Senaste kommentarerna i forumet

i min tråd! Önskar dig en ljus och fin söndag!

Det är fint att vi har varandra och delar våra erfarenheter, vår styrka och vårt hopp. Kramar / mt

människor... skillnaden till andra smärtsamma förluster är förvisso att detta har du valt själv. Förstås saknar du det goda du valt bort - men verkligheten är att det inte fanns så mycket av det. Det du saknar var ofta en dröm om hur det skulle kunna vara - visst är det så? Den drömmen om hur du önskar ha det ska du vara rädd om. Ditt liv kommer att bli bra igen. Samtidigt - glöm inte hur verkligheten var, den verklighet du levde i.

Att ta sig igenom... jag kommer att tänka på en av AA´s deviser, en dag i taget. Och om en dag känns för lånt så kanske du får ta en timme i taget och ibland kortare än så. Jag hoppas att du tar tillvara allt gott du kan få av din familj och att du har någon klok professionell att bolla tankar med. Det är verkligen ett styvt jobb att trassla sig ut ur sina medberoendemönster... Vi hade en svår dag igår och jag tänkte på hur mycket som krävs av båda för att förändra destruktiva mönster i en relation. Det går men det krävs mycket av insikt, vilja och kärlek. Och det tar tid.

Ge dig tid, låt känslorna komma och ta emot dem... det vore konstigt och mycket värre om du inte kände sorg... Det kommer ljusare stunder, jag lovar! Ta hand om dig, varm kram! /mt

Vaknar i dag i tidig morgon efter en lördagkväll då jag för första gången varit ensam- utan mina barn (min familj). Ensam fast jag är ledig- jag är den som "valt" att dela på min familj..... Åh, jag är så ledsen över det här.gör jag verkligen rätt? Tänk om han är villig att ändra på sig nu, att min dröm om en kärleksfull och fungerande familj skulle kunna bli sann.... Tvivel, hopp, rädsla och beslutsamhet i en salig blandning. Jag längtar efter att ha myskvällar med barnen i soffan framför tv'n, att göra familjeutflykter....mm.
En dag i taget. Hur gör människor när de tar sig igenom detta?

Hej på er.
Ville bara säga tack för att ni finns!
Läser och läser och läser ännu mer för att komma igång med motivationen att ta antabus igen i morgon.
Har varit nykter snart en vecka. Ska försöka klara längre.
Hur går det för er?

Träning funkar bra. På måndag blir det gym igen. Ska träna skiten ur mig. Det är så skönt efteråt.

Kram och åter igen TACK!

Att jag kan bidra med något, haha! Nä, men om man tänker på det viset så klarnar det lite faktiskt. Kan bara se på mig själv t.ex....
Datorspel, det är något jag har ägnat rätt mycket tid åt förra året och det var i princip bara roligt när jag hade druckit. Spelade ALDRIG nykter, för det var inte roligt helt enkelt. Hur kul är det då?

Nu ska jag strax ge mig iväg på något som jag däremot tycker är roligt i nyktert tillstånd, nämligen att stå på scen och lira gura!
Har iofs gjort ganska många onyktra spelningar i början på 90-talet som jag helst skulle vilja glömma (iofs så minns jag inte samtliga...).

Finns massor med såna grejer som jag gjorde förr och tyckte att det var roligt, men som jag inte har gjort på många år, för alkoholen tog över och såg till att jag ägnade mig åt mindre intelligenskrävande saker. Fotograferande t.ex. eller snickra på huset, eller jaga vettiga aktiefonder osv. osv. Nä, bort med sinnesslöa aktiviteter och in med lite mer krävande saker. Ska dessutom försöka att aktivera mig lite mer på lediga helger, kanske rent av gå ut och kolla på band eller åka och hälsa på lite släkt och vänner. Finns mycket att göra bara man börjar fundera lite!

