Senaste kommentarerna i forumet

tror jag är att inte önska sig nån annanstans än där man just är för stunden. Att vara helt närvarande och accepterande. Det är svårt då man som vi dövat ångesten med alkohol och därefter ersatt den med nån annan flykt - i ditt fall konstant kroppsarbete. Jag skulle nog göra detsamma om jag kunde. Nu försöker jag att inte fly utan sitta genom ångesten och känna efter vad den står för. Det är oerhört läskigt men jag börjar ana... Häromkvällen misslyckades jag kapitalt, tog bilen och flydde från familjen under några timmar när allt ångesten var total. Så vi har alla våra sätt att hantera ångest på. När inte alkoholen längre är ett alternativ så hittar man andra sätt. Ditt sätt är bara mer skapande och utåt sett mer accepterat än mitt. Kanske också för att du är man och jag kvinna. Jag gråter, bryter i hop och flyr för att jag vill skona min familj.
På något vis försöker vi alla göra om verkligheten. I stort och smått. Vi tror att vi kan styra den. Jag har i alla fall trott att jag kunnat det i hela mitt liv. Tills nu.
För mig är frihet detsamma som en inre frid. Den finns där i bland som en stillsam glädjekänsla och nöjdhet. Glimtar till och försvinner. Men den finns.
Låt inget hålla tillbaka dina känslor på fredag... Gråt Berra. Det renar....
Kram /FM

Man kanske kan trappa ned gradvis. Och har man haft långvariga och kraftiga problem, kanske det till och med är tillrådligt? Sätter ett frågetecken efter den meningen, eftersom jag antar att abstinensen då blir mindre. För de allra flesta med alkoholproblem, tror jag att det bästa är att sluta tvärt och helt. Nedtrappning kan nog tendera att övergå i upptrappning med tiden annars.

Jag har haft en helt annan taktik än den som brukar tipsas om, när alkoholen åker fram brukar jag vända på det och säga saker i stil med att det där funkar inte så himla bra på mig eller bara förklara att jag tror att jag inte kommer att må så bra i morgon om jag skulle dricka... Är det ett väldigt glatt gäng brukar jag helt enkelt skämta till det och förklara att tiden med den onda saften definitivt är över för min spillra till lever.
Vad finns det egentligen för anledning att börja diskutera alkoholproblem är det inte ett fritt val att låta bli att dricka, ungefär som det är att inte äta kött och välja fisk istället.
Det är bara din ångest som sätter gränserna för vad du vågar, har du bestämt dig är det inte svårt, det är du, dina barn och ditt liv som är det viktigaste !
Ta en extra titt på dina barn när de sover eller om de inte bor hos dig i veckan, ta en bild, och tänk på allt det roliga ni ska göra på fredag eller i helgen när du kommer hem från din konferens och vaknar upp nykter på lördag ! Det är lingon i skogen och en termos med varm oboy sitter extra fint om det är lite ruggigt !
Och fortsätt skriva och läsa, det har hjälpt mig otroligt mycket, även om det är först nu jag orkat och vågat skriva sså har jag läst i ett par månader och också varit nykter lika länge efter en herrans massa år på fel väg...

Åh, jag önskar att det vore så.. (Dag tre för mig nu, men den är inte slut än...)

Nej Pärlan, jag har inte berättat för NÅGON. Jag har ännu inte tagit det steget..
Hur går det för dig förresten Pärlan? Vilken dag är du på nu? En dryg vecka? Är det första gången du försöker dig på ett uppehåll? Allas era trådar går liksom ihop i mitt huvud just nu och jag kan inte hålla någonting i minnet. Min hjärna är helt sabb. Vad kan det bero på ;-) ?

Det är första gången jag försöker sluta/minska ner och beslutet (eller idén) kom liksom bara till mig i måndags. Har knappt fattat det själv ännu.
Men personer som står mig nära har kommenterat att "Blir det inte lite för mycket för dig ibland?" "Du kanske inte vill ha vin till middagen, du verkade ju så, eh, glad och uppåt, redan när du kom?" osv. Jag har duckat och svarat lite undvikande, att jo, eh, kanske...

