Senaste kommentarerna i forumet

God morgon m-m
Så är det för mig i vissa situationer. Men som du skriver så klokt 10 kanske 20 ggr. om året
är ju ingenting egentligen, och jag tror det försvinner ju mer man över på det. Jag är i och
för sig inte någon sällskapsmänniska, jag är mer en observatör. Har väldigt svårt att prata väder
och vind. Har alltid varit sådan. Ja, den där ångesten man hade nästan för jämnan den har inte
entrebiljett till mitt liv. Ser faktiskt fram mot sommaren utan sommarstugan, kan bli en bra sommr
utan alkohol, och att få trampa lite asfalt. jag är ju så välsignad med natur och hav inpå knutarna.
Igår bakade jag en rabarberpaj och till den massor av vaniljsås, mmm, gott. En dag ska jag ta tag
i mitt sötbehov men inte idag. Kanske har jag blivit beroende, som jag blev av A. Ingen katastrof.
Mannen har börjat småsnacka om att det vore gott med en grogg. Känner ju igen mig själv. Bad honom
gå ut med hunden och tänka ensam. Hem kom en glad man och gojan flög iväg. Känner att den dagen
kommer. Varför ska vi kvinnor observera se och känna så mycket. Karlar går ju bara på i sina ullstrumpor.
Har fått in ganska bra rutiner i mitt liv nu, känner att jag behöver det, innan fanns inget sånt.
Du är duktig m-m att du finns bakom mig.
Kram
Konstnären

Ville bara skicka en KRAM.
//A

Jag kan oxså känna sorg ibland över att det är slutdruckigt för mig. Men det avtagit
mer och mer ju längre tiden. För mig är det så att jag måste leva nykter och nu känns
det inte som några stora uppoffringar. Gojan som jag kallar honom kan titta in på en snabb-
visit för att sedan flyga vidare. Jag tror som pellepennan skriver att på något vis måste
vi alla nå våran botten och då har vi två val fortsätta förgifta kroppen, eller kämpa sig
till baka till en normaltillvaro. Enkelt uttryckt jag var tvungen att lägga mig på rygg
inför A. Det är ingen lätt väg och många fallgropar har funnits men jag har lyckatshoppa
över dom 7 månader på torsdag. Tycker mycket bättre om mitt nya liv, och min då utslitna
kropp ser helt annorlunda ut idag. Jag är ingen misss universum, men mer än nöjd med mitt
utseende nu. Innan såg jag ut som en färdigjäst bulldeg.
Man måste kämpa för att nå ett mål, så jag kan bara säga kavla upp ärmarna och ta striden,
den är tuff men du kan vinna.
Konstnären

Livet lunkar på.
Allt bra dagarna fyllda med det som gör livet viktigt.
Familjen.

Kram
//A

Verkligen, du beskriver och tydliggör så fantastiskt bra.
Gör ett besök och tittar till och säger hej.

Hej.

Allt gott, livspuzzlet gör att det är full fart.
// A

Framtidsdrömmar! Hoppas allt är väl med dig! / mt

Jag försöker. Jag vet att hjärnan spelar spratt. Jag kommer aldrig att lämna mina barn. Utan hade jag nog sagt Tack och adjö. Utan A har jag inte varit lycklig, inte med heller. Trodde aldrig att jag skulle hamna i en svacka igen. Små svackor ja, det är livet, men de större... 3 veckor, äntligen dags för besök hos terapeuten. Vet inte, men tror att jag inte lyckas förmedla det jag känner. Är otydlig. Hoppet finns.

Oj vad jag känner igen mig i allt det du skriver, tyvärr... Jag känner verkligen med dig och förstår din situation! Man svävar bokstavligen mellan hopp och förtvivlan, man vill tro men vågar inte, vilket i sig gör att man själv inte heller är sig lik. Min man har också varit bortrest. Jag kom på mig själv med att önska att han inte skulle komma hem igår trots att jag längtade efter honom eftersom jag förstod att han inte skulle vara nykter. Hade föredragit om han åtminstone skulle dricka färdigt och nyktra till på annan plats än hemma. Att visa oss den respekten... Men självklart inte, han hade ju bara druckit "några bärs" ,vilket kan betyda en av varje i baren, och om jag bara slappnar av så kommer allting att bli så bra så bra. Så det är alltså jag som är problemet..?!