Ha en fin kväll, nu rockar vi! ;)

Hej:) måste bara börja med att hålla med sofieJ: det du skrev Proffset var verkligen huvudet på spiken! jag drack igår (lite mer än vad jag hade planerat men ändå relativt lugnt, har inga minnesluckor och mår okej idag) och jag tänker nu att det faktiskt var totalt onödigt. precis allt med kvällen igår hade varit lika (i allafall nästan) roligt utan alkohol förutom 10-15 minuter på dansgolvet nånstans runt klockan 23 då jag vet att jag inte hade njutit av låtarna och dansandet på samma sätt om jag varit spiknykter. men förutom dessa stackars minuter hade jag uppskattat allt lika mycket igår men sluppit att känna mig seg idag.
nu zippar jag mineralvatten och väntar på att sambon ska laga klart middagen och tänker att det inte kommer bli alls svårt att sluta dricka så ofta som tidigare. Fast vis av erfarenhet vet jag att den känslan kan ändra sig snabbt.... MEN, idag skall jag inte dricka en droppe och det känns bara bra!
(förlåt för hurtfriskt skrivet men jag skriver ju för min egna del så då får det bli både deppigt, klyschigt, pretto och hurtfriskt för jag och mitt liv är ju faktiskt allt det där och mer i en salig blandning.)

Du har nu fått veta av socialtjänsten att en vårdnadsutredning skulle falla ut till din fördel. Deras ord är färskvara, om du väntar för länge kan du inte vara säker på att resultatet blir detsamma.

Jag kan förstå att du tänker på barnens vilja och att de kanske just nu har det ganska bra hos honom men du vet ju att det bara är en tidsfråga innan det förändras.

Om du avvaktar för länge kan det hända att andra personer gör utredningen, att din situation är förändrad. Du kanske har sämre ekonomi, har blivit ovän med någon som kan tänka sig att vittna till hans fördel eller så.

Hur ska du motivera att du inte agerat tidigare om du anser att han är olämplig?

Om du hänvisar till hur det var när ni bodde tillsammans kommer du att få förklara varför du överhuvudtaget lät det gå så lång tid innan du "tryggade barnen".

Om du inte hänvisar till det du själv upplevt kan det vara svårt att finna argument för att du ska ha vårdnaden när han har haft de såpass mycket under en lång period utan problem.

Risken blir att du ses som problemet istället för han.

Jag skriver inte detta för att skrämma dig eller för trycka ner dig utan för att jag har egen erfarenhet av att vänta för länge.

Vad som är sant och falskt , rätt eller fel spelar tyvärr väldigt liten roll vid en vårdnadstvist. Du kan ha en hur stark historia som helst, domaren kan sitta tårögd och lyssna på dig men när det kommer till att döma så är det bevis och yttrande från socialtjänsten som gäller. Då spelar det ingen roll om alla i rättssalen "vet" att du talar sanning så länge du inte kan bevisa, inte bara att du talar sanning, utan också att han är olämplig och att du är lämplig.

Hur lämplig man anses vara som förälder om man låter barnen vara med en man av din ex kaliber är omöjligt att veta då den bedömningen varierar utifrån vem det åligger att uttala sig.

Om du väntar för länge kan det bli svårare att få igenom dina krav. Att barnen kanske inte förstår grunderna för dina handlingar är inget du ska oroa dig över. Det finns en orsak till varför man inte blir myndig förrän vid 18-års ålder. Vi föräldrar måste acceptera att våra beslut möts av oförståelse och protester ibland.

Mitt råd är att du tar striden nu, direkt, när du har socialtjänsten på din sida och innan det har gått så lång tid att du inte utan risk för att själv bli ifrågasatt som lämplig kan hänvisa till dina egna erfarenheter.

Du låter inte barnen vara vakna hela natten, äta godis istället för middag oavsett om de blir arga. På samma sätt måste du fatta beslut om barnens psykosociala situation oavsett om de uppskattar det eller inte.

Att du ansöker om ensam vårdnad betyder ju inte att du tar ifrån barnen deras pappa. Att han får endast helgumgänge betyder ju inte att han inte kan ha dem mer, bara att han inte kan kräva mer.

Lycka till!

