Senaste kommentarerna i forumet

Tack! Det finns inget annat än att ta sig upp igen, och fortsätta. Vissa säger att man kan lära sig att dricka normalt, andra inte. Jag tror att det hänger på vad för slags personlighet man är. Jag är helt hopplös vad det än gäller, har jag det hemma så plöjer jag i mig det oavsett om det är öl, vin, godis eller cigaretter. Då kan det nog vara svårt att lära sig att lägga band på sig.
Jag blir förövrigt precis som du när jag dricker, dvs bästa vän med alla, vill att alla ska må bra, älskar heeela världen. Det är fruktansvärt vilken ångestskapare det är...
Nu har vi snart klarat denna dag, AttVilja!! =) Den jobbigaste av vidriga dagar. Jag ska tänka på den här dagen när jag sänker garden igen genom att fundera på att ta något att dricka, tänka på hur kasst jag faktiskt mådde. Vill jag tillbaka? Jamendåså...i så fall är det ju bara att korka upp igen och ta en direktbiljett till helvetet...vilken fest...=( Nej, jag ska inte tillbaka hit mer, det finns inte på någon karta alls. Livet är så mycket mer värt än att behöva hålla på så här.
Skriv gärna och berätta hur det går för dig.

Så bra och så starkt!
Den jäveln har varit med på ALLA mina högtider också.
Det räcker mer än väl det han har förstört.
Nu ska jag se framåt och reparera de skador som går att reparera.
Jag tänker på dig Mic och ditt tydliga budskap om Han någon gång skulle knacka på och vilja vara med.
Ge oss kraft och mod att tillsammans rädda oss själva!

LP

Tack för stöd! Läser mitt första inlägg då det var dags att gå och nu några månader senare kan jag konstatera att jag är kvar.. Kanske har jag fortfarande kvar den naiva tron om ett lyckligt slut för oss. Tiden i detta sammanhang går läskigt fort. Det kom en våg av hopp då min sambo inser sitt problem och sökte hjälp. Hjälpdjungeln var inte lätt att hitta i och verkligen blandad nivå på de kontakter vi haft. Eller så kanske det inte spelar någon roll för allt handlar om att den som dricker ska bestämma sig och min tro på hjälp utifrån var för stor. Jag vet inte. Det är så klart ett stort steg på vägen i hans resa men jag tror fortfarande inte att han verkligen har bestämt sig. Drickandet har inte upphört.
I fredags när min oro var så stor så kom han hem helt nykter och glad. Och där satt jag som en kall ångestboll :) Det visar så tydligt att det nästan inte spelar någon roll nu eftersom min rädsla är där oavsett. Försöker därför ha fokus på mig, vara här och nu och inte måla upp skräckscenario i framtiden. Tankarna snurrar vilt och jag har insett att välja bort detta missbruksliv i mitt huvud blivit synonymt med att jag blir evig singel, ensam, bitter och barnlös. Och då väger det helt plötsligt jämt. Hjärnan är bra lustig.
Jag hittar ju till dörren om/när jag är klar med detta. Det bara måste jag komma ihåg.

I morgon ska jag träffa sömnexperten
Känner mig både förväntansfull och nervös
Vill så gärna få en bra lösning på mina sömnproblem nu! Så gärna att jag får förväntansångest.
Så dumt!

Nu har tre veckor och en dag gått.
Jag o sonen bor hos min syster o hennes familj.
Jag mår faktiskt bra.Men oroar mig mycket för sonen.
Vi har fått en tid på BUP i morgon.
Han säger att han inte orkar må dåligt längre.
Jag hoppas också att Mäklaren kan ordna med fotograferingen av huset snarast.
Nu vill jag bara sälja och flytta till något nytt.
Mannen sms och tjatar hela tiden.
Lovar att bli nykter men jag vill inte ens ha honom om han bllir det någongång.
Orkar inte mer.
Han har krossat mig inombords sakta men säkert.
Jag är färdig med honom o alla hans svek.
Har inte ens saknat honom.
Sen är det en sorg jag måste lära mig leva med om han fortsätter misshandla sig själv.
Och det är hemskt att se honom så sliten.
Han har alltid varit mån om sitt utseende o allt.
Nu börjar han få' mage o se riktigt sliten ut i ansiktet också.
Han har varit o hälsat på sönerna i Gtb nu i en vecka.
Han orkari inte jobba.
Och mellansonen var riktigt ledsen över att se sin pappa så förändrad.
Tror inte han förstått hur illa det är.
Han tycker det är jobbigt att han är där när han dricker.
Äldsta sonen skulle hjälpa sin bror och försöka prata med honom ikväll att han måste åka hem.
Jag ringde även hans pappa och bad om hjälp.
Tycker så synd om sönerna att behöva se honom så sliten.
Ja man är verkligen maktlös över vad alkoholen kan göra med en människa man känt 30-år.
Så otäckt med denna förvandling.

