Senaste kommentarerna i forumet

Åter ny vecka. Min resa till Danmark kryper närmare. Vet ni, jag är inte orolig längre. Det kommer att gå bra.
Jag är mest arg och irriterad. Trött, men kan inte somna i tid ändå. Jag var snäll och rätt glad när jag drack. Och jätte trött förstås. Och bakis. Det saknar jag inte. Orkade inte tänka så mycket. Nu är jag arg och missnöjd. Har inget tålamod. Vet inte om det är så här jag vill leva. Nu menar jag inte att jag ska bjuda in A i mitt liv igen. Det ska jag inte. På den punkten är det kört och det har jag accepterat till fullo. Kanske är det en 40-års kris som tågat in i mitt liv. Hade ingen när jag fyllde 30, så det är väl dags. 30 var underbart att fylla. Det var som att kliva ut ur en dimma och för första gången se, alltså verkligen se människorna omkring en. Jag har mycket eländigt mående i bagaget. Men här jag fortfarande. Min man mår rätt dåligt just nu. Både fysiskt och psykiskt. Jag har inte riktigt ork ännu att träda in med en kapacitet på över 100%. Jag gör det jag ska, men jag skulle behöva få ta igen mig litet. Jag, jag, jag... Det kanske ligger något i det min man säger, men jag måste ta hand om mig själv först, för att orka ta hand om alla andra. Förresten, vågade på mig en alkofri öl med popcorn i helgen. Det gick hur bra som helst. Inget sug överhuvudtaget och inget halsande av drickat. Nu ska vi få familjen på fötter. Vår kamp har börjat.

Hej. Är så trött på mig själv... Vaknar, ångest...tänker idag ska jag inte dricka vin. Men när klockan blir eftermiddag så vet jag att jag häller upp mitt första glas men kommer att tänka att jag bara tar ett glas. Men det kommer jag inte, jag kommer att dricka en halv bag in box. Så här har mitt liv sett ut i snart 3 år. Jag måste lägga ner. Tips på hur jag ska klara första dagen tack. Och anatbus, ja det har jag hemma men dricker på dom ändå...

var ljusare och inrymde trevligheter. Även om det mörka dilemmat kvarstår är jag övertygad om att varje gång vi låter det svåra ta plats i öppenheten, vrider, vänder, delar förtvivlan... så för det framåt. "När du möter clownen - vik inte undan med blicken" skrev vännen victoria till mig en gång, här på forum. De orden lever i mig. Så är det. / mt

från sitt medberoende är ett hårt jobb!

Melody Beattie definierar medberoende i boken ”Bli fri från ditt medberoende” (1990) så här: ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.” Jag har inte läst Carinas egen bok men antar att den är klart läsvärd.

Jag ser i Carinas blogg att det blir en anhörighelg i maj http://medberoendeinfo.blogspot.com/2014/02/anhorigworkshop-sthlm-9-115… Åk dit och delta om du har möjlighet. Arbetsmanualen kan du beställa redan nu och oberoende om du kan/vill delta i Stockholm.

Önskar dig en lugn dag! Kram / mt

För "alla andra" varar en normal bakfylleångest 1-2 dagar, för dig och mig en vecka, och man kan undra, vad är det för fel på oss?
Och jag tror på en del av den är precis som du säger, vi ställer (för?) höga krav på oss själva.
Vi tillåter oss inte att få göra fel, inte för många och inte för stora, eller inga alls...
När andra vispar bort alla fyllgrejor de har gjort som en fluga på armen, då genomborrar ångesten oss som en gigantisk korkskruv oss underifrån.
Vi bara väntar på att den till slut ska skruva sig genom huvudet och göra slut på det hela, men det gör den aldrig.
De säger att tiden läker alla sår, och visst de gör den väl, det mest intensiva bleknar väl med tiden, men helt försvinner den aldrig.

Jag har förstått att detta är inte normalt, det är sjukligt...på gränsen till att man tvistar över på den psykiatriska vägen.
Nästa fråga är den helt obesvarade, VARFÖR?, några av oss har det i oss från början, andra utvecklar den med tiden, och alkoholen tar fram den i oss allihopa, mer eller mindre, korta eller längre tid...

