Senaste kommentarerna i forumet

Läst din tråd. Blir rörd och varm i hjärtat. Av din berättelse. Jag läste också att genom livet ramlar vi i vattnet ibland. Trots skyddsnät, flytväst, simring, Simma eller sjunk! Hjälp. Det jag tänker på är att vi håller på att lära oss att simma. Trots kallsupar, kramper, och alkoholen drar oss längre från land. Så simmar vi för livet. Att meditera och yoga tänker jag är som att lära sig flyta på vattnet. Man får vila och molnskåda.
Vi har många gemensamma beröringspunkter.
I morse spelade jag Beatels låt "Let it be" ett bra mantra när man vill byta låt i sin hjärnas reportoar.
Önskar Dig en fin dag! Och alla som går i simskola.

Ja, du kommer att greja det! Tänk vilken skillnad det är egentligen mot när du började skriva här. Känns som om du gått från klarhet till klarhet.

Hmm, tänkte komma med en massa goda råd, men det går inte så bra för mig heller just nu. Förstår verkligen känslan av att man vill skjuta upp starten. Men tycker ändå att du ska starta nu. När jag slutade för ett år sedan efter att ha haft ungefär samma dryckesmönster som du var det så skönt på nåt sätt. Jag bytte ut det mot alkoholfritt. Och var nära att halka dit nån gång, men sen hade jag lämnat mönstret och det blev en vana att inte dricka. Väldigt skönt! Sömnen blir ju helt förstörd av alkohol. Jag vaknade också vid 2-3. Men nör jag slutat kunde jag sova en hel natt igen.
Det är svårt där i början, men det blir lättare och lättare.

Trötthet, ja det är då jag också vill dricka. Vissa härinne har berättat hur aktiva de blir med alkohol och får en massa gjort. Inte jag, jag söker ro. Läste i forskning och framsteg att vissa människor inte får ett dopaminpåslag av alkohol, istället får de en lättnadskönsla. Tror att jag hör till den kategorin. Så jäkla dumt egentligen att försöka bota trötthet med alkohol, för den förvärrar ju bars tröttheten.
Bra att du reflekterar härinne!

Var håller du hus? Vi är bjudna till Vilja på frukost.

Kommer gärna förbi på frukost, Vilja!
Och tack alla ni andra för uppmuntrande ord.
Går sådär med alkoholen just nu. Lite tillbaka i smygdrickandet. Inte som förr, men inte sunt heller. Varför? Jag har ju årsdag snart. Och med tanke på den senaste månaden blir det svårt att fira ett år. Måste verkligen skärpa till mig igen.

Kan inte annat än le litegrann. Just det där med träning varje dag trodde jag ändå var något som folk var stolta över. Och om nån skulle upptäcka att du tränar varje dag, så skulle det ju vara en likasinnad :-). Tror dessutom att folk är lite mindre intresserade av vad andra håller på med än man tror. Självfixeringen är rätt utbredd både här och där.
Var nöjd med dig själv. Skulle gärna ha ett träningsberoende själv... Och gå och malla mig på gymmet :-). Du har ett mycket sundare beroende nu i alla fall.

För att jag glömmer.
I tid till jobbet.
Sörplar kaffe.
Lite småskakig och lite hjärtklappning. Lite huvudvärk. Plufsig. Med trött röst. Hoppas jag får jobba ifred i någon timma.
Känner mig iaf nykter nu, och just idag är jag inte rädd för att någon ska ana ngn alkoholdoft.
Ledsen och ångest. Vad sa vi egentligen till varandra igår?
Hade bråken undvikits om jag var nykter?
Dåligt samvete.
Har lovat barnen pizza till middag. Direkt efter jobbet.
Bryta vanan att innan jag kommer hem svänga förbi bolaget och köpa vin.
Bolaget har öppet till åtta. Sedan blir det lugnt.

Bra att hålla sig nykter på vardagar!
Jag håller mig till max en flaska vin på vardagar, och brukar tillåta mig plussa på med någon öl på helger. :-/
Tragiskt

Bra att hålla sig nykter på vardagar!
Jag håller mig till max en flaska vin på vardagar, och brukar tillåta mig plussa på med någon öl på helger. :-/
Tragiskt

hänga med. Idag är det inga problem för mig, jag lyckades få in en rutin att vara nykter på veckodagar.
Men imorgon blir det jobbigt...
Vi får se.

Först och främst, starkt jobbat med 11 mån nykterhet. Jag kan absolut inte tänka mig att du är tillbaka på ruta 1. Hittade en gammal artikel i Forskning och framsteg som beskrev hjärnans belöningssystem när jag googlade på det http://fof.se/tidning/2007/6/beroenden-darfor-ar-de-svara-att-bryta
Kanske inte den mest aktuella, men intressant ändå.
Jag tror verkligen att den där tanken att nu är det kört är farligare än själva återfallet. Men jag vet inte heller.

