Senaste kommentarerna i forumet

Ja blir Gaaalen!! Va i helvete händer? Ja kan inte föra mig bland folk och känner mig helt fel i allt jag gör och säger! Kan inte sova, minns inte avtalade tider, kommer inte ihåg vad vi har pratat om med min flickvän, minnesluckor,gråter hej vilt till och från, allt bara snurrar, ligger och rullar i sängen sömnlös om nätterna, osammanhängande tankar och handlingar, ångest, deprimerad, svårt att fatta beslut, kokar av ilska, hat och förakt mot mig och människor runt omkring, en stark känsla av att bara vilja vara själv och så långt borta från dom som älskar mig och vill väll, tappar ord! Välkommen till min vardag!
Det här är inte klokt. Och det går för fan inte över känns det som, nu har jag vart nykter i snart två månader vilket jag är jävligt glad och stolt över men gu va tungt det är. Nu ska ja inte måla allt svart för då är jag inte riktigt sann det finns faktiskt riktigt bra stunder mitt i allt det här oxå. Skogspromenader är riktigt bra för själen och att vara bland djur får mig att tänka på något annat än mig själv för en stund. Men tar det slut eller kommer jag alltid va så här? Är livet så här?
Karusellen som har vart igång i femton år har stannat så nu är bara vingla ut på nöjesfältet medans folket står och glor på och undrar va fan man styr med! Haha! Tack för en bra sida/forum

Hej Berra!

Ok det var ingen mardröm..borde ju förstått det..mina mardrömmar är rena komedifilmerna jämfört mmed verkligheten...

Så nu är ju frågan? Hur går man vidare nu? Hade du med såna här återfall o dippar innan du hittade ditt "inre lugn"....

Just nu är jag helt borta...allt känns så sjukt..var all kamp förgäves?

Ska man ge upp och köra så länge det håller? Jag klarar ju inte att sluta ändå? Eller?

F-n vilken Ångest jag har just nu...äter upp mig!

Läste ett tidigare inlägg av dig som handlade om flykt.. stämmer ganska bra in på mig....när mina (säkert ibland ganska små) problem i livet
uppenbarar sig så....vill jag ibland bara fly. Vet du? Det är ingen bra lösning på mina problem...Dagen efter(idag) har jag desto värre problem..

Helt jävla sjukt att man ändå går in i fällan....trodde jag hade lärt mig! Du har väl snart klarat 6 år?

Otroligt bra!

Önskar att jag når dit!

Ruta 1 igen.. Ska jag orka börja om?

Tack för att du och alla andra finns här hursomhelst! Ni är verkligen min livlina..

/Mic

till forumet utantro :-)

Tipsa honom om den här sidan och se om han har intresse av att läsa.

För din egen del, om du "bara" är medberoende, så får du mer hjälp på anhörigsidorna.

Kram !

Jag skulle önska, som flygcert, att kunna skriva något som gör dig glad och hoppfull. Du frågar hur jag gjorde... min situation var väldigt annorlunda än din men mönstret som återkommer i livet med missbrukare är att för missbrukaren är drogen det första och viktigaste. Ingen annan än missbrukaren själv kan göra valet att sluta. Det låter kanske hårt och som ett helt annorlunda svar än du väntar och önskar dig men du kan inte rädda honom. Din berättelse är så vanlig här, samma mönster av missbruk och samma önskan att kunna hjälpa.

Det du kan göra är att ta hand om dig själv - och det är faktiskt hoppfullt! Du äger makten över ditt eget liv och ingen mår sämre av att du tar hand om dig och mår bra!

Läs vad andra skrivit här och fortsätt skriva själv. Det kan vara till stor hjälp. Sök gärna upp Alanon och gå på möte så träffar du andra i samma situation.
Ta hand om dig! / mt

Hej alla ni !
Ni är fantastiska och otrolig modiga människor . Ni kämpar och faller , men ni hoppas att det blir bra och det kan blir om man är stark och har hjälp. Ni i alla fall har mod , att erkänna allt. Skulle önska mig , att min kille var där.....Dricka några öl varje kväll,blir passiv , kommer inte ihåg vad han säger, fettlevern, darrande händer, exem på kroppen som kom för två år sedan ,väljer att stanna hemma än att komma till mig, vinklubb och ishockey matcher . Jag har kontroll över allt så sluta leta efter felet hos mig och sluta tjata om din kärlek - säger han . Vad tycks ? Ska jag be honom läsa allt ni skriver här ?
Kram

Han kanske upptäckt och har förstött att han gör mig illa och därför stöttar han bort mig .....

