Senaste kommentarerna i forumet

Jamen, Santorini , detta med att du säger att det tog år , med ökande bruk, känner jag såklart igen mig i. Den fysiska allergin, som har symptomen sug efter mer, är progressiv, dvs ökar med tid. Alltså i början när jag drack så kunde jag " kontrollera " mitt drickande, om än få gånger. För att på slutet, inte kunna bestämma när, var, hur. Jag drack mot min egna vilja.

Så stark var den mentala besattheten. Den stundtals korta insikten, sanningen om att jag INTE kunde dricka som andra krympte, jag drack inte längre bara på helgerna utan på daglig basis.

Det är helt otroligt att jag idag fått tillfriskna, från min mentala besatthet. Den fysiska allergin är ju obotlig, men jag behöver inte dricka idag. Jag behöver inte heller kämpa, mot impulsen att dricka. Jag känner min fri idag.

Livet är livet, men jag är fri.

Helt otroligt.

Alla kan få känna såhär.

Jag vet vilken väg jag gick. Det är inget mystiskt, eller så. Jag har jobbat hårt f att komma hit, men allt som är värt något måste man jobba för. Det gick däremot fort att komma hit.

-a

Tack för pepp shiraz och m-m :) Jag ska kolla upp böckerna och Olofs hemsida. Självkänslan behöver en push. Hade jag varit konstnär, så hade jag varit fullt normal :))
I natt så drömde jag att jag var på någon form av musikfestival med syster och en barndomskompis som jag inte träffat på säkert 10 år. Överallt fanns öl. Kompisen tog en mellanöl. Syrran en stark. Jag letade efter den med mest alkohol och som var "störst". Fick då frågan om varför jag alltid ska ta den med mer alkohol och kände mig så orättvist behandlad. - Titta, din mellis innehåller 7% alkohol! Varför får inte jag då ta en starköl? En öl kan jag ju dricka. Kanske kan jag bara dricka under denna fest och sen återgå till det normala livet igen. Puh, vad glad jag var när jag vaknade!! Kanske är det ändå morgondagens Danmarksresa som spökar i det undermedvetna.
Känner dock igen känsla av orättvisa från förr - andra får ju, varför får inte jag? Så arg jag har varit och det har bara lett till att jag druckit ännu mera i smyg. Drick ni! Jag dricker minsann också!
Idag är den känslan borta, för jag har förstått att andra dricker inte på det sättet jag har gjort. Och visst, det kan tyckas orättvist, men så här är det och livet är inte alltid rättvist. Visst har jag lekt med tanken, efter att läst vissa trådar, att jag skulle kunna "unna mig" ett återfall, men det fungerar ju inte så. Unnar man sig ett återfall, så är det inte säkert att man klarar av att ta sig tillbaka och om man gör det, så kanske det blir långt senare och i värre skick än förra gången. Jag har accepterat läget. Nu gäller det att våga leva, vara en del av livet. Det finns en plats här för oss alla, även mig.

Jag vill bara skriva för att visa att det är många som läser och finns här. Skriv gärna igen om hur det är för dig nu. Här finns många kloka och vänliga personer som läser och känner med dig! Ge oss fler chanser att svara och delta i din tråd.

Karin

Förra veckan var tung, jag isolerade mig hemma, vände på dygnet och var allmänt håglös och nere. Var nära att återfalla i gamla vanor men lyckades ta mig i kragen och vända skutan rätt i tid (efter 2 glas vin 2 kvällar i rad) - vilket jag är mycket stolt över nu. Styrde även upp dyngsrytm och lite bättre rutiner för vardagen med bestämda rutiner för att sova, mat, tvätt, träning och sånt. Inte i termer av ambitiösa program, men mer hur jag på enklast sätt får en bra och skön vardag utan stress. Och det gjorde underverk! Senaste veckan har bara blivit bättre och bättre och alkoholsuget minskar i takt med att rutinerna sätter sig och att jag blir mindre stressad. Och när jag faktiskt tar hand om saker här hemma, jobbar mina 8 timmar och sover 7 tim per natt etc så finns det inte riktigt lika mkt tid att sitta och tjura över att livet är tomt och händelselöst. För inte hjälpte dedär 2x2 glasen förra veckan mot den känslan - det blev uppenbart att A inte var svaret utan bara gav ångest och dålig sömn. Och jag ska försöka komma ihåg det.