Han fick hjälp .....chefen tog honom till en läkare. Ingen alkohol på tre månaden plus akamprosat.
Hur gör jag själv .....Jag vet , att jag kan inte ta ett glas vin själv och det är okej för mig . Känner ni igen det jag skriver ?

Hemma igen efter en veckas semester söderöver. Som nykter i närmare 1 år och 10 månader finns inga som helst tankar på att jag skulle dricka igen. Det finns inte på kartan. Inget sug heller, vill inte ha. Otroligt men sant. Vad som förvånar mej lite ändå är de tankar och känslor som väcktes och som jag känner att jag behöver skriva ner för att bearbeta.

Middagsbuffé ingick men inte drycker. Hotellet var barnfritt så där var många par, medelåldern ganska hög. Jag fick en konstig känsla, av utanförskap kanske, när jag såg paren dela en flaska vin. Kände mej annorlunda. Ni vet, det där "normala" igen som man strävar efter. Samtidigt minns jag ju att det inte var så för mej när jag drack heller. Dela en flaska vin, visst, men innan dess hade det varit mycket mer. Nå inte vet jag ju hur mycket dom andra drack före eller efter heller men man såg inte nån som var berusad i alla fall. Ja känslan var nog den att jag hade velat göra likadant, inte för att jag blev sugen på vin men för att jag hade velat vara som andra. Å andra sidan drack inte alla vin heller om jag är ärlig. Fler än jag beställde in vatten. Lite förvånad att jag alls tänkte så men resor har varit så starkt förknippat med drickande. Det är ju helt galet egentligen att flyget går klockan åtta på morron och så kommer drinkvagnen och det beställs in både det ena och det andra. Inte klokt.

Min man drack oftast öl till maten men en kväll ville han ha vin så han beställde in en halv flaska. Då kom kyparen med två glas till och delade upp mitt vatten i två glas och hällde vin i två glas. Det blev lite "grevinnan och betjänten"-stuk på det hela, maken fick dricka varannan gång ur sitt och varannan ur mitt. "Happy new year, miss Sophie". Lite komiskt och ingen märker och ingen bryr sej. Det positiva är ju att det inte väckte nåt begär i alla fall, bara ett konstigt vemod, lite sorg kanske, eller, tja, jag vet inte riktigt vad.

Min man bryr sej inte, han är bara glad över att jag inte dricker längre, över att han alltid kan lita på mej, att jag inte blir berusad och kanske skämmer ut mej. Och jag är nog stolt också över att jag klarat detta. Klarar detta nyktra liv och stortrivs med den frihet det ger mej. Att jag kommit över mitt alkoholproblem. Ja det vågar jag säga att jag har för jag vet också att jag inte nånsin ska tro att det betyder att jag kan dricka ibland. Försök och misslyckanden har lärt mej att det går inte och det har aldrig varit mitt mål heller. Alkohol ingår inte i min livsstil längre helt enkelt.

Ja, det är väl som du säger, att har man väl tagit första glaset så är det klippt. Fattar inte att man inte kommer ihåg, eller bara ignorerar de skam och ångestkänslor som följer på det... Jag blir som tur är inte heller elak eller våldsam, raka motsatsen faktiskt, jag ska vara "bästa vän" med alla huuu, usch vad jag skäms över det också! Jag påbörjade min vita månad idag. (För nånstans inbillar jag mig fortfarande att jag i framtiden ska kunna dricka "normalt") men samtidigt har jag ju inte ens klarat av en vit månad på de senaste åren så vi får väl se hur det går med den saken... Hursomhelst SKA jag vara spiknykter i en månad nu, sen kommer ju semestern och då får vi väl se hur det går. Sjukt att den ska vara så förknippad med alkohol! Tack för ditt svar och kämpa på!!

Visst är det galet det man utsätter sig för? Det är helt otroligt. Viljan att kunna dricka som folk är så stark (i alla fall hos mig), jag vill verkligen klara av det, och jag har försökt så länge. Och nu har jag, återigen, insett att det inte går, att det inte kommer att gå. Det är krafter mot vilka jag är försvarslös. Jo, jag har faktiskt ett bra kort att spela ut: Nykterhet. Precis som man hört predikas, så länge man inte tar det första glaset. För efteråt är det ju kört...det är bara att vänta på baksmällan, ångesten, självföraktet, skammen. Bli den där lilla figuren som känner sig så värdelös, så totalt obefintlig. Och då är jag ändå en alkis som inte blir våldsam eller elak och har inte nån sån ångest att behöva handskas med...

