Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig så mycket i detta, nickade igenkännande när jag läste ditt inlägg efter hemkomsten från semestern, Santorini. Har inte heller några bekymmer med vardagarna, eller vanliga helger, utan det är i vissa andra sammanhang som det kan kännas lite sådär. Försöker vända på det, bättre att känna sig lite off 10 ggr om året än att dricka för mycket och ha ångest 365 dagar...

Ha det bra båda, och starkt jobbat Konstnären :-)
/m

Har varit fri från A i fyra dagar nu.Är för mig helt fantastiskt. Har sovit som ett litet barn i natt. Inbillar mig ingenting, vet bara att jag tänker var fri imorgon igen. Har varit runt på forumet. Vilken otrolig erfarenhet och vilken utbildning om man ger sig tid att läsa och fundera.
Tack för att ni finns.

Jag brukar läsa dina inlägg och gratulerar dej till dina sju månader, starkt gjort! Det värsta är över. Du nämner också vemod och en känsla av utanförskap, ja det är precis det som är känslan! En närmast omedveten önskan att få vara som andra. Det är då jag/vi måste komma ihåg att så var vi inte när vi drack heller. Kanske det är den lilla känslan av sorg. Som man nästan får skämmas över för som någon skrev här, det finns ju faktiskt värre saker man kan råka ut för än att tvingas avstå från alkohol. Och till vardags upplever jag det inte som ett handikapp eller saknad. Det är väl i sociala sammanhang man är lite annorlunda. Det är klokt av dej att inte planera nån resa om du inte känner dej säker på att klara av det. Resor är en trigger. Stuglivet också, då kommer också vemodet. Men som du så bra uttrycker det, vi skulle inte byta tillbaka till vårt gamla liv. Jag önskar dej allt gott!

Jag tror också att det hjälper mer än man tror att skriva och läsa här regelbundet.
Det är så lätt annars att hamna i sin egen lilla värld( och alkoholistens)och börjar grubbla och tänka fel tankar som inte är sanna.
Funderar mycket på AlAnon el liknande men är så rädd att det ska pratas och man vet inte vilka som är där ,antagligen har man sett de flesta förut eftersom jag bor på en liten ort och det är det som känns så jobbigt.
Jag vet att alla är där av samma anledning och går antagligen inte runt och pratar om det (precis som Flygcert berättade om) men det hade varit mycket lättare om jag hade bott i en storstad.
Tack för tipset Mt om konventet, jag ska kolla upp det:)
Kram

För dina tankar och ord, jo det är nog bara jag själv som kan hitta det inom mig, men det har gått vilse rejält och jag förmår mig inte att göra ngt för att hitta det. Jag har egentligen ett bra liv, man och barn, barnbarn.....Men gnistan har gömt sig. Och jag söker inte hjälp, skäms som en hund över hur mitt liv har blivit, erkänner nog inte ens för mig själv att jag har problem. tänker att det är väl bara att bestämma sig, och sluta med alkoholen, hantera mig och den så det blir bättre för mig att leva. Kloka tankar som inte fäster....Ja, ja....en dag i taget. Idag ska jag inte dricka, jag ska försöka ta mig ned i tvättstugan, och kanske ta en lång promenad med hunden. Gäller bara att ta sig över tröskeln och ut. ;-)

Du har varit med om mycket sorg, tänker på din son som omkom. Måste vara det värsta
som man kan hända. Motivationen kan du nog bara hitta inom dig. Har du sökt hjälp det
finns bra och proffsiga människor som hjälp mig. Har du människor omkring dig som du kan
prata med. För egen del störtade jag ner i avgrunden i september förra året, men jag hade
dock inte förlorat ett barn. Jag hade förlorat mig till alkoholen helt och hållet.
Var på väg att ge upp åt som en liten fena och bara drack. Till slut gick det inte längre.
Men det har varit en lång väg, och är.
Blir så berörd av dina ord. Försök att skriva här det har hjälpt mig otroligt mycket.
Tänker på dig
Konstnären

