Senaste kommentarerna i forumet

Berra för att du får mig att minnas. Idag ska jag vara nykter oavsett vad som än händer för till den ångesten vill jag inte tillbaka.

..att hjärnan inte hinner med att registrera allting, allt man säger, allt man gör, och de intrycken man får under kvällen.

Ibland så "fyller hjärnan" i de händelser det finns luckor i, och det blir inte direkt sammanhängande.
Till vissa saker finns det logiska förklaringar, till andra verkar det vara en rent nonsens.
Ens inre tankar som bara var en tanke, kan ha varit en verklighet, eller?

Och sådant som den inte registrerade, bara en sådan sak som att reflektera på minspel, om någon t.ex visar ett förakt med hela sitt ansikte,
så är det inte säkert att man har reagarat på den alls, utan bara kör på som vanligt...
Eller tvärsom, man överreagerar och frågar varför du ser så j-vla sur ut då?
Ja, vilket gjorde jag nu då..?
Kommer jag ihåg, eller är det bara ett hjärnspöke?
Vad är sanningen, hände det något eller inte, borde jag ha reagerat?, hur uppfattade min omgivning mig?

Såg någon när jag halkade på dansgolvet, eller välte ur någon annans öl på bardisken, eller när jag drack ur någon annans glas?
Om de såg, visste de att jag gjorde det med flit, eller inte, gjorde jag det med flit???
Kom svaret från mig att jag gjorde det medvetet bara för att skojsa till det, var det roligt, uppfattades det som roligt?
Var det någon som skrattade, åt mig?

Det gick väldigt mycket pengar den här kvällen, hur mycket drack jag, vad kostade ölen, vad drack jag innan vi gick ut, hur mycket blev det?
Det låg en kontokortsslip i min byxficka på 500 spänn som jag har signerat, men inte med mitt kontokortsnummer?, vems var den?
Och hur mycket blev då min slip på...
Hur kom jag hem, samåkte jag med någon?

Vem var det som blev så sur, och på vem, var det mig hon/han blev sur på?

Ja ni märker hur hjärnan får totalspel dagen efter en brakfylla, det blir mest frågor, och väldigt få svar...
Och kommer det mot förmodan upp någon minnesflash, så brukar den inte lösa något, utan tvärs om förvärra saken...
Det brukar sluta med att man sitter där och stånkar och undrar varför gjorde jag eller sade jag så för..

Man försöker byta ämne i hjärnan, och tänka på något trevligare, men svosch så kommer det över en i stora vågor igen.
Det verkar som om hjärnan försöker knyta ihop alla lösa ändar till en hel story, men det funkar ju inte när det finns stora luckor i minnet.
..och så försöker man byta tankar till något trevligare istället, pa-dam så brakar det in någon ny grej som hände under gårdagen, stön!

Det är helt sjuka tankar, och man kommer inte ifrån dem tills tiden och färskheten får dem att hamna i ett sorts bakre arkiv,
och det kan ta många dagar, och stressen över att måste möta de övriga festdeltagarnas blickar vid nästa tillfälle håller på att få en att krypa ur skinnet.

Man mår inte bra under den här perioden, eller rättare sagt man mår helt enkelt skit,
inte för att bakfyllan i sig får mig att må illa, utan det är ångesten som får mig att bli illamående.
Man har svårt att kunna koncentrera sig när tankarna flackar fram och tillbaka med ångetsattackerna, man vill helst isolera sig eller möjligen
göra fysiska saker som går per automatik, t.ex städa, klipp gräset eller måla huset, staketet etc., men det får inte kräva någon som helst motgång eller koncentration för då tappar man tålamodet på en gång.
Pratar gör man inte med sin omgivning, utan man möjligen ältar gårdagens händelser med ett muttrande för sig själv, f-n, skit också osv...
Man kan plötsligt fastna i ett pillrande med någonting helt oviktigt men som just för tillfället ger en tankeomgång som kan kännas något lindrande.

Detta kan fortgå i dagar, och isolering mot alla de andra kan vara ganska så brutal, man vill vara ifred och skämmas klart på något sätt.
Bestraffningen är total och man har oftast ingen som helst matlust, utan bara äter för att alla andra gör det.
Utmattningen kommer efter ett par dagar när man har haft det svårt för att somna, eller vaknar mitt i natten med ett ..NEJ!
Kroppen har snärjt in sig i de svettiga sängkläderna och man håller på att kvävas på både ett yttre och inre sätt.

