Senaste kommentarerna i forumet

i topp! För dig och för oss alla som kämpar!
Snaska med förnuft, men fira så att det märks!

//PP

Och jag trodde att även du och jag delade dagen m-m, men så exakt noga är det ju inte! Det är kanske så att dom som står i startgroparna eller kanske befinner sig i de första veckorna ibland känner att det pratas lite maniskt om firandet av dagar, månader av oss som kommit en liten bit på vägen? Jag känner för min egen del att det inte går på annat sätt än att tänka ganska mycket på det man faktiskt har uppnått klarat av. Den första tiden var full av verkligt manisk tänkande på alkohol. Jag kunde ju inte göra något åt det. Det var ju liksom inte jag som tänkte. Jag låg nog mest i sängen den första tiden och bestämde mig för att inte falla för trycket. Från timma till timma den första svåra tiden. Det gick inte bra och jag kunde slutligen inte förneka för mig själv, hur sjuk jag var. Och det var nog när i slutet av november som jag slutgiltigt erkände för mig själv att jag förlorat kampen mot alkoholen. Jag hade förlorat och var beroende psykiskt och fysiskt. Det utlöste naturligtvis besvikelse, sorg ilska. Den typen av känslor satt i länge och kommer även idag ibland upp till ytan.

Det låter som en hemsk bild, och inom mig var det just hemskt. Utåt sett kunde nog ingen egentligen se vad det var som pågick i mig, och tur är väl det:-). Det är väl anledningen till att jag känner att jag idag tjatar lite om min nykterhet för er. Att jag gärna nämnder tid och mina delsegrar. Just för att det är en seger. Matchen har varit så tuff för mig, och den är helt och fullt på samma nivå som andra stora förluster, sjukdomar och kamper, som vi annars i livet kan möta. Skillnaden är att man teoretiskt sätt, när man vill, kan stänga av sitt eget "lidande". Det är ju bara att korka opp! Då försvinner ju allt det jobbiga på 3 minuter, och du blir istället bums belönad. Jag vet fortfarande inte vad det är som gjort att det nu har blivit fem månader.
Det är nog som konstnären beskriver det en rejäl portion "jävlar anamma" blandat med insikt att jag faktiskt inte längre har något val.

Som att medvetet lägga sig på en spikmatta, med intentionen att ligga kvar tills smärtan går över. Och till VARJE pris inte stänga av med alkohol!

Kanske kan vi se det som ett Vasalopp, det här med nykterheten. Skillnaden är att i nykterheten är starten jobbigast och där ger vi oftast upp. I Vasaloppet är det nog tvärtom? Kul, om än lite trångt dom första 5 kilometerna (har ju inte åkt själv så jag bara gissar). Alla vill liksom vara med om detta! Alla vill prova!

I nykterhetens Vasalopp är det tvärt om. Alla är vid startlinjen, man vet att man borde men man vågar, orkar kanske inte, när startskottet går. Vi ser en tung start och ett tufft motlut på 3 mil framför oss, samtidigt som det blåser orkan och är snöstorm. Fun? nopp!
Man tänker väl då "jag tar det nästa år" Det ligger ju inte i vår natur att utsätta oss för elände, vi är ju värda att ha det bra!

Vi är här en liten grupp som gav oss iväg, och bland oss ligger ett gäng kring Mångsbodarna. Motlutet har blivit till blandad terräng och vädret har vänt till växlande molnighet. Vi har hört (läst) att det finns åkare som redan är framme i Eldris. Men vi har kanske samtidigt förstått att det slutgiltiga målet i Mora nog faktiskt inte finns. Men det finns en "sägen" att bortom Eldris skiner solen, det är finfint före och oftast utförslöpa. Ingen står längre utmed spåret och hejar på, men det går så bra ändå!

I det spåret tänker jag ofta på dom som åker bakom och framför och bredvid. Har dom brutit? Har dom valt att åka vidare på sina egna sidospår och behöver inte vara med i arrangemanget för att fortsätta? Jag vet faktiskt inte, men jag åker vidare. Gemenskapen gör att jag har lättare att fortsätta, och jag ser ett par åkare som jag fortfarande tar rygg på.

Idag ingen alkohol, det får bli lite blåbärssoppa eller något annat, och det ska bli skönt!

Ta väl vara på er!