Känn ingen avund, tiden är bara ett mått på förfluten livserfarenhet, man blir inte kaxigare bara för att man varit nykter längre,
Men man känner sig säkrare med mer erfarenhet i ryggsäcken.

Jo att sluta dricka alkoholen var bland det jävligaste jag har varit med om i hela mitt liv, men hade blivit ÄNNU jävligare och dessutom helt ohållbart om jag hade fortsatt.

Så vad hade jag att välja på, orkade inte gå igenom skärselden att vittja alla mina hjärnspöken med att sluta dricka,
men det fanns ingen möjlighet för mig att överhuvudtaget fortsätta dricka, status quo.
Så jag fick vittja mina hjärnspöken, det var den enda utvägen, och så fruktansvärt jobbigt.

Allt som min hjärna hade förknippat med glädje fanns hopkopplad med alkoholen, ingenting annat var värt något.
Så visst faan sög det, hela livet var miserabelt, kunde ju lika väl gå runt hörnet lägga mig ner och dö.
...men tänk dig att ställa sig frågan...varför?

Innan man började dricka alkoholen så hade man ett ett helt okey liv, vad vara det som gav glädjeämnen då?
Funta på det ett tag, och sedan funta lite på "vem" som har ändrat på dina värderingar.
Den lömska vännen alkoholen har vänt ut och in på hela ditt numera miserabla liv, hallå!

Så blev mitt liv miserabelt med eller utan alkoholen, dvs hade jag ett sådant sugit liv liv även utan alkoholen.
Nejdå, det är ju alkoholen som har förvridit dina tankar till någonting helt sjukt, hjärnspöken.

Så i nykterheten åtgår ALL energi till att avslöja hjärnspökena skapade av herr alkohol,
därefter överlista varför de kommer, när det kommer, och hur jag ska få hjärnan att byta spår med ett nyktert tänk.
Hjärnan är helt enkelt konserverad i alkoholångorna, det är DEN som är beroende, inte själva kroppen.

Allt den hittar på är att försöka styra över dina tankar på att få sitt gift tillbaka, det är samma sak med nikotinet.

Så att överlista sin egna sjuka hjärna det är helt enkelt skitsvårt, att ställa sig högre i makt än den högst beslutande organet i hela kroppen.
Att avsätta regeringen med militär makt och skapa en interimstyrning så pass länge att den gamle regeringen har tillfrisknat.

Hur lång tid tar det, för alltid skulle jag vilja säga, en gång alkis, alltid alkis.
Jag får leva med mina gamla sovande hjärnspökena, ett enda obevakat ögonblick och jag släpper lös attackhunden med att testa ett glas.
Sedan får jag ta hand om att reda upp vad hundjäveln hann att ställa till med medans jag sov.
Så länge jag håller den i ett stramt koppel har jag kontrollen, övervakad och med mycket hård diciplin.
På sådant sätt kan jag få ut någon sorts fin relation till attackhunden, den finns parallellt i min livsresa.
Ha vilken jäkla koppling jag gjorde där, så nu har man blivit en mental hundägare också,
men det kändes rätt på något sätt.

Idag lördag, en solig morgon kvar i sängen och jag hör hur grannarna genom ett öppet fönster har börjat skramla med sina utemöbler,
barnen stojar och är glada, precis som det borde vara en vanlig vårmorgon, en härlig tid som vi nu går tillmötes.
Hur hade det varit om jag hade söpit igår, kikat upp genom ögonvrån, stängt ögat och livrädd för den kommande bakfylleångesten.
Hade sovit i timmar framöver för att hoppas att en del av ångesten hade sovits bort, men den jäveln står alltid bakom någon hörna och lurpassar på en i ett bakhåll.

Så kom inte och säg att nykterheten inte är värd vartenda efterkommande minut av mitt fortsatta liv,
men man måste lära sig att uppskatta den i sin alkoholsjuka hjärnas tillvaro...
Lära om, gör rätt...

Att inte vara fyllesjuk....är rätt...för mig.