Jag har haft problem med stark ångest och depressioner hela mitt liv. Klart att det är grundorsaken till att jag har självmedicinerat med alkohol och emellanåt även i samband med både ångestdämpande, sömn/lugnande och antidepressiva (aldrig tagit medicin utan läkares ordination dock, men aldrig berättat att jag dricker heller...) Jag har tidigare gått i terapi och sedan flera år i psykoanalys.. Men jag har ALDRIG yppat för vare sig läkare, terapeuter, eller ens min analytiker (!) att jag har ett riskbruk. Så dum är jag. Eller jag har väl valt att stänga av hjärnan när det gäller just den saken. Precis så är det, jag gillar att stänga av hjärnan.

Men idag har jag ringt till Beroendecentrum och beställt en tid (!). Nu är bollen i rullning och såsmåningom kommer alla att få reda på hur det ligger till, antar jag (jag bävar för det). Vad kommer folk att tycka om mig när de får veta? (Typ "Du har ju barn!" "Hur kunde du?" "Idiot!") Vad kommer min läkare att säga? Kommer han att bli arg? Och vad kommer min analytiker att säga? Henne som jag har kunnat prata om ALLT (annat än a) med. Hon kommer kanske att avbryta analysen tvärt (troligen)?
Och det värsta, vad kommer min son och mitt ex säga? Mitt ex har ju dessutom varnat mig "Se till att inte trilla dit. Jag skulle aldrig förlåta dig" etc. Om han får veta att jag varit full när min son har bott med mig.. Åh, han kommer att bli vansinnig.

Är rädd för vad proverna kommer att visa. Hur mkt har jag förstört min kropp?

Är också rädd för att någon kommer att göra en orosanmälan till Soc, jag har ju barn under 18.

Jag kommer att fixa kvällen, det vet jag (eller tror). Det blir värre på torsdag då jag kommer att ställas inför helvetets alla slags frestelser när det gäller a.... Konferens med jobbet...

Man har aldrig "vårt problem" det är det som är så vansinnigt problematiskt med alkohol... Jag började festa ungefär samtidigt som du och flyttade hemifrån vid 15 års ålder, självklart fanns det alkohol med hela tiden, det var fester och äldre polare som kunde fixa sprit till festerna. Dessutom jobbade jag kvällar och helger på olika krogar och de brydde sig inte så mycket om jag hängde kvar där och drack några öl...
Livet gick vidare och precis som du fanns egentligen inga problem med alkohol tills jag plötsligt hittade mig själv och insåg att alkoholen var egentligen det enda som styrde mitt liv, om jag skulle ut så var min första spontana tanke inte vad jag skulle äta, utan hur jag skulle dricka innan jag gick ut, hur mycket jag skulle handla så att jag skulle få en bra fylla även på lördag och ett par öl på söndag, bara så jag skulle sova bra...
Jag har haft bra jobb med chefspositioner och krökat som en regelrätt borstbindare, inför varje konferens behöver man ju ett par vinare i väskan, se till att ha lite tid över på Arlanda så man hinner få ner ett par öl, för det är ju så flashigt att sitta och sippa i en mer kontinental miljö, eller hur ? Vem orkar vänta på whiskey på flygplanet, herregud, lika bra att köpa tre småflaskor...
Vid 30 ungefär hade jag ersatt mina tre-fyra öl ons-sön med tre fyra glas rödvin må-sön och sakteliga börjat toppa det med ett par whiskey, bara för att bli lite dragen.
Men inte kunde väl jag vara alkoholist, jag jobbade ju 60-80 timmar i veckan, barnen hade det bra, två nya bilar på uppfarten, lägg ner, jag drack ju bara fina viner och bästa whiskeyn, men det var ju lite trögt att gå på systemet flera gånger i veckan så varför inte göra det enkelt, köp en bag in box i stället !
Efter nåt år konsumerade jag två till tre bib:ar i veckan och matlagningswhiskeyn på fredagen den räckte ju till matlagning även på lördag, en sjuttis per helg är väl inte så himla mycket ?
Måndagar var visserligen lite tunga, den gamla ångesten kröp sakta fram, självförtroendet rasade genom golvet och det slutade med en månads sjukskrivning, jag hade ju jobbat för mycket, eller hur ?
På min semester det året tog festen slut, efter nästan 30 år av förnekelse insåg jag att jag är en alkoholist, utan att jag egentligen märkt det hade alkoholen tagit över hela mitt liv, min frus liv, mina barns liv, allt styrdes av systembolaget öppettider, bunkring och min vilja att konstant vara berusad, att få den där känslan som man får när man fått i sig första glaset, när alkoholen kickar in...