kram på er

/N

Kan bara hålla med dig. Mina tillbakablickar får upphöra. Det gör bara ont
när man påminns om allt man gjort på fyllan. Många människor har jag sårat.
Hoppas dom ser en ny konstnär i mi nu. Nej framåt ska jag blicka, ibland undrar
jag var suget och längtan tog vägen. Jag får allmer sällan besök av den lilla
rösten. Varför ska jag undra det egentligen det är ju bara toppen.
Ibland ser jag mig som en grävling som har grävt och grävt för att komma över
jordkanten, blickar mig omkring lite yrvaket, jaså tänker jag är det här livet.
Just nu älskar jag livet.
Kram
Konstnären

God morgon. Hoppas allt väl. Här är lugnt. Fick svar på leverprovet i går,
och det var utmärkt, Jiiiipi. Jag giller när levern mår bra och det ska den
få fortsätta med. Idag regn vilken jävla vinter eller vad man ska kalla den.
Som sagt var ordningen behåller vi som den är, skulle definitivt inte gilla
om du spurtade om mig.
Ha det underbar och kram
Konstnären

Du klarar det pelle. Så kan jag oxså känna att just få stänga igen. Men farligt, farligt
för mig. Jag har grunnat och grunnat, har heller ingen längtan eller sug numera, men när
det uppstår en stor grej som jag måste ta itu med nykter skulle jag önska att jag kunde
stänga av med A. Men jag tror och hoppas att dit är steget långt för mig just nu.
Men garden finns alltid med mig i fickan, har blivit min vän med tiden.
Fick brev från min läkare i går ang. mina levervärden. Så här skrev hon, du har nu ut-
märkta levervärden så fortsätt på den inslagna vägen. Bara det är en broms för mig.
Känns bra att bara betala 100 kr i månaden för min livförsäkring, kommer att fortgå
till september ett år alltså. En sak har jag märkt mot innan, jag måste vara igång nästan
hela tiden. Det var någon som skrev ETT SYSSLOLÖST SINNE ÄR JÄVULENS REDSKAP, och det
stämmer nog.
Tycker om att ha dig och m-m i hasorna. 5 månader på tisdag.
Konstnären

Har emellanåt känt mig lätt euforisk av den känsla av frihet och lätthet som fyllt mig efter att jag tagit mig därifrån. Känt att det är så skönt att det är över. Men det är ju inte över. Visst har jag fått en fantastisk frihet att kunna ha facebook igen, hälsa på mina syskon med familjer, jobba över, inte stressa hem, se på Efterlyst (där Thomas Bodström är med, som jag råkat säga att jag tyckte såg bra ut för 12 år sedan), prata med min 14-åriga dotter om hennes relationsproblem och nyfikenhet på sex...t ex. Bara sådana saker. Frihet!

Men jag förstår ju att jag fortfarande har min bindning kvar till honom. Hur jag blir stressad när han ringer eller skickar sms, känner att jag måste svara snabbt så han inte undrar vad jag gör eller blir irriterad. Det måste jag ju släppa. Det kommer nog ta ett tag. Han har nu börjat krångla med vilka möbler osv som han vill ha när vi flyttar. I princip alla nya och dyraste saker. När jag försöker påpeka att jag tycker att vi ska försöka fördela det rättvist, så är jag "bara ute efter pengar, precis som alla andra brudar"... Är inte det konstigt? Med tanke på att det är HAN som är ute efter att fördela det så att jag får det som är värt en tredjedel av det som han vill ha? Direkt känner jag mig träffad, skyldig, vill övertyga honom om att det inte alls är så, bevisa min oskuld på något sätt.