Berra

Berra jag älskar att läsa dina inlägg! Du är så klok och har så fantastiska insikter som du lyckas sätta ord på! Jag kommer på mig själv med att känna avund när jag läser i din tråd, avund att du kommit så långt och en längtan och förtvivlad önskan om att min man ska komma till samma insikter som dig, lyckos din familj! Du skriver på ett sätt som berör i hjärtat, man nickar igenkännande oavsett om man är anhörig eller missbrukare. Jag önskar dig all lycka och framgång, fortsätt att skriva dina värdefulla inlägg. Tack!

tittade in och såg ditt inlägg och blev berörd. Vill bara säga att jag tror din trötthet är en helt naturlig reaktion, dels på din egen förändringsprocess och därtill besvikelsen över att mannen gör helt andra val. Fler än du här har insett det du gör nu - det egna valet att bli nykter ställer nya krav på relationen. Livet blir ett annat. Just nu skriver du (fast du anatgligen inte tänker så) ur anhörig- och medberoendeperspektivet där denna mening "att han envisas med att dricka trots att han vet hur det påverkar barnen och mig" är så vanlig, så vanlig. Håll fast vid din nykterhet, ta hand om dig själv - försök skapa dig viloplatser, sök dig gärna till AA eller Alanon. Kramar / mt

Jag läser och läser, mycket har hänt men jag finner ingen ork att skriva... Jag är så otroligt emotionellt trött, skulle egentligen bara vilja sova! Barnen och jobbet håller igång mig men autopiloten är ofta på för att slippa känna så mycket. Jag har inga bra verktyg eller strategier för att hantera vårt äktenskap just nu, blir liksom mer att "stänga av" för att orka, för att överleva... Känner mig så ledsen över min mans val, att han envisas med att dricka trots att han vet hur det påverkar barnen och mig. Han beter sig som att han inte fattar vad vi säger, inte tar oss på allvar. Polarna har helt plötsligt blivit viktiga, de som dricker värre än honom vill säga. Antar att han förlorade sin supar kompis när jag slutade dricka men jag är ju fortfarande hans fru... Så hur många brutna löften ska man orka, hur många gånger ska man våga hoppas och hur många gånger ska man orka hantera besvikelse? Kan ett hjärta bli helt hur många gånger som helst? Känner mig verkligen ledsen, känner mig oviktig och lite lurad... Kram

Har inte skrivit på några dagar, livet rullar på i ganska hög hastighet. Är detta sant
konstnären 7 månader på torsdag. Skriver detta med lätt darrande hand, kan knappt tro det
är sant, och lätt går det just nu. Mallig är jag, speglar mig och säger till mig själv, faan
vad du är bra, och tio ggr snyggare. Innan var det påsar under ögonen och en lätt dimmig blick.
Känner mig fokuserad nu och glad över mitt nya liv. För nytt är det ofta ofta är jag som ett
litet barn i sandlådan. Går just nu på upptäcktsfärd genom livet och tycker det är ganska
fantastiskt. Vissa dagar är mindre bra men försöker ta dom med en klackspark, Min fina svarta
cykel står i cykelstället och nu ska jag snart ut på en motionsrunda med hunden.
Vi brukar cykla ut till en udde och det är bara så vackert. Där stannar jag tänder en cigg för
den lasten har jag kvar. Tittar ut över sjön, horisoneten och allt och bara är här och nu.
Försöker, och jag har kommit ganska långt, att det finns inget bakåt och inget framåt att hänga
upp sig på, utan bara nu. Inte så lätt, men när det går genomströmmas jag av glädje och energi.
Ni kanske tror att jag gått och blivit frälsare, men det har jag inte. Bara så skönt slippa
planering, ångest, inköp, pantning, ryser nu,
M-M och Pellepennan håll er bakom mig, vi har ju klarat hela vintern. Och nu är det inga vita knogar
som det var i början. Fyfaan vad vi är bra.
Flummigt kanske och lite skryt men det får ni ta.
Lördagskram
Konstnären

Men det är så svårt att hitta mening. Eller, efter mina barn så kallar jag det livsglädjen. Jag älskar mina kids och jag säger det. Är rädd för att dö, men jag verkar vara livrädd för livet...

Just nu behöver jag hänga här. Det känns tryggt. Har du känt att livet saknar glädjen och om - vad har du gjort för att vända känslan? A är en falsk djävul som luras mer än gärna och just nu är det svårt att greppa om "skiten".