Det är logiskt, det du skriver answe77 om adrenalinet. Känns bara som att min styrka gick till botten igår. Jag vet att det är helt fel att jag " dealar" med mig själv om att drickandet inte var så farligt. Jag fick ju svåra smärtor av det så det är ju självklart att det hade gått för långt.
Grämmer mig över att jag klarade sju månader innan och sen började igen, helt otroligt.
Nu sitter jag faktiskt med en bok ;) Så jag hoppas att den slukar mig

Danneman. Även om det är tungt nu med ett otroligt sug så blir det bättre om du undviker alkoholen. De första dagarna klarar man ofta ganska bra pga all adrenalin man har då man minsann ska visa sig själv och ev. andra att man kan klara av det. Du har börjat att deala med dig själv nu om att det inte är/var så farligt med ditt drickande. Du behöver bryta tankemönstret direkt och aktivera dig med något helt annat om möjligt. Ta en promenad, läs en bok eller vad som helst som gör att du kan släppa tankarna på A. Lätt att skriva svårt att genomföra. Det vet jag men det går och jag tror du kan. Kämpa på nu!!

Dag tio och abstinensen har inte avtagit alls. Snarare tvärtom. Är fortfarande ruskigt sugen på att dricka alkohol. Börjar bli skakig känns det som. Är det normalt att abstinensen kommer så sent som tio dagar efter att man slutat dricka öl? Första veckan var inga problem men nu mår jag vetkligen botten. Det är nu min hjärna säger till mig att "det var inte så farligt iallafall".

Jag är ganska ny här på forumet men har druckit alldeles för mycket i hela mitt vuxna liv. När jag var ung och drack var jag pinnsmal, nu är jag en lönnfet gubbe. Jag tror inte att det beror på vinet utan på allt annat jag sätter i mig medan jag dricker. När jag har haft en vit vecka, månad eller hel sommar så har min vikt inte alls utvecklats i positiv riktning. Jag tror att det är lite falsk propaganda ibland men det är klart att man inte ska dricka så mycket för det.

Jag förstår vikten av anonymitet och risken att vara tvungen att smyga med sina inlägg.Men den insikt jag fått av att läsa och följa beroendeproblematiken på nära håll har gett mig ett helt annat sken av vad beroendet innebär för den enskilda med just beroendeproblematik.Det har skapat mer av en vikänsla och en insikt om svårigheterna att vara beroende och också en större ödmjukhet som hjälpt mig väldigt mycket på vägen.

Att du identifierar "problemen" och sätter fingret på vad i tillvaron som orsakar stress osv och att du skulle behöva 2 veckors lugn och tid för tankar men att det inte är möjligt.

Vill bara lite snabbt titta in och påminna dig om detta:

En sak i taget.
Det viktigaste först.

Stor kram!

Berg- och dalbana. Barnvecka nu och hur skönt det än är att vara med barnen nu och märka att han redan har mer tålamod och är mer närvarande med dem så har jag mindre utrymme såklart att bara vara och få hantera det som pågår. Allt är så färskt fortfarande och jag skulle väl egentligen ha behov av att bara få åka bort i 2 veckor..nånstans naturskönt längtar jag efter..Bara ta promenader i naturen varje dag, ligga raklång på en säng och låta tankarna komma, gråta, läsa, landa, smälta..