//PP

Det verkar som om ni skulle tro att jag inte förstår hur allvarligt det är . Det gör jag! Jag hittar bara inte ut. Och jag anser mig inte vara förmer än nån annan, jag är bara ensam och ledsen. Och om det hade varit frågan om viljekraft hade jag varit där redan nu. Jag gratulerar er till vad ni åstadkommit och är glad för er skull. Hoppas nån försyn hjälper mig också. Just nu är jag bara i ett mörkt ( visserligen nyktert för tillfället ) hål.

Tack m-m värmer hjärtat. Du är ju snart där oxså. Ibland känns livet som en motorväg,
och ibland som världens uppförsbacke.
Tack än en gång
Kram
Konstnären

Lycka till på din tågresa. Visst kan du åka, du verkar så medveten
om allt lyser igenom att du verkligen vill. Och det är då det går.
Se ljuset i tunneln för det kommer om än så sakta, så blir det lite
bättre för varje dag som går. Nu idag efter att jag varit utan A i
sju månader är det inte ofta alls tankarna på A dyker upp. I början
var det varje dag och stund. Jag var så fruktansvärt rädd för vad jag
skulle möta. Men all möda man lägger ner på det här är värt det.
Jag t.ex. fick ett nytt liv och det byter jag aldrig ut, jag kan skratta nu
känna frid, innan var det sällan jag log.
Kämpa på och skriv av dig här
Konstnären

för mig 7 månader utan A. Hur har detta gått till. Jag vet hur det har gått till,
men det går inte att läras ut. Jag har gjort det själv med mycket, mycket hjälp från
er. Jag tror att envishet och jävlar anamma har en mycket stor del i detta slavarbete
som det har varit. Men nu ser jag det inte så, jag har ju fått ett himmelrike jämfört
med det helvete jag fajtades med innan. Det är inget himmelrike varje dag, men ett helt
ok liv med skiftningar i bland i grått och ibland orange. Jag har ett mantra varje dag
som jag aldrig hoppar över, kommer från boken HEMLIGHETEN, med Rhonda Bryne.
Jag är så tacksam att jag fick vakna till en ny dag.
Jag är så tacksam att jag är frisk.
Jag är så tacksam att jag inte dricker.
Jag är så tacksam att jag har min älskade hund.
Jag är så tacksam att jag har min älskade man.
Jag är så tacksam för vad naturen ger mig.
Tacksam för blommorna och fåglarna.
Tacksam för allt jag redan har. Sug på det, och till slut känns allt lätt.
Svamligt kanske men helt sant att man får en känsla för att livet är ganska gott.
Idag får ni hissa flaggan för konstnären. Om ni var här skulle vi frossa i tårtor och kaffe.
Pellepennan jag kan oxså tjura till det och bli sittande bara så där. Tror att det blir så
lite till och från
Faan inte bagaren öppnat ännu.
Lugn och fin nu
Konstnären

Det år väl idag du, liksom Konstnären firar? För det är ju en dag väl värd att fira! Bra jobbat,
Kram m

Till dina sju månader :-) hoppas du firar på något riktigt bra sätt! Du är duktig som kommit så långt, var stolt över dig,
Kram m

Sorgsen, det berör mig djupt utan att jag riktigt kan klargöra hur och varför... kanske för att jag känner en äkthet rakt igenom... både på och mellan raderna. Och då menar jag verkligen inte att det du tidigare skrivit nånsin skulle känts varken falskt eller oäkta. Men tillkämpat kanske... en tillkämpad och lite krampaktig styrka? Kanske så. Nu när jag läste var det bara ett stort lugn. Jag tror att du kan försonas med även dessa dina/era år. Jag tror, som du, att detta, om något, kan vara räddningen. Jag tror att vi människor inte alltid vet vad som är räddningen... men att det är viktigt att leva med öppna händer och öppen blick.

Jag har känt igen så mycket av mig i det du skrivit - men inte relationen. Min man har en frisk kärna som förvrängdes av alkoholen. Långsamt men stabilt har det alkoholförgiftade upplösts och hans "sanna jag" har trätt fram. Jag kan tro att du ser en sann kärna bakom den metertjocka muren (inte hinnan) av förstelnade .... ja vad? Vad har skapat hans barriärer... det är nog så att om han ska komma ut därigenom måste han börja krafsa igenom inifrån och göra jobbet själv. På det sättet tror jag att det kan vara hans chans att du släpper (verkligen släpper) och "ger" honom fri. Överlämnar honom till sig själv. Jag vet inte om det här blev "rätt" formulerat men jag kan inte motstå att försöka.