Vill sända en hälsning till dig - känner igen mig så mycket. Jag har också druckit - först för att det var gott men sen för att jag inte "vågade" sluta. jag blev som helt tokig då av abstinens. Nu är jag inne på min 25:e dag som helt nykter - känns otroligt härligt. Tack för att du påminde mig om denna kamp. När det gått några dagar - (i mitt fall) är det så lätt att man börjar "glorifiera" och försköna alkoholen och att få unna sig en härlig fylla.
Vad duktig och framförallt stark du är som har klarat att bryta den onda cirkeln - helt på egen hand dessutom! Vilken livskraft det finns hos dig. Jag har min tråd under "det vidare livet". Min tråd ligger säkert också helt fel - men jag var så trött på mitt drickande och självmedicinerande -att jag la den där ;)
Jag tar en dag i taget - och det har gått bra hittills. Idag ska jag fylla på hos rådgivaren med Antabus.

Jag var också så rädd att söka hjälp utifrån - men är glad att jag vågade. Stödmedicin har varit till en stor hjälp för mig nu i början av min nykterhet.
Nu har jag samtal med en rådgivare och ibland träffar jag läkare. Tar även blodprover. Då ser jag svart på vitt att mitt arbete i nykterhet ger utdelning - på leverprover/ blodprover. Medicin som Campral och Nalterexon tar bort en del av "suget" efter alkohol - och så tar jag Antabus 2 ggr/vecka - vilket hjälper mig mot återfall.
Stor kram till dig och grattis till fina nyktra dagar! Nu tar vi tillbaka livet!
Kram och kraft!

Tack Li-Lo för info och klargöranden här som också jag tar till mig, tex det som handlar om åsidosätta egna behov.. Själv hamnar jag lätt i det, i relationer som kräver det. I övrigt är jag inte extremt medberoende, men medberoende yttrar sig tydligen också olika hos olika personer förstår jag. Ofta levde jag singel kanske pga oförmågan att ta mig rätten att vara den jag är och ge mig det jag behöver (i en relation). Kärleken tillslut gav mig modet att gå in i en relation på riktigt, dock var hamnar jag? Hos en man vars beroendeproblematik passar som hand i handske med min otjänligt förmåga till självundsättande..

Det går väl bra. 24 dygn nu va? Jag känner precis som dig faktiskt. En slags lunk har tagit vid och jag känner inte riktigt att jag har nåt nytt att tillföra här jag heller. Det finns så många som uttrycker sig helt fantastiskt och sätter fingret på exakt hur det känns i olika episoder. Jag är inte en av dem. Så jag läser mest istället. Lyssnar in. Snussuget är fortfarande värst. Och vilka mål jag ska ha i framtiden. Det är svåra tankar. Har ju någonstans ett hopp att det ska kunna funka utan hela helgen-fyllor med 10-15 öl eller 2 vinare per dygn. Att bli måttlig. Men, jag skyndar långsamt. Inga orimliga beslut och är fortsatt ren hittills.

Jag tog tag i allt och har pratat med min man sagt som jag känner. Han söger att han ska börja på alkolbehandling via sitt jobb men jag vet inte om det är försent. Och det sa jag.
Tänker att vi måste prata med familjerådgivningen oxå. Så får vi se hur jag känner.
Men ett steg iallafall även fast jag inte vet åt vilket håll jag går.

Jag är långt ifrån fri men det är min önskan. Vill att du ska få känna dig fri. En dag kommer vi att vara det. Varje dag räknas och du har kommit längre än vad du tror. Varje dag är en seger utan hen. Ibland faller man ner och kanske kommer det att hända även dig. Kan inte hålla räkningen på hur många gånger jag har valt att falla men det är en stor skillnad när man en gång har kapitulerat för vad hen tar. Tror fortfarande att hen har något att ge mig och låter jag den tron bli för stark faller jag igen. Vill inte urskulda mitt beteende men mina återfall blir aldrig långvariga tack vare min insikt som du också delar. Man ska vara trogen sig själv och inse att ett återfall är inte är en anledning att falla ännu djupare men inte heller en anledning att inte försöka på nytt. Inser att jag främst skriver detta för min egen skull och jag ber om ursäkt för det.
Tror att det kommer att gå väldigt bra för dig och jag är med dig. Det är som att lära sig att cykla. Ibland faller man ner men då gäller det att komma upp igen så fort som möjligt.
Tror att du kommer att klara det här men om du någon gång som jag har gjort faller ner. Så upp på cykeln igen. Sparka inte på dig själv för då har hen dig i sitt grepp. Du är vacker och du hjälper mig och alla andra som precis som oss försöker hålla oss ovan på cykeln. Låt oss cykla länge och en gång få känna oss fria.