Pratade med en av mina bästa vänner igår (som vet så gott som allt om mig) som reflekterade kring att exet fortfarande är samma person, även om det har känts vänskapligt och bra den senaste tiden. Han menade att exet säkert under kortare perioder kan uppvisa välvilja och vänlighet, men att hans grundperson fortfarande är densamma och att han fortfarande manipulerar mig. Och det är ju sant! Tänk att jag behöver dessa ständiga väckarklockor för att ställa mig lite utanför och se utifrån på det som händer... Det är tur att jag har er på forumet och de få vänner irl som verkligen vet vad jag går igenom och som kan hjälpa mig att få perspektiv. Acceptans, acceptans...igen. Acceptera att det är så nu för mig och ta emot hjälpen som erbjuds... Svårt när man är van (ja, inte i relation till exet då) att vara den som har ansvar och kontroll, klara mig själv.

Har nu börjat nysta i min ekonomi, som är helt sjukt kaotisk. Har varit på ett möte hos Kronofogden för att se hur läget ser ut, vilket självklart inte var bra. Har nu pratat med min styvfar om situationen och han har lovat att lösa skulden åt mig! VA!? Helt otroligt! Vi har skrivit ett kontrakt (ja, för jag tänker betala tillbaka varenda krona!) som innebär att jag betalar ganska mycket till honom under 10 månader, så vid årsskiftet är det borta!! Blir en tuff period, men inte i närheten av hur tufft jag har haft det! En stor sten har lyfts i och med det och jag ser fram emot nästa nyår... Nästa steg nu blir att skriva ur mig ur företaget. Göra ett bokslut och se hur mycket skatteskulden i företaget kommer att bli. Min vän tyckte att jag skulle kontakta skatteverket redan nu och förklara situationen för dem, för att se hur mitt betalningsansvar ser ut. Det är ju ändå exet som har gjort alla uttag med sitt företagskort (jag fick inte ens ha ett eget, vilket jag är glad för nu) och med sin bankdosa (han tog ju min i höstas för att jag inte skulle kunna ta ut pengar vilket jag bara gjorde en gång, 500 kr som jag återförde efter ett par dagar). Har dock inte så stor förhoppning om att det hjälper, men prata med dem kan jag ju göra... Jag vet inte hur det skulle gå till att slippa det? De vill säkert bara ha in sina pengar och ser att jag också är ansvarig för företaget rent juridiskt. Antar att jag i så fall måste bestrida kravet eller polisanmäla och det vågar jag inte.

Varför? Vad är jag rädd för? Jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag är rädd för hans ilska...och rädd för vad han ska tycka om mig. Varför har det en betydelse? Varför slåss jag inte? Varför tar jag hellre på mig en skuld som inte är min än att möta hans åsikter och ilska? Kanske handlar det lite om min dubbla känsla inför mig själv också...jag har aldrig varit en tuff person, alltid varit följsam och tänkt på andra, känt att det är rätt att vara så. Att jag kunnat stå för att jag är sådan. Emellanåt så mycket att jag varit självutplånande, har fått höra det både privat och av arbetskamrater, men jag vill ju vara "snäll". Inte tyckt om orättvisor, men jag själv kan tillåta mig att bli orättvist behandlad. Alltid velat göra det som är rätt, ha politiskt korrekta åsikter, inte döma någon. Men döma mig själv, göra det som är fel mot mig själv är ok. Tänker att om jag bestrider detta, så kommer jag att uppfattas som precis det att jag försöker skylla ifrån mig och bara tänka på pengar. Trots att jag rent juridiskt äger halva ansvaret. Jag kan inte stå för det...jag vill ju inte skylla ifrån mig. Men tar jag hellre på mig hans skuld? Kan jag dra det så långt? Jag vet inte...

Hur som helst. Det är mycket att göra, praktiska saker som måste ordnas. Bra start i alla fall med pappa som kommer att hjälpa mig så jag inte behöver ha Kronofogden i hasorna i alla fall! Ett steg i taget...

Det gör du, en dag i taget och månad efter månad.