Till slut så lovar man sig själv, jag ska absolut på inga som helst sätt någonsin i hela mitt liv mer dricka en endaste droppe med ett alkoholhaltigt innehåll, aldrig någonsin mer, inte ens titta på en flaska längre...
Jag ska gå i kyrkan, vara snäll mot barnen, och klappa gamla tanters små knähundar, och bli vegeterian, flytta utomlands, springa Marathon baklänges i för trånga träskor, åka vasaloppet på bakhala skidor, skänka pengar till röda korset, donera en njure, limma fast vartenda granbarr på fjolårets julgran osv osv ...om jag bara slipper dessa hemska ångestattacker, jag lovar!

Det går en vecka, och attackerna avtar långsamt, det börjar kännas lugnare i kroppen, och jag duckar inte varje gång jag går utanför dörren längre.
Det blev ingen som ringde och avsade sig min bekantskap, ingen som krävde mig på pengar osv osv...

Jag klarade det, tänker jag, den här gången också, tj..ooooo...heeej, leverpastej, jag är fri i sinnet, eller?

Det går några dagar till, det börjar närma sig helgen och det planeras för fullt runtomkring mig, fest??
Njae, svarar jag, det blev lite tungt förra helgen, har inte riktigt hunnit återhämtat mig ännu, butterkalle, jag?
Självklart inte, men jag tänkte nog att....., nejdå jag har inget speciellt bokat, men tänkte i alla fall att...
Äh, ska funta på det, men räkna inte med att jag ko...., nja kanske...få se..., äh men vad fan...

..och sedan är ekorrhjulet igång igen, rock'n roll se upp här kommer Berra igen, och nu jävlar ska här partas!
Black Sunday, here we go again...och allt börjar om från början igen, åååångest!

Så här såg det ut i många år för mig, i stort sett vartenda helg, och mycket värre under storhelger, semesterar etc...
Av veckans 168 timmar, var det kanske 4 timmar lajbans, 120 timmar med svår ångest, 24 timmar med lättare ångest, 20 timmar med en övergång från ångest till förväntan..
Det är 2,3% av min tid som jag tillät förstöra de andra 97,7% av mitt liv, är det en bra ekvation det?
En kul del sabbade 43 gånger mer än det smakade, jag måste ha varit hjärndöd vid det laget,
att jag inte förstod att jag körde hela min livsstil ända ner i avgrunden, gång efter annan..

Att alkoholen har den kraften att totalt förvrida ens omdöme så pass mycket, det är en av de grundläggande delar som jag funderar mest på idag.

Idag en tillnyktrande alkoholist på nya spår, som aldrig får glömma min egna historia, den är livsviktig för mina framtida val,
Aldrig, aldrig glömma att jag är en beroendepersonlighet som lätt kan falla för vilken sorts beroende som helst, bara jag får öva tillräckligt länge.

En livserfarenhet som jag har upplevt i praktiken, jag som trodde att så länge jag bara håller mig till öl, så blir jag ingen alkis..

Alkoholen är listig, lömsk och stark, undervärdera den aldrig oavsett dess koncentrationer eller i vilken miljö den drickes under.
Mängder och tillfällen är det som gör den oss alla jämlika inför, fattig såväl som rik.
Vissa åker dit tidigare, en del andra kanske aldrig....

Men jag tror ändå att det viktigaste för oss alla, är att våga ifrågasätta om mitt drickande har fått konsekvenser för mig.
Inte jämföra mig med alla andra, utan bara förhålla sig till mig själv, påverkas mitt liv av mitt drickande, gör jag små ändringar som jag egentligen inte skulle ha gjort om jag inte drack..?
Förändrar jag mitt levnadssätt så att det anpassas till mitt drickande, att jag t.ex. inte kan hämta barnen en lördagskväll med bilen?
Även om det känns som små ting, är det ändå inte bara toppen av ett isberg som gömmer sig under ytan?

Om man bortser ifrån allt det där "positiva" som man upplever med alkoholen, finns det ändå inga avkall eller negativa saker som vi har glömt bort?

Jag har inte glömt bort ångesten, den finns där och förföljer mig hela tiden, enda sättet att hålla den stången, är att fortsätta vara o-full.

Det är inte tråkigt, det var ju det här livet jag hade innan jag blev alkis, och vem sade att livet sög då?

Många tankar, och så lite tid, go'natt mina forumvänner, mina o-svettiga sängkläder kallar på mig, en annan sak jag uppskattar i nykterheten.

/Berra

Kuylenstierna gillar jag verkligen, hennes bok är kanonbra.
Här kommer en länk om det funkar till dagens inslag i TV4.
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2540837&utm_medium=…
Fenix

Hej!

Det är aldrig för sent att sluta!!! Om du är färdig med alkoholen så finns det hjälp som är helt gratis om du önskar det. Personerna som vill hjälpa dig gör det på sin fritid och helhjärtat. Vill du veta mer så får du gärna mejla mig, min adress står i inlägget ovanför.