Stor Kram/Lilleskutt

En annan värld och jag ska hitta den i djupet av mig själv. Först då är jag mottaglig att se den konkreta som finns framför mig. Fokus bort från den värld som jag inte vill vara en del av, men måste. Det finns en dag fylld av glädje. Vet att den kommer, även om det känns tungt emellanåt. Ska försöka blåsa liv i hoppet. Jag ska leta, lyssna in mina medmänniskor, som också när drömmar i sitt inre. Tänker tankar som inte uttalats högt. Jag har en dröm om ett liv där våra inre förenas hand i hand.
Förresten godmorgon på er :) Tillåter mig att vara flummig här :D
5 veckor idag tror jag det är. Ha en underbar lördag där ute.

Läste en "äldre" tråd här, som berörde mig djupt. Personen har verkligen skrivartalang. Det var så sorgligt. Personen blev konfronterad på sitt jobb och en behandlingsplan gjordes upp. Så långt allt väl, men sen kom massa konstiga beslut av indragande av fri arbetstid, bortplock från roligt projekt som sköttes bra. Det var här jag började bli så arg och ledsen. Varför sparka på den som ligger? Straffa för något som ska ses som en sjukdom? Tänk om det hade varit en annan form av sjukdom? Hade man gjort samma sak då? Inte undra på att människor drar sig för att söka hjälp. Det var min rädsla. Är min rädsla. Tänk om någon får för sig att barnen far illa, trots att jag jobbar med mig själv? Är nykter nu och kämpar med att så förbli. Läste någon annanstans om någon som blev "straffad" långt senare, trots flera månaders nykterhet. Det känns som det råder stor okunskap och att en gammal syn alltjämt verkar råda i människors sinnen. Varför tillåter vi detta? Vi förtjänar en tillvaro där det underlättas, så att vi får tillbaka glädjen igen. Jag undrar så hur det gick för personen. Hoppas på att empatin vann. Så klart att tilliten får sig en rejäl smäll. Men alla förtjänar en andra chans. Kanske t o m en tredje och en fjärde. Här är det dock upp till motparten. Var gränsen går. Vad man kan och vill leva med. Här handlar det om kärlek igen. Att älska sig själv, men även sin medmänniska. Det kan man göra på många bättre sätt än de jag läst om.

Det är inte så kul att kämpa när ens partner kör på precis som vanligt, helt oförstående. "Det är väl bara att du dricker lite mindre?".
De fattar inte helt enkelt. Jag tror att... "it takes one to know one" passar bra här.
Har man inga problem med alkoholen så kan man omöjligt leva sig in i en missbrukares situation. Att man haft en jobbig bakfylla är inte samma sak liksom.

Det är därför det är så skönt att lufta sina tankar här och jag kan tänka mig att det är samma anledning till varför folk söker sig till t.ex. AA.

Alkoholfri öl... njae, vettefan om jag vågar dricka det faktiskt. Är rädd att det ska trigga igång något, eller att jag ska få ungefär samma känsla som med folköl, att man liksom lurar sig själv på något vänster. Man håller ölsuget något dämpat, men det är inte "the real deal"...

Kämpa på! :)

om det är ett reellt beroende- eller missbruksbeteende... Det har ju lite att göra med hur ofta, mängd och vad som händer att göra. Vilka konsekvenser det får för honom själv och andra. Klart är ju att du, din dotter och han inte har samma uppfattning kring detta. Han har medgivit till viss del och under en tid dragit ner konsumtionen för din dotters skull. Kanske ligger kärnan just där..? Om en person med missbruks- eller beroendeproblematik ska sluta så måste han vilja själv, för sin egen skull, om han ska ha en chans att klara av det på riktigt. Det låter kanske inte som om sambon är riktigt där..? Tänker också att det kanske finns andra orsaker till att han inte vill fortsätta relationen, skäl som han kanske inte vill/vågar berätta, och då finns detta konkreta att "skylla på".

Alkohol är ju en stor del av vår sociala kultur och det är därför någonting som alla måste hitta ett sätt att förhålla sig till. För människor med ett "normalt" drickande så innebär ju alkoholen många positiva saker, men det är ju svårt för människor som har ett problematiskt drickande att ständigt utsättas för alkoholen i sociala sammanhang.