Men så fungerar ju inte verkligheten.. Tidsbristen just nu gör mig spänd, får ångest över allt jag borde hinna med i vardagen, "måsten" får mig att stänga av helt och jag gör i stället ingenting.. Tack och lov har jag ett jobb som tillåter mig att jobba hemifrån så igår och idag är jag hemma.. Blir inte så mycket effektivt jobbande kanske, men helt ärligt så behöver jag det här..

Möte om 1,5h..tack och lov..kunde inte komma mer lägligt!

Jag blir glad åt att höra att jag kan inspirera :)

Det jag glömde säga ovan var att när jag märker att jag avdramatiserar eller börjar ifrågasätta mina problem så gör jag ju det inte för att få en anledning att dricka. Utan det handlar om att jag börjar ifrågasätta om jag verkligen behöver hjälp lika mycket som de andra i AA.. Det är självkänslan som spökar igen och det är det här med att jag inte sätter något värde i mig själv..Inte tycker att jag är viktig - samma mekanismer som fått mig att dricka och vara självdestruktiv. Jag ser inte mitt egenvärde och därför förminskar jag problemen, känner mig dum som ber om hjälp som inte råkat ut för lika hemska saker som en del andra.. Alla andra behöver och förtjänar hjälp men jag borde klara av det här själv.. DÄRFÖR behöver jag AA..för att bli påmind om att jag är precis lika mycket alkoholist som alla andra där inne, min förmåga att hantera alkohol på ett normalt sett i framtiden är precis lika obefintlig och jag behöver och förtjänar hjälp och stöd precis lika mycket som andra.. Jag måste inte klara allt ensam.. Jag har ett värde.. Hur svårt det än är att lära sig att tänka så..

I din rubrik ställer du frågan om det är okej att lämna din sambo. Du har länge försökt kommunicera med din sambo om det som är viktigt för dig och hur du ser på föräldraskap. Du undrar även om du överreagerar. Du känner oro. Din sambos sätt att dricka får nu, i och med att det finns ett barn, andra konsekvenser som inte känns okej för dig. Vanligen bör vi ta vår oro på allvar. Om du upplever obehag är det inte en överdrift utan att symtom på att något inte känns bra för dig. Det finns naturligtvis generella svar på huruvida ett drickande är riskfyllt, skadligt eller om ett eventuellt beroende föreligger samtidigt är det endast du som bestämmer vad som är eller inte är okej för dig.

Vad klok du är som tänker på hur det kan vara för ditt barn nu och i en framtid. Om du påverkas är det mest sannolikt så att även ditt barn påverkas. Även om barn är små, inte är hemma, eller sover då eventuella konflikter eller berusning tar sig i uttryck kommer det att påverka relationen och det kommer barnet att märka. Att du tar din oro på allvar är ett viktigt steg för att du ska kunna göra annorlunda. Det låter som att du står i ett vägskäl med flertalet alternativa vägar framför dig. Lämna? Motivera till behandling? Bli särbo? Något annat? Jag hoppas att detta forum kan hjälpa dig att hitta en väg, eller ett första, steg, som känns rimligt för dig.

Välkommen igen

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Härlig läsning, Pärlan! :)

Jag blir peppad! Tack!

Vad fint att du vänder hit för att söka stöd och dela med dig av dina erfaraneheter. Utifrån ditt inlägg så har det skett en del förändringar. Din man har tagit steg för att förändra sin alkoholkonsumtion och med stor sannolikhet har du varit en klippa för barnen och uppmuntrat din man att klara av förändringen. Nu undrar du om det är rimligt för dig att fortsätta leva i en relation som förändrats på så många sätt. Du vill vara en bra förälder en förebild och trygghet. Du skriver att din man fått behandling. Hur har du fått stöd under denna period? Det låter som att du funderar mycket på vad du vill framöver oavsett alkoholens vara eller ickevara. Vad är rimligt för dig? Hoppas att forumet kan ge dig en möjlighet att komma närmare ett beslut om vad du behöver för att må bättre.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Skriver ner lite tankar jag fått