Ja, det är bara att knyta näven på nytt. Jag är för alkoholiserad för att lära mig socialt drickande. Däremot hoppas jag att jag inte är för alkoholiserad för att kunna sluta. Att ta del av andras erfarenhet och pepp här på forumet ger otrolig styrka.
Kämpa på AttVilja, du kommer att fixa det. Jag också.

i din berättelse. Jag som din mamma, mitt ex som din pappa och min son (17 år) som dig. Tillslut orkade inte jag mer att försöka "leka familj". 19 år fick räcka och jag ångrar att jag inte gick tidigare. Jag har fått lite anhörighjälp via socialtjänsten så kolla om det finns där du bor. Vi hade anhörigträffar på 6 ggr. De övriga var föräldrar till drogmissbrukande ungdomar men våra känslor är ju säkert samma. Din mamma borde gå och prata någonstans. Jag började öppna mig på jobbet, grannar, vänner, forum mm mm. Det kändes så skönt att få öppna sig. Hoppas att ni hittar stöd någonstans. Mitt ex nekar fortfarande till sitt beroende el att han behöver hjälp. Men jag kan hjälpa mig och barnen. Lycka till

... Och tankarna om att andra på ens lilla ort ska känna igen en, prata om en osv, och jag drog mig för att gå på möte. Ville inte känna mig "konstig"... Och första gången satt jag i bilen utanför och tänkte att om det bara går in massa konstiga människor så åker jag hem igen, hmm... Men så visades det sig att alla såg ju ut som vem som helst, det kunde ha varit min mamma, min pappa, min bästa vän, någon av mina grannar och några av mina kollegor samt några av dem man möter när man är och handlar, typ! Men med den stora skillnaden att redan när jag öppnade dörren så kände jag mig så hemma! Men jag har hört om flera som provat olika grupper för att man inte känner så i vilken grupps som helst, så testa om du kan!
Och här, i anonymitet så kan. Jag säga att en av personerna har jag sett jobba i en butik här, en annan var en tidigare chef till mig, och först skämdes jag - men sedan insåg jag ju att det man säger där, det stannar där, och inte minst - vi satt alla i samma sits!!! Och man säger det man vill, ingen tvingas till något!
AlAnon var en av de saker som gav mig styrkan att förändra den livssituation som jag var så missnöjd med!
Ta hand om dig!
Kram

Har ju redan gått ett par månader men upptäckte detta forumet idag så... Första april är ju en lika bra dag att inleda nykterheten på som vilken annan! :)
Försökte många gånger förra året att dra ner på mitt drickande. Jag dricker inte varje dag och aldrig ensam men på helgerna dricker jag ofta kopiösa mängder vin och öl, tja, sådär så att jag hamnar i grottmänniskastadiet. Alltså ligger i princip utslagen och spyr ner mig själv. Det kändes så jävla hemskt att skriva den sista meningen, men det är ju det jag gör. Usch fy fan, jag vill inte vara med om det någon mer gång! Om jag kan få någon att hålla i handen så håller jag gärna tillbaka allt vad jag orkar!

Oj vad jag känner igen mig! Aldrig mer, nu får det räcka, det här var sista gången.... osv osv. Tomma ord och fraser som jag i lördags natt sluddrade fram, ännu en jävla gång! Jag vill verkligen inte dricka på det viset jag gör, men ändå fortsätter jag... Nu ska jag ha en vit månad! Har sagt det många gånger senaste året men aldrig lyckats.... Kanske blir det lättare om man kan ventilera sig här med andra som är i samma situation och som varken dömer eller rycker på axlarna åt ens problem...
Kan jag hjälpa och peppa någon annan gör jag gärna det, och jag behöver sannerligen pepp själv

Men det vet väl alla som lever med en alkoholist!
Det är precis som du säger Mt att man bara trampar runt i sörjan fast man vet att det är fel och att ingen mår bra av det.
Har tänkt lite på det har med alanon men har varit för feg att ta kontakt. Hur fungerar det? Jag bor på ett litet ställe och jag vill inte att folk ska få reda på. Det snackas så mycket och jag vill inte hänga ut honom på nåt sätt. Men jag känner att jag behöver hjälp för annars kommer det här bara att fortsätta och fortsätta.