Jag hoppas att det går bra för din dotter, att hon finner sig tillrätta med sitt nya jobb, att hon hittar vänner som hon kan umgås med. Förstår ju att hon är både chockad och förtvivlad just nu och hon har tur som har en mamma som står henne nära och kan stötta henne nu när hon har det svårt.
Vet inte om det jag skrivit något som kan vara till någon hjälp för dig, men jag hoppas i alla fall att det går bra för er.
Lycka till.

Jag känner igen mitt eget tankesätt, men blir fortfarande förundrad över hur tankarna går varje gång jag tar A-time out...
Har som sagt hållt på med alkoholfunderingar och uppehåll sedan 2006 ungefär, vilket är anledningen till varför jag lite ironiskt kallar mig för "Proffset". Dessvärre så har inte resultatet varit speciellt proffsigt om man säger så, hehe!

Jag ville bara önska dig en skön helg.
Konstnären

Bra gjort av dig. Jag kände sådan sorg i början precis som du skriver.
Men jag kan lova dig att det avtar mer och mer, nu efter 5 månader är
det inte ofta rösten viskar, ta ett glas vin. Jag är som du allergisk
mot alkohol och jag har accepterat oxså. Varför ska man känna sorg efter
ett rus som aldrig infann sig i slutet av min drickakarriär, tvärtom blev
min ångest värre och värre ju mer jag drack. Denna hemska ångest har promenerat
iväg, vart vet inte jag, men den har lämnat mig och gud vilken frihet.
Men jag hargått och blivit beroende av bakelse, jag har sådant sug att det
slinker ner en nästan varje kväll. Men jag är ganska smal så jag fortsätter
väl ett tag till. Jag har ju oxså hund och hon har varit med mig både i vått
och torrt.
Önskar dig en fin kväll
Konstnären

Ja nu är det sex dagar som jag inte har druckit en droppe alkohol och visst känns det bra, men idag kände jag också lite sorg - Ska jag aldrig mer få sitta där med mitt vinglas och dricka ett gott vin? - Nej, det ska jag inte för jag klarar inte av det utan dricker då varje kväll och minst en flaska varje kväll. Det kan ju vem som helst räkna ut att det inte är bra för kropp o själ att dricka så mycket och ofta, så jag ska aldrig mer dricka vin, punkt o slut! Jag är allergisk mot alkohol och då kan man inte dricka det. En person som är nötallergiker skulle ju aldrig få för sig att äta nötter. Det är bara att välja, är man allergisk så är man.
Jag är en beroende-person och när jag hittar något som triggar belöningssystemet, så fastnar jag direkt i det. När jag var rökare så rökte jag nästan 2 paket om dan, när jag dricker så dricker jag alldeles för mycket och ofta, när jag äter så äter jag för mycket om jag inte låter bli kolhydraterna, då kan jag hantera det lite bättre. Tyvärr har det också varit så att när jag älskar en person, så älskar jag alldeles för mycket och blir därför oftast sårad. Så nu har jag valt sen många år att leva som singel med mina vovvar istället.
Fredag kväll och Sverige har just vunnit ishockeyn mot Schweiz och dessutom tagit ett silver och ett brons i skidor. Man får hitta små glädjeämnen varje dag och jag blir glad när det går bra för Sverige i OS.

Dina ord har klistrat sej fast i mitt huvud och gett mej en rejäl tankeväckare!!
Så har jag egentligen aldrig tänkt. Har nog egentligen bara druckit tills det blivit kul.. (Och tyvärr ibland gått över till okontrollerad ilska vilket skrämt mej... detta händer dock inte varje gång som det nog framkom som i mitt tidigare inlägg )

Detta blir mycket intressant att prova framöver!!!
Det är precis sådana tankar jag är på jakt efter, det kommer hjälpa mej det är jag helt säker på!!