det har gått 2 dagar sen vi pratade kort. Då ville jag kolla läget, om jag kunde ana nån fara osv. Nej de kunde jag inte. Sen dess har det vart tysst. Jag tänkte att vadå har allt det där jag älskar dig trojja kanske bara vart ett sätt att få mig igång, att han velat jag ska va på han, jobba för hans del, slita ut mig eller. Har allt vart bara för han velat att jag ska höra av mig... har det bara vart jag som saknat och älskat. Känns som det här är så lätt för han, finns inga tecken på kamp, inte ens när jag bad han ta hjälp. Det gjorde han inte, inte ett normalt samtal som 2 vuxna bör ha när det gäller ens framtid. Nu tror ni kanske jag vill tillbaka? Nej det vill jag inte, och det kommer inte bli så heller ens om han fäller tårar. Men jag funderar, älskade han mig? Eller är tystnaden ett acepterande, att låta mig vara, han fattar det är kört eller vad? Det går inte att fråga han heller, för jag kan inte veta vad som kommer va sant eller ej. Jag älskade han, jag kämpade, jag sa det och visade det, ville mycket och gav mycket. Det är stor skillnad på våra handlingar om den saken....

Tack :)

Skulle ju önska dig ett snabbt tillfrisknande också, haha. Inte bara prata om mig själv :).

I dag är det 1 månad utan alkohol.

Jag mår prima, men är nog tröttare än vanligt. Somnar i soffan redan nio-halv tio på kvällarna. Jag funderar på om det beror på att jag presterar mer på dagarna eller om jag var lika trött förut men höll mig vaken för att kunna dricka vin. Hm. Känner igen den lite trista "blaha"-känslan. Ska sluta äta godis på kvällarna, det har varit min strategi för att sätta den guldkanten på vardagen som vinet förut användes till.

Jag spontanköpte ett par sviiiiiindyra stövlar nu på morgonen innan jobbet (!). Fick mycket dåligt samvete när jag hade gjort det, men sen slog det mig att jag lätt hade lagt ut nästan samma summa på vin under den gångna månaden, utan att ens reflektera över det. Så det är min belöning :).

Lite tråkigt och dammigt känns det just nu. Inte för att jag missar mina vinstunder framför tvn egentligen utan bara så där i största allmänhet.
Jag hade tänkt att allt skulle bli mycket bättre, att jag skulle vara piggare orka mer och gladare men jag vaknar på morgonen och allt känns fortfarande helt fel eller rättare sagt jag vaknar en bra stund innan det är morgon och allt känns fel. Kanske är det bara förkylningen som får det att kännas så segt...
Om förkylningen släpper snart ska jag börja springa lite igen, då blir det kanske bättre. Hoppas det...

Starkt att du klarat ytterligare en dag, kämpa på! Det är svårt det där när man är själv..Ingen som ser vad man gör så den enda som kan sätta gränser är en själv..det fungerade inte alls för mig..

Har du berättat åt någon i din närhet?

Hej Valeria,
Jag har också gjort så då och då, med en lek med livet . Det är livsfarligt. Drick inte mer snälla! Försök fokusera på vad du gjorde och hur du tänkte när du bestämde dig för att sluta dricka, då det fungerade bättre? Då du fick vara stolt över dina framsteg och du styrde - inte alkoholen! Styrkekramar till dig! Kom igen!
Sommarkatt15

Jag känner igen hur du känner, jag är ju också en av dem som fick med i samma veva. Både du och jag har lämnat dörrar öppna mot A och kanske också därför det är som det är. Vi har alla olika starka incitament att sluta. Och olika anledningar till att det är svårt. Det måste väl komma till nån sorts brytpunkt. Jag har inget bra råd att ge dig, ville bara förmedla att du inte är ensam!

Medicin så du inte kan dricka kanske vore bra för dig.