Senaste kommentarerna i forumet

Izzy skrattade lite när du skrev att du blivit nykterist, nästan samma för mig. Vi får väl se det som en positiv biverkning. Jag har också tänkt att jag skulle vara närmare det liv jag vill ha eftersom min sambo är medveten om sitt problem och har sökt hjälp. Men jag känner fortfarande att han inte har bestämt sig. Det är otroligt frustrerande att inte veta om slutet på drickandet är nära , kommer ske om ett år eller aldrig. Men då gäller det att lyssna på mt och andra kloka. Hålla fokus på sig själv och påminna sig om att man har ett eget val. Det är så lätt att glömma....
Hoppas ni kommer iväg på konventet!

Kram

Kanske kanske blir det lite bättre dag för dag….
Inga dramatiska förändringar men jag tror att Alkoholen kan släppa taget emellanåt i alla fall. Små tecken, dock värt att skriva ner för att minnas.

Välkommen hit Sara. Bara att du liksom jag insett att det är så det ligger till är ett stort steg på vägen. Man måste väl nå en viss punkt innan man till sist förstår..

Sen gäller det "bara" att sätta upp mål, kämpa och att aldrig aldrig ge upp. Börja med ett litet steg så ska du se att du snart kommer att springa. För mig har detta forumet varit till stor hjälp när det känts som värst. Så läs skriv och hitta just din väg för att även du ska lyckas bryta med den falska vännen. För som du skrev..det är ju oftast inte så kul längre..det blir aldrig som förr. Blir bara värre och värre..

Men det finns en väg ut. Jag kämpar varje dag. En del går bra, andra är värre. Men denna gången ska det gå! Orkar inte mer.

Du skrev ju att du hade varit sportig. För min del är löpning min bästa terapi. Känner mig sällan så levande och fri som då! Kanske kan det hjälpa dig med? Var det längesen så börja med att gå, snart kan du jogga en bit och till sist springer du..

Jag kan säga att jag ALDRIG ångrat en löprunda. ALDRIG. Vad jag däremot ALLTID ångrar dagen efter....ja det vet du ju vad det är...

Lycka till och hoppas du mår bra imorgon bitti.

/Mic

Ser att det nu är ca 8 veckor sedan mitt senaste inlägg i min egen tråd. 8 veckor. Nästan två månader. Jag har läst på forumet dagligen och gjort något inlägg då och då. Jag har inte haft vare sig kraft eller ork att sätta mig ner och formulera mina tankar. All min vakna tid har lagts på jobbet, barnen och min pappa som varit (och är) sjuk. Men dagarna har gått, jag noterar allt det nya som helt plötsligt är möjligt: syrran sms:ar och undrar om jag vill äta mat hos dem efter jobbet. Självklart! Klart jag kommer! Min bror undrar om jag vill ta en fika när jag skjutsar dottern till ridskolan. Klart jag kommer! Dottern som vill ha hjälp att måla en vägg. Självklart! Jag behöver jobba över en kväll. Ja, det kan jag!
Alla små saker. Jag kan ha ljudet på på telefonen hela tiden. Jag kan dessutom prata med vem jag vill i den. Ha vilka kläder jag vill. Bestämma själv.

Mitt ex har inte hittat nån ny. Det var visst nåt han bara sa. Han går på beroendecentrum, äter antabus och lämnar regelbundna prover. Har påbörjat utredning för ADHD och äter antidepressiv medicin. Han är gladare och MYCKET jämnare i humöret och verkar må bra. Vi har nästan daglig kontakt via sms eller att han ringer. Det är på en bra nivå känner jag. Jag kan ändå känna inom mig att jag fortfarande inte "fått" bli arg ännu, han har berövat mig så mycket och nånstans skulle jag vilja ställa honom mot väggen. Men jag vet ju att det är omöjligt. Det är bara vart jag ska göra av mina känslor nånstans...

Är så imponerad av dig, du har varit en av mina riktiga förebilder här i forumet. Genom dina steg har jag också vågat ta mina. Du har gjort en helt otrolig resa på alla plan. Resan är inte slut ännu men de allra största uppförsbackarna har du lagt bakom dig. Jag håller alla tummar för att det ska gå bra och varma styrkekramar på vägen!
//Yogi

styrkekramar till dig flygcert som så totalt har förändrat ditt liv och skaffat dig ny kraft på egen hand genom eget jobb.

Du har hunnit så långt i ditt nya liv !!

Kramar ♥

så många som är inne i det men ändå är det så hemlighetsfullt...

http://www.metro.se/kolumner/hillevi-wahl-sag-orden-jag-vet-hur-det-ar/…

Ber om ursäkt för bristande tålamod till er.

Utbrotten idag, den 10 Mars, är en konsekvens av att min omgivning inte ser vad som händer. Eller bryr de sig inte, vilket eller så faller ansvaret på mig själv. Det har kommit otaliga pekpinnar i ord, att jag ska gaska upp mig. Men det hjälper inte värst långt med förmanande pekpinnar. Jag har inte samma driv/kraft som för ett år tillbaka och det känns som om jag står med fötterna i tjocklera med klister.

