Senaste kommentarerna i forumet

För era tankar!
Minz: har ätit "lyckopiller" i drygt 10 år så jag är helt fri från panikångest och mår mkt mkt bättre än under min barndom/tonår men fortfarande kan inget jämföras med välmåendet under berusningen... Men som du skriver får man försöka hitta dessa oaser av tillfredställelse på annat håll, känns bara lite svårt just nu... Sen är jag som du skrev någonstans (har läst hela din tråd) oxå en missbrukarpersonlighet. Har dock alltid vetat om det vilket fått mig att aldrig någonsin prova ngn tyngre drog än alkohol, jag hade blivit fast direkt... Jag var dock spelberoende under ett par år men lyckades få bukt på det. Kan nu spela lite å ibland men helt kontrollerat, vilket ger mig en förhoppning om att jag kommer, någongång..., kunna ha en normal relation även till alkoholen...
Proffset: ska genast googla å kolla upp ditt tips närmre, tack!

att du ser och noterar hur det ser ut, vad som händer. Och så klart du blir trött - både på hur han fortsätter dricka och på ditt medberoendebeteende som du låter styr dina tankar och ditt liv. Men det är inte lätt - vi är många som vet det! Eftersom du tackar för mina råd och tycker de är kloka så ger jag ett till... du måste öva aktivt på att tänka annorlunda, att tänka på dig. Det räcker inte att tänka och försöka - försök avsätta tid för att öva dig att tänka på hur du vill leva ditt liv. Att göra sig fri från medberoende är ett tufft jobb och en aktiv process. Tala med döttrarna och lyssna på dem, jag tror de är på "rätt" väg. Fortsätt skriva här, det hjälper.
Styrka och uthållighet till dig! / mt

Så har jag också, det molar på höger sida, men även vänster sida. Dricker vin i perioder och då ganska mycket (ca 1 liter per dag). Kan det vara akut pankreatit? Jag är livrädd för att jag har det, eller om jag har kronisk pankreatit. Men har läst att det ska vara ovanligt hos yngre dvs människor under 35 år. Jag är 28. Men jag är livrädd att jag har det, kan jag ha det? Finns det någon här på forumet som har den sjukdomen??

Men det är inte så lätt när taggen i hjärtat säger något annat... Inte tankar som vill trycka ner och förringa. Svåra att stoppa. Försöker att inte tänka på det. Det är ju inte så att jag är kär, eller älskar honom fortfarande. Jag saknar honom inte ens längre faktiskt. Det är jag tacksam för, för det gör smärtan mindre. Men just det där obegripliga som Izzy beskrev, att han nyligen krälat, bönat och bett till att vända på en hand, ta allt av värde med sig till nästa "lyckliga" prinsessa... Det är så...fult. Det äcklar mig. Och får mig att känna mig som en uttjänt trasa utan värde. Igen. Fortfarande. Jag är liksom ingen. Obetydlig. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Det här är ju helt i linje med hans tidigare beteenden så jag borde inte vara förvånad och chockad. Men det är jag. Är jag så naiv och godtrogen? Tydligen. Men jag vill ju tro att folk vill varandra väl. Men jag borde ju efter den här tiden ha lärt mig att inte lita på just honom.

Tack Berra för ditt stöttande inlägg, det värmer. Jag vet ju att han är losern i sammanhanget, i alla fall på sikt. Just nu är det ändå han som på nåt sätt kommer undan med allt och kvar blir jag, barskrapad och med trasiga relationer överallt. Allt kommer att bli bättre för mig på sikt, det tror jag nog. Jag kommer kunna betala bort allt skit som han har dragit på mig och lämnar mig med. Han har till och med pantsatt alla mina smycken som han lovat dyrt och heligt att lösa ut, vilket inte rör honom i ryggen nu. Vill jag ha dem får jag lösa ut dem själv... Hyran får jag betala själv fast jag inte ens bott i lgh på över en månad nu. Relationerna till min familj jobbar jag på och jag vet att det kommer bli bra. Vart ska jag bo? Ingen aning, där har jag ingen plan. Är just nu inneboende hos en kompis som har sagt att jag kan bo kvar tills jag betalat av allt. Tar nog det erbjudandet. Två hus bort från barnens pappas hus, så jag har dem nära. Men ändå inte. Vill ju ha dem hos mig. Är så rädd att vi ska glida ifrån varandra, att jag ska förlora dem. För hans skull! Förbannar den dagen jag träffade honom!