Har du läst Märta Tikkanen: Århundradets kärlekssaga? Någon har nämnt den här nyligen och av en händelse har den kommit fram ur bokhyllan här hos mig. Läs den gärna. Varm kram, hoppas du lämnar avtryck någon gång även framöver / mt

Heja dej! - bättre kan det knappast sägas :) Kram, kram / mt

Imorgon gäller det...

Har fått ett mycket tvetydigt utlåtande och imorgon tittar jag på det med en advokat. Känner mig stark, och mycket svag...

Pratade med en kollega häromdagen och hon påminde mig om hur jag var förra våren; så skör och bräcklig som en fågel, alldeles nedbruten och grät mest hela tiden, vågade inte stå upp för vare sig mig eller barnen i kontakt med exet. Och hur jag inte trodde att jag skulle överleva, önskade rent av att jag skulle få dö, dock utan kraften/modet att göra något åt det. Istället hade jag kraften och modet att kämpa, ha kontakt med socialtjänst, samtalskontakt osv och kraften att ta mig dit där jag är idag - är på många sätt mycket stark idag, men också svag, men inte som förut!!!

Jag ska kämpa. Jag kämpar.
Ibland är det tufft, och just nu är jag mycket nervös för morgondagen, men jag är inte alls så knäckt som jag varit. Jag är fortfarande känslig för exets åsikter, ord och kommentarer, men jag kämpar på. Han höll på att knäcka mig, så till den grad att jag inte ens visste säkert om jag överdrev, var för känslig, hade fel om hans ilska, hans sätt att behandla mig, men jag blir allt säkrare i min känsla och jag har fått ett litet kvitto från socialtjänsten på att de ser det jag ser.

När jag tänker på att av alla de gånger jag fick blommor av exet så fick blommorna inte stå mer ä n ett par timmar en enda gång - det slutade alltid med att han förstörde dem (klippte sönder dem, rev av alla blomblad, trampade på dem, eldade upp dem eller liknande) för att jag inte var tillräckligt tacksam för dem, för att jag gjorde npgon annan dumhet som visade honom att jag inte älskade honom och därmed inte förtjänade blommorna osv osv. Vilket maktuttryck... Jag bad honom oftast t it e köpa saker till mig eftersom han alltigenom förstörde sakerna, lämnade tillbaka dem, gjorde sönder dem eller på annat sätt straffade mig för att jag återigen inte var tillräckligt tacksam eller gjorde andra dumheter... Åh, att jag stannade i det, att jag gav det så många år, när jag egentligen visste ända från dag två att hans ilska var inte sund. Inte för mig och inte för honom, inte för hans familj och inte För våra barn... Men nu lever jag inte i det längre!!!

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv och kanske börjar nästa fajt. Jag är laddad, jag har slutat backa, slutat krypa in i mörkret, slutat vara tyst och hålla med bara för att han inte ska bli ännu argare. Nu räcker det. Jag grejar det jag behöver greja nu. Heja mig.

Och det är ju också en styrka- du har verkligen gett allt, och det kan ingenting ta ifrån dig. Du har ju kämpat för att du trott på det, och det är ju jättebra, då kan du alltid känna att du inte bara gav upp när saker blev svåra. Men du kan inte kämpa i all evighet, då går du ju under.

Jag vet inte vad jag ska skriva, vill bara visa dig att jag tänker på dig och känner med dig. Du är värd allt gott och jag skickar varma kramar!!

Har varit hemma ett par dagar nu. Börjar känna mig normal igen. En vecka sen föräldrarna åkte. Jag saknade dem enormt, men samtidigt är det så svårt att vara med dem. Ja, jobba hemma en dag hade varit underbart, men på mitt jobb kan man få göra det någon enstaka gång bara. Måste fundera på en lösning. Jag är lugn. Det är ju helt fantastiskt när det är tyst och stilla i kroppen. Jag som far runt, lägger maten i soporna och soporna i kylen eller annat knas. Godnatt och sov gott!

...mulletant, så är det.
Jag har gett upp flera gånger men sen hoppat på igen, det ger en inte jämförbar vila.
I jobbet har jag varit tvungen göra detsamma under åren som gått. Ofta faller saker dit de hör hemma då.
I detta äktenskap känner jag dock ingen framtid längre eftersom, som Fia sa, beteendena inte har något som helst med kärlek att göra. Tänk vad jag har inbillat mig mycket, trott på ord, hoppats, förlåtit...

När jag tittar på foton, minns, känner efter...då känner jag en sann kärlek till honom..är det inte märkligt??? Är allt inbillning tro???