Orättvist?, tja livet är inte rättvist, vissa är rika andra är sjuka, en del är långa andra är tjocka, och kombinationerna däremellan är oändlig.
Återigen så hänvisar jag till en nötallergiker, klagar han eller hon på att det är orättvist, ja kanske till en början, men sedan, en vana och
hon/han är observant på att hon/han inte ska utsättas för det igen, rättvist eller inte, men man kan inte tvinga bort sjukdomen, de har lärt sig att leva med den istället och undviker framtida konfrontationer som faktiskt kan döda dem.
En person med svår ångest kan vara suicid, dvs självmordsbenägen och det kan döda dem, same same...

Men för att återgå till mig själv, jag kan inte tvinga bort fylleångesten, inte heller lära om den, inte nöta ut den osv.
Jag vet när den kommer, och den kommer BARA efter det att jag har druckit, all annan ångest är fjäderlätt i jämförelse.
Det kan låta lätt, men det är det inte, det skulle vara som att säga till en tjock person att det är väl bara att sluta äta,
eller säga till en rökare att det är väl "bara" att sluta röka, eller som att säga till vem som helst att sluta andas förih..vete.
Det är inte lätt, men vissa av oss verkar inte vara som gjorda för att kunna dricka alkoholen, vi är alkohol-allergiker,
eller låt oss säga att vi har utvecklat en sådan, nej det är inte heller rättvist.

Oavsett VAD vi nu har gjort på fyllan, så blir det en ångest, det kanske stämmer det de andra säger, ingenting hände..
Men vad spelar det för roll, hjärnan har bestämt sig att de har fel, de var ju också fulla, hur skulle de kunna avgöra vad som var rätt?
Drömmar (mardrömmar) och verkligheten vävs samman till någonting overkligt verkligt, och man vet inte vad som är sant eller inte.
Det verkar mer som om hjärnan i oss har bestämt sig för att vi ska straffas för det vi gjort kvällen innan, oavsett VAD.

Och vad kan vi göra åt det?, absolut ingenting, våra bakfyllehjärnor är funtade så, de blir sjuka av baksmällan, mentalt illamående?
Acceptera?, tja vad har vi för möjligheter annars?, att älta det fram och tillbaka lyckades vi ju inte så bra med.
Det som är dolt i smolk blir inte klarare av att vi försöker analysera sönder det i småbitar, ofokuserade bilder kan aldrig bli skarpa.

Gjort är gjort brukar jag tänka, det går inte att gå tillbaka i tiden och göra det ogjort, det kan jag acceptera.
Men...jag kan förändra framtiden, att inte göra det möjligt att i fortsättningen skapa mera interna hjärnspöken i form av bakfylleångest.
Det kan jag göra, det kan jag själv bestämma över...det enda som behövs...är att....acceptera...att jag har en form av....allergi.
Och vips så har jag uppfunnit en ny sjukdom, alkoholallergi, jaja skratta ni andra, men varför inte...

Tänk på att alkoholen får dig att...
må illa, spy, kräkas eller vad du nu vill kalla det för.
Gör dig omdömeslös...(missbedöma ett övergångsställe, pang boom)
kan göra dig medvetslös...(somna i en snödriva (frysa ihjäl), kräkas i sömnen(kvävas till döds)
får dig att ta andra droger...(då är rökning en ganska lindrig sådan..)
snubblar,ramlar och slår dig, trampar snett, skär dig och sticker dig på vassa saker...
Gör dig aggressiv, munhuggs, slåss och hamnar i diskussioner.
Missbedömer, tar bilen på fyllan, får ta emot eller är den som misshandlar andra.
Sociala påverkande, otrohet, gräl, svartsjuka, barn som far illa.
Ekonomiskt, taxi, krognotor, slip'ar ifrån okända barer/klubbar.
osv, osv...

Jämför det med pollenallergi som kan vara nog så j.vlig, det är ju ingenting emot vad en alkoholallergi kan skapa.

Men vår ångest går ju faktiskt att undvika, till skillnad mot en pollenallergi som återkommer årligen.
Jo vi kan faktiskt välja, vi kan fortfarande gå på krogen, äta en bit god mat, njuta av socialt umgänge osv.
OCH, vi kan välja vad vi tar i våra glas, och vi kan välja vilken typ av droppar som ska passera våra läppar.
Vi kan säga nej, och inte tillåta alkoholen göra en våldtäkt på våra sinnen, vi har vår fulla frihet att få välja.