Idag är det femte dagen utan hans svar.......Jag skriver , att jag finns , han är tyst. Jag skriver , att han måste få hjälp , han är tyst. Jag skriver att jag har avbokat resan vi skulle göra tillsammans nästa vecka, han är tyst.....Har skrivit att jag vill inte ha kontakt med honom mer , han är tyst........Men jag vet , att han fixar inte själv , att vara frisk , han behöver den känslan att nån tror på honom.
Hur gjorde du fina människa på andra sidan av skärmen
Kram

Hej Lillper!

Glad att se dig här. Eller ibland är det ju både och.. när du inte är här hoppas jag ju att du har det bra. Tills inte motsatsen är bevisad så tänker jag att det är så!

Det känns iallafall som både du och jag är på väg..frågan är väl bara vart och hur lång tid det kommer ta att hitta ut? Det går ju tyvärr inte springa ifrån alla problem även om jag gör mitt bästa för att försöka göra just det..

Löpningen är verkligen terapi för mig. Tyvärr så går det ju inte att springa 24 timmar om dygnet, hur gärna man än vill..

Hursomhelst..Jag har just klarat av att va nykter i 38 dagar. Otroligt långt i min värld...trodde nog att jag äntligen va fri, släppte garden och PANG!

Hur ska man kunna klara att fullt ut fixa det här??

Just nu är jag helt ställd...har inte gjort som du och tagit hjälp, lever fortfarande i tron att jag ska fixa detta själv...

Jag är nog lite naiv..minst sagt.

Förstår också ditt dilemma med frugan också..jag har det nog ibland lite likadant. Jättesvårt.. Men jag tycker "konstnären" beskrev en sak väldigt bra i tidigare inlägg:

"Du kan ju bara vara ärlig och förklara hur det är, men jag tror inte du kan räkna med att hon
förstår fullt ut. Jag menar bara av min egen erfarenhet förstår aldrig en människa som inte
själv har problem hur det är."

Så tror jag att det är. För även om man verkligen VILL förstå så går det nog inte om man inte själv varit där? Och det är ju inte så konstigt? I mitt fall så förstår jag ju inte ens mig själv ibland..

En annan sak du skrev i ditt senaste inlägg undrar jag över. Du skrev "Jag är ju nu igen inne på min 9:e dag och har inga planer att dricka de närmaste två veckorna. Det kommer inte vara några problem."

Menar du verkligen det? Att du kan vara säker på att klara en viss tid? Jag kan aldrig säga när jag får mina "anfall". Kommer oftast som en blixt från klar himmel.. Jag kan säga att jag inte ska dricka ikväll..men imorrn? Nej det kan jag aldrig veta.

Fattar inte att man ALLTID blir lika överraskad och är totalt försvarslös när Monstret anfaller..Vad jag än har byggt upp, alla mina skyddsvallar rämnar som ett sandslott i en tsunamivåg. Helt otroligt...

Letar fortfarande efter nyckeln till att bygga upp en starkare skyddsvall, men vet inte riktigt hur och vad som krävs. Känns som jag provat det mesta..

Som sagt idag mår jag inte bra. Inte alls. Så förhoppningsvis ser jag inte allt lika hopplöst om några dagar, (i dag är det trots solen ute svart i mitt sinne) men samtidigt vill jag ju ha kvar känslan av hur dåligt man kan må, så jag undviker att upprepa det...en svår ekvation..

EN ond spiral som man måste ut ifrån. Jag var på väg.. Jag ÄR på väg. Det verkar som du med är det. Vi får helt enkelt fortsätta kämpa.

