Senaste kommentarerna i forumet

Jag har läst i din tråd och du verkar så fin och stark. Du har kommit så långt. Men, förlåt att jag skriver, vill absolut inte såra dig, men är det inte dags att tänka lite mer på vad som är bra för DIG i ett förhållande? Vad som ger DIG något bra? Du är värd mer än det du verkar få nu dvs: avstånd, för lite närhet, inga gemensamma planer, osäker framtid OCH alkoholism... och ett sällskap som gör att DU också dricker...

Du är värd mer. Kram till dig <3

Hej på dig LP,

vad BRA att du tar antabus. Det är väl verkligen strålande.

Tänker på dig och hoppas att du ska få må bra!

Hallo där PP!

Kikar in här idag. Hoppas att du har det riktigt bra på din resa. Blir lite avis. Hade sjukt gärna åkt iväg någonstans (som INTE har med jobbet att göra det vill säga).

Jo, visst behöver vi påminna oss emellanåt. Ibland oftare och ibland ... inte så ofta. Ibland går det av bara farten och ibland på vita knogar.

Tack för hälsning i min tråd. Blev glad. Det går bra med nykterheten för min del. Hmm...jag låter som Emil när han slår sönder vinflaskorna och säger att han "verkar för nykterheten" ;-)

Må gott och ta hand om dig! P&K

Vad jag menar är gör dig en mental bild hur du är hemma. Du verkar, som jag, ha enklare att trilla dit där. Vem vet, du kanske fördjupar er kärlek på kuppen om du berättar. :)

Hej,

Jag är imponerad av hur bra det gått för dig. Jag tror att man blir lite kaxig efter ett tag som gör att man trillar dit. Du borde berätta för din fru och dina barn. Det för er närmare, faktiskt.

Jag märker att jag är som närmast min man när jag inte dricker. Mina demoner är tydligare men min man är mig närmre. Detsamma gäller barnen. Jag orkar att umgås mer, vara en gladare och mer avslappnad mamma som inte skrämmer bort och alinierar sig från barnen. De stora vet min problematik, och det gör det enklare att vara nykter. Mina problem med A uppkommer på hemmaplan, då jag ska slappna av, och då har A blivit min avslappning. Med många barn, dessutom några med funktionshinder, kräver livet en hel del av mig. Men det jag har identifierat som min djupaste längtan - närhet till min man och mina barn - utesluter A i mitt fall för att lyckas. Så jag har dagligen en mental bild i huvudet som jag plockar fram, den jag vill vara: en där jag är otroligt nära min underbare man och en där jag är en glad och avslappnad mamma.

Bilder är rätt bra.

Hej fina SL,

Kikar in idag och letade efter din tråd. Hittade den långt ner, men det var med glädje jag läste. Härligt hörru vännen! Härligt härligt härligt! Det är ju meningen att vi ska komma vidare. Och det har du ju gjort - med besked.

Jag är så glad det går bra för dig. Ville bara säga det. :-)

Kram kram kram

Hallo där LN!

Du går från klarhet till klarhet. Så fantastiskt bra det går för dig. Det är en helt annan "ton" i dina inlägg. Du andas lugn och tillförsikt.

Jag kommer ihåg när du "kom hit". J*vlar i havet vad mörkt det var... ☁ Men nu är det, som sagt, något helt annat. Du berörde mig så starkt (och det gör du fortfarande).