Tycker det är så underbart att läsa dina rader från semestern, och det där vemodet.
Fantastiskt bra gjort av dig och att du mår så bra. Börjar själv känna en stor frihet utan A.
Har nog aldrig mått så bra som nu, just nu inga tankar på A, och bara det är en befrielse.
Jag kan känna en slags sorg och vemod och lite utanförskap med andra människor i vissa situationer.
Men jag byter inte ut den mot det som var innan. Hu som jag mådde, jag levde inte gick omkring som
i ett töcken. Har just nu inga tankar på någon resa, har snart vari nykter i 7 månader. Jag tror inte
det blir någon visit uppe i sommarstugan i år, det är för förknippat med A. Där gick man och smådrack
hela dagarna, det var ju semester gud be vars, sjukt.
Jag blir stark av dina ord, stärkt attgå vidare i min nykterhet. Lukta på blommorna och bara vara.
Kram
Konstnären

Jag har varit här fram och tbx bestämt mig, ändrat mig, och nu ska jag försöka igen, men undrar lite hur jag ska få tillbaka min livsglädje..?
Den tappade jag för flera år sedan....den försvann totalt när min äldsta son gick bort i en olycka 2009. Har överlevt , men inte mer.....dricker mer än jag borde, sjukskriven nu.....ja ni hör....så jävla vidrigt...Var hittar jag motivationen..? Och var kan jag finna mig själv igen?

Jag ska aldrig tillbaka heller! Tänkte först ha en vit månad men nånstans inser jag ju att det nog behövs längre tid än så för att bryta en dålig vana. Kanske jag aldrig mer kommer kunna dricka, och egentligen, hur viktigt är det att dricka? Visst, trevligt att socialt kunna ta en öl eller ett glas vin men när man vet vad man riskerar är det inte värt det! Det blir ju aldrig bara ett glas... Vet ju, vis av erfarenhet hur lätt man glömmer eller ignorerar baksidorna med drickandet och vill "unna sig lite" efter en jobbig dag eller en jobbig vecka... Jag har till och med sökt professionell hjälp nu! Känns så himla bra, jag antar ju att det ligger något bakom det här självdestruktiva beteendet som behöver bearbetas på något sätt. Kämpa på!!

Hej Skammen!

Jag har precis samma problem som du (hade). Jag kan inte heller sluta dricka när jag väl börjat. Har också någon slags skev självbild pålagd av andra att alltid vara den "galna" och "roliga"... Nu har jag dock bestämt mig en gång för alla. Den här gången får det vara på riktigt! Fortsatt lycka till till dig!

Bara en reflektion

en bok i min hand en dag . Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Sen läste jag den och grät. Sen ville jag visa en av dikterna för min alkis, trots allt, för den beskrev vårt liv så otroligt väl. Han tog inte till sig den alls, blev irriterad, så klart och då sa jag det . Jag vill skilja mig. Jag kan verkligen rekommendera den boken. Den beskriver vårt velande, våra omvårdande egenskaper och vår förtvivlan. Den fick mig att ta steget. Efter 8 års övervägande.

om man låter sig fångas in i den mycket trånga världen "jag-och-alkoholisten" så förlorar man perspektivet... det perspektiv som är livsavgörande för att behålla sitt förnuft och förstånd. Då blir det precis som du skriver; "man börjar tro att det är en själv det är fel på... att man överdriver och tänker att om inte jag hade sagt el gjort så så hade det inte blivit så här."

Ofta tänker jag på hur många som börjat skriva här under de år jag varit aktiv. En del av dem, ett fåtal, har blivit regelbundna skrivare och bland dem finns de som återtagit makten över sitt liv. Det är min bild både gällande missbrukar- och anhörigsidorna. Därför önskar jag så innerligt att ni som är i kampens mitt skulle hålla taget och ge styrka åt varandra. Att du och ni skulle förstå att det just du/ni betyder, gör skillnad för en själv och för andra. Vi behöver varandra så mycket!

Och... gå gärna till Alanon om det finns i din närhet. Besök annars nåt konvent, t ex detta

http://www.al-anon.se/upload/konvent/Hökarängen/Al-Anon_program_Söderle…

Kopiera och klistra in på Google så får du fram programmet

Allt gott! / mt

Ja det är sant som du skriver Mt att det betyder mycket att få kontakter här och att man inte behöver känna att man är själv om sina tankar och funderingar.
Man kan annars lätt börja tro att det är en själv det är fel på och tro på vad alkoholisten säger.
Man tror att man överdriver och tänker att om inte jag hade sagt el gjort så så hade det inte blivit så här.
Tack Mt för att du alltid finns där och skriver några rader.
Kram