Jag började dricka för mycket 2007, inte varje dag utan bara någon gång i veckan. Och jag gjorde mot bättre vetande. Min bror är periodare. Min syster är periodare. Min bortgångne mor var periodare. Det ligger i släkten.
Och jag borde ha sagt nej 2007 pga min hälsa. Var finns det sunda, goda förnuftet som säger att trots motgångar, så klarar du dig utan berusning?
/wolf

inte meningen att skriva något för att förminska dig på något sätt. Tror absolut att du förstår att det är allvarligt. Jag tror att alla vi som svarade dig har varit där du är, på olika sätt. Det är ingen som glidit på en räkmacka. Men det viktigaste jag vill förmedla är att det blir bättre, ju längre den nyktra tiden håller i sig.
Lycka till,
/m

...på dig och håller om.
Du kan!
Heja heja!

Ja okey, kan vara ett sätt att förtydliga ett *fult* beteende eftersom min själ inte blir särskilt vacker när jag blir omtöcknad av alkohol. Leendet är så långt borta när frustration, besvikelsen och sårbarheten gör sig gällande. Jag upplever, rollen av en fullblodsegoist när vinflaskan är tömd på ett par timmar.

Mitt beteendet är inte ej försvarsbart, eftersom det är Dr. Jekyll och Mr. Hyde som agerar. I berusningen blir jag elak. När jag är nykter, blir jag tystlåten men nöjd med att jag andas. Ord som stolt och lycklig finns inte i mitt ordförråd, de orden är illusioner eftersom de kan bytas ut när som helst till motsatsen.

Nackdelen med alkoholen är att jag tror att drycken ska förmildra de själsliga plågor jag upplever av att känna ett utanförskap. Jag förlorar mitt omdöme och jag blir obalanserad i kroppen. Dagen efter - så förbannar jag mig själv för att jag lockas av berusningen som inte ger den effekt som min hjärna saknar. Den sunda belöningen kan bara disciplin och vilja ge.

Hur det har påverkat mina medberoende. Jag har bara en enda människa att relatera till om nu inte katten inräknas i familj? Den påverkan är nog frustration och vanmakt över att inte ha kontroll eller slippa ha ångest för att åka från sitt jobb, för att möta en berusad kvinna i farstutrappen.
/wolf

..."Vi är inga proffs utan är som alla andra medmänniskor en av många på vår gemensamma resa genom livet."...
Det förstår jag Berra. Proffs har egna klinker och tar skyhöga arvoden för att klappa en på huvet och uttrycka ett beklagande över den risiga livssituationen.

Jag har aldrig varit i ett forum, med egen *tråd*. har tendens att sticka åt alla håll och kanter. Det finns dock en röd stig i mitt liv..en stark fåra.

/wolf

Så kallar jag strykarkatten, som vandrade förbi för 4 år sen. Jag gillar inte katter men den är jeppen har förändrat mitt seende.
Jo, jag skäms, på ett sätt, och det är att jag sviker mig själv.
De bästa och klaraste fotografiska bilderna, har blivit fötts när jag mått som sämst. Från den 20 februari, 2014 har jag suttit vid en kvarn och fotograferat vattnet. Lyssnat på ljud. Känt vattenstänk på näsan. Låter vinden blåsa i mitt hår.
Det kan gå flera dagar innan jag tilltalar en annan människa, förutom i min relation, som är ordentligt besvärlig. Man kan vara riktigt ensam i en relation om det inte finns mental kommunikation.
/wolf

och vill skicka en kram!
Ta hand om dig.
Jag vet att det är lång väg att vandra när man bestämt sig, men kanske är det också en lättnad? Du har ju som sagt kämpat så, men när du känner att det inte finns någon respekt eller tilltro till dig så kan ju inte du göra mer.

All styrka till dig! Stora kramar!
Förra våren fick jag virtuella blommor ibland, här, och de gav sådan värme, så nu får du lite virtuella, vackra och väldoftande blommor av mig! Jag skickar lite påskliljor, pärlhyacinter, nästan-utslagna-björkkvistar eller vad du önskar!

Känns igen...

Men med den rubriken känns det som om du klampar in på kyrkkaffemötet och säger varför får inte jag något kaffe.

Introduktionen i tråden är klen att överhuvudtaget kunna kommentera, däremot har jag läst dina andra tre startade trådar och där fått lite av din historia.
Så det brukar inte hjälpa att starta nya trådar hela tiden, utan man "finns" i sin tråd.
Anledningen till att ingen svarar på direkten kan vara många, man behöver beröras av innehållet, och vissa verkar ha en veckovis koll på forumet.
Så det kan få ta sin tid innan någon reflekterar.
Jag som troligen många andra här har ingen eller dålig erfarenhet av ett blandmissbruk med andra droger.

Vi är inga proffs utan är som alla andra medmänniskor en av många på vår gemensamma resa genom livet.
Vi är däremot proffs av att känna hur alkoholen påverkar vårat egna och våra medberoendes liv, och där har vi mycket erfarenhet att kunna dela med sig av.

Men välkommen absolut det ska du vara, skriv igenkännade av hur du upplever nackdelarna med att dricka så brukar det hagla in med svar.

