Senaste kommentarerna i forumet

katten, sträck på dig ofta och känn hur bra det känns! Och ta en tablett varje dag, eller en halv, så blir sinnet lugnare när drickandet som ett plötsligt infall inte finns längre. Vi kämpar på, dag för dag!

Klart du gör. Just den här grejen jag ska säga nu känner du nog inte till. Jag var på bröllop en gång och där utanför kyrkan ringlade sig kön av gäster lång med alla som skulle hälsa på brudparet. Jag stod också i den där kön och när det var min tur hälsade jag förstås, både hjärtligt och länge. Men bara på bruden. Brudgummen glömde jag totalt bort. När jag insåg faktumet var det bara att ställa sig i kön igen. Göra om, göra rätt.

Gör det denna gång också. För jag glömde ju att gratulera dig till dina 103 dagar. Ergo; grattis Fenix! 103 dar och nu mitt uppe i den hundrafjärde. Så jäkla bra gjort!

nu känns det ännu bättre! Ärlighet varar längst, verkar vara ett bra ordspråk. Lärde mig själv en läxa:-) Näst gång jag inser att jag inte kan formulera något klokt och genomtänkt ska jag också skicka något typ FUCK CANCER eller vad det kan handla om:-)

lite i din tråd Valerie, många kloka medmänniskor här på forumet! Min erfarenhet är att bilen vinglar hit och dit, men tar sig upp ur diket hela tiden eftersom det är enda chansen att komma framåt.

Du lärde mig en läxa.
Tack för att du erkänner och berättar att tystnaden var väldigt tyst. Jag läste ditt inlägg, tänkte och tänkte. Ville skriva något men det var lättare att låta bli för jag kom inte på något som kändes bra.

Grattis till hundra dagar!
och FUCK CANCER.

Kram!

era reaktioner!! Jag kan förstå att det inte är lätt att komma med någon genomtänkt reaktion på ett komplicerat inlägg, dubbla budskap om glädje och skräck:-) Men jag lärde mig själv en sak, att det är bättre med ett eller ett par ord än inga om man känner att det kunde hjälpa. Bara veta att det finns andra där ute som känner till det man upplever, särskilt om det är av mer omvälvande natur, har jag insett betyder mycket.
Kram, känns lite bättre i dag när man delar tankar och känslor med såväl fru som er på forumet.

Det är motigt när man sätter upp ett mål och man inte klarar att hålla det men å andra sidan kan man ju se till det positiva. Man kanske inte klarade målet men ändå dricker mindre än förut. Då har man i alla fall lyckats till en del. Själv drack jag mer än jag hade tänkt i helgen men trots allt betydligt mindre än innan. Nästa vecka fixar jag det nog. Det gör du också.

Du har varit i mina tankar Fenix och du har rätt, ett inlägg som ditt ska man ju såklart svara på. Det är dock ett komplicerat inlägg. Man kan ju inte brista ut i grattis till 100 dgr när inlägget också innehåller oro och ev sjukdom. Jag kände att jag behövde gå tillbaka i din tråd för att läsa men hann inte hitta någon förklaring eller bakgrund till din undersökning. Jag funderade på om jag skulle uppmuntra dig att prata med din fru. Såg att du gjort det nu och det är bra. Tror inte att något sådant ska hållas hemligt i ett försök att vara hänsynsfull. Men det var också lite svårt att skriva och kräver lite eftertanke. Kan bara prata för mig själv och det könns helt enkelt inte tillräckligt att skriva "grattis till din kamp och ..." Jag får helt enkelt inte till nåt som känns tillräckligt bra som uppmuntran, stöd eller omtanke. Och då har det ännu inte blivit nåt. Det hade säkert räckt med styrkekramar eller nåt annat för att visa just omtanke, medkänsla och bekräftelse, men det kändes helt enkelt inte tillräckligt. Tycker att det är bra att du skriver om att du saknade inläggen. Det är ju trots allt bättre att skriva något än inget alls även om det känns otillräckligt.

Jag vill dela med mig av tips som jag själv fått här på forumet. Promenader, motion i alla former egentligen. Går på minst ett pass i veckan och promenerar mer. Dricker Cola och äter godis på kvällarna, när suget är som värst. Hellre socker än alkohol, ett senare problem :) man känner ju ett visst tomrum så det är bra att ersätta det med annat.

Håller jag mig till en folköl eller ett litet glas vin går det bra. Det handlar för min del om att inte bli alls berusad, för då är det lätt att det fortsätter ett tag tills jag tar nya tag igen. Däremot borde jag låta bli helt, det vore klart säkrare och bättre. Det tänker jag göra nu och framåt.