Längst in, bakom all yta, allt som sagts och gjorts känns det som vi hör ihop! Smutsen har lagt sig som en metertjock hinna av betong, omöjligt komma igenom. Varför kan vi inte nå kärnan? Varför håller han så hårt fast i den där gråa, kalla massan? Han drunknar ju själv däri....

Jag har mindre magont, sover djupare, haft en kanondag på jobbet.
Jag vill vända!
Måste vända och så blir det!
Min viljestyrka är stor, i "rädda-äktenskapet" förlorade jag däremot...nu ska jag jobba för att inte klandra mig för hårt över "åren-som-gått-till-spillo". Det blir tufft!
Vem vet! Kanske detta blir räddningen av äktenskapet också till slut?!
Det sista som lämnar människan är hoppet har jag hört...

Kram på er

Hej,

Jag har testat medicinen i ca tre månader och den funkar jättebra på mig! Ge inte upp utan be att få medicinen utskriven så du får prova. Vad jag förstår finns inga direkta biverkningar eller risker med den. Skulle vara intressant att höra om andra har erfarenheter av Baklofen.

Lycka till!!!

han har druckit något som jag inte vet vad....har letat men inte hittat några flaskor. Han har gudskelov sovit mest hela dan. Körde honom på kvällen till AA-mötet men han vägrade gå in för han var för full. Nu ligger han i sängen igen. Ångest har han. Jag har ont i magen.

Önskar att jag också kunde sticka från min supande man men ingen känner till hur han är för jag sköter det snyggt. Blir helt osocial och nästan skygg jag med. Vi bor i Stockholm och det är just därför som jag inte kan sticka heller...finns inga lägenheter att få och man får inte hyra någon om inte huset ligger ute på försäljning och så fort går det inte. Man vill ju också få chansen att se om han blir bättre utan behöva sälja villan det första man gör.

Men blir han någonsin bättre? Kommer han att sluta dricka? Hur kommer din man att göra tror du? Går han till jobbet eller super han dygnet runt? Har han någon lägenhet sen när ert hus är sålt? Funderar om ni bor i en liten stad så du tvingas se honom och hur det ska gå? Om han känns svartsjuk och galen och du är rädd så tveka inte att gå till polisen och be om besöksförbud. Tycker synd om din son, verkligen. Måste vara förskräckligt att se sin far som man faktiskt ser upp till som barn och som blir så här. Hur mycket har hänt innan du tog steget att flytta? Tycker du gör helt rätt. Önskar att jag kunde. Då skulle min man antingen gå under eller rycka upp sig och bli nykterist.

Kram på dig och lycka till

är det bästa man kan göra att släppa taget. Ibland är det det enda som återstår. Varm kram / mt

MIn man är alkoholist och det har blivit så sista halvåret, före det var han "bara" överkonsumerande vilket också innebar att jag druckit för mycket och för ofta. Medberoende. För att inte ha ska dricka fööör mycket så dricker jag också och så blir det bråk. Alltid bråk om hans drickande och så blir jag också full för jag står inte ut att se honom full. Det är ett hopplöst liv.
Jag vill gärna ta mig ett glas vin till maten och det räcker för mig men är han med och dricker så går det minst en flaska och gärna en eller två till. Det är jättesvårt att sätta gränser och hålla dem. Nu har min man ett återfall och ligger utslagen på soffan. Men han kommer att fortsätta gå på AA-möten och blir nykter. Jag måste dra ner nästan helt också för jag vill ju inte locka honom men det är trist för jag vill ta mig ett glas när jag vill. KÄnner att han förstör mitt liv. Och jag vet ju hur mycket bråk mina barn fått lyssna på och min yngsta, 17 år, har sagt att hon vet hur han dricker och nästan tvingar mig att ta något också. Vet inte hur mycket skada hon tagit men sonen som är 19 dricker nästan aldrig och han verkar trygg. När mina barnbarn kommer så blir det absolut inget drickande. Det sätter jag helt stopp för. Hur går det nu för dig TIngeling82? Håller hon sig nykter din mamma?
Tycker självklart att du ska säga till henne från hjärtat hur hon sårat och gjort dig illa men på ett lugnt sätt. Det har ju redan hänt och inget går att göra åt det. Kram på dig

Hur ofta skall man ta en tablett 250 mg/tablett

Kan jag få Antabus från något annat ställe än vårdcentralen? Jag har köpt utomlands utan recept och det fungerar väldigt bra