Insiktsfullt för mig att läsa din text. Vad man lägger märke till många små detaljer
när man är nykter. Självklart var du obekväm för henne, en människa som inte dricker.
Dom flesta av mina vänner, och det är egentligen inte så många har svårt att förstå
mig. Dom kanske inte säger det rakt ut, men man märker på deras sätt när vi ses, kanske
i mataffär eller ute på staden. Drar sig undan helt enkelt, ringer sällan och hoppas väl
att jag ska dunsta bort i dimman i mitt nyktra tillstånd, eller gå tillbaka till den
gamla konstnären för då var jag omtyckt. Fyra av dom har verkligen alkoproblem, men
det är inget jag lägger min näsa i. Jag har haft nog med mig själv att komma upp på den
rätta vägen. Men en alkoholist kan aldrig lura en annan alkoholist. Men jag tycket inte
att jag ska behöva försvar den väg jag valt, det är ju bara jag innerst inne som vet vad
A gjorde med mig.
Allt flyter på bra nu, jag tycker du är så modig med din nykterhet, och vilket arbete du gjort.
Jag håller fortfarande på med mitt inre förändringsarbete. Ibland går det inte alls, och då
blir jag arg och otålig. Men jag har inte tagit till A, snart sju månader nu och jag känner
att det är så rätt för mig.
Ha det fint
Konstnären

över människan är svår att förstå. Eller närmast obegriplig - det inser jag när jag läser på forum. Medberoendets vanmakt likaså - eller ännu svårare. Alkoholens makt är ju till en del det kemiska beroendet, den kidnappade hjärnan som tar över förnuftet, den dimensionen finns ju inte hos den medberoende. Så fångade vi människor kan bli. Och så insnärjda och lurade av marknadskrafterna... såg i TV-programmet Korrespondenterna igår hur unga afrikanska kvinnor luras av reklamen att berusa sig på alkoläsk - på samma sätt som en tidigare generation kvinnor som levde utan tillgång till varken money eller rinnande vatten lurades att sluta amma med bilder av friska, rundkindade vita välfärdsbarn. När gratisproverna var slut var brösten tomma liksom börsen. Penningens makt är stor... och alkoholens. Och medberoendets vanmakt sitter djupt. Herregud vad jag flummar men det må vara mig förlåtet. / mt

Izzy och Mittendaliv! Så bra att ni hittat varann och känner igen er situation hos varandra. Jag önskar och hoppas innerligt att ni båda (och andra som känner igen sig) fortsätter att skriva - det betyder så mycket att få kontakter här och liksom lära känna varandra. Jag har haft ett oerhört stöd av dem som skrivit någorlunda regelbundet under längre tid. Det ger en inre visshet om att nån läser och att jag får respons - även om det är bara en rad. Allt det bästa till er! Styrkekramar / mt

Det vet inte jag heller, Mic.
För min egen del alltså. Men jag har givetvis mina teorier och idéer om det också, som mycket annat.
Att bryta sig loss är svårt och att falla tillbaka i gamla gängor är lätt. Det vill varken du eller jag.
Så skönt.

Att leva i nuet och att vara uppmärksam på mina känslor, tankar och handlingar har faktiskt gått upp för mig ännu tydligare de senaste dagarna då min terapeut bett mig skriva om och analysera vad som sker med mig i olika situationer.
Det har bara det senaste dygnet varit ett par riktigt starka känsloyttringar som jag varit tvungen att bryta ner och försöka se i annat ljus.
Mycket lärorikt, jobbigt och skrämmande på samma gång.

Jag måste nog säga att de flesta dagar i livet som jag KAN leva och oftast lever är riktigt bra. Grymt bra till och med. Jag är tacksam för mitt liv. Mycket tacksam.
Så privilegierad och lyckligt lottad som jag är så är det ÄNNU svårare att förstå mitt val av väg ibland.
Men det är ju så det är i livet hela tiden, massor av val, motgång, medgång, sorg, lycka, tristess, leda, eufori, harmoni......
Det är absolut inte sorg eller nedstämdhet som gör att jag ofta tar av i fel riktning vid vägkrysset.

Tvärtom, men det som uppenbarar sig senare på den vägen blir sorg och elände för mig. Den oskyltade vägen är ibland mer spännande och oviss, kanske det finns lite kickar att få längs vägen? Nåt som höjer pulsen och adrenalinet lite för en stund? Men nej, det slutar alltid på samma vis.....alltid.
Återhämtning, ny motivation, svåra känslor att brottas med och nu då till slut(?) kanske inte kämpa emot och skamset begrava sig utan öppna upp och se på vad jag känner, varför, hur, när och vad skedde egentligen? Varför kände jag så efter just de tankarna och den situationen?