3 månader! Hur går det för alla? Hur mår ni?
Jag har knappt varit inne på forumet sista tiden, men jag är fortfarande nykter och glad för det! Har läst att 3 månaders strecket kan vara en tuff tid och kan känna att den där nyktra smekmånaden börjar ebba ut. Har varit trött och omotiverad och upplever ofta en känsla av tristess. Det som håller mig igång är träningen som har varit viktig för att lägga om min livsstil helt.

Jag tänker inte på alkohol, och jag ser mig inte som en nykter alkoholist i vardagen. Jag dricker inte, och jag trivs bra med det. Skönt att hålla sig i form och känna sig utsövd efter en natts sömn.

Tänker på er och hoppas ni har det bra allihopa!

Är så trött på att varje måndagmorgon vakna upp med ångest över att druckit alldeles för mycket hela helgen, vara trött o lite bakis i stället för glad o utvilad, trött på dåligt samvete o ångest o oro. Nej nu vill jag lägga av helt, funkar inte att dra ner! Har prövat 1000 ggr:-(-

...kaotiskt skrivandet....Igår träffades vi igen. Han var här hos mig för att fira min son. Vi hade det trevligt.Två dagar i råd hjälpte han sin kompis flytta till nya lägenheten....Vi har bestämd , att vi ska åka på resan tillsammans. Men !!!!! Idag ska jag gå på samtal själv och hans chef ska prata med honom !!!! Allt kan vända drastiskt , därför räknar jag inte så mycket att resan blir gjort, men hoppas jag att han ska lyssna noga och ska förstå vad han gör mot sig själv.
P.S. Jag vet inte om han drack nåt både på lördag och söndag kväll för vi bara skriver till varandra....inget luktar i luren :)
Kram

konstigt Izzy att man ser så tydligt hur illa det är och ändå fortsätter trampa runt i samma sörja. Och nej, jag tror inte han fattar varken hur det är eller ännu mindre hur du känner. Han är helt fångad av alkoholen - så är det.

Jag har säkert redan föreslagit Alanon till dig och åtminstone att du skulle skriva regelbundet - det är bara dig du kan förändra och du behöver hjälp i den processen. Också för barnens skull behöver ni få hjälp och komma ur den destruktiva situationen så snart som möjligt. Kram och styrka / mt

Jag måste bara få skriva av mig lite! Tänk att man ska behöva känna sig så maktlös! Allt bara rullar på som vanligt år efter år,och jag är helt oförmögen att göra något åt det. Jag vet inte ens riktigt vad jag är rädd för om jag skulle gå. De som jag har berättat för skulle förstå mig och tycka att jag gjort rätt och jag tror att mina älskade döttrar också skulle göra det.min ena dotter har frågat om det inte är jobbigt att vara i hop med nån som är så olik mig och inte har samma åsikter. Hon sa också att jag förstår inte hur du står ut med honom eftersom han dricker. Men det jag är mest rädd för är ju som jag har skrivit förut hur det har påverkat barnen. Jag vet att det påverkar dem mycket! Min ena dotter mår inte alls bra för tillfället och har varit mycket hos läkaren på undersökningar och tagit massor av prover. Tänker att det kan vara så att allt hon har varit med om och fått utstå har gett sig till länna och att kroppen talar om att nått är fel. Jag är så orolig för henne och undrar vad det kan vara. Hoppas läkarna kommer fram till något snart så hon får hjälp! Sambon fortsätter som vanligt att supa och vara otrevlig både i veckorna o på helgerna. Han gömmer sina ölburkar som han tror att jag inte ser men jag orkar inte säga nåt. Han tror väl inte att jag märker nåt heller fast han inte kan prata ordentligt och vinglar när han går. I går var vi själva och han skulle laga maten. Han skulle göra pasta med räksås men glömde räkorna och hade kryddat så det brann i munnen. Han hade dukat också (jag brukar duka lite extra fint på helgerna) med helt olika glas och lägger besticken slarvigt och hade lagt pastan i en alldeles för liten skål så hälften var väl nästan utanför. Det hade han räddat med att ställa en större tallrik under. När han hade ätit färdigt men inte jag så går han från bordet och ner i källaren och sätter sig på en stol och sover. Det är en helt vanlig lördag kväll här hemma och har så varit läänge! Jag kanske låter gnällig nu men jag är så trött på det här! Han verkar inte fatta någonting att jag känner så här eller också vill han inte förstå. Han planerar ju saker som vi ska göra och så men jag vill inte planera någonting , bara ta en dag i taget!

Gårdagen var en enda stor parentes. Jag vet hur jag inte vill leva. Jag är lugn i mitt val.