Jag tror som jag skrev att det är bra att du berättar om dina problem för dem du har i din närhet. På så sätt skapar du förståelse från dem, får stöd och får lagom extra press att låta bli alkoholen. Det är ju lite skämmigt att inte kunna hantera alkohol och därför kämpar många i sin ensamhet och under tystnad. Då tror jag att man har sämre möjligheter att lyckas.

Lycka till med samtalen och att helt låta bli ölen.

Jag ska försöka sluta gräma mig och se framåt istället. Tack för stöd och kloka ord.

Bra beslut! Jag är också i början av mitt nya liv, 10 dagar idag. Känner igen mig i det du skriver, man vill bara ha mer, mer! Hur många gånger har man inte försökt kunna dricka "som alla andra". Kämpa på, läs och skriv gärna här det hjälper faktiskt.

känsla! Att du själv kan känna att det rör sig åt rätt håll! För mig var det så med skrivandet att jag oftast inte visste vad jag skulle skriva men när jag satte mig ner och började så bara kom orden.... det var viktigt att jag hade nån, dvs forumfolket, att rikta mig till. Annorlunda än att skriva dagbok.
Hoppas din spirande känsla av rätt riktning håller i sig och växer till sig! / mt

grattiset vara förstås och inget annat konstigt:)

till dina etthundratre nyktra dagar! Det vill jag verkligen vara med och fira!
Det är så jobbigt att vänta på undersökningar. Hoppas du får goda besked när det väl är gjort!
Allt det bästa! / mt

Tack snälla ni för all uppmuntran! Utan er på forumet hade jag garanterat gett upp, men det tänker jag inte göra. Drack lite för mycket fredag och lördag och stjälpte i mig ett sexpack 2,8:or igår. Inte bra alls. Men nu är det måndag och jag har varit och tränat. Tog ingen antabus i morse eftersom jag kände mig så beslutsam på ett sätt jag inte gjort tidigare. Vill inte dricka på vardagarna, helt enkelt. Är less på vin och blir tjock av öl. Ska klara det här!

Tack! Det känns bra med tre månader men man får passa sig. Innan så tänkte jag att det är en enormt lång tid men dagar blir veckor och har man fullt upp ned annat så finns tankarna inte på drickandet hela tiden. Jag hade iofs inte heller behövt alla tester för att fatta att jag har problem men det gav mig på något vis en verklig insikt i att bara reflektera över alla år. Jag har gjort bort mig inför mina egna barn, jag har slagits på stan, grälat med min fru, blivit misshandlad pga fylletjafs osv osv och haft obeskrivlig ångest över all skit som hänt men en dag så bestämde jag mig: Antingen så går jag runt resten av mitt liv och grämer mig eller så ger jag mig själv en rejäl chans att bättra mig. Om jag går runt och grämer mig för att jag inte har varit den pappa och make jag velat så förblir jag den pappa och make jag inte vill vara pga mitt dåliga samvete håller mig tillbaka från att utvecklas. Gjort är gjort, det kan man inte ändra på. Men man kan ändra sig själv så att ens nära och kära får njuta av ens sällskap på bästa sätt! Din syster och hennes barn älskar dig, låt inte ditt dåliga samvete sätta mentala hinder för det. Be om ursäkt om det krävs men gå vidare. God natt.

Stort steg av er att komma hit! Jag har varit här i tre månader nu och tycker det är ett stort stöd att ta del av andras berättelser som visar att man inte är en konstig figur med sina problem, utan att vem som helst kan drabbas. Jag har också alkoholism i släkten men trillade dit iaf. Alkoholen tog till slut min pappas liv då han tog sitt eget liv 2002. Alkoholen urholkar och nöter ner människor, det för inget gott med sig överhuvudtaget. Jag har i efterhand förstått att även om jag inte varit påverkad varje dag så har det ändå påverkat min person i stort. För mig har vändningen och insikten kommit succesivt och när jag ser tillbaka så förstår jag nu vilken enorm makt som har hållit mig fången. När jag vågade släppa guarden så vågade jag också stå för att jag druckit för mycket och då kom styrkan i att våga sluta. Våga vara ärliga, när jag nämner på jobbet att jag inte dricker så märker jag att det är väldigt många som har tankar på att minska sitt intag men att vanans makt är stor. Jag lovar att folk omkring er kommer tycka att ni är otroligt modiga. Kämpa!

Och stöd. Så skönt att inte känna sig ensam.
Jag behöver inte ens göra ett test - jag vet att jag har problem med att hantera alkoholen och det är tragiskt att det alltid varit så. Men så är det.
3 månader är starkt och bra jobbat utan alkohol!!! Grattis :)
Måste kännas skönt. Du ska vara stolt över dig själv :)

dina ord och ditt stöd betyder mycket.
Jag är rädd för att barnen ska se på mig med andra ögon nu och känna obehag inför mig. Men min syster sa att dom älskar mig och minsta ville ju t.o.m. sova brevid mig denna kväll när det hände.