Nå, sorry för att klampa in i din tråd Mic och analysera mig själv så mycket. Men det gick inte stoppa just nu.
Jag upplever just nu en känsla av lättnad och tror att jag fått fler verktyg i min mentala låda än vad jag hade för ett par veckor sedan.
Återstår bara att skruva med rätt mejsel när fel tankar och destruktiva känslor poppar upp.
Om du behöver låna en skiftnyckel så säg till.

Lev väl, stor kram från
LP

att min tråd kan vara lite stöd för dig.
Jag har läst din tråd också och det ser ut som att vi är i liknande situation .
Det känns som att din sambo har kommit en bit längre med att inse att han har problem med alkoholen.
Han har gått i terapi och tagit tabletter mot suget vilket jag har svårt att tro att min sambo skulle göra.
En enda gång har jag trott lite grann på att han kanske tänkte sluta dricka el i alla fall dra ner på det.
Det var efter en fylla som jag kände att jag hade fått nog och sa att jag inte tänkte sova hemma den natten.
Jag har aldrig sagt nåt sånt till honom förut och har alltid trott att han skulle säga åt mig att sticka om det inte passar vilket han inte gjorde .
Han sa att han skulle sluta dricka och om han inte gjorde det skulle han söka hjälp. Han bad också om ursäkt till våra barn som han inte brukar.
Men efter ett tag är det lika igen enda skillnaden är att han smyg dricker.
Vi tar aldrig alkohol tillsammans längre , så det är jag som blivit nykterist.
Han tål inte alkohol för han blir bara dum och muckar gräl och spyr ur sig en massa elakheter och vill trycka ner oss och höja sig själv till skyarna.
Det är ju så självklart att man inte vill leva med en alkoholist precis som du skriver men det är så otroligt svårt att ta steget.
Ja vi måste tro att det blir en förändring!
Vi får kämpa på och stötta varandra!
Kram

Här är de, mina föräldrar, nyskilda. Ma försöker allt hon kan. Ta hand om vilda barn, baka samtidigt, vika tvätt, gå och se äldsta på hennes aktiviteter. Dricker ja, äter ja, jag märker att allt är en ansträngning utan att det syns. Pa deltar, men säger nej när äldste vill spela spel med honom. Hon gråter. Yngste säger godnatt, ögonen är fästa vid Tv:n, men han vinkar... Mannen är sur. Jag får ännu svårare att vara. Älskar dem, men känner mig ensam. Känner mig ensam överallt. Jag har inte lärt mig hur man deltar och bjuder in. Utan mina barn hade jag nog gett upp för länge sen. Sorgligt, men sant. Ibland är jag arg för att jag känner att det inte finns plats för alla sorter. Men det syns ju inte utåt. I yngre år trodde de som inte kände mig att jag var något annat. Idag med tror jag. Jag har börjat säga att jag har åsikter, men det betyder inte att jag tror att jag har rätt. För jag har åsikter och jag tror på att livet utvecklas med åsikter och diskussioner. Jag brukar inte låsa mig vid en. Förr kan jag ha försvarat åsikter som inte var mina bara för att belysa en annan sida, men det orkar jag inte längre och det roar inte heller. Jag är trött. Jag kommer igen. Men ibland tryter modet...

Jag fortsätter på den nyktra vägen. Tänkte skriva att jag kämpar på men riktigt så är det inte. Drygt tre månader har jag varit vit och det har gått över förväntan! Fester, födelsedagar, restaurangbesök och alla helger helt utan alkohol, chockerande för mig. Suget är borta sedan länge och jag mår bra. echange (karolinska institutet har ett KBT-program på nätet, tror det finns länk från alkoholhjälpen) hjälpte mig i början, och detta forum har hjälpt mig hela tiden. Jag är inne och läser ofta, skriver inte så ofta dock. Lycka till till er alla!

Kom på en sak till, kanske värt att tillägga. Mitt största problem är att jag har svårt att sluta när jag väl börjar dricka, jag dricker tills spriten är slut typ. Därför har det väl inte varit så svårt att hålla uppe så länge. Ett problem dock är min självbild, vem är jag nu, utan alkoholen? Jag som alltid varit så kul och lite galen (min självbild alltså, vet inte riktigt om alla håller med, speciellt inte mina barn...). Det har jag funderat en del på.