Jag var själv påväg att dö men nu har jag varit nykter i några år och det är ett mirakel och det miraklet kan du också få.

En bra bok om medberoende är "how it works" som är Alanons huvudlitteratur. Den finns på svenska också men jag tycker att budskapet på engelska är mera rakt på. Det är bara att söka på Google på boktiteln så kommer du att hitta flera sidor som säljer den.

Såg på nyheterna ikväll där ett bidrag handlade om en studie som just publicerats. Kom att tänka på dig, Raketforskaren.
Den handlade om en långtidsstudie, där man sedan 90-talet följt personer som hade blivit långtidsarbetslösa i krisen.
Man har nu kommit fram till att fler av dom hade fått alkoholproblem, än den grupp som fick behålla jobben.

Där ser man vilka häpnadsväckande resultat lite forskning kan ge!

Hoppas för övrigt att jycken inte boat in sig hos dig. Har han det så öppna fönstret och släng ut den!

(skrev han om jycken, men det måste väl vara så eller?)

//PP

Ja, det har blivit värdefullt och väl värt att vårda.
Känner just nu själv ingen oro för det, men jag
tror det är viktigt att komma igen direkt, om det
skulle inträffa. Det som hände sist för mig var att
jag tänkte: Om jag nu kan sluta, kan jag lika gärna
hålla på ett litet tag, när jag ändå är igång.
ett litet tag kan lätt bli ett långt tag...
Kanske är det som med hästar. trillar du av och
slår dig, så upp fort som f__n igen?!

PP

Och dessutom mycket bra läsning på hemsidan. Tack för tipset!

/m

vi definitivt som den är. Inga återfall eller återsteg...
Kram!

Har haft en del tankar kring detta, och pratade med min psykolog om det sist. Ju längre tid jag är nykter, desto mer känns det som den är värd. Det är liksom som att ha ett guldägg i händerna, eller något ömtåligt. Tappar jag det och det går sönder kanske jag aldrig kan laga det mer? Typiskt svartvitt tänkande, och inget som gagnar mig. Har efter det försökt släppa de tankarna, och fick bra bekräftelse på det nu. (Inte för att jag tänker mig något återsteg (bra uttryck), känner mig helt nöjd med alkoholstatusen som den är nu, dvs noll...)
/m

Är väl vad det handlar om? Hos dig såväl som hos flera av oss andra här. Det är ju ett arbete bara det att ta tag i, och tänker att du kan kanske få lite bra tips av din terapeut? Jag har lyssnat en del på ljudböcker om det, passar bra i ämnet tycker jag, får liksom rösten och orden direkt till mig. Senast på Olof Röhlander Bli en vinnarskalle, och Sanna Ehdins Sluta kämpa, börja leva. Bra båda tycker jag. Olof Röhlander har en bra hemsida, www.upphopp.se tror jag den heter, där han skriver om mental styrketräning.

För min del kan jag nog ändå känna att ju längre nykterheten håller, så växer min självkänsla bara av det. Har liksom inget att dölja nu, ingen alkoholtrötthet, eller trögtänkthet pga vindrickande att dölja. Ingen skamkänsla över att det blivit för mycket att dricka och undringar över om jag pratat för mycket, eller sagt något konstigt osv.

Hoppas du kommer vidare med de känslorna, och starkt jobbat med dina nyktra veckor!

/m

Förstår inte helt det där med att du skulle vara annorlunda.. annorlunda från vad? ;)
Alla säger och gör saker man inte är helnöjd med!?
Har följt dina inlägg men har inte så mycket möjlighet att skriva tyvärr.
Beundrar din nyktra styrka! Go girl :)

Min kära, kära syster, så glad att hon finns, även om hon är långt borta. Pratade med henne idag och tog del av hennes klokhet. Jag befinner mig i ett mellanland och väntar på vad som händer här näst. I o f s är det full rulle på hemmafronten, så väntan är mer bildlig än konkret. Var hos terapeuten och fällde tårar. Det är så förbannat att jag inte lyckas leva fullt ut. Att jag ältar problem. Jag har det bra, egentligen. Såg ett program igår om barn med hjärncancer. Jag blev så ledsen över deras lidande. Så tappra de var mitt i allt detta de fick genomgå. Vissa obotligt sjuka. Jag grät och kunde inte somna. Alla dessa barn i världen som får kämpa för sin tillvaro p g a sjukdom, försummelse och annat. Vem är jag då att komma med mina fjuttiga, små problem med att anpassa mig till livet? Jag vet att var och en lever i sin tillvaro och sin verklighet. Likväl blir jag förbannad över att jag kastar bort något som andra skulle vara så tacksamma över. Funderade länge på om jag skulle hitta ett annat ställe att vädra mina tankar, men jag stannar ett tag till.