"VÄGS ÄNDE"? Inte än va?

Vi SKA klara det! Det MÅSTE gå! Eller hur?

/Mic

Hej Berra.

Skrev ju hur glad och stolt jag var för någon vecka sedan..

Nu skäms jag. Allt det jag byggt upp försvann på ett kick..

38 dagar. Den längsta nykterheten i mitt vuxna liv är till ända... Känns helt tomt just nu..

Hur kunde det hända?? Det gick ju så bra?

Ångesten jag har just nu..ja det vet du ju hur det känns..önskar att ingen någonsin får må så dåligt som jag gör just nu..

Skriver för att på något sätt försöka dämpa känslorna..och kanske för att få stöd...på något sätt.

Kanske orkar jag skriva mer senare..nu går det inte.

Mår skit helt enkelt. Kanske kan jag fungera som avskräckande exempel för någon som läser det här...isåfall är det ju något bra med det..

Men annars? F-N F-N F-N
'
Jag skulle ju inte hamna här igen!!!!!

Ska försöka somna om och hoppas att allt är en mardröm..men det är väl tyvärr inte så va?

/Mic

I min fortsatta nykterhet så har jag försökt finna mina fallgropar och känslosvallningar redan innan de blir försent..
Försent för att ångra sig, försent för att upptäcka att återfallet inte blev vad man kanske hade hoppats på...

Hela alkoholromantiken styrs av drömmar, drömmar om hur det ska bli, hur trevligt det ska bli, så fantastiskt ...det ska bli.

Ser väldiga likheter i mina impulsköp av diverse elektronikpryttlar, köper en grej som man tror ska förändra hela livet,
glädjen vara så länge man längtar, sparar, inhandlar, unboxar...tills man har utforskat hur den fungerar...
Då förändrar den ingenting längre, bara lägger till en erfarenhet rikare som jag redan har massor av, besvikelser..
En sak till att lägga i högen på artiklar "köpta förhoppningar".

Att se "igenom" besvikelsen i förväg har hjälpt mig många gånger, vis av erfarenheterna, inte lika triggande längre.
Men jag kan glädjas åt att längta och för all del spara till en grej, men själva crescendot kommer ju aldrig.
Så fönstershoppingen fungerar, "låtsashandla" funkar och sedan kolla recensioner på nätet, nähepp, den var inte så ball som jag trodde.

...men...man vet aldrig, men vis av erfarenheterna, det brukar aldrig bli som man tror.

Alt oftare har jag lämnat tillbaka prylar på öppet köp, det går ju inte med alkoholen, det går inte att ångra sig.
Ofta kan jag se problemen innan de dyker upp, med alkoholen blir det ju alltid problem...

Enda skillnaden är att jag fortfarande köper lotter, det finns alltid en chans, en förhoppning, en vacker dag händer det.
Vis av erfarenheten...det brukar aldrig bli som man tror, men det KAN bli en positiv reaktion, insatsen är låg,
i förhållandet till bakfylleångesten, den kan ju kosta hur mycket som helst.

Men hur som helst, jag försöker se hur jag funkar i skallen, försöker förutse de tankevurporna jag brukar falla i, en sorts återkoppling.
Människan är ett vanedjur, oftast trillar vi dit på samma sorts dröm, jag trodde...jag hoppades...jag önskade...att det skulle bli så där.

Ibland känns jag alltför hård mot mig själv, en stålsättning, på gränsen till att bli tråkigt...
Men jag har ju egentligen bara en enda regel, gör vad f-n du vill, så länge du inte dricker alkoholen, det borde vara enkelt.
Det borde vara enkelt, om inte drömmarna återkommer hela tiden, om inte hjärnan tjatar om sitt beroende, om inte JAG vore en beroendeperson.

Några kan dingla i en trapets 20 meter ovan mark, det kan inte jag.
Några kan cykla ner för en ravin i 100km i timmen, det kan inte jag.
Några kan ändra sin vikt med 100 kg uppåt eller nedåt, det kan inte jag..

