Senaste kommentarerna i forumet

Tid bokad till läkare. Känns skönt. Jag tar ansvar.

Är vad det är :)
Hur ska du fira din 1årsdag?

KRAM

Grattis på årsdagen!

Äntligen får även jag fira ett år här! Ett år som på många sätt förändrat mitt liv. Tack till mig själv för att jag tog klivet och reggade mig, tack till mig själv som tog mitt alkoholmissbruk på allvar, tack till mig själv för att jag inte gett upp, tack till mig själv för att jag kan se tillbaka på 365 dagar utan att skämmas och TACK till er, utan stöd från er hade allt ovanstående aldrig hänt. That is a fact.

Tror ni det är möjligt att på egen hand klara detta, utan medicin tänker jag på. Ju större mängder desto svårare är det väl att sluta, eller? Har i snitt druckit 16-20 50 cl starköl på en vecka, ibland mer. Toleransen är hög och bakfyllan märks knappt av. Kanske är det för att toleransen är så hög som jag skrev nånstans eller så är det mina mediciner som minskar biverkningarna. Kommer abstinensen yttra sig på något sätt eller kan jag förbereda mig på att min sjuka missbrukande hjärna kommer försöka övertala mig? vad kan jag vänta mig den första tiden? Jag tänker också som du skriver dry martini att om jag ökar på träningen så kanske dom positiva kickarna tar över och ersätter .

Tack

Tack för att du skrev, trots att du borde ha använt tiden till att sova. Nu sitter jag i gaten och väntar på boarding. Dag 4 har börjat.

Mitt ex skulle nog inte gå på att jag hoppat på ett träningsprogram. Har man levt ihop i 16 så känner man varandra. Nej, han kommer att fatta direkt.

Nu försöker jag bita ihop, inte kräkas och hoppas att jag lyckas hänga med i diskussionerna utan att verka allt för pantad eller konstig. Jag håller tummarna för mig själv, men har ingen aning om hur det ska gå.

Tack för svar. Jag tror också att de första veckorna kommer bli tuffare. Förbereder mig mentalt varje dag. Jag har bokat in träningspass i helgen och ser fram emot att träna. Jag har även ett nytt mål med min karriär som jag vill genomföra. Fokuserar på det målet just nu.

Kära Västerbotten

Jag slungas tillbaka till min första nyktra vecka av att läsa det du skriver.
Ångesten var enorm.
Det rev & slet i min kropp.

Och alla minnen som poppade upp när som helst av hur jag betett mig och vad jag gjort.

Det var galet, som att jag förträngt och nu kom allt tillbaka med buller och brak.

Som en rak höger gång på gång på gång.
Dag som natt, minnen och brutal ångest.
BRUTAL ÅNGEST.
Jag var "ingen".
Totalt finito orsakat av mig själv.

Nu 14 månader senare känner jag såhär:

Ångesten man upplever fyller ett syfte.
Att minnas all idioti man hållt på med är en del av processen för att kunna ändra sitt liv.

OCH VIKTIGAST AV ALLT
kom ihåg att detta sjuka beteende kommer sig av dig i kombination med alkohol. Du har varit sjuk och därför betett dig sjukt. Ditt friska och Sanna jag skulle inte ha gjort som du gjorde.

Du är inte dina felaktiga handlingar.

Nu befinner du dig mitt i allt det här jobbiga och denna tid av ditt liv är tuff.
Tro mig när jag säger att det inte kommer vara såhär fruktansvärt jobbigt alltid.

Du kommer kunna må bra igen, även om det inte känns så nu.

Vad starkt gjort av dig!

Står på AA:s webbplats att man kan komma när man kämpar med att sluta. Just till mötet kanske man ska gå nykter, men det känns ju ändå rätt meningslöst om man först måste nyktra till i veckor. Inga fler ursäkter nu, Drycker. Pallra dig iväg. Du är värd att komma ur träsket innan du blir tvingad pga rattfylla eller nåt.