Hur alkoholismen kommer smygande ibland nästan obemärkt in på livet.
Någonting oskyldigt och glatt blir med tiden provocerande intimt med sin egna livsstil, det påverkar en mer än man önskar,
Och till slut helt dominerande, och fortfarande ser man inte problemet.
Alkoholen skyddar sig själv genom att alltid ställa sig i första ledet, man kan kritisera allt, men aldrig trösten i berusningen.
Man kan ta ifrån en precis allting, men aldrig "rätten" att fly ifrån verkligheten, rätten att avstå ifrån allting, förutom fyllan.
Vår sista rätt att bestämma över oss själva, men gör vi det när alkoholen visar sig ta den yttersta rätten till livet?

Med näbbar och klor slåss vi för rätten att dricka oss fulla, att ta oss bort ifrån livet som kommer en allt för nära.

Alla blir inte alkoholister på en gång, en del lär sig att inte dricka oftare och mer än vad de hade tänkt sig,
men en person med beroendepersonlighet, märker inte hur ribban som man hade tänkt sig från början hela tiden höjs.
Man umgås med de som dricker mer än man gjorde från början, och på så sätt "rättfärdigar" sitt drickande.
Jag dricker ju inte mer än de andra, ja vilka "de andra", du väljer ju naturligtvis vilka du jämför dig med.

På något sätt slingrar vi in oss i tankar som ger oss jämförelsevis lättare ribbor att jämföra oss med, lättare för oss själva,
men oj så förfalskat att vi inte bara övertygar andra, utan vi tror på det själva så hårt för att försvaret ska funka per automatik, alltid.

I min värld kom det sig att jag ville avslöja självbedrägeriet, vad var det som jag trodde på, men som inte stämde med verkligheten?

Att sätta dit varje självlögn var det viktigaste drivet i min nykterhet, och att finna mina fallgropar.
Försöka förstå vid vilka tillfällen jag möjligen skulle tillåta mig att dricka, och varför...

Därför envisas jag med att påstå att alkoholen "ljuger" för mig, den säger saker till mig, gör saker med mig som är så långt ifrån verkligheten som det bara går.
Ett enkelt sätt är att spela in fyllan på film, titta på den när man är nykter, och jämföra, var det så härligt som mitt sinne sa att det var.
Kul?, nej oftast otroligt skämmigt att se sig full i efterhand, hur tänkte jag där?, inte alls skulle jag tro.

"Otroligt fina pattar du har, får man smaka?", inte kul att få höra som tjej, det är sexistiskt och onödigt, svårt att få det osagt om man påstår att man bara skojade till det.
Tillkortakommande i sitt tänk blev bara helt plötsligt blottlagt, vad svischar det igenom tarmpaketet i skallen när man är full?
Ingenting, en massa stormiga virrvarr av sinnesimpulser blandat med en obehärskad berusad personlighet...
Hallå det var kul!, inte?, ni fattar ju inte ett skämt , torrbollar! ...Säger man till de nyktra som inte alls fattar tråden.
De som är fulla garvar bara för att påstående var ju bara så helt galet taget ur luften, vad fick han det ifrån..?
Kul på fyllan, ja kanske, i verkligheten var det bara plumpt och dåligt, därför ljuger fyllan för mig.

Med tiden bli man mer och mer plump i sitt framträdande varje gång man dricker, man tycker till slut att ingen förstår sig på en längre.
Det är vid sådana tillfällen man drar sig undan, man har blivit tjatigt och förutsägbar, och man dricker i fortsättning för sig själv.
Ingen kan klaga längre, det är så man börja sin solokarriär som hemmadrickare i det fördolda bakom fördragna gardiner och persienner.
Om folk fick se den verkliga situationen och mängden alkohol så skulle de...häpna.
Och vi vill inte att vår förbrukning ska blottläggas, vi vill inte synas när vi försvarar vår rätt att få supa oss fulla.
Vi hävdar den, men vill inte visa den, då blir den plötsligt hemlighetsfull.

Känns det inte lite tveeggat på något sätt.

Det där med den lilla trevliga stämningshöjaren på middagar känns plötsligt avlägset, drickande har gått in i en mer destruktiv fas i livet, ett tyngre beroende.
Tanken bakom drickande som ett socialiserade verktyg blev liksom pyttigt, ett bläckhorn blev plötsligt till en tiolitershink med husfärg.
Normalt för de som målar hus, men överdrivet för den som ska skriva ett brev, vad var självaste tanken bakom sitt drickande?