Jag kan försöka OM jag har något att vinna på det, eller behöver bevisa för någon, men risken är att jag dör på kuppen...
Vissa kan för att de har förutsättningarna eller har tränat sig till det, eller för att de brinner för det...
Alla kan inte vara världsmästare på allting, vissa måste inse sina begränsningar...
Och NEJ, det är inte någon sorts lag på att jag måste kunna prestera minst lika bra som grannen eller kollegan...
Jag är jag, och jag ÄR sådan...som inte kan hantera drickandet, det betyder inte att jag är sämre än någon annan.
Det finns andra kvaliteter som inte grannen kan, eller kollegan, men som JAG kan mycket bättre.

Att inte dricka alkoholen det kan jag mycket bättre, varför tar jag då inte åt mig när de säger att jag plötsligt är så strong och duktig?
Varför tar man inte åt sig när man borde, och bagatelliserar det som egentligen ÄR viktigt..

Jag ÄR bra, jag duger, varför kan jag inte övertyga den personen som står mig närmast, mig själv..?
Att vara självkritisk är också en väldigt bra anledning till att dricka alkoholen, en fara i sig självt.

När jag har lärt mig tycka om mig själv, först då kan jag gå in i en andra fas...

Jag finns...jag duger...det är okey, låt livet rulla vidare, okey?

/Berra

Det du beskriver tror jag många kan känna igen. Troligen har någon också skrivit om det så att det finns tips att hitta om du läser runt i forumet. Berätta gärna här vad du hittar som funkar för dig! Det brukar bli lite så att den som skriver mycket får svar i större utsträckning, på så vis får du kanske fler tips i din tråd.

Karin, Alkoholhjälpen.

Bra att veta!

... Önskar jag kunde skriva något för att göra dig glad. Jag har själv levt i precis den känslan - önskan att någon ska kunna göra mig glad. Men det allra viktigaste är att ta hjälp av typ AlAnon, samtalskontakt eller liknande för att hitta styrkan att göra sig själv glad. Menar inte att låta hård, men du behöver hitta det som är viktigt för dig, inte hitta det som är viktigt för att hålla din kille "över ytan".
Tänker på dig och hoppas du fortsätter skriva här, det är en stor hjälp!!
Kram

Här finns mycket matnyttig information i andras trådar, det kan nog gå att hitta tips för ökad motivation där. Hoppas du skriver igen om det känns som en hjälp för dig. Det brukar ta ett par inlägg innan andra hakar på.

Karin, Alkoholhjälpen

För sex månader sedan har träffat en man....en härlig och fantastisk på alla sätt...Han ville ha en livspartner , sa han till mig . Han var beredd att träffa en kärlek....I dem sex månaderna var han hos mig kanske fyra gånger, jag hos honom varannan helg. Jag har " tjatat " om att träffas oftare..., prata oftare per telefon.....Har börjat ställa några frågor varför bjuder han inte på sig själv lite mera . " Du letar bara efter nåt fel hos mig " sa han. Jag slutade fråga varför ......Tills jag har upptäckt, att han drack öl varje kväll...." Det är min livs still , att komma hem , sätta sig framför Tv och dricka öl". Jaha ....därför kunde han inte komma till mig , han kunde inte köra bil..... Så var det nästan hela tiden. Ölen , hockey , dåliga levervärden ,han kunde inte komma ihåg vad han sa till mig.....Han började vara irriterad och idag svarar han inte på nåt. Han valde bort mig från sitt liv ....han valde att inte prata mera med mig.
Jag har kontaktat en grupp för anhöriga för missbrukare för att höra om felet ligger hos mig , om jag har tjatat för mycket....hur gör man....
Har sjukskrivit mig för jag fixar inte situationen . Jag har sökt hjälp själv för att komma upp till ytan. Känner mig lurad på allt . Känner mig besviken på den jag älskar , men jag är beredd, att hjälpa honom och stå bredvid honom och vara för honom. Hans chef på jobbet är informerad om allt och vi får se hur det blir.....Hur gör ni andra ? Finns nåt bekant i det jag skriver ? Är det mitt fel ? Snälla skriv nåt som ska göra mig gladare