Stigsdotter! Så jävla bra! Kram från din forumsyster / mt

eller om man vill säga att tillfriskna från medberoende är en lång process. Precis som du skriver Yogi och som flygcert beskriver så bra finns medberoendet inom oss själva. Det handlar inte om missbrukaren. Viktigt att jobba med det annars är risken uppenbar att man går in i en ny relation och tar med sig samma mönster. Det är ett vanligt fenomen. Kram i all hast - jag har bråda tider just för tillfället / mt

Sen några dagar påtagligt ökat behov av beredskap mot A. Inte på grund av längtan efter berusning. Mer på grund av stor känslomässig ansträngning och en önskan att temporärt kunna få stänga av. Upp med nävarna, typ DEFCON 3. Fördelen, om man nu kan se det så, är att jag är mycket medveten i situationen. Visste det skulle kunna komma, och kan nog vänta mig att det hänger kvar. Kan säkert även bli betydligt värre en tid framöver. Vilken jävla soppa kan man tycka, när jag tänkt fira mina tre månader nästa vecka, och hade hoppats att det skulle kännas som en ljus triumf.

Vaknar i alla fall nykter imorgon, det känns bra.

/PP

Tack för din support och dina ord santorini. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag en dag når fram där du befinner dig./Tjalle

att se att du är på gång! Jag har tänkt på dej. Även jag har trillat i fyllan och slagit sönder ögonbrynet, fått blåtira och glasögonen trasiga. Minns skammen och känslan än. Du får tänka på det när det suger. Jag har också ett krokigt lillfinger som jag bröt under en annan fylla så jag behöver bara hålla upp handen framför mej för en påminnelse. Kanske därför det faktiskt går så lätt för mej nu. Förstår att du är avundsjuk på oss längre hunna men dag för dag och du kommer också hit. Fyra veckor är jättebra! Suget och tanken på att ta ett glas är signalen från vårt missbruk, hjärnans inkörda spår som är tomma. Lyssna inte, du vet att det är lögner alltihop. Stressen, sömnen allt kommer att bli bättre undan för undan, normaliseras. Suget kommer mera sällan. Ge inte upp när det är tungt, det blir lättare. Jag lovar!

Stigsdotter :-))

Är det inte nu i dagarna som det gått ett år sen vi träffades på träffen på Riddargatan ? Har haft tankar på att ev göra nåt liknande framöver ?

Kram !

Hej på er. Jag har nu varit nykter i fyra veckor. Klarade vår solsemester utan större problem. Jag trodde kanske att klarade jag det skulle det vara mycket enklare när jag kom hem. Jag fick dock någon form av reaktion när jag kom hem. Omedvetet så var jag inte riktigt lika mycket på min vakt, kände mig spänd, rastlös och nedstämd. Jag hade dessutom en hel del att ta tag i när jag kom hem vilket ökade på stressen. Som jag tidigare sagt så har stresströskeln väsentligt reducerats genom åren. Inte minst pga mångårigt drickande.

Jag har inte direkt varit nära att ta det första glaset men oerhört irriterande tankar har poppat upp i mitt huvud såsom; om jag bara dricker ett glas när jag är hemma kan ingenting katastrofalt hända...... Fullständig idiotisk tanke men svårt att ibland värja sig ifrån. Det som slår mig att så många av oss är så fullständigt fokuserade på att få en ändring till stånd i våra liv men att vår "sjukdom" gör att man kan vackla i sitt beslut från en dag till en annan. Det är under sådana dagar jag måste tvinga mig till att kika in på detta forum, kanske läsa i min egen tråd (eller andras för den delen) för att försöka ta in hur det går nio gånger av tio om jag faller till föga och börjar dricka igen.

Jag har nu, som sagt, varit nykter i fyra veckor. Det känns ibland som en evighet. Jag längtar till den dagen då det ska kännas helt naturligt att inte dricka och vara fullt nöjd med detta. Slippa att varje dag räkna hur många dagar det var sedan jag drack senast. Jag antar att det bara är att "härda ut" och att det kommer med tiden. Jag kan från tid till annan bli lite avundsjuk på många av er som lyckats vara nykter månader och kanske år. Fyra veckor känns futtigt jämfört med många av er. Jag måste lära mig att detta inte är någon tävling utan var och en måste jobba efter sina egna förutsättningar. Ta en dag i taget låter trivialt, lite som carpe diem men icke desto mindre är det väldigt tänkvärt. Om jag istället intalar mig själv varje morgon att jag ska vara nykter för återstående delen av mitt liv vet jag inte om jag orkar riktigt. Det känns för stort.