Varje gång man tror sig att det har gått över, så är ett glas vin som att hälla olja på sin glödande ångest,
ibland kväver den det, men för det mesta så tar det husihelsike.

Jag känner det som att köra bilrally i 200km/h på en isad skogsväg en natt, du har full kontroll på bilen, du har ett bra handlag med underlaget,
du känner väl till vägen, allt funkar tills det dyker upp en oväntat hinder, en grop, ens sten, en älg, ett rådjur, en räv, ett nedfallet träd,
och det går åt hel..te, har du tur så överlever du, har du lite mindre tur så dör du, har du riktigt j.vla osis så sitter du förlamad som ett kolli i en rullstol för resten av livet, det mina vänner, så är det att vara drabbad av en riktig bakfylleångest.
Jag kör inte rally längre, håller mig lugnt i högerkörfältet i en fart som jag klarar av att hantera, oavsett hindren längre fram.

Berra

Det är precis hur viktigt som helst att räkna dagar, timmar, kvällar eller vad sjutton som helst, bara så stort tidsmått man på förhand tror sig klara. Trava dem sen i en prydlig hög på varandra så skall du se att en motvikt skapas till suget!
Det där med att se ölen eller vinet i butiken, jojo, det är väl nästan som att tvingas inse att man måste lämna bort sitt gosedjur till andra. Varför skall de få något jag så länge haft till mitt...
Det gäller nog min vän att ibland sätta "tagelskjortan" på. Sen är det skönare att byta till något mjukt och rart igen!
Ett skämt men med inslag av fullaste allvar.
Jag är glad för din skull att du klarat dessa dagar och situationen i butiken också!
Släpp inte taget, det är bättre dagar i sikte. Natti, Mm.

Om det vore möjligt skulle jag hjälpa till med att lyfta av dig sånt som plågar dig när du ser en man du delat livet med, bara glida iväg längre och längre bort. Kom ihåg, du har din självklara rätt till dina val för dig och ditt liv. Jag lider verkligen när jag via dina ord manar fram bilden av det du möter nu i mötet när du kommer dit. Det ÄR förfärligt att se hur spriten rycker en människa bort från sitt värde och sammanhang.
Som jag sagt tidigare, jag blir rörd över hur fint du ändå ser på honom som människa fortfarande. En människa i vanmakt, i händerna på den fruktansvärda och så ofta förnedrande spriten effekter. Men min vän, du kan inte rädda honom och du är själv så nära förknippad med honom att det enda du först av allt måste fortsätta göra är att ta hand om dig själv nu! Det viktigaste först, nu är det du i allra högsta grad. Hur svårt det än må kännas, inse att du inte denna gång kan rädda honom, men hjälp behöver han absolut. Om han ännu är mottaglig för det, från någon.
Jag ville bara skriva ett par rader för att säga att det är många här som vet så förfärligt väl hur det kan se ut, har sett ut men också hur det kan komma att se ut. För den som slutat dricka, dit jag hör, är det som att försöka se sitt liv på ett nytt och annat sätt. Vet du, det måste var och en göra i första hand, se om sitt eget liv. Sen kan man finnas till, vid sidan av men aldrig i stället för, hur gärna man än ville det i bland.
När det gäller spriten är det livsavgörande att fatta det, fatta att det handlar om liv och död. När jag läser det du skriver blir jag lättad över att du är klar över att du inte skall falla till föga för känslor av medlidande gentemot honom som situationen har blivit nu, trots att det ser ut som det gör. Det skulle tyvärr sannolikt bara förlänga det oundvikliga och skada dig ännu mera med ytterligare besvikelser.
Jag önskar dig all styrka, visdom och erfarenhet från dina vänner i livet och här från dem på Forumet. Många här vet. Lyssna på dem, tro på det du gör. Jag läser det du skriver, berörs och fylls av många egna känslor. Tycker om det, kan du fatta att det hjälper också mig i mitt beslut om fortsatt nykterhet. Så fint att du vill dela med dig av denna del i ditt liv till andra.
Jag önskar dig allt gott och goda krafter till morgondagen.
Stå på dig, annars gör någon annan det... som det heter.
Kram. Mm.

