidare! Härligt!!