Han som har spottat på mig, skrikit åt mig, hunsat mig, tryckt ner mig, kritiserat mig, tagit ifrån mig allt. Allt. Och så fortsätter det även efteråt...
Är så ledsen och heligt förbannad. Nu är det jag som vill spotta på honom av äckel och förakt. Låta honom veta hur liten och ynklig jag tycker att han är. Han förtjänar det. Men det är inte min stil att göra så. Kommer förmodligen inte berätta hur jag känner heller. Han är inte värd det. Idag kan jag inte fatta vad det var hos honom som jag var kär i. Obegripligt.

Annars kan det vara en grej att kolla upp. Blev lite AHA när jag stötte på begreppet HSP första gången. Mycket föll på plats kan man säga.

Tror att det är många som blev kära i alkoholen tidigt här, så även jag!

Det är inte alls du som går ur förhållandet som ett second choice.
Det är du som har valt och gjort en förändring, han lever kvar i sina lögner men med ett annat "offer", alltså är du vinnare och det är han som är loosern, han ville inte kosta på sig en förändring, han vill leva kvar i det ohållbara levnadssättet, han tyckte att insatsen var för kostsam.

Du kan hålla huvudet högt och har nu en framtid att kunna börja bygga om på oavsett hur små medel du kan tyckas ha för tillfället.

Det blir bättre, och håll dig borta ifrån likasinnade killar, en del går inte att forma om helt enkelt.

Om de lovar guld och gröna skogar ska man kolla att buketten bakom deras rygg inte innehåller en kaktus.

Berra

Jag är så less på det här!! I helgen skulle våran dotter komma hem. Hon har inte mått så bra på sistone. På en gång börjar jag fundera hur jag ska få honom att vara nyckter. Jag säger åt honom att han inte ska dricka nåt och han säger att han inte ska göra det. På lördagen ringer min yngsta dotter mig på jobbet och undrar om jag kan skjutsa henne för hon tror att han har druckit. Han hade även tjatat på våran andra dotter att hon skulle skjutsa ,villket hon inte gjorde. När han sen sätter sig i bilen och ska köra så tar han en halstablett. Han har också blivit så förändrad. Han glömmer så mycket, är frånvarande och lyssnar inte vad man säger, väldiga humörsvängningar , har börjat att prata med sig själv m.m. Han går alltid ner i källaren och kollar på tv och vill aldrig umgås med oss. Han tycker att vi är på honom hela tiden. Han kan inte ta någon kritik utan blir jätte arg så fort jag säger nåt. Tack så mycket Mt för dina kloka råd!! Jag ska försöka att ta dem till mig.

Så typiskt!

Vad tröttsamt att man aldrig kan få bli överraskad. Jag känner så väl igen känslan av förnedring blandad med frihetsruset.. Jag har förstått att det är så här den typen av män fungerar och det är nog bara att acceptera att man aldrig kan vinna mot dem.

Även om en separation inte är en tävling så går den där första känslan av att man tagit kontrollen och sagt ifrån, att han nu får skörda det han sått, förlorad och den behöver man så väl.

Det är den känslan man kan falla tillbaka på när saknaden efter det man önskade att man hade haft blir stark.

Istället verkar det som att man alltid drar det kortaste strået i förhållande till dessa människor. Han har en ny relation och du står ensam och kämpar för att överleva..

Visst är det förvirrande att se hur en person som krälar på marken, tigger om att man ska vara kvar , kanske hotar med självmord och förklarar att han aldrig någonsin kommer att älska någon annan helt plötsligt, när han ser att hans vädjanden inte hjälper, bara reser sig, borstar bort dammet och kastar sig i armarna på "nästa stora kärlek i livet ".

Förnedringen man blivit utsatt för fortsätter även efter separationen men försök att se det som bevis för att du gjorde rätt.

Du har blivit förnedrad men du lämnar honom på eget initiativ och du kommer att klara detta.

Att han kan byta ut dig så snabbt säger inget om dig men massor om honom.

Känner verkligen med dig Yogi. det är så smärtsamt det du går igenom nu och det tar tid att återhämta sig. Håll ut, det går över.

Du är så stark och klok, du vet att du kommer starkare ur detta.