Nu har jag läst nästan hela din tråd och det är det bästa stödet. Att känna att man inte är ensam. För visst är det så självklart att man inte vill leva med någon som missbrukar alkohol och skapar massa besvikelse och samtidigt går dagarna till och med åren och man inser att man fortfarande är kvar. Min sambo blir precis som din helt personlighetsförändrad när han dricker. Så konstigt att dessa två sidor kan finnas i samma kropp. Nykter mycket omtyckt av alla, snäll och omtänksam. Sen med alkohol i kroppen så bara maler han på med elakheter. Ofta samma ramsor så jag kan dom utantill nu. Jag har också funderat på alanon men inte tagit mig dit än. Och många gånger har det varit sista chansen. Vi kämpar. Jag känner att förändring kommer.

Heja dig!

Jag har funderat en hel del så klart.. fram o tillbaka på hur det blev så här och varför det är så svårt att bryta sig loss..

Så jag skrev ungefär som jag kände, rakt upp och ned. Kanske har jag äntligen hittat en anledning i mitt fall. Blir dubbelt glad om jag kan få dig och andra som kanske också läser det här, att hitta en väg ut...

Skönt att få ut det hursomhelst. Slut på nostalgi och romantik. För det kommer aldrig att bli som det en gång var..idiotiskt att man inte fattat det?

Dags att leva i nuet. Ta livet som det är. Och rädda det som räddas kan. För så illa är ju inte livet ibland.. vissa dagar är det faktiskt riktigt bra! Eller hur?

Vi måste bara bli bättre på att hålla fast vid den känslan och inte fly till något som ändå inte finns?

Ha det bra! (Det ska jag också försöka ha det , äntligen) :-)

Vi hörs!

/Mic

Hej igen. Och tack, Eken (och alla andra) även om det var ett tag sedan. Hoppas du också fick ett gott nytt 2013...;)
Jag bytte alias här på forumet, för jag hamnade åter i en negativ trend. Nykterheten höll i sig i nästan ett år, sen hade jag bestämt mig för att "prova" att dricka socialt. Det gick ett tag, men sen så har det eskalerat, dock inte lika illa som förut, men inte heller långt ifrån. Nu är jag hursomhelst åter vid vägs ände, och Medardus får därför återuppstå. Det var ju med det här aliaset jag började sudda ut mitt falska jag, det som nu återtagit en allt större andel av mitt medvetande. Men jag ska tillbaka, det är inget snack om det.

Så vad har hänt sen sist? Jo, frun och jag gick skilda vägar. Ingen av oss har väl fått det bättre, men hon har börjat inse att jag hade rätt i allt egentligen. Jag tror dock inte att det finns någon väg tillbaka till det som var, vi är nämligen inte alls rätt för varandra utan alkoholen. Jag är dessutom väldigt besviken på all den skit jag fick ta av frun och hennes vänner i samband med uppbrottet (som att allt skulle ha varit mitt fel när hon själv var så djupt förnekande att hon aldrig ens sagt ett ord om mitt drickande, snarare vägrat inse min problematik). Det var verkligen jättetrist, och jag förstår också att det är orsaken till att jag återigen hamnat i en nedåtgående spiral. Ja, vi har väldigt mycket sår båda två, men vi kan ändå kommunicera med varandra väldigt bra vilket ju är viktigt eftersom det finns barn inblandade. Hon går förövrigt i terapi men jag ser även hur hon börjat fjärma sig från sanningen, kanske för att det är bekvämast så?

Jag har som sagt beslutat mig för att det inte går att ha några mellanting eller testperioder, utan skiten måste upphöra helt. Och det kommer den att göra också.
TACK FÖR STÖDET JAG FICK NÄR DET BEGAV SIG!! Det gjorde stor, stor skillnad.

Att man inte är ensam om sina tankar.
Tänk om jag kunde få kraft att ta mig i väg på ett sådant möte.
Jag känner ju att jag inte klarar av det här på egen hand och behöver ha någon som stöttar mig.
Mina föräldrar och några få vänner skulle hjälpa mig det vet jag men det skulle kännas bra att få stöd av dem som varit i samma situation .
Det är så invant att ha det så här och man vet inte om något annat eftersom jag var så ung när jag träffade honom, därför är det så svårt att bryta den här vanan och göra något åt det. Självklart var det bättre när vi var yngre men han har alltid druckit för mycket och varit dum när han är full. Jag förstår inte att jag stannade kvar då egentligen när det hade varit mycket lättare att gå .
Tack Flygcert för att du delade med dig och berättade , det känns bra att veta hur det är.
Kram