Sömnen kommer efter ett tag. Kroppen ställer om sig. Det är nu det är lätt att slira dit igen. Så försök att ta en bit tid i taget. Tänk på allt negativt alkoholen gör när suget blir för stort

uppsattar att du tar dig tid att svara. Ska tänka på det du skrev. Ska tänka att det kommer bli bra. Sömnen är så rubbad nu inte konstigt att man är trött jämt

Jag aldrig eller sällan haft ångest för vad jag har sagt eller gjort dagen efter. Så mycket kontroll har jag haft för det mesta. Däremot har jag lättare att somna när jag druckit, men vem har inte det. Framför allt de senaste två åren har jag i ganska långa perioder låtit bli alkohol helt och jag somnar och sover så mycket bättre utan alkohol. Det brukar dock ta två-tre veckors uppehåll innan det blir så. Den första tiden sover jag betydligt sämre utan alkohol. För min del ska det dröja ett bra tag innan jag dricker något igen och nu var det ett tag sedan sist. Helst skulle jag låta bli för gott, men det har alltid hittills dykt upp ett "lämpligt tillfälle".

Det jag har märkt är att träning i samband med att sluta har en mycket positiv effekt. Jag går på gym och går/springer i skogen. Dels blir man starkare av kombinationen att låt bli alkohol och träning, både fysiskt och psykiskt, dessutom minskar suget av träning. Och tro mig, det fysiska suget försvinner ganska snabbt och efter ytterligare en tid blir sömnen mycket bättre, även om det känns tvärtom i början. Alkohol är bara en lösning för stunden. Tyvärr måste man upprepa den lösningen gång efter gång. En ond cirkel, helt enkelt, tills man bryter den. Helst för alltid.

Min allra bästa vän ringde förut idag. Frågade hur det var lite allmänt. Jag mörkade på och kvittrade att allt var toppen och pratade på om allt annat än vad jag egentligen borde ha sagt till henne. Att jag har en tid på Beroendecentrum. Att jag är alkoholist. Att jag har abstinens nu och mår skit.
När ska jag våga berätta?
Jo, kanske nästa vecka eftersom hon föreslog att vi skulle ses en kväll och ta ett glas...

Jag är här och läser! Ska också upp tidigt och borde egentligen sova men ville inte lämna dig utan en rad..! Åh, jag hör hur du kämpar..ge inte upp.. Kommer det alkohol på konferensen, dra bara till med att du hoppat på ett träningsprogram där man ska undvika socker och alkohol eller nåt..ge inte upp! Ditt tidigare inlägg hade massor av saker som jag tänkt kommentera men kvällen har varit full med nattning och städning inför att föräldrarna kommer på besök imorgon..pust..fick panta alla påsar med tomburkar häromdagen..200kr i pant i bara folköl.och det är EFTER att jag i slutet av juli skulle ta en "paus"..lägg då till allt vin och annat..jeesus vad det spårade på slutet..

Jag kommer svara på det du skrivit imorgon, finns så mycket jag känner igen mig i eller vill stötta dig i! Du är så OTROLIGT stark just nu som erkänt för dig själv..det är första steget och du kommer klara av att ta nästa steg också! Jag tror på dig!! Kramar!

De längsta perioderna jag hållt upp sedan 17 år tillbaka är då jag var gravid och ammade mina barn men när jag börjar igen så eskalerar det sakta men säkert så jag vet hur du känner dig. Har räckt med att jag avstått en vecka för att jag ska känna mig duktig och dricker därför som "pris". Är tyvärr som en svamp då och det finns inget stopp. Jag har till och med börjat hitta alternativ till hur jag ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt med alkohol. Ska jag på en fest där alla ska dricka så dricker jag dagen innan så att jag är "mättad" har därför kunnat dricka mer normalt bland folk och inte fått spel. Låter sjukt men ju ner man kommer på sig själv med såna här grejer som man gör helt omedvetet till slut efter så många år så fattar man ju någonstans att det inte är hållbart. Min dotter såg mig riktigt full i lördags, jag skäms så otroligt mycket. Jag vill aldrig utsätta henne för det. Hur tänker hon om mig då? Jag som ska vara hennes förebild. Mycket som hänt senaste tiden kopplat till alkohol. Det skrämmer mig. Jag vill vakna på morgonen utan att gå igenom hela gårdagkvällen och inse vad jag gjort. Jag vill vakna utan ångest. Jag vill kunna sova normalt utan alkohol. Sover knappt på nätterna då jag ej druckit. Jag vill inte ha det hängandes över mig, planera mitt liv kring det. Hur funkar det för dig? Påverkar alkoholen ditt liv på ett negativt sätt nu redan eller är du på väg in i det?