Stor varm kram till dig

"Garden nere" skriver du som anledning till ditt förra återfall och även denna gång. Se inte återfallet som ett misslyckande, utan som möjlighet att lära. Att du trillade dit på fredagen kan ju möjligen bero på "garden nere", men lördagen då? Lika bra att fortsätta när det ändå gått dåligt eller? Och i vilket sammanhang var det då? Jag hade ju några såna där tillfällen i somras. Där jag i princip planerat drickandet... Och sen fortsatte för att det troligtvis triggade igång belöningssystemet trots att jag blev bakis. Känner det som att jag ändå lärde mig förstå och vara vaksam på mina triggers efter det. Och bakfyllorna känns som om de är från helvetet. Bara det är en varningssignal.
Hur som helst jag inbillar ju mig att det kan fungera för mig att dricka i sociala sammanhang om jag dricker lika förståndigt som jag gjorde när jag var yngre) eftersom jag blev så dålig av a) . Så det blir högst 2 glas vin, om jag vill ha mer så blir det alkoholfritt. Men då har jag heller inte nån möjlighet att fortsätta hemma... Vilket kanske är lätt hänt när man nu är än hemmasuput. Än kan jag ju inte säga att det fungerar, men på nåt sätt tror jag ändå att det kan fungera och att det funkar bättre för mig än absolut nej i alla sammanhang. För då har det blivit för mig att "garden har varit nere", jag har druckit och sen fortsatt för att det ändå är kört. Nu har jag en plan som jag tror funkar för mig, men vi är olika och att dricka kontrollerat ute har aldrig varit nåt problem för mig. Inte ens när det var som sämst.
Men om man som du strävar efter nykterhet, se över hur tillfället såg ut, hoppa över det där med viljelööshet, självförakt etc. Det kräver en stark person att tvinga personalen att tömma en minibar och att stå emot i de sammanhang som du lyckats. Du är både en viljestark och modig person. Ja, du slappnade av när du kom hem sen och då drack du. Vad lär du dig? Kanske du ska berätta för din fru trots allt. För att vara "tvungen" att avstå. Det är ju ett sätt. Oavsett vilket sätt du väljer är jag övertygad om att du kommer att hitta vägar för att lyckas. Självförakt kan dock också bli en ursäkt för att falla dit igen, så var lite vaksam på den ursäkten nu.

Kom igen, upp och kampa igen. Jag har precis gjort samma misslyckande som du, fast varre, men jag ska fanimej ocksa tillbaks pa ratt spar.

Din resa och att du avstod under hela resan var mycket stark, men du foll precis dar jag brukar falla. Jag har stalsatt mig precis som du forut, rest pa projekt utomlands genom lounger och i businessklass, suttit pa middagar med kollegor och sa vidare. Stalsatt mig och varit sa d-a nojd varje gang jag valt vatten, eller kaffe eller bara sagt nej. For att sedan vid hemkomst pusta ut, ta ner garden och rutinmassigt aka ner och handla ett sexpack och sen bara sitter man dar utan att veta vad som hande. Det ar sa enkelt att satsa all energi pa att vinna en stor strid att man helt glommer bort att fortsatta strida nar striden ar vunnen.

Tack för ditt svar. Det är skönt att höra någon från andra sidan som tagit itu med sina problem. Då du gick i terapi, var det alkoholen eller sorgen som var boven eller hur gick de hand i hand? Blev du fri från "depressionen" då du slutade dricka?Hur kon du själv till insikt att du behöver hjälp.

Min man går i perioder, han har gråtit till mig och sagt att han har ett beroende och vill sluta och att han behöver hjälp. Men i nästa sekund hyllar han alkoholen som en mänsklig rättighet.

Nu har han varit nykter ett helt veckoslut! (wow...). Han har hela tiden talat om alkohol (åå att ta en stor bärs på uteservering etc.) men också varit nöjd över att inte ha baksmälla.

Håller med tidigare skribent, du, Borgward, verkar var en sund och klok person. Någon ny insikt kommer du alldeles säkert till efter helgen! Var inte så hård mot dig själv med det som varit, summera och se framåt! Vi gör så gott vi kan!