Skönt att du är bakom mig, jag håller täten och jag har inte tänkt bryta den.
Lekt med tanken vad som skulle kunna hända då. Det skulle faktiskt vara katastrof
för mig. Det är ju aldrig fel att byta några ord med mannen på bänken. Kan berätta
att jag var på biblioteket i förra veckan och där inne var en ganska berusad man.
Det var precis som om han hade röntgenblick, nej tänkte jag han är på väg till mig.
Mycket riktigt men han var både intelligent och hade humor som glimmade fram i små
ögonblick. Det bästa av allt var att personalen inte körde ut honom, utan hämtade en
stol till honom. Han störde egentligen ingen, jag tänkte att han säkert var ensam, och
på hur lätt det kanske kan vara att hamna där när man inte orkar kämpa mer.
Fick mig en tankeställare när jag kände hans andedräkt, har jag gått omkring och luktat
gammal rutten råtta tänkte jag. Gick på lätta steg hem med en packe böcker.
Just nu inget som helst sug.
Skönt att det går så bra för dig.
Ha en fin dag
Konstnären

/ mt

att just det - eller frånvaron av det, dvs "vad jobbar du med? är det fantastiska med att delta i möten på AA eller Alanon. Där möts man som människor. Det är min erfarenhet och även Mullegubbens. Flyg fint! / mt

Tack för att du tror på det, Mt!

Försiktig tillförsikt tillåter jag mig.

Grubblar mycket.
Befinner mig i en process.
Bearbetar små bitar i taget.
Undrar varför jag känner mig fel, utanför och osedd.
Blir ledsen för det.
Märker att sanningen , som så ofta, är dubbelbottnad. Det klart att man förblir osedd om man undviker att vara bland folk pga sjukdom och panikattacker.
Naturligtvis är man annorlunda, fel och utanför om man pga fysisk ohälsa inte kan jobba. Vårt samhälle bygger i mycket på arbete.
Första frågan då man träffar någon ny människa: och vad jobbar du med då?

Tja... Just nu jobbar jag väldigt mycket med mig själv.

Hej! Oavsett om det hänger ihop med alkohol eller inte så är det bra om du går till sjukvården och kollar vad det är. Där är de medicinskt kunniga och kan ge dig en bedömning baserad på just dig och dina symtom. Risken är att en gissning från vår sida eller någon annan här på forumet är helt fel, och att du inte får den hjälp du behöver.

/Karin, Alkoholhjälpen

Ser fram mot en långhelg med min dotter. Ska bli riktigt skönt att bara så få ta ett par dagar bara för oss. Även jag tycker det känns "tryggt" och skönt med alla välkända som jag följer här konstnären, och ni andra! Ni är mina dagliga påminnelser på vart vi är på väg, och att det faktiskt kan gå. Samtidigt är naturligtvis tillströmningen av nykomlingar viktig. Dels för att det är fint att se var enda en som tar tag i ett så svårt problem. Samtidigt som man då blir påmind om hur jobbigt den första tiden faktisk kan vara.

Nu är det ju ganska lugnt med trafiken här inne, men jag är relativt säker på att problemet inte sover.

Finns ju här där jag bor en enda kille som sitter ute och dricker offentligt. Ni vet en "parkbänkarn" Han tittar ut så snart det blir vår och sitter sedan där så ofta han kan. Tittar ut över hamnen och pimplar sina 7,5 or. En väl laddad rygga var morgon vid 10 snåret. Faktum är att han har kontakt till andra som går förbi, och man ser ofta personer stå och prata lite med honom.

Så gjorde även jag härom dagen, och han är en schysst person, att han är alkis betyder ju inte att han är farlig ;-).Han frågade mig om jag var sugen på en bira, vilket jag tackade nej till. Säkert frågade han och tittade lite frågande...

Han vill nog väldigt gärna få lite fler i sällskap på bänken.

Tänkte när jag gick därifrån att jag kanske skulle ha sagt: Nej tack! Du vet, du och jag delar samma sjukdom och därför kan/vill jag inte...