Det känns som om jag hänger här inne mest hela tiden nu. Suger åt mig era berättelser, pepp och kommentarer. Jag behöver det just nu.. Skönt att slippa känna sig så ensam.

Jag mår skit, skit, skit! Jag vet att jag har mig själv att skylla. Tredje dagen är till sin ände och huvudvärken, illamåendet, halsen, andningen, tröttheten, hjärtklappningen blir bara värre och värre. Tiden hos Beroendecentrum är först om en vecka.

Jag börjar så sakta fatta vad jag har gjort med mig själv. Men jag är så förvirrad. Vad har jag gjort de senaste åren? Och framför allt, vad har jag gjort de senaste två månaderna? Jag bytte vinet mot sprit och ökade konsumtionen. Tappade kontrollen. Jag bara stängde av hjärnan och körde på. Slutade träna. En hela gin räckte knappt i två dagar.
Inte förrän nu tänker jag på allt pinsamt och hemskt jag har gjort på fyllan och hur jag alternerar mellan olika Systembolag och alla ändå hälsar igenkännande på mig när jag handlar upp pengar som jag egentligen inte har, hur jag först gömmer alla tomglas på de mest konstiga ställen och sen smyger med liken till återvinningen (hoppas att ingen jag känner ser mig), gömmer utplattade BiB-kartonger och maskerar dom med en pizza kartong över, ser till att gömma drinken om det ringer på dörren...

Hur tänkte jag när jag slutade en måndag och inte tänkte på att det kanske inte fungerar att jobba + barnvecka? Jag tänkte inte alls (som vanligt). Det är förstås lika tungt när helst en slutar, men torsdag-fredag ska hela företaget på konferens och det är mkt viktigt att jag är med. Alltså, imorgon, ska jag upp supertidigt och flyga.. Farfar kommer och ska vara "barnvakt".
Hur ska jag klara av detta?

Allt känns så komplicerat. Jag är väldigt duktig på att mörka saker, spela att allt är bra. Jag gör mitt yttersta för att inte visa utåt hur jag mår tex. Och mitt ex och jag jobbar på samma lilla företag (!). Jag fixar inte att berätta för honom ännu. Jag vill först få ordning på mig själv. Må lite bättre. Åh.. Min chef är mitt exs bästa vän. Känner att mitt jobb kan vara i fara.

Ni tycker förstås att jag är larvig? Vad spelar allt det för roll nu när jag äntligen kommit så här långt och tagit ett så stort livsviktigt steg..?
Ja, jag är nojig nu. Den välbekanta ångesten.. Tankarna bara snurrar.

Förlåt långt och helt osammanhängande inlägg.
Är någon här så här sent?

du klarar detta, kramisar kotten

Att bli nere av tanken att inte dricka mer är naturligt och jag tror att de flesta känner så. Det har jag känt många gånger och det är kanske därför jag brukar falla tillbaka ett kortare tag för att ta nya tag igen. Jag har funderat på det och det bästa är nog därför att sluta helt. Jag märker i alla fall att när jag låtit bli någon månad eller så, minskar tydligt tankarna på alkohol. Det blir mindre och mindre viktigt. ännu längre fram är det lätt att därför känna att man inte har några problem och då är det lättmotiverat att dricka igen. Och det brukar inte sluta med ett par glas vin vid ett tillfälle. Tyvärr!

Jag har börjat träna. Måste programmera om mig, min livsstil, mitt tänk. Jag tänker på mina barn, min karriär. Det är mycket som står på spel. Det är inte värt att förlora allt, det är sjukt vad det påverkar en alkohol..jag lurar mig själv, bryter löften och förstör.

Har inte ens varit inne och läst på senaste tiden. Isolerar mig, stänger av, nojjar över saker på jobbet. Vinet då, jovisst surru så att, nej men jag köper vin men endast flaskor. Bib'en har jag låtit bli, unnar mig dyrare vin när jag inte dricker lika mycket längre så ekonomiskt går det på ett ut. En brakförkylning har gett mig några helvita dagar, första gången jag sett på en hög kleenex med positiva ögon. Känner att jag måste försöka hålla mig ifrån vinet, men förhandlar med mig själv om vilka dagar det kan tänkas vara okej. Även om näsan är sönder-snyten mår magen bra. Har märkt att magproblem minskar i takt med minskat a-intag.