Och till dej teaterapan: lycka till ikväll. Var stenhård så kommer det nog gå helt strålande!!!

för era ord. Det är nyttigt att läsa och skriva här, man måste stanna upp och fundera ett extra varv. Jag har haft en kämpig vecka med mycket arbete, och trots stressen har jag inte druckit sedan jag skrev sist (4 dagar). Jag är lite stolt, men har också nästan givit upp vid några tillfällen. Känner mig mer alert och klarare i huvudet, hjärnan fungerar bättre än den brukar. Skönt.

Idag nu utmaning: fredag och alla hjärtans dag. God mat och dryck med de man älskar. Orkar jag hålla emot? Jag tänker att jag ska bestämma hur jag vill ha det (bestämma mat - till alla, och dryck till mig själv - tror det blir alkoholfri öl, det har funkat tidigare för mig). Hustrun lär dricka öl.
Och jo, jag har pratat med min fru och hon förstår och vill nog hjälpa, men... vi har ju ett invant socialt mönster som inkluderar mycket alkohol, så det finns ju outtalade och uttalade förväntningar som inkluderar alkohol. Det är en betydande förändring för henne också, även om hon inte ändrar sitt beteende. Och det stör mig, och ger mig ytterligare ett skäl till att gå in vår gamla gemenskap: inte störa vår relation med att ändra saker och ting.
Det finns också ett "vargen kommer"-beteende: Jag har ojat mig över hur mycket jag dricker, vi dricker och hon dricker i flera år. Och så slutar jag en vecka eller så, men sedan har jag börjat igen. Och det är som vi båda tror att jag kommer att komma "tillbaka", precis om jag gjort förut... Nej nu blev jag lite deppig, nu får jag gaska upp mig och hålla mig till min plan. En dag i taget.

Trevlig helg
/Tinhad

I och med att ni var separerade ett tag så har ni ju startat om på en ny kula.
Man kan inte gå och älta det som har varit, att ni blev ihop igen betyder att allt gammalt är raderat.
Vet ett par där killen gick och var svartsjuk på hennes fd.killar, och var rädd att de skulle ha någon sorts företräde till hans tjej.
Jag sa la ner, ett förhållande är inte någon form av äganderätt till en pryl eller en person, man vårdar en tvåsamhet.
Om du inte förtjänar den andres kärlek så kommer du att upptäcka det,
och då finns det två saker att göra en uppsträckning eller en handräckning.

Se till att den andre blir behandlad som din prins eller princessa, eller sök dig en ny väg, den som söker sig tvättade kläder och lagad mat på bordet borde flytta hem till sin mamma.

Det finns skyldigheter i ett förhållande också. Inte bara förbrukning av varandras förtroende.
Vilka de är, är upp till var och en att upptäcka själva.
Det finns inga generella regler för hur ett förhållande ska skötas.

Berra

Försök att tänka bort det där om att kunna dricka igen. Oftast funkar
det inte, för mig som har försökt många ggr. så blev det en chuts ner
i ångesthålan igen. Kan bara prata för mig själv, jag tänker inte testa
fler ggr. Har nu hållt uppe drygt 5 månader och så får det bli.
Suget är numera som en västanfläkt och fullt hanterbart. Bara känslan
att vakna och sovit en naturlig sömn är underbart. Jag ser numera bara
nackdelar med alkoholen och vad den kostat mig psykiskt, fysiskt och eko-
nomiskt.
Ha själv en bra alla hjärtans dag
konstnären

Kan bara instämma med dig.
Konstnären

Har läst mera, men litteratur av den goda sorten. Som jag ser det har jag två val. Acceptera min tillvaro eller göra något åt den. Jag är trött på mitt jobb, men har inte råd att börja plugga. Relationen är inte vad den borde. Har inte varit på länge, men vi har 2 barn och inget vidare trygghetsnät omkring oss. Det är i stort omöjligt att få tag på hyresrätt här. Maken har också tyckt att tillvaron varit mycket trist på sistone (det skulle ju bli bättre...). Alltså, det blir till att acceptera tillvaron just nu, ett tag framöver. Och hoppas på lottovinst ;) Ja, just det, man måste ju köpa lotter för att ha chans att vinna. Vill inte lägga mina pengar på det. Hmm, komma på en bra affärsidé kanske. Tänka, tänka, tänka. Ute är det sol iaf. Skönt!