När man tänker igenom hur mitt drickande var tänkt från allra första början, så stämde det inte ett uns mot hur det slutade.
Det blev en aha-upplevelse om något för mig, gränserna töjdes och töjdes och töjdes tills de blev absurda.
En bil som kommer sakta i rullning med en konstant hastighetsökning når efter 25 år en abnorm hastighet, även om den bara ökar med 2km/h på en vecka.
52 x 25 x 2 = 2600 km/h, inte ens JAS'en når dessa hastigheter, och när den når väggen så återstår inte ens dammpartiklar kvar av hela lasset.
Men hastighetsökningen var ju konstant, ökar väl inte mer än andra hastighetsökningar, eller?

När någon ljuger, så kvarstår det för åhöraren att avslöja sanningen, och var gränsen för osanningen och verkligheten möts eller skiljer sig åt.

Alkoholen ljuger, verkligheten är sannare...

Berra

Hej PellePenna! Tack för ditt inlägg! Läste Berras inlägg nu och visst är det så att man måste vara redo och mottaglig för hjälpen. Jag hoppas verkligen verkligen VERKLIGEN att jag är det! Jag hade ju nån förhoppning om att min psykolog, när jag berättat min historia, skulle säga att "jaja men du kommer ju kunna lära dig att dricka med måtta!" Istället var det "Du måste göra ett aktivt val innan du kan bli frisk och må bättre. Du måste sluta dricka alkohol över huvudtaget. Inga vita månader eller dra ner." Men jag VILL må bra! Jag ska må bra och jag inser att jag måste sluta dricka helt och hållet eftersom jag under så lång tid använt alkohol felaktigt. Det smärtar, men innerst inne vet jag det. Undrar vem som ska få äran att överta mina fina viner som jag sparat i flera år...! Skönt att inte behöva tänka på presenter på ett tag framöver! :) Ha en skön helg, njut av att inte vakna upp halvdöd imorgon bitti och önska livet ur dig själv! Det ska jag göra! Kram till er båda!!

att läsa när nån kommit några månader in i nykterheten och börjar se alla fördelarna. Grattis PP, visst är det en härlig frihet vi fått. Man får jobba på att komma över det som varit och se det som en livserfarenhet, förlåta sej själv och se framåt istället för bakåt.

Ett helt kvartal har redan gått av året vid är framme i andra kvartalet. Jag minns så väl hur jag på nyårsafton låg och läste på forumet. Stämningen var blandad av eufori hos dom som planerade inför ett nyktert 2014, och ett tarvligt groll som låg och förpestade här i gemenskapen. Sedan dess har det fallit av några skribenter, och ett gäng har tillkommit. Det är väl så det funkar med oss som har problem med drickat, och så forumet ser ut.

Ett kvarts år är ju ingen lång tid och det har verkligen gått så fort. Känner mig nöjd att jag har sluppit panta burkar, ljuga, planera förråden, ligga och må kass under den här tiden. Känner mig nöjd över att jag inte varit en del av den skit som detta medför under de månader som gick.

Jag börjar på allvar se tjusningen i att hålla mig nykter. Grämer mig - dag för dag - lite mindre över det pris jag betalat i livet på grund av drickat. Inget att ändra på nu, gjort är gjort och supet är supet :-). Jag är fast besluten att fortsätta färden på ett annat sätt.

Jag börjar med att belöna mig med en nykter helg. Önskar er vänner samma sak!

//PP

Läste ditt inlägg AttVilja. Igår skrev Berra ett inlägg som jag tycker beskriver mycket bra situationen och brottningsmatchen dom flesta genomgår innan man kan/vill/fattar att det är tid att sluta. Jag tror verkligen att Berra har rätt! Antingen slutar men efter en analys och med viljestyrka. Den modellen tror jag är relativt sällsynt ;-)

Många kommer till sin botten då vi av olika anledningar förstått att det är över. Inom AA tror jag det kallas det att inse sin maktlöshet inför alkoholen. Är nog samma sak. Man måste helt enkelt komma dit att man ger upp. Lägger sig på rygg helt enkelt.