Tacksam för svar

Jag känner igen mig så väl i dina inlägg. Min man har varit nykter i några veckor men är nu inne i ett tungt återfall. Jobbet missköter han, ligger mest avsmälld och smyger i övrigt omkring och letar efter sina flaskor. Jag har letat en del men känner precis som du att det får vara nog nu. Om han har gömt och vill dricka så gör det då för fan. Men det är som du säger jävligt jobbigt, kränkande och oroligt för själen. Det går inte att slappna av när han beter sig så här. Idag är jag hemma från jobbet för jag känner mig helt förstörd med rödgråtna ögon och dålig sömn. Han satt avsmälld hela natten på en stol i sitt arbetsrum, hur klarar de av att sova på det viset? Fattar inte. Nu ligger han här på soffan. Helt borta. Otäckt.
Min man går på AA och säger att det är hans enda chans, där mår han bra. Bara där bland de andra alkisarna. Han har en mentor som ska hjälpa honom med de 12 stegen men helt plötsligt ville han inte det. Kallade nykteristerna för jävla idioter och sån skulle han minsann inte bli. Då visste jag att det snart är bottenskänning igen. Och nu är vi här. I helvetet. För jag hamnar också där pga hans beteende. Det är oerhört svårt att inte bry sig, inte bli arg, inte ledsen, inte sårad och inte försöka hjälpa. Jag älskar ju honom. Vi har ett långt liv ihop och det har varit bra mestadels. Det är i höstas som det riktigt tog fart med det här. Har aldrig sett honom totalt borta i flera dar förut. HIttat honom på golvet.
Han vet inte hur han ska bryta det här nu men tänker nog gå på AA-möte i kväll. Hoppas. Hans mentor har jag också kontakt med, annars har jag ingen att prata med. Ingen vet det här mer än mina två yngsta barn som gudskelov är nästan vuxna. Den yngsta på snart 18 år har sovit hos en kompis i några dagar och har inte sett att han tagit ett återfall. Hoppas hon stannar där tills allt är bra igen. Då är han så underbar och fin. Men hur länge kommer det ta den här gången? Tror tyvärr inte att det är över än. Jag måste gå och jobba i morgon, hur ska jag klara det. Har ingenstans att åka, vill vara här i mitt hem. Det enda som gör att jag stannar är för att vi äger villan ihop och det blir fruktansvärt mycket krångel att sälja och flytta härifrån. Bor i Stockholm och att få tag på en lägenhet är omöjligt. Så det går inte att bara dra. Då hade jag gjort det. Hade vi bott i en lägenhet i en mindre stad så hade jag bara packat ihop och dragit. Hur ska jag göra mer praktiskt? Det stör mig enormt att jag måste sitta här och titta på honom hur eländig han är. Jag blir apatisk och ledsen. Orkar inte göra saker. Fy vilket dilemma.

...några dagar i min ensamhet sen jag lämnade hemmet.
Jag har gett upp känner jag.
Det gör mig kroniskt ledsen men nu finns inga andningshål kvar...

...höra från dig och att livet rör på sig. Det tunga och sorgliga lever du ju med och i, det känns bekant för mig och alla andra som står mitt i Själv har jag ju sen länge insett vilket grepp alkoholen tar när det blir en sjukdom men det är ändå svårt att förstå att en människa kan transformeras och bete sig så hjärtlöst och omänskligt. Jag tänker ofta på dig och det ger mig en trygghet att vi-termen finns i eländet.
Sänder mycket värme och omtanke och är någonstans tillfreds i vetskapen att det rör på sig för dig.
Kram

Förstår att det är ett visst symbolvärde på något sätt. och jag är riktigt glad för din skull Weekend! Du delar tiden ungefär med m-m. Jag ser fortfarande själv fram mot var vecka som läggs i potten. Känner igen mig lite i det du beskriver om att vara mindre trött och mer på i det mesta. Kanske är det för mig är lite på gott och ont, jag vet faktiskt inte. Saken är ju den att jag inte har några referensramar hur det ska vara när man den första tiden är nykter. Frågeställningar som: Är detta jag? Eller är detta jag när jag är på väg att tillfriskna? Vem blir man sen? Kanske något som "rävar" som t.ex. Adde Berra kan dela med sig av? Önskar dig en riktigt fin påskhelg.

Starkt jobbat!

//PP

Idag har han fått ett fantastiskt fint jobb med hur mycket betalt som helst och han står och pratar om hur dum han är som dricker, att han inte fattar varför han gör som han gör och jag hör att han blir fullare och fullare...och så ljuger han igen och säger att han inte har druckit fast jag ser det så väl. Jag slängde ut honom. Låste dörren. Gud vet vad han ska göra nu.