Stor kram, vi är många som tänker på dig och beundrar din styrka!

Den kärleken verkar många av oss ha upplevt. Känner igen det med låga serotoninhalter. De flesta i min familj måste knapra på "lyckopiller". Undrar bara hur det hade varit om föräldrarna fått hjälp tidigare. Pappa har haft panikångest och mamma varit väldigt deprimerad. Jag och syrran har påverkats en hel del. A gav underbar respit i tillvaron. Förmodligen hade jag börjat knarka också, om jag vetat var man fick tag på sånt i tonåren. Den varma välkomnande famnen, som klämmer för hårt ibland, får vi nog försöka hitta någon annanstans. //M

Men nu med sällskap. Barna ligger utslagna. Ute skiner solen. Många lösa trådar i mitt inre som behöver kopplas rätt. Tankar som behöver programmeras om. Fast just nu sitter jag mest och spelar Quizkampen, Candy crush, farm heroes saga nåt osv osv. Terapeuten kommer åt känsliga knappar, som jag försöker gömma undan. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen, men det finns ju ingen återvändo. Jag vill vara bekymmerslös och fri. Får se det här som ett steg uppåt i min utvecklingstrappa. Ett steg uppåt, hur litet det än är (oavsett hur lång tid det tar), är ett steg närmare toppen (R Chlumska). Nu siktar jag förstås inte på M Everest, men tycker det är en bra liknelse som jag försöker övertyga mig själv om.

jag har haft en bra uppväxt. närvarande föräldrar, tryggt hem, materialistisk gott ställt, mycket vänner och allt sådant. MEN. trots att jag nog uppfattas som en glad och positiv tjej är jag född med ångest och oros/katastrof-tankar. nu i vuxen ålder har jag fått diagnostiserat att jag har problem med min seratonin-halt. min mor är lika dan så det ligger nog i generna...
iallafall: hade min första panikångestattack när jag var sju år och ja, alltid lite ångest och oro närvarande så långt tillbaka jag kan minnas. men så en kväll, jag var 13 år, det var dags för första discot på högstadiet och vi i kompisgänget hade lyckats få tag på dricka. jag vart full efter bara någon timme och den känslan.....den ljuvliga, underbara, härliga, enkla, euforiska, trygga, varma, lyckliga känslan där jag äntligen släppte kontrollen och alla spänningar försvann: den glömmer jag aldrig! det var första gången som jag bara var tillfreds, minns att jag redan då tänkte: oj, är det så här livet kan vara? är det så här man skall må? naturligtvis så uppnår jag inte den starka känslan varje gång jag dricker(snarare blir den nog svagare och svagare...) men jag kan verkligen se att jag redan vid första mötet blev djupt förälskad i berusningen alkoholen gav och sedan dess är det bara mina hårda krav på hur man bör/ska leva och vad som är okej som gjort att jag inte ständigt befunnit mig i dess varma famn. sorgligt men sant.
hur jag nu skall leva mitt liv utan att regelbundet ett par gånger i veckan få lov att krypa in i denna varma famn är just nu svårt att förstå.

För mig fanns ju inga val leva eller dö. Jag valde livet efter en sjukhus-
intagning. Det är ett hårt arbete och är vissa dagar fortfarande. Men
jag hade en sån vilja denna gången, jag kunde sitta rakt upp och ner och
ångesten var ett h-vete. Den bara sköljde igenom mig, och jag visste att den
enda lindringen var alkohol. Men jag tog mig igenom och efter en halvtimme
släppte den, för att återkomma hela första månaden minst. Envis som jag är
tänkte jag den ska inte få vinna över mig. Viskningarna i örat, nu är du värd
ett litet glas när du varit så duktig. Jag har stampat skrikit gråtit på denna
jävul som lockat och pockat på mig. Men vet du nu känner jag att jag har övertaget.
Men, jag glömmer aldrig vem jag var. Livet är till för mig att leva och se och lukta
och älska utan att vara i alkodimmorna, det är svårt ibland men nu mera är det bara
en liten fläkt som ger sig till känna ibland.
Önskar dig en bra dag, stanna och skriv här utan forumet hade jag inte varit den
jag är idag.
Konstnären