Jag har boken och tycker den är mycket bra.

Om någon vill läsa där.

https://www.mielenterveystalo.fi/sv/aikuiset/itsehoito-ja-oppaat/itseho…

PP

Får skylla på dotterns platta:-)

Hittade det här på nätet. Bra rader om vad som händer, och eventuellt varför man tar ett återfall. Och hur man kan gå vidare.

För eller senare kan du hamna i en situation där du trots allt överskrider dina gränser. Det är ingen katastrof, bara du har rätt inställning till det. Människor uppfattar ofta denna typ av händelser mycket svartvitt. När de tagit en drink anser de att spelet är förlorat och då ger de efter för sina begär till fullo. Det beror inte så mycket på alkoholen, utan på de allmänna uppfattningar som man kopplar till drickandet.

Om du alltså trots dina motsatta försök ändå har gått över gränsen, är det bättre att inte ta det hela som ödets makt. Det betyder inte omedelbart att "sjukdomen har återkommit", det är inte det slutgiltiga beviset på din svaga karaktär, det är inte ens en omfattande kollaps. I stället för att klandra dig själv kan du tolka det som en lärorik erfarenhet.

Det viktigaste är att du sätter stopp för drickandet direkt. Om du fortsätter att dricka i flera dagar är det avsevärt svårare att återgå till nykterhet eller måttlighet.
Känner du någon som kan stötta dig i en situation som denna? Ring den personen.
Utforska noga händelserna, dina tankar och sinnesstämningar före återfallet, så att du i fortsättningen kan undvika motsvarande situationer.
Om du inte kan sätta stopp för drickandet och inte får hjälp i din närmaste omgivning, sök vård.
Vissa gånger kommer återfall oväntat som ur tomma intet, andra gånger föregås återfallet av en allt mer spänd situation, obalans i livet och också att man bäddar för ett återfall. Individen kan omedvetet förebereda sitt återfall genom att utsätta sig för sådana frestelser som är omöjliga för honom eller henne att motstå. En del köper alkohol hem för "gäster", andra "råkar" stöta på sina supbröder, med åter andra startar ett familjegräl som lämpar sig för avsikten.

Om du noga tänker tillbaka på dina tidigare återfall, upptäcker du kanske att du någon gång gjorde sådana till synes oväsentliga drag som i fortsättningen oundvikligen lett till att du förlorat kontrollen. Var alert för sådana drag.

Lär dig att förutse eventuella återfall och identifiera sådana val och beslut som du tar som leder till farliga situationer.
Gör upp en "ruttkarta" för dig själv; en beskrivning av ett händelseförlopp som ledde till återfall. Vägskälen på kartan beskriver sådana till synes oviktiga val och beslut som ledde till att du bröt mot dina regler om drickandet.
Positiva förväntningar på berusningen spelar ofta en mycket avgörande roll när det gäller återfall. Du kan balansera dessa förväntningar genom att alltid ha med dig kortet där du listat negativa följder av drickandet. En titt på kortet i det kritiska ögonblicket kan hjälpa dig att hantera den problematiska situationen.

Dubbelt

Heja m-m hoppas du aldrig kommer före mig, så förstår du vad som hänt mig.
Bamsekram
Konstnären

Innan jag hittade din tråd här så kunde jag verkligen inte förstå hur jag kunnat må så dåligt. Men nu inser jag, alkoholen ger mig ångest, inte det jag gjort eller inte gjort eller sagt eller inte sagt. Utan själva alkoholen. Att alkohol är ångestframkallande visste jag ju men poletten har inte trillat ner. När jag var 20 drabbades jag av depression och ångest vilket jag nu inser vidmakthölls av att jag festade flera gånger i veckan. För att döva, säkert, men också för att jag verkligen gillade att dricka. Men då kopplade jag inte ihop alkoholen och ångesten. Nu, när jag inte dricker så ofta, och mestadels är fri från ångest, blir det så tydligt! Tack, Berra, för att du hjälpt mig inse detta!

Härligt m-m!
Hoppas jag aldrig kommer ifatt dig!!!
Ha det - kämpa på!

själv ligger jag på 16 och en halv :-) fyra månader nästa vecka. Visst är det skönt?
/m

Riktigt bra!5 månader är mer än en tillfällighet!!!!
Min 5 månadersdag blir i alperna v8. En riktig prövning då alpresorna brukar vara synonymt med ett högt intag!

Ha det - kämpa på!

Grattis till dina 15 veckor. Var stolt det har du all rätt i världen att vara.
På tisdag firar jag 5 månader. Inne i en bra period nu.
Kram
Konstnären

Tack PP du är en vänlig själ!