Ska ändå dokumentera. Målet var 1 månad men höll 3 veckor. Fest, 40 pers, lekar, klackarna i taket & tjotjim. Kände redan igår kväll att det kommer spricka på festen. Och ja, det var väldigt kul, många samtal, minns allt. Liten fördrink + 3 glas rött (survin),12 glas stora vatten och det var väldigt lagom. So far, so good. MEN den här ändå (för mig) blygsamma förtäringen under 9 timmar hade sitt pris och det är detta jag vill kunna läsa tillbaks i min tråd. Huvudvärk till kl 20 dagen efter, allmänt slö, rörde mig knappt, åt fett och socker som kostat +1 kg! Fy vilken huvudvärk! Hur är det möjligt?!!! Waste of day. Som tur var, fick vi besök i omgångar dagen efter och det var till att förpassa sig i soffan, det var ungefär vad jag mäktade med. Så var det värt det? Festen VAR rolig, jag tyckte att jag hade god koll kring a men var den så rolig att man ska offra 1 dag bakis på survin? Tveksamt.

:)

Du har ju klarat att avstå alkoholen förr Borgward. Kan mycket väl varit så att du sänkte garden omedvetet då du gått igenom och galant klarat de svåra prövningar du utsattes för på din jobbtripp. Det var otroligt starkt gjort så var inte för hård mot dig själv pga detta snedsteg trots att det säkert känns skit för dig. Har du ingen nära vän? din fru? som du skulle kunna ventilera problemet och hur du känner med? Annars är nog forumet som Sommarkatt15 skriver till hjälp. Man håller inte med om allt som skrivs och diskuteras men mycket av det. Jag har inte heller någon (som jag vet) med samma problem som jag i min närhet men försöker prata ut med frun så gott det går. Hon kan självklart inte sätta sig in i alkissituationen och jag inte fullt ut i hennes situation som medberoende men det hjälper. Låter enkelt men ta nya tag Borgward. Du vet att du kan.

Blev aldrig AA igår. Väl i bilen fick jag panik och vände. Tråkigt men sant. Jag bor i en mindre stad där många känner till mig, så jag har inte modet. Jag tror jag får låta det bero lite och samla mod. Ungefär som med A, en dag i taget.

Idag ska jag sitta och skriva uppsats och på jobbintervju. Jag slutade för ett par månader sedan ett jobb för ett annat som inte passade, så nu springer jag på intervjuer. Det löser sig, har tack och lov valt ett bra yrke som det finns stora behov av, men det ska vara rätt.

Har ångest, både av att jag slutat med A men mest för min situation. Idag får ångesten riva i mig. Imorgon är en annan dag.

Jag ser mig själv balansera på en lina. Ibland trillar jag ner och sen får jag kravla mig upp igen. Har hållit på så i många år. Vet om hur dåligt jag mår av a, men faller gång på gång. Har gått på AA från och till i 10 år.
Många säger att det är en sjukdom. Och då är man ju sjuk? Enda sättet att hålla sig frisk är att avstå a. Jag avstår en dag i taget. Klarar inte mer. Men jag mår väldigt bra just nu. Går på gym., simmar, cyklar. Äter gott.
Träffar vänner. Ja, har en balans i min tillvaro. Ha en bra dag!

Jag vet inte. Men du har gett så många sunda tankar och reflektioner kring din sjukdom. Att hålla fast vid Forumet hjälper mycket och läsa om andras resor mot ett nyktert liv. Vi hjälps åt och du kommer att lyckas. Jag sjönk redan efter fem fina dagar med självföraktet grinande i min spegelbild, men jag samlar ihop mig igen och försöker följa dig med meditation och garden uppe mot alkoholen. Om jag varje vaken stund tittar på mitt sjuka förhållande till a, så borde den inte komma åt mig. Nattligt svammel, förlåt, men nyktert och vi ska vara nyktra idag med.

Jag vet inte hur jag ska göra längre. Lät det bero, och det blir alkohol varje ledig stund. Men jag ska försöka komma på ngt. & jag har för mkt alkohol hemma.

Grattis Danneman. Well done.
Just nu är jag inget föredömme, skrapar ihop mig efter ett helg åf.

Dessutom stavar jag som en kratta, men skyller det på iphonen.