Jag kan känna lite sorg efter 5 månader. Sorg över att jag inte kan hantera alkohol.
Det är allt eller inget. Tog månader innan jag insåg att jag var tvungen att ge upp.
Nu känns det inte som ett tvång, tvärtom som en befrielse. Det var inte lätt i början
och jag försökte och försökte dricka normalt. Funkade två första gångerna, tredje gången
var en skjuts rakt ner i h-vetet. Så var det för mig i alla fall, men det är nog först nu
jag inser att jag ska och vill verkligen leva utan A. Drogen är stark som alla känner till
här inne, jag kände mig maktlös. Men ändå tog jag kommandot, och det är värt det för mig.
Jag hade två val leva eller dö. så illa var det. Nu har jag valt livet och jag är som en
nyfödd kan stanna upp och titta på små saker som inte betydde ett jota innan.
Kör på som du gör nu strongt av dig
Ha det bra idag onsdag
Konstnären

...levererar igen!

:)

Berra :-))

Och så viktigt det du skriver, där jag inte lyckats förklara på ett enkelt sätt, hur det är att kapitulera eller lämna över :

"Jag tror på när man ger upp alla sina inre strider och erkänner för sig själv, jag har ett beroende som jag inte längre klarar av att hantera.
DÅ...är man som först mottaglig för nya förändringar, och ger sig nya chanser till en sorts omvändning"

Jo visst tar det tid innan man slutar associera allting med att ta sig ett glas, när alla tillfällen ges precis hela tiden.
Ibland känns det som aldrig tillfällena någonsin tar slut, man har kopplat nästan allt till sitt drickande.
Jag har tidigare skrivit att kroppen "minns" alkoholen ca tre veckor, det var den ungefära tiden för mig.
Resten av allt annat sitter nog tyvärr i hjärnan, och den kan ta olika tid för olika personligheter,
Det jag kan säga att den tar betydligt längre tid än vad kroppen har i sitt minne.

Att bryta gamla ovanor med att koppla allting ihop med alkoholen....det tar sin tid.
Precis som du så är jag en person som lätt ska vara effektiv och tajtplanera allt, hinner förbi bolaget, nej vänta nu!!!

Ölen på fredagseftermiddagen efter en veckas hårt arbeta, det är jag väl värd, eller?
Den bästa maten är en köttbit som kräver ett dyrt gott glas rödvin, eller?
Restaurantbesöket får inte slösas bort med att dricka Loka, eller?
After Work hör det väl till att man att man klämmer ett par bärs, eller?
Middagsbjudningen förväntar man sig att värdparet ska bjuda på gåbortpresenten som var ett par flaskor vin, eller?
Alla festligheter kräver att avfiras med en flaska bubbel, eller?
En dubbel espresso ska väl avnjutas med en dyr Konjak, eller?
Whisky är en mandomsprov som inte kräver någon som helst anledning alls, eller?
Till juletid är glöggen ett måste, flera anledningar i veckan, eller hur?

Osv osv, allt är bara anledningar för att rättfärdiga att få ta sig ett första glas, glasen därefter är bara en sorts rutin för att man väl har givit sig själv tillåtelse att dricka, så är det bara synd att slösa bort en sådant ypperligt tillfälle att inte få fortsätta.
Fredag, Lördag och matlagningsvinet på Söndagen, Måndagen håller vi upp, onsdagen är lillördag och tisdagen och torsdagen är ju väldigt nära den dagen, så de räknas nästan inte, man tar ju det lugnt för det är ju mitt i veckan, man ska ju jobba morgonen efter, jaha, och vem lurar vi idag så?

Varje gång vi tillåter oss en dryckesstund, är det som att skjuta fram alkoholisten i oss, lite närmare tillfälle för tillfälle.
Varje gång vi rättfärdigar vårat drickande så hänger beroendet i ett litet snöre bakom oss, och det kortas av för varje gång.
Vi bestämmer på något sätt själva hur långt vi ska tillåta oss försjunka innan vi till slut upptäcker att vi tar inga beslut längre,
Vi är fast i någonting vi inte trodde skulle drabba oss, vaddå jag en alkoholist.
Bara ordet alkoholist är så negativt förknippat med våra egna föreställningar om hur det är att vara alkoholist, att vi inte ens kan se
Hur den ser ut ens i vårat egna perspektiv, man behöver inte vara en lodis som bor på parkbänken.
Vågar vi se den moderna varianten av en alkoholberoende personen, den kanske finns i närmaste spegel.