Jag känner igen det tvångsmässiga och impulsiva väldigt väl. Jag hade en liknande upplevelse i fredags efter jobbet. Inget sug egentligen utan bara reflexmässigt hinkande av öl och vin.
Fortsatte på lördagen och 9 flaskor öl senare orkade jag inte mer. Min tillvaro snurrade och bädden räddade mig klockan 8 på kvällen.
Idag är det FAN, fan, fan för mig å.
Jag har sökt hjälp och går på kommunens hjälpcenter. Det är bra men jag gör inte min hemläxa.
Det är så viktigt att vara medveten om vad som sker runt om kring dig och vilka känslor man bär på och vad som eventuellt triggar igång en fyllehelg.
Jag tror inte du behöver känna någon oro om du söker hjälp angående barnen.
Det viktiga är att vi gör något åt våra problem.
Jag tar dig i handen och följer med på ditt delmål.
Hörs nästa söndag.
LP

Som den alkoholberoende människa jag är så förstår jag att jag är sjuk. Jag har ingen kontroll.
Nu ska jag på tåget igen och möta mig själv som en ny frisk människa.
Vem är jag?
Varför gör jag de saker jag gör?
Varför plågar jag mig själv så till denna grad?
Nu vill jag bara vara LillPer och bli frisk.
Det kan jag och nu börjar min riktiga resa. Denna gång börjar den på riktigt.
Kan jag tro på det?
Ja, det gör jag faktiskt.
Åh, vad skönt det ska bli.

LP

Nej, Minz, det är väl inte det minsta konstigt med alkoholfritt. Men i min alkoholhjärntvättade hjärna så är det kanske fortfarande det. På något dumt sätt. Det handlar nog lite fortfarande om det där med att passa in. Det som är märkligt är att jag i övriga sammanhang inte är så noga med det, kanske beroende på att jag nästan alltid har en känsla av att inte passa in ändå, och då kan jag lika väl låta bli att försöka. Detta har med min självbild att göra, och jag jobbar med det. Jag är inte någon märklig, avvikande person... :-) men händelser under skoltiden (läs mobbning) har fått mig att tro det, ända upp till 44 års ålder. Alkoholen har där haft en positiv effekt, jag har kunnat slappna av lite och släppa lite på den där känslan. Kanske också för att det som var huvudsaken i utfrysningen under skolåren var att jag var för duktig, för vuxen, för allvarlig... Detta är något jag aldrig (med fetstil och versaler) tidigare pratat om, men som jag fått hjälp med under min terapi, för att man komma vidare.

Men jag har ju fixat att låta bli att dricka under hela hösten och vintern i de sociala sammanhangen, så det är klart att det måste gå under sommarsammanhangen också, även om det är nya människor och nya situationer. Detta stärker min övertygelse om att man måste hålla uppe under en lång tid för att nya vanor och tankar ska sätta sig.

Vår stuga är ett andningshål för mig. Tidigare var det också ett vätskehål :-) för mig/oss, och jag har varit/är tveksam till hur det kommer att kännas under sommaren, men hittills känns det som att andningen och återhämtningen överväger. Det är en plats där jag kan släppa andra krav, och bara vara. Lyssna på alla fåglar, koltrastarna som sjunger, och letar mat, änder som simmar, fasantuppen som sprätter runt i snåren, havet och stillheten. Kunna inreda och fixa på liten yta, där allt bara är bonus, inge måsten. Har varit här nere ensam i helgen med hunden (som numera är pigg igen, tack och lov) som enda sällskap. Jobbat en del, ute och gått, pratat med grannar och läst. Hämtat energi. Mannen är hemma med bonusbarnen, (som inte alltid känns som någon bonus...) och de kan ha lite tid tillsammans.

Förstår dig, Konstnären, om du vill avvakta med stugan, hoppas att du kan hitta tillbaka om du vill - eller kanske det är ett avslutat kapitel? Roligt med cykeln, perfekt nu till våren, komma ut lite, och du som har en större hund kan ju cykla med den. Jag cyklar också med min, men har honom i cykelkorgen, det gillar han.

Ha en bra söndag alla,
/m

Bra om du ändå kan använda ditt återsteg till något som stärker dig. Om det nu var en vän, så var det inte en av de goda, som man kan lita på...
Ha en bra dag,
/m

Konstnären: Är kanske mer som min form av terapi och kanske ger mig det som andra söker i mindfulness, Yoga och vad vet jag :-)
Tycker att naturupplevelser verkligen kan pigga upp, och där känner jag verkligen hur det är att vara en del av något större
och må bra i det. Du m-m, hoppas du får en lika skön söndag i stugan, solen skiner säkert hela dagen :-)

//PP