Nåväl, det finns också en massa positiva saker ju längre tid jag är nykter. Jag blir lugnare som person, jag brottas inte hela tiden med mitt dåliga samvete. Mitt dåliga självförtroende blir bättre. Visst kan jag ha viss ångest ibland men det är som en mild västanfläkt mot när jag dricker.

Jag har fortfarande lite problem med min sömn. Jag har under många år tagit en insomningstablett till kvällen. From igår har jag dock reducerat detta till en halv och hoppas sluta med dessa tabletter inom kort. Långa promenader och lite annan träning är inte heller helt fel.

Kämpa på alla ni där ute
Tjalle

Dubbel

Och därför blir jag så oerhört glad när du tar dig tid att påminna mig om allt Berra!
Att du fortsätter att dela detta med oss här, visar på din generositet. Du kunde ju lika gärna
packa allt i en kommande "bestseller" och njuta av ålderns höst ;-)

tack Berra!

//PP

Grymt bra inlägg, Berra!

*applåderar*

jag kom till insikt om att jag faktiskt fortsätter med mitt medberoendebeteende... Du hjälpte mig att se det! :)
För precis som du skriver så fortsätter jag att anpassa mig, försöka på alla sätt att uppmuntra honom och hålla honom på gott humör. För att jag är rädd för det som annars kan hända. Jag fortsätter att fokusera på honom istället för mig och barnen. Det gjorde ont, men är ju inte desto mindre viktigt och nödvändigt att se det. Annars kan jag ju inte välja att förändra mitt beteende...
Tack för hjälpen!
Kram

Det är ett namn på en sjukdom vilken som helst. Jag håller med om att det kan kännas tjatigt att kalla sig själv för något man definitivt inte vill vara men samtidigt är självbedrägeriet ett symptom och en stor del av problemet - innan man har övertygat sig själv om att man har ett problem (är alkoholist t.ex.) kan man inte ta tag i det - man lurar sig själv att tro att problemet inte är så stort. Och - det kanske det inte är, kanske är man en sådan som kan "lära sig att dricka socialt". När man sitter där påkanske man upplever att man är bättre än de andra som sitter där (de riktiga alkohlisterna, de som sitter på parkbänken och har supit bort allt). Man lurar sig själv och säger "jag har problem med alkoholen, visst. När jag börjar dricka kan jag inte sluta men DET händer ju inte alltid och det händer andra också, det betyder väl inte att jag är alkoholis... osv osv osv.

Det var inte förrän jag kunde säga (och verkligen mena det!) att jag är en alkoholist som jag verkligen började känna skillnad! Det handlar mindre om en etikett och mer om acceptans: om jag accepterar problemet och inser att jag inte vill ha det så här OCH behöver hjälp - DÅ släpper det.

Jag såg att en del funderar över det här med andlighet & gud osv. AA är inte ett religiöst program, det är andligt. Andligt och "den högre kraften" som man talar om kan vara vad som helst det ska bara vara något annat än den egna förmågan (för den räcker ju uppenbarligen inte till!). Man behöver inte vara "åt det hållet" för att det ska funka, man kan göra som Schyman och byta ut GUD mot GUDRUN ;-)

Håller med både dig och Nike, här har jag lite grejer
Slut på värk i leder det var en plåga.
Slut på doktorn i magen som inte alls mådde bra.
Slut på daglig huvudvärk
Slut på gångproblem, det var väl det fysiska
Här kommer det psykiska
Den hemska ångest som alkoholen skapade
Isoleringen från människor
Dålig sömn, i slutet på mitt drickande var jag uppe på nätterna och drack
Mådde fruktansvärt när jag skulle till Bolaget för att fylla på, tänkte
om det var samma kassörska.
Rädslan som kom för allt och alla.
Inbillade mig en massa saker
Hamnade på psyk en gång
Fick till slut kramper
Usch ja, idag mår jag bra efter 5 månader.
Är glad över livet.
Konstnären