Jag har verkligen en ambivalent inställning till mig själv, å ena sidan är jag strävsam, snäll, kul, lojal, pliktrogen, omtänksam. Men jag är också en lögnare, självförhärligande, stoisk, tror jag är ofelbar, självgod.
Jag tänker kring detta. Jag vill inte dömma mig själv för hårt, men jag gör det.
Jag trillade i fredags.
Har så enormt stålsatt mig för att hålla mig från a under 23 nätter på hotell av 30, massor av flyg. Och klarat det galant. Längtat hem och till dess att denna jobbperiod är över. Kom hem i torsdags, i fredags blev det ett spontant party bland grannarna. Och tja, min gard var nere. Blev a både fredag och lördag.m inga mängder, ca 3 glas vin och två öl båda kvällarna. Men baksmälla i kombo med ångest, självföralt trasade sönder söndagen.
Varför tillät jag mig att hacgarden nere? Jag som bara några dagar innan tvingade hotellpersonalen att tömma min minibar på rummet?
Hur kan jag vara så viljelös?
Jag måste hitta den psykologiska nykeln till att inte dricka. Jag har mediterat och berättat, erkännt, bekänt, sagt det högt till mig själv att jag är alkoholist och ska inte dricka.
Hjälp!
Jag är ensam med mina tankar och känner att jag inte har någon ventil att ventilera dem.
Nu har jag en sådan brutal olust till a.
Jag har klivit upp på vagnen igen. Hur gör jag för att inte åter trila av? Det är frågan i mitt huvud just nu.

Hej igen alla! Nu är helgen över och detta markerar min första nyktra vecka på länge. Känns jätteskönt att ha varit utan alkohol i en vecka nu och jag känner inget direkt sug efter alkohol. Var ute och käkade Indiskt i helgen, blev en alkoholfri öl till det och tyckte det funkade lika bra. Nu har även de där smärtorna i mina armar nästan försvunnit. Så det känns väldigt bra i nuläget. Tack till alla er som skrev till mig och uppmuntrade mig till att låta bli alkoholen. Det har betytt väldigt mycket

/ Danneman

Man kan låta kärleken vinna genom att bli nykter men viljan måste finnas att ta steget. Älskar man någon mycket så går det att ändra sig om man får krav. Inte alla men några.

Drack 2 öl och 2 små whiskys i fredags, får väl räknas som måttlighet. Mår skit nu, vill bara dricka igen nu när alla gått o lagt sig. Måttlighet är fan inte lätt.

Känslorna pendlar hit och dit och upp och ner fortfarande. Vissa dagar känner jag mig fri och stark, vissa dagar är jag ledsen och svag. Ibland känner jag mig så ensam och som om jag förstört hela mitt liv och ibland känner jag mig upprymd och tycker att framtiden känns spännande och ny.
Min man han säger nu att han aldrig har mått så bra som nu, han har fått ny medicin och han har ingen ångest och dricker absolut ingen alkohol. Dessutom har han ju en ny kvinna sedan flera månader. Det är inte utan att detta känns som ett hån för mig, kan jag säga. Det svider i själen. Här har vi ett fruktansvärt jobbigt år (och jag i alla fall en massa jobbiga år) bakom oss med en lång och utdragen skilsmässa, då han varit så förtvivlad!!! Och vips när jag flyttade ifrån honom så har han blivit nykter, utan ångest och nytt förhållande. Hur är detta möjligt??? Alla år som jag kämpat och bönat, bett och hotat för att han skulle sluta dricka!! Är det någon som kan förstå hur det känns? Har jag haft så dålig inverkan på honom när nu allt blivit bra på ett halvår. Kan det vara så här lätt, få en ny medicin och så funkar plötsligt allting? Eller är det jag som skulle lämnat honom för massa år sedan? Har jag förstört hans liv? Och indirekt även mitt eget!!!
Jag mår dåligt och han mår toppen och detta känns orättvist, tycker jag.
Jag är trött för det mesta nu för tiden, läkare tror att jag har varit under psykisk press så länge och att det är därför jag är så trött. Jag vill bara kunna sova, men det är omöjligt utan sömntabletter och ändå vaknar jag efter ett par timmar.
Ska jag nånsin kunna bli hel igen?