Satt förra helgen och pratade med en granne som har tydliga alkoholproblem, och det har både han och många ikring insett tror jag. Reser till stugan låser in sig och grovkrökar framför brasankaminen börjar torsdag eftermiddag och slutar på morgonkvisten på söndagen. Han nämnde att det "kunde bli lite mycket" men att det var ok eftersom han kände att han hade koll...HALLÅ

Ja ni fattar vad jag menar. Insikten hade han nog, men han vägrade envist att medge hur det ligger till. Han får nog helt enkelt "dricka klart"
som någon här inne skrev. Ju längre det går, desto jobbigare blir resan tillbaka. Men når man dit innan man kolar så finns det ju en väg tillbaka. Jag kör på med min resa och förmodligen går det uppåt :-) Det jag behöver göra för att det ska fortsätta är helt enkelt att inte hälla i mer sprit i systemet.

Det är liksom bar att inse att börjar jag igen, är jag i nollkommanix tillbaka där jag började. Jag har liksom ingen lust längre att göra om detta en gång till!

Den uppgiften har för mig inget slutdatum, och den tanken känns bättre allt eftersom tiden går.

//PP

Tack för ditt stöd Fjodor! Jag har precis varit hos min psykolog och hon menade att "att försöka" sluta dricka alkohol innebär att man redan innan bestämt sig för att misslyckas. Enligt henne är det allt eller inget (som gäller för just mig iaf) och jag har inte sett det på det viset innan. Jag är väl inte alkoholist? Känner mig ledsen och sorgsen eftersom jag MÅSTE säga hej då till en vän (alkoholen) jag vet att det är en lurig jävla vän men är jag redo att ge upp den? Sjukt att jag ens ska behöva tvivla! Bara det gör ju mig till alkoholist! Nåväl, blir till att fundera och befästa att jag SKA sluta dricka. Eller faktiskt att jah HAR slutat dricka! (1 april 2014).
Usch det känns svårt och sorgligt och som ett nederlag att inte kunna dricka "normalt" men jag vill ju må bra!! Och det gör jag inte av alkohol annat än för stunden, sen blir det tiofalt värre dagen efter. Lite babbel från mig efter mitt första samtal... Keep up the good work!

ses vi då:) / mt

...när jag är full?

Nej knappast, ingen bryr sig om jag är full eller inte, ingen vet om jag har druckit.
Det enda som spelar roll för dem i den ovan nämnda mening är just vad klockan är för dem.
Det påverkar dem om det är natt eller dag, om de jobbar eller inte, kanske sover eller äter.

Om man vänder på det, spelar det någon roll för mig vad klockan är i östra Tjervjustan när jag är full?
Nej knappast, vet inte ens var byn ligger, kanske i Östeuropa, känner ingen där, och vem bryr sig egentligen.

Det som spelar roll är om jag är full eller inte, om det är natt eller dag, om jag jobbar eller inte, kanske sover eller äter.
Det är värre om jag är full på dagen, och ÄNNU värre om jag är full på jobbet, och ganska så ofta blir jag full när man äter,
För det mesta av mat men på helger lika ofta av måltidsdrycken, och somnar ja det gör man ju när man har druckit.

Distansen håller oss ovetande om vad som händer, det som händer på lokal nivå är det som är det viktigaste för oss själva.
Jag kan göra bort mig när jag har druckit, det påverkar min miljö och närstående.
Men när jag dricker i min ensamhet så händer det oftast ingenting, inte ens grannarna vet vad som händer.
Jag mörkar och försvinner in i min ännu mer lokala dimma, ingen vet vad som händer.
När det barkar åt he..te så vet ingen vad som pågår, det kan vara fullt kaos i mitt hem, men ingen vet vad som händer.
När ingen annan vet, och den som vet vill inte se sanningen, inte ens röra vid verkligheten, hur långt kan det då gå?
När finns stoppet och den enda som kan rå på problemet är sjuk av ett beroende, var är då stoppet?