Valeria i somras när jag var helt inställd på att bli nykterist läste jag din tråd med viss skepsis, tänkte som så; att dricka måttligt kan väl aldrig fungera om man varit överkonsument. Men idag står jag där och känner att lite vin måste jag få ibland annars går jag under. Samtidigt längtar jag efter att bli helt fri från a-demonen, inser att det faktiskt skulle vara en befrielse för mig, likväl längtar jag till nästa lediga dag så jag kan ta mig ett glas. Och du Valeria du har så rätt i att jag nedvärderar mig själv, har för tillfället ångest över saker jag säger och gör, är ganska säker på att folk tycker jag är märklig, samtidigt så tror jag att de inte bryr sig, vill helst ha så lite med mig att göra som möjligt. Sådär går mina tankegångar, patetiskt men sant.

Varför blir det som det blir i min hjärna? Har tagit beslutet så många gånger. Just nu är det bra med hjälp av A-bus som räddar mig. Jag har alltid den starkaste övertygelsen på morgonen när jag vaknar. Aldrig mer vill jag dricka, så underbart. Detta uttalar jag tydligt vare sig jag har bakrus eller varit spik nykter i många dagar. Efter frukost smyger sig tankarna på att det är ju självklart jag kan dricka för att förstärka alla mina känslor ytterligare. Ja, jag är en människa med mycket känslor. Oftast starka, stora känslor. Mycket prestation i allt jag gör, precis allt. Oftast väldigt levnadsglad och framåtblickande. Ibland helt nere i källaren med fullständigt kaotiska tankar och liten lust att leva. Alkoholen hjälper att förstärka min glädje för stunden. Grymt svårt dagen efter. Vet liksom inte alltid vad eller hur jag ska hantera mina känslor.
Samma mönster runt alkoholen som upprepat sig i massor av år. Slutat oändligt många gånger.
Ambivalent och impulsiv.
Prestation kväver mig. Jag kväver mig, ingen annan.
Gott självförtroende, låg självkänsla.

Utan Alkohol hämtar jag mig snabbt och min lust och glädje kommer tillbaka.
Vet bara inte helt var jag ska lägga all min energi och mina ständiga funderingar över smått och stort.
Jag kommer liksom inte till ro. Vill så mycket, men vet inte vad jag vill.
Låter kanske svårt, men så känns det.

Se mig, ge mig, trösta mig, var hos mig.
Håll om mig när det blåser hårt.
Detta vill jag klara.
Jag är på väg igen.

Kärlek
LP

Det är liksom två olika världar som möts och bråkar med varandra. Den förnuftiga nyktra sidan av mig vill lägga ner helt. Den andra pockar på och hittar lösningar till att kunna dricka. Jo har tagit upp detta med honom så många gånger. Han tycker det är onödigt att bli nykterist, samtidigt som han är trött på mina spel på fyllan. Själv hade jag aldrig orkat med om han höll på så som jag gör. Jag hade stöttat mer. Men problemet ligger i att han gillar alkohol och mår inte dåligt av det. Jag har däremot bestämt mig för nu att avstå helt. Jag har inget mål med hur länge eller så utan tänker att jag måste klara en vecka i taget. Lördags senast nu och jag vet om att det kommer bli jobbigt på fredag. Jag jobbar nätter så är tacksam för det då jag ju har en anledning till att inte dricka. Jag tänker på detta varje dag. Det senaste jag gjorde på fyllan har gett mig grovångest återigen. Jag har pratat med en nära vän, inte sagt allt men ändå berättat att jag måste tänka på min hälsa. Jag vill sluta.. Blir dock nere av tanken att inte dricka mer så jag försöker att inte tänka så. Jag försöker nu istället tänka att jag tar en dag i taget. Läser jättemycket här och på andra sidor och det ger mig kraft. Jag vill känna den frihet och glädje som andra.

En fantastisk fundering och väldigt tänkvärd. I min bok huvudet på spiken.