Tänkte precis som Mulletant skriver- ge det tid, gå på din magkänsla. Grubbla, se och hör ett tag- var lyhörd och följ sedan ditt hjärta och din magkänsla precis s du gjort tidigare. Kom ihåg att kärlek inte kan köpas för pengar!! Det kommer barnen att inse tids nog- var den goa/bra mamma du är på ditt vis och efter dina förutsättningar.
Håll ut- en dag i taget!
❤️kram

Fy vilka tunga dagar jag haft, sovit/vilat så fort jag fått tillfälle. Känner att kroppen behöver det- försöker lyssna på den. Vi hade ett mycket bra samtal häromdagen, min ex-sambo och jag. Han ringde och ville prata så vi hade ett telefonsamtal på 3 timmar. Vi grät, vi anklagade, vi var resonabla och lyssnade på varandra- summa ett bra samtal där jag fick lätta mitt tunga hjärta och där han var väldigt öppen och förstående. Det har nu blivit verkligt för honom- han saknar mig och har kommit till insikt hur han han behandlat mig och hur dåligt vi vårdat vårt förhållande. Jag sade vänligt men bestämt att jag önskar för hans egen skull och för barnens skull att han nu tar själslig hjälp och tar tag i sina problem och börjar leva. Han ville veta/höra vid ett flertal tillfällen om det fanns en chans att det kan bli vi igen- jag svarade varje gång att som jag känner nu så blir det inte vi. Jag vågar inte gå tillbaka som det är nu utan att nåt rent konkret har gjorts- inget skulle förändras om jag gick tillbaka. Vi skulle inom en snar framtid hamna i samma negativa spiral nedåt igen. Jag klargjorde att jag inte kan hjälpa honom med han sömnsvårigheter, hans alkoholproblem, hans sociala fobi mm men jag kan försöka hjälpa honom till hjälpen. Bollen ligger hos honom- detta är helt och hållet hans egna ansvar. Jag har förstått mer och mer att varje människa har ansvar över sitt liv- så självklart. Förut höll jag på att gå sönder inuti när han mådde dåligt- idag känner jag mig lugnare i att det inte är JAG som står ansvarig för hans välmående. Känner mer acceptans över situationen, förstår att detta är en sorg man måste gå igenom- så även han. Ser det som ett friskhetstecken att han tillåter sig att sörja- men jag hoppas verkligen att han tar proffessionell hjälp och släpper in sina vänner.
Trots att jag idag är glad över att jag inte rycks med i hans uppvaknade och hans önskan om ett VI igen så är jag då ledsen över att min familj är trasigt- på riktigt. Tänker mycket just nu på saker som jag gjort " för sista gången"; pussat honom, älskat med honom, sovit i min sköna säng mm, mm. Trots tårarna som nu trillar påina kinder så säger min magkänsla att håll ut, du är lugnare nu.
Tänk att en dag som denna, alla hjärtans dag, kunde kännas så tung. Längtar tills i morgon när den är över!
Är bjuden på middag hos en kompis i kväll- känner mig väl inte som världens roligaste direkt men jag ska dit och umgås på mitt sätt. I morgon ska jag på körövning- en heldag med sång- det vet jag att är bomull för själen.
Skickar en stor varm kram till er, som vill ha en, på alla hjärtans dag.

Så klart att du måste göra det på ditt sätt för att få sinnesfrid. Tiden går bara så fort. Det har tagit mig 10 år att bearbeta klart min relation till alkohol (som aldrig varit riktigt sund). Men jag håller tummar och tår över att det blir som du vill.

...att tänka så här: Det som jag tycker är roligt och mysigt ihop med alkohol... hur kul är det UTAN alkohol? OM svaret är "inte så kul", så varför göra det? Jag menar om det enda som får tillfällena roligt är alkohol, då är det inget att ha.
Försök att hitta något som du tycker är roligt och givande utan alkohol, då kommer du inte att sakna den.
Om du förstår hur jag tänker?