Många av oss lever med andra i sin familj, men när det börjar bli ett problem med drickandet så isolerar vi oss,
Vi vet att vi gör fel, men vill inte höra hur de andra oroar sig för vårat drickande, vi vill inte att de ska säga .....stopp!
Vi isolerar oss ännu mer, bara vi finns kvar med våra tankar för oss själva, ingen förstår oss, bara berusningen hjälper.
Vi släpper inte in någon i vår allra heligaste rummet, vi knäpper bort de som betyder något för oss, eller kanske betydde något...
Det är bara vi och berusningen kvar, och praktikaliteterna runtomkring som att införskaffa dryckerna och kanske äta någon gång då och då...
Inget annat betyder något längre, vi är ensamma i vår egna värld, fylld av förljugenhet, lögnerna och besvikelserna.
Jag förlorade mot mig själv idag igen, blev full och sitter där med självföraktet, duger inget annat till än att fortsätta kröka,
Fångad i min egna kropp av tvångstankar över att behöva dricka alkoholen för att få mitt lugna normaltillstånd.

Vet att det är fel, men känner mig hjälplös mot den större kraften som styr och äger mig, jag har givit upp det vanliga livet.
Mitt nya vanliga liv är att fortsätta leva i lögnen, så länge jag flyter med strömmen så gör det mindre ont.
Har inte kraft att ställa mig upp mot det onda som styr mig, inte krafter nog till att säga ens ett litet viskande ....nej!

Sakta bryts jag ner till ingenting, det glädjerika kraftfulla energiknippet till människa är borta, jag är förlorad i mig själv.

De runtomkring mig har bönar och bett om en ändring, inte ens min familj vet hur viljelös jag har blivit, jag är ingenting kvar.
Saker omkring mig faller i bitar, jobb, familj och körkort, hus och sommarstugan, fisket, kompisarna och livsglädjen.
Jag är ingenting kvar, jag har ingenting kvar, bara en sorts tomlöshet, men flaskan följer mig troget var dag.
Sitter och grämer mig, vad var det som blev fel, vad gjorde jag för sorts fel, NÄR blev det fel???

Aldrig, inte ens vid det här laget kan jag lägga skulden på drickandet, inte ens när livet håller på att rämna så kan jag inse problemet.
Jag har ett problem med alkoholen?, aldrig, dricker mycket men inga problem, bara dricker (kanske) för lite ....lite för mycket....
För ofta och helt sanslöst för mycket...

Ett tag skulle man fundera på om man inte skulle leta upp ett telefonnummer i telefonkatalogen, och ringa till Tjervjustan och fråga...
...hur mycket är klockan, jag är full, hjälp mig!

När man söker hjälpen och är mottaglig för den, inte förräns då kan det hända någonting, allt annat blockerar man bort...
Förändringen kommer när man vill och har möjlighet att ta emot den, när man har ingenting kvar förutom hoppet.
Ge upp och kliv upp, öppna dörren och gå i motsatt riktning, allt som är i en förändring är till det bättre.
Motsatsen till grubblandet över att man missade chansen är att skapa sig nya chanser.

Varje morgon ger dig en ny chans att testa på nykterheten, ta den!

Berra

Tack Pellepennan!! Skitbra jobbat! Jag riktigt längtar efter att kunna säga som du, "ett par månader sen sista fyllan". Och verkligen känna att det var just den sista. Det är skönt med det här forumet, alla är inte gjorda för AA-möten, alla är inte redo att "outa" sig, därför funkar det här så jäkla bra. Fortsätt i samma stil.
AttVilja: Superbra att du sökt hjälp. Jag gjorde också det tidigare, och det var riktigt skönt att ha ett bollplank. Men det mesta jobbet är ju upp till en själv, tror jag. Jag har i alla fall märkt att ingen har en mirakelkur eller någon sanning, det är upp till mig själv att ta tag i saker och att sen inte glömma eller börja glida åt fel håll. Ja, visst fasen är det trist att inte kunna ta "en öl eller ett glas vin"...? Men det slutar ofta i katastrof. Kanske inte första gången, eller andra...så då belönar man sig genom att flytta fram gränsen, tar en öl till eller lite mer vin. Det är ju så kul med sällskapet...och stämningen...så det fortsätter...maskineriet kommer igång, överjaget har redan slocknat...BANG! Var är jag? Vad hände? Varför är min skjorta så smutsig och vad är det för blod i soffan? Varför ligger det krossat glas på golvet? Nej fan, jag är klar med skiten, det är verkligen inte värt det.
Fortsätt kämpa du också! Snart är det måndag igen, och vi vaknar pigga och fräscha efter den första vita helgen.