Jag undrar om jag är så illa däran att jag behöver medicin? Jag vill klara mig utan. Om jag behöver medicin är jag ju verkligen alkoholist o vill inte se mig så. Kanske förnekar.
Men känner inte problem av att hålla mig nykter i veckorna, får mer sug framåt helgen.
Jag ska träffa min psykolog imorgon och ska ta upp det med honom till att börja med.
Och känner jag att en nykter helg är svårt bör jag förmodligen tänka om ang medicin.
Inte bara det att jag dricker, äter antidepp och många ggr tar jag lugnande och sömntabletter när jag druckit för att vara på det säkra att verkligen få sova. Inte bra.
Blir oförsiktigt helt enkelt och bryr mig inte om dess skador och risker. Dax att erkänna detta mer i detalj om tabletterna för psykologen också. Han vet till viss del och varit på mig då det periodvis varit för mycket lugnande och insomningstabletter.
Vilken soppa och vilket elände jag ställer till det för mig själv.
Ska försöka sova. Tack igen för stöd och omtanke.

Hoppas du får sova gott sommarkatt15.

Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Tex att vara rädd för att inte få dricka igen eller tristessen och rastlösheten. När jag summerat mitt liv fram tills nu (jag fyller 39 på fredag) så har jag varit utan alkohol i som mest 2 månader sen första fyllan. Det känns oerhört tragiskt att jag har behövt gömma mig bakom alkoholen då jag i övrigt haft ett ganska rikt liv. Min pappa, morbror, morfar mfl drack ju när jag växte upp men man måste tydligen lära sig sin egen läxa den hårda vägen. Mitt drickande har på senare år gått i perioder men det har alltid varit alkohol inblandat nästan varje helg och även vissa vardagar. Jag googlade runt och hittade Alkoholhjälpen för 3 månader sedan och fyllde i alla tester. Det var med stor bedrövelse som jag verkligen fick se svart på vitt hur mycket mitt supande har kostat mig, även om jag innerst inne visste att jag nog haft mer problem än jag velat erkänna. Jag prickade in mer eller mindre varenda påstående på alla tester. Igår var det tre månader sedan som jag drack alkohol senast och jag kan inte påstå att jag saknar det. Jag fick rådet här att hålla upp i tre månader och jag klarade det! Det finns hopp för alla! Vissa dagar har varit svårare än andra men tar man det lugnt och tänker till så kan man göra andra saker istället för att gå och längta efter den där ölen, men man måste BESTÄMMA sig för att det får vara nog. Du har dina systerbarn att glädjas åt så lägg fokus på det istället för att dricka. Det kommer kännas svårt ibland men belöningen är enorm! Lycka till, jag tror på dig.

över att du är inne på 200-talet nu-grattis! Jag är nybörjare med en liten vecka, men du och alla ni andra som finns här inne har övertygat mig om att jag faktiskt både vill och kan ta upp kampen mot alkoholskiten. Ursäkta det ovårdade språket, men jag håller på att smutskasta och förnedra min alltför långlivade följeslagare-vill förinta honom såsom han försökt med mig!
Håll om din fru och familj denna månad.
Stor Styrkekram till dig Fenix,
Sommarkatt15

Bra Stina! Visst är det en underbar känsla att lägga sig nykter och veta att imorgon vaknar man utan ångest, illamående och bakfyllestanken osandes runt hela sig. Heja!
Sommarkatt15

blir jag över dina rader Lena! Det blev så oerhört tyst efter mitt inlägg, ingen ville ens vara med och fira mina hundra dagar nykter. Det är väl spöket cancer som skrämmer, men jag tror man måste våga lämna en kommentar, kanske i synnerhet då. Du vågade, och det gläder mig lika mycket som det känns konstigt att inte någon fler kunde lämna en litet ord på tre dagar. Nåväl, nu vet min fru om det, och hon tog det bättre än jag väntat så limbo är ordet fram till månadens slut. Inte en droppe har det dock blivit, och nu är det 103 dagar!

Försök släppa det nu. Plåga dig inte för det som varit. Din kraft ska nu gå åt till att vara nykter- det är det enda du behöver tänka på; hur du ska fortsätta var nykter ikväll och i morgon och kanske en lång tid framöver eller för alltid?! Som många här så klokt råder, är en kontakt med vc för att få medicin och stöd en bra början! Gå på AA möte är jag själv för rädd för att gå på och vi verkar vara lika rädda du och jag. Du är värd att få leva utan det elände du försätter dig i med alkoholens hjälp! Det är nu du ska satsa på dig och ditt liv. Barn är fantastiska små varelser, de älskar förbehållningslöst och förlåter allt. Kan du snälla ringa och beställa en tid till dig på vc imorgon?! Jag följer med dig i mina tankar!
Sommarkatt15