Om jag vill säga det en annan dag går det ju alldeles utmärkt. Tåget har ju inte gått, och han sitter ju där varje dag när solen skiner...

Ha en fin dag!

//PP

Och välkommen till Forum. Fint att du är igång igen. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att få nykterheten på dagordningen igen, trots att man sedan länge vet...
Det bästa alternativet jag känner till till det du söker är väl just forumet? Har själv provat AA och tycker det var bra, men har samma problem som du. Inga möten där jag just nu är, så det får bli "självhjälp" ett tag till.

Lycka till och kämpa vidare!

//PP

jag känner mig befriad... jag känner att du ser utgångar ur de cirklar du beskrev i ditt första inlägg nu när du "kom tillbaka" hit till forum. Den oron att bli insnärjd, gå vilse i cirklarna som du uttryckte då... den tyngden, den fängslande tyngden satte ett litet bo i mig. Det orosboet blåste bort nu när jag läste att Fia inte behöver be om ursäkt "Jag är lika förbannad och upprörd som du!!! Jag blir dessutom sårad!" Det kan vara just det jag och vi känner mellan raderna men du uttrycker det sällan så klart. Nu känner jag igen dina känslor i de jag tar till mig när jag läser och då blir jag fri. Du "ser" dem, du har ord för dem och du väljer att bära dem ännu ett tag. Gott så.

Jag vet inte alls om det jag skrev här ovan blev begripligt men det kändes viktigt för mig att skriva det av mig, ur mig. Jag tror att forumets styrka har något med detta att göra - att vi som "lär känna" varandra förmedlar och tar till oss mycket mellan raderna. En del av det man läser tolkar man fel och ibland helt rätt... Jag tror att vi (en del av oss) ibland skriver mer än vi "vet" ... åtminstone jag har kommit till många insikter i mitt eget skrivande.

Och ja! visst bryr vi oss... ta till dig och gona dig i den värmen du känner! Hoppas du håller tag i skrivandet - främst som den goda ventilen för din egen skull.

Jag önskar dig fina dagar med nära och kära och lugna arbetsresor när de kommer. Allt gott och kram / mt

Tack för svar! Jag har nu fått påbörja kort behandling med bensodiazepiner för att stilla abstinensen när den är som värst, och sedan theralen 20mg/dag för att kunna sova. Var hos läkaren idag och förklarade allting. Sitter just nu på 6mg xanor och mår jättebra, jag har inte varit så här lugn sedan jag minns inte när. Usch, när man får tremor, alltså. Det skapar sån panikkänsla hos mig. Kan inte ens hålla i en gaffel, känns som att jag har alzheimers. Men nu är det slut på det, nu ska jag lägga whiskyn på hyllan en längre period framöver tills jag känner att jag vågar mig på att dricka ett glas öl utan att dö av suget att vilja ha mer.

De senaste 28 dagarna har jag varit nykter 64%. För mig är det bra siffror och jag är stolt och glad över alla 18 nyktra dagar. Det känns som om den senaste månaden varit mycket längre än vad de brukar vara. Och glädjen blandas med uppgivenhet när jag inser från vilket utgångsläge jag kommer ifrån, det är verkligen bedrövligt att jag hamnat där, och att jag är glad över att lyckas med att inte dricka. Aldrig dit igen.

64% motsvarar ca 4,5 nyktra dagar per vecka. Det är alkohol fredag och lördag och halva söndag. Det motsvarar alltså att man dricker bort sin fritid (detta stämmer också bra på mig som drack alla dagar jag var på semester för en dryg vecka sedan). Varför supa bort sin fritid? Åka på semester för mycket pengar och lägga ännu mer pengar på alkohol och sedan bara minnas brottstycken av semestern. Smart.

Har börjat träna igen och hoppas kunna stärka de positiva effekterna av att inte dricka med hjälp av det.

Hänger i (det blir 9:e nyktra dagen på raken idag) och det känns bra, även om jag just nu är mycket trött. Det blir en tidig kväll,och mer sammanhängande sömn. Ser fram emot att vakna i morgon bitti, klar i huvudet och med en piggare kropp än jag brukar ha.

Godnatt vänner!