Berra

Blev just medlem. Sista året förstår jag först hur illa det blivit med att umgås med A nästan varje kväll..sen blev det även på eftermiddagen. Sen blev det lätträknat vilka dagar man inte hängde med han. Så blev det fritidsgård hos mig.
Och jag orkar inte mer. Men varje dag efter jobbet är svår att inte dricka. Och efter 2 öl eller två glas är det inte roligt längre, det är inte som förut.
När jag ser mig i spegeln är det inte jag.
Jag är mycket gladare och sportigare i verkligheten, min innersta verklighet. Men den har varit borta länge nu.
Alla högtider, ja. Han är där. Och som det stod han är inte snäll. Han vill oss inte väl. Han är avundsjuk och älskar intriger. Gottar sig i andras misslyckande. Speciellt roligt har han åt oss alla varje morgon.
Vi får väl se hur i morgon bitti blir...
Ha en bra dag.
S

..jag förstår vad du menar mulletant.

Problemet är att det inte finns någon punkt längre, någon zon, som är lämnad helig eller fri. Alltså har all respekt för mig och förhållandet vänts till ett hot och hat i hans värld. Jag ser det i hans historia...det är hans verklighet och nu har jag vänt alla stenar jag förmått, vänt utochin på mig själv på min egen bekostnad. När jag nu hamnat här känns vägen tillbaka oändligt tung...avsett riktning...
Men det går, ska gå, måste gå...

Tack! Nu när jag *ropar' för 2:a gången, så syns jag. Det finns en film om en trollkarl som hämnas sin far och den heter Now You See Me. En bra film.

Hur ska jag kunna veta vilka flikar som är mest *lämplig* i det här forumet?!

/wolf

Jag hittade inte heller ut, men till slut blev jag tvungen att få den
hjälp som faktiskt samhället kan erbjuda. Det skäms jag inte alls över
tvärtom. Det är väl bra att du har kommit till insikt. Verkar som du vil nu.
Viljan att sluta dricka är ju egentligen det hela går ut på. I början kan
man ju jobba sig igenom timme för timme, och sen dag för dag. Jag tror det
är väldigt olika hur man går till väga.
Hoppas det går bra fördig
Konstnären

Välkommen hit. Tycker inte du ska skämmas över att du behöver hjälp. Tvärtom
är ju det ett bevis på att du vill ändra på din situation.
Stanna här och skriv av dig det har hjälp mig mycket.
Känns som om du är på rätt väg
Konstnären

som du skrev under dricker jag för mycket den 7:e. Lycka till med resan i nykterheten!

//PP

Hej!
Ja, jag dricker alldeles för mycket. I skrivande stund är jag dock nykter. Jag inser att det är just nu, inte förr och framför allt inte senare, som jag behöver skriva av mig. I torsdag, föll jag som en fura i vardagsrummet, snavade på ett telefonbord och slog i näsan med en duns. En våldsam smäll med efterföljande blåmärken..som håller på bli gula. Det ser brutalt ut. Det här är ett påtagligt varningstecken.
Ärligt, behöver jag andras synvinklar eller perspektiv. De radikala råden fungerar också bra eftersom jag alltid försöker hålla mig så nära sanningen som möjligt.
Jag skäms för att till slut be om hjälp. Min historia är att jag är förtidspensionerad, sen 1993, pga kronisk sjkd. Det har fungerat bra under alla dessa år att hålla igång kreativitet och att vara självgående. De sista 5 åren har varit en blandad skräckfärd i demonernas värd. Änglar finns där men de är bleka.
/wolf

Och välkommen hit! Ser att du skrivit under andra flikar som jag inte läser lika ofta som under att förändra sig själv.
Du har kanske valt "fel" avdelning för att få svar på dina inlägg ;-)
Här kommer du säkert att få mera respons!

Välkommen hit!

//PP

Jag vill även instämma i ett Grattis även om jag eller vi är lite maniska.
Vad bra du beskriver loppet, som en liten novell. Kanske har jag blivit lite
självupptagen det får andra avgöra. Men lite mallig är jag nog. Blir rörd när
du skriver om hur det var. Finns det något som kan få mig att börja gråta är det
min största fiende A.
Blåbärssopa dricker jag varje dag, även bra att ha med sig på spåret.
Visst var det kaos inom en när man insåg, att hit men inte längre kan du inte
sjunka. Sorg, vrede, att det blev så.
Ta väl vara på dig själv.
Konstnären

Hoppas du inte tog illa upp på grund av vad jag skrev? Var bara så att dina rader fick mig att tänka på mig själv och hur jag själv tänkte, och min egen historia här på forumet.

Det var bara så, och inte alls illa menat eller som något påhopp eller kritik. Det var som sagt en reflektion ur egen upplevd historia, och kanske kan det i det skrivna ordet uppfattas som något annat? I så fall ber jag om ursäkt. Det var mer tänkt att ingjuta dig stort hopp! Hoppas du förstår vad jag menar? Jag blir glad för din skull att du är tillbaka. Häng i, häng på!
Vi kan gemensamt ta oss upp ur hålet :-)

//PP