Bra tråd! Jag märker skillnad i:

- psykiska måendet, är mycket stabilare utan alkohol och slipper "gnaget" och oron i magen.
- inga "spaghetti-ben" när jag reser mig efter att ha suttit ner en längre stund, tidigare kunde det hända att benen då bara vek sig.
- Sömnen är oroligare men skönare.
- Den intensiva halsbrännan är borta, det var verkligen en plåga tidigare
- blivit av med kronisk svampinfektion och klåda (vilket för mig är den enskilda faktor som gjort störst skillnad i livskvalitet, det är ju schysst att faktiskt kunna ha sex ibland!)

Däremot upplever jag motsatt effekt vad gäller:
- ryggvärk, har mer ont i rygg och nacke nu, vilket försvinner (antagligen bara dövas dock) efter 1-2 glas vin
- magen funkade som en liten klocka tidigare, nu är det mest ...stopp och jag får käka en massa linfrö och sånt.

Säkert mer men det är vad jag kommer på nu på rak arm. Inte så illa pinkat efter bara tre månader av lågkonsumtion! /N

Ryser lite när jag läser ditt inlägg. Jag varken kan, vill, eller får återgå
till min ständige följeslagare, ångesten på grund av alkoholen. Idag kan jag
tycka det är tur att jag hamnade där jag gjorde, svarta, svarta hålet.
Jag kan nästan nudda vid den ångest jag hade då dygnet runt sista tiden. Bara
hällde i mig sista tiden, men det vet jag nu att i slutet hjälpte inget mot
ångesten hur mycket jag än drack. Så det var min botten. Jag går väl inte precis
och sjunger av lycka, men jag tycker livet är o.k. med med och motgångar. I början
var det jobbigt att lösa problem när man inte fick ta ett glas innan, men sakta
men säkert börjar det funka. jag ska inte lura mig själv flera ggr.
Undrar vad jag ska hitta på när det blir 5 månader nästa vecka något kul i alla fall.
Ha det gott
Konstnären

Jag hoppas inte att du tog det som att jag menade att bu har du lämnat så nu är allt bra?! För så menar jag inte med mitt inlägg, tvärtom så vet jag hur svårt det är att bli av med det.

När jag lämnade så hade jag levt inåtriktat år med att lyssna efter flaskor/burkar som öppnas, känt av vilket humör exet var på så att jag visste hur jag skulle vara (om jag skulle vara tyst, skämtsam å ironisk, extra snäll å kramig, hålla mig å barnen ur vägen osv) och även när jag lämnade så handlade ju mycket om att hålla honom lugn och på bra humör och jag har haft väldigt svårt att gå emot honom i saker där jag vet att jag har rätt men jag vet att det spelar i gen roll för han vänder och vrider på allt jag säger och så är det ändå mitt fel allting och så ska jag straffas och så fick han "rätt". Jag har jobbat oerhört mycket med det sedan dess och jag är fortfarande inte "klar". Senast igår fick jag mig en ordentlig skrapa: jag bad honom att tvätta kläderna som barnen haft på sig från mig innan han lämnar tillbaka dem till mig, så att de inte är helt ingrodda med mat, kiss och ibland bajs för det luktar så illa i hela väskan då... Svaret blev att han "har ju annat att göra än att tänka på att t jag ska slippa känna dålig lukt och M ed tanke på att jag lämnat honom så har jag inte med att göra vad han gör eller inte gör". Jag orkar liksom inte ge mig in i en längre diskussion då, och jag vill inte få mer skit så jag låter det vara, för att hålla honom lugn så att jag inte får mer skit... Men skillnaden är att jag i alla fall sa ifrån, jag blir arg och pratar med bästa vännen och samtalskontakten och är medveten om att det är en strategi...
Ja, nu blev det mycket blaj,men du kanske förstår i alla fall...?!

Kramar!