fundera om jag umgås med fel folk? Om jag tycker att det är så trist.
Mina bekanta dricker ofta väldigt lite, så jag retar mig inte ens på deras drickande, men väntar ändå tills de går hem.
Jag drog ner väsentligt nu på alla såna bjudningar. Fixar bara de som jag verkligen måste, släkten osv.
Jag blev motiverad efter släktkallas i december, där jag blev totalt borta, stressnivån var otroligt högt och jag tappad kontrollen fullständigt.
Efter det vågar jag säga "nej" oftare och kan stanna hemma med min bok och te :)

att jag har samma problem med mina föräldrar. Jag älskar de hur mycket som helst, men de är emotionellt instabila, fokuserar på negativa händelser, sjukdomar osv. Jag upptäckte att när jag ska ringa till mamma måste jag dricka 2-3 glas vin innan, då funkar det. Om jag ska träffa dem, mår jag hemskt dåligt och har ångest 2 veckor efter.
Jag försöker lösa problemet med att ringa genom att välja bättre dagar/stunder, när jag känner att jag klarar av det. Jag blockerar alla deras negativa kommentarer ( t ex "du är en dålig dotter, du hälsar inte på oss") och tänker att de inte har rätt att anklaga mig och det är inte bra att säga så till någon som man älskar. Men allt är så himla svårt. Samtidigt kan jag inte säga att jag får dricka för att det är så. Det är ingen anledning. Jag kan inte ändra dem. Jag kan bara ändra mig själv.

Jag skrattar igenkännande. Andras förväntningar och ens egna. Dricker innan för att bli lite lugn dricker oftast måttligt under festen, men kan ta ett glas när jag kommer hem. För att varva ner....
Att inte dricka på bjudningar där andra dricker då kan jag reta mig på hur människor förändras och jag vill helst att de skall gå. Det är som antingen eller. Det blir lite knepigt det där hur man skall umgås...

Hur mår du? Hur går det?

Efter att ha märkt att jag mår bättre och får dopaminkick efter träningen började jag träna fem dagar i veckan.
Sista månaden går det riktigt bra, jag tycker att det är jätteroligt.
Men jag kom på att jag har en typ av beroendebeteende :)
När jag drack försökte jag att handla på olika system för att folk skulle inte märka att jag köper en flaska vin nästan varje dag.
Nu har jag kort till två gym, så att folk inte ska märka att jag tränar nästan varje dag, lite överdrivet.
Varför är det så viktigt för mig vad folk tror om mig?

Ofta önskar jag att nån expert kunde komma och ge svar på frågor här. Jag tycker att det är svårt att hitta vettig och bra information. De flesta böcker i ämnet är självbiografier känns det som. Hoppas du fort kommer att få må bättre igen. Var rädd om dig.

te också :)
Kom på en sak. När vi ska ha bjudning eller vi ska gå ut och träffa folk, blir jag så himla stressad, nervös osv. att jag måste dricka innan.
Tyvärr slutar det att jag blir packad till slut och somnar. Ofta har jag tur och ingen märker, somnar efter att gästerna har gott. Men in te alltid.
Ofta tycker min man "du var en underbar värdinna", ha ha.
Jag testade att ha bjudning och inte dricka alls. Vilken mardröm. Jag sitter bara och väntar tills gästerna går hem. Och jag kan läsa min bok.
Så, det är kanske så att jag borde avstå att umgås med folk på det sättet just nu? Varför ska jag göra det om det väcker så många negativa tankar?
För att uppfylla andras förväntningar?

Ännu en dag i nykterhetens tecken. Försökte medvetet "andas lugnt" på jobbet när tempot går på högvarv. Tänka att "inget blir bättre av att jag stressar upp mig och blir helt hispig". I morgon ska jag fylla på med Antabus hos rådgivaren. Veckorna i mitt liv är verkligen så stressiga. Jag förstår varför jag har självmedicinerat med alkohol för att lugna ner mig. På det sättet kan jag sakna ruset. Att bara få "koppla bort" gå in i en bekymmerslös bubbla för några timmar. Men priset är ju inte värt det. Jag är säkert bara trött och överansträngd. Idag var jag också ute och lufsade efter jobbet. Försökte skaka av mig alla oroliga energier. Det hjälpte rent fysiskt - men jag är så trött - i huvudet. Sitter och spänner ihop käkarna. Känns som om jag har lite hjärtklappning. Jag får ta en atarax ikväll för att komma till ro.
Ibland orkar jag inte med allt - dagarna är så långa. Jag ska inte gnälla men - jag ser inget slut på alla dessa stressdagar - kanske borde byta jobb - hur lätt det nu är...
Hoppas er dag varit bättre än min - med mindre stress och mer närvaro och lugn. Förstår ju att alla nyktra dagar inte heller kan vara fantastiska.
Kram och kraft - i morgon blir en fin dag!

Finns det jobb som inte är stressiga?