Jag tror på när man ger upp alla sina inre strider och erkänner för sig själv, jag har ett beroende som jag inte längre klarar av att hantera.
DÅ...är man som först mottaglig för nya förändringar, och ger sig nya chanser till en sorts omvändning.
Okey där livet fungerar inte längre, vad kan jag göra för att ändra på det, vilka uppoffringar behöver jag göra för att det ska fungera bättre.
För några kanske det fungerar att stålsätta sig varje gång de dricker för att fortfarande ha kontrollen kvar, men har de någon njutning kvar då?
Vi andra som vet hur en en blöt kväll slutar, har nog inte så många andra alternativ än att totalt ge upp alla möjligheter att kunna dricka på ett tag framöver.
Vi har ett felaktigt dryckesmönster, det är inlärt och väldigt svårt att bryta sig loss från, en gång tagit ett glas, hämningarna släpper och det är fullt ös, igen.

Så är mitt läge, jag har tagit ett uppehåll, men kan för tillfället inte se hur jag någonsin ska kunna dricka alkoholen igen.
En total omvändning skulle kanske lösa det, men jag är jag, och jag vill inte ändra på mig så totalt, är ganska nöjd med mitt sätt att leva just nu.

Så jag ser tiden framöver, kanske kommer det en lösning, eller inte....
Jag älskar förförelsen av alkoholen och faller platt varje gång, den gör mig störst, bäst och vackrast, och vem älskar inte den känslan?
Men verkligheten är en helt annan, och den återkommer till mig dagen efter i stora skuldvågor, jag skäms över den jag inte är, eller trodde jag var.

Därför är det bättre att leva kvar i verkligheten varje dag, om den inte är så bra som du trodde, så är det där du ska göra förändringen,
Inte fly ifrån den hela tiden.

Därför har jag mer ork att vilja tänka i nya tankebanor, det ger en inre själavandring som är en verklig upplevelse, en positiv sådan.

Berra

Jag vill bara hälsa till dig Askan, igen. Varje datum bär sin mer eller mindre betydelsefulla händelse och sak. Men en sak är säker, det betyder att läsa, läsa om och om igen. Jag vill, precis som du, hälsa till alla fina som skriver, delar med sig av sina livsberättelser. Tillsammans bildar dessa enskilda halmstrå den vackraste korg som kan bära många tunga saker tillsammans. Du vet ju Askan, man måste förtjäna för att få... eller, hur är det egentligen med det, på riktigt? Kan det vara möjligt att få utan att ha förtjänat det, ibland börjar jag tro det mer och mer. Ville skriva mera men natten smyger sig på mig. Hoppas du och alla andra kan få vakna i morgon till en bra och trygg dag. Tillsammans är vi så mycket mera än var och en för sig... det tror i varje fall jag numera, mer och mer. Som någon också har sagt, "betyder vi nåt för varandra, kanske det ja".
Eller kort och gott, sup inte så har du mycket mindre att ångra!
Nattens sanningssägare, för att låna ett ord av Santorini.
Kram! Mm.

Jag förstår att du är orolig.

En sak du kan göra är att inte "städa upp" efter honom, låta honom ta ansvar själv för konsekvenserna av sitt drickande.
Han är din son men han är vuxen och behöver också ta ansvar som en vuxen. Säg att han måste börja betala hemma. Du kan också upprätta ett inneboendekontrakt där det tydligt framgår hur mycket han ska betala och vad som ingår. Han kan få pengar av socialen till hyra och mat och bor han hos dig är det ju rimligt att han också betalar men för att han ska få pengar till hyran så måste han alltså ha ett kontrakt att visa upp för dem.

Hjälp honom inte med städning, tvätt, matlagning, pengar o.s.v. Det här är ju inte något straff på något sätt, tvärtom ett sätt att hjälpa honom till att själv ta ansvar för sitt eget liv och handlingar och därigenom lättare kunna se själv hur alkoholen påverkar honom i hans liv. Att göra det svårare för honom att dricka helt enkelt.

Kanske du också behöver göra det tydligt att det är ditt hem och att han inte kan bete sig hur som helst där, att stjäla inte är ok. Det är ditt hem och du har rätt att kräva av honom om han ska vara där att han inte får dricka något alls. Du har rätt att säga åt honom att han måste flytta om han inte respekterar det. Då är det hans val.

Det är väldigt vanligt att de som har alkoholproblem förnekar att just de skulle ha de problemen. Men om man inte hade några problem med alkoholen så borde det ju inte vara något problem att bara hålla sig borta från att dricka eller hur. Kom ihåg att det är ditt hem och det är du som sätter gränserna för hur du vill att ditt liv ska se ut där.

Du kan ju också lägga fram de alternativ som finns, om det skulle vara så att han faktiskt vill ha hjälp med detta. Lokala AA-grupper, beroendecentrum, behandlingshem o.s.v. men i slutändan så är det bara hans val. Det underlättar kanske också om du själv inte dricker i hans närvaro eller har alkohol hemma. Kanske låter det hårt det jag skriver. Jag fattar att det måste vara jättetungt att se sin son så. Om vi bara kunde älska någon nykter men det är inte så enkelt. Oftast är det först när vi som lever med alkoholister på riktigt börjar dra gränser utifrån oss själva som vi kan uppleva en förändring, en förändring som är svår att förutse.

Lycka till hur du än väljer att göra!

han tänker flytta till. Han har haft kontakt med henne under hela hösten. Tanken slog mig häromdagen och nu när jag tänker efter så verkar allt logiskt. Det är såklart därför han inte vill berätta vart han ska flytta och det är nog därför han är så distanserad i kontakten med mig. På ett sätt så känns det skönt eftersom jag tänker att det kanske innebär att jag slipper alla hot och elakheter, vädjanden och kärleksförklaringar, och på ett annat sätt känns det såklart förnedrande...att han har ljugit och gått bakom ryggen på mig. Igen. Blir illa berörd av det. Har nog aldrig träffat på en människa som är så genomgående falsk. Och jag har ju vetat det innerst inne hela tiden, känt på mig att han ljuger om allt och ingenting, men jag har ändå valt att tro på honom. Herregud, så naiv och korkad jag har varit...

Ni som varit med längre än jag, när brukar suget & sorgen över ett liv utan alkohol sätta in? Idag är det 1 vecka sedan jag tog beslutet att försöka rädda mig själv & min familj från undergång & jag måste säga att hittills har det varit skrämmande lätt att avstå alkohol. Antar att det är någon slags smekmånad med mitt "nya jag"? Det enda jag märkt är att jag har svårt att somna på kvällarna, förr brukade jag slockna på soffan vid 21 & sedan ruskade hustrun upp mig 30 minuter senare & uppmanade mig att flytta till sängen. Trots det vaknade man på morgonen som en urvriden disktrasa. Nu är jag VAKEN, social & umgås med min underbara fru till 23-tiden, går & lägger mig (direkt i sängen), somnar kanske vid midnatt för att sedan vakna vid 6-tiden UTVILAD!! På jobbet tror de andra att jag går på uppiggande droger för att jag varit så pigg, positiv & alert den senaste veckan. Haha de skulle bara veta att det är först nu jag INTE går på gifter!! Jag har ju trots allt krökat rätt hårt i kanske 15 år av vilka de 2 senaste jag knappt blivit nykter mellan påfyllningarna.
Lustigt att "reptilhjärnan" gör sig påmind. Igår kunde jag sluta lite tidigare på jobbet för att jag var nykter & jobbade undan snabbare än någonsin tidigare. Under en tiondels sekund tittade jag på klockan & tänkte "- Yes, då hinner jag förbi bolaget innan jag skall hämta ungarna!". Detta följdes av ett konstaterande att "- Ja du lille vän, FÖRBI bolaget skall du åka - UTAN att stanna!"

Tack för svar.

Tack för svar. Nu ska jag dricka grönt te istället för vin.

Känns bra det här. Ett steg på vägen till ett sundare liv. Förhoppningsvis.

Instämmer i kören, välkommen ska du vara. Det är skönt att skriva av sig och få respons.
Forumet har hjälp mig oerhört mycket.
Konstnären

Själv hade jag jäkligt ont i levern i september förra året. Jag hade druckigt flera
månader. Tog leverprov och värdena var skyhöga. Går nu och tar prover en gång i månaden
och nu har jag toppenvärde på grund av att jag slutade dricka. Men jag får gå på koll i
ett år, men det är bara bra. Jag vet ju inte om det är levern du har ont i. Kan bara
säga att det var en gnagande smärta.
Ha det bra
Konstnären