Tack snälla för alla fina svar.. I dag är min 6e vita dag. Känner mig stolt, men samtidigt tom. Känner mig rädd att trilla dit igen, men har gett mig själv en sista chans att hålla mig borta från skiten, annars blir det ett möte som gäller. Det värmer så otroligt att läsa vad ni skrivit, trodde inte det skulle förändra något men det har verkligen stöttat mig! Även att jag är medveten om att det finns många själar där ute med likasinnade problem blev jag ändå förvånad över att ni känner igen vissa av mina mönster, och så också jag när jag läser vad ni skrivit. Tack! Är så otroligt tacksam över att inte behöva känna mig ensam i min situation. Jag blir så glad av att läsa att vi alla är värda ett liv utan alkohol, att det är lycka.. för just nu känns det verkligen som en sorg om jag ska vara ärlig.
Nu har det inte gått så många dagar ännu, men har någon erfarenhet av när det jobbigast suget går över? Var inne i mataffären i går och fick ett otroligt starkt sug att köpa några öl..bara några, fick verkligen stålsätta mig och skynda där ifrån..det måste väl gå över, eller iaf bli bättre!
Tack igen! och kämpa på alla fina människor!
Filosofen

HEJA DIG och grattis till månaden! Starkt jobbat!

Jag har läst här att det ofta är som tuffast/många får svackor vid nykter 3 dagar, 3 veckor, 3 månader - och du kanske haft din 3-veckorsdipp nu månne? Själv hade jag en rejäl svacka i veckan då jag var nära att återgå i gamla beteenden (men lyckades stoppa efter 2 glas vin 2 dagar i rad) och det slog mig nu i efterhand att det ju är precis nu det är just 3 månader sedan jag på allvar förändrade mina alkoholvanor och nästan slutat dricka helt. På ngt sätt blev det lite lättare att hantera alla jobbiga känslor då, att "det är normalt" och i sin ordning att vara lite låg eller extra sugen då.

Lycka till nu!

/N

Fortfarande nykter! Har inga planer på att dricka fortfarande! Det är fortfarande det där vemodiga att jag vill dricka på ett sätt men på ett annat vill jag absolut inte. Men i och med att varje gång jag tänker på alkohol blir jag bara sugen på att bli full som fan. Det var ju just det som gjorde att jag ville sluta; att jag blev full som fan! Jag är inte redo..

Jag känner mig så nöjd över att jag satte mig själv främst idag- att jag inte lät mina "dåligt-samvetskänslor" tog överhanden och gjorde som han önskade. Jag stod upp för mig själv och det känns som en seger.
När jag kom hem till honom vid 16-tiden idag när jag skulle lämna barnen så hittar jag honom liggandes i soffan där han tittar på film- MÄRKBART bakis. Som jag misstänkte i morse när sms'n kom- han var säkert inte helt nykter vid 8-tiden i morse. Han har nog haft en hård helg igen i sin ensamhet.
Gud vad jag är glad att ligga i min säng i mitt lilla kyffe just nu- det enda som fattas mig är barnen.

Jag förstår ju att jag är maktlös, att det är hans ansvar, men jag kan inte gå med på det! Känner nästan som inför ett barn som man behöver leda steg för steg. Jag kan inte gå med på att han förstör sitt liv...hur ska jag kunna tillåta det? Men jag kan ju inte göra något åt honom... Han flyr hela tiden, isolerar sig, gömmer sig. Deppar, har ångest, dricker, har ångest, deppar.. Är inte säker på om han följer med imorgon...han måste ju börja någonstans...tror det enda vore ett behandlingshem eller nåt, han kommer inte fixa det här utan fullt stöd runtomkring... Det är så plågsamt att se honom lida så... Önskar bara att jag kunde hålla om honom och sudda ut hans mörker, men det är ju inte möjligt... Samtidigt är han den man som skadat mig så, gjort mig rädd och fått min självkänsla krympa till ett ingenting... Men han är ändå en människa med ett värde och betydelse. Jag blir själv förvirrad över mina dubbla känslor men de får vara dubbla...

Ja m-m, det är klurigt och svårt att ta upp detta. Naturligtvis är det även som i ditt fall svårt när det handlar om en kultur som kanske grundar sig lite på att "bra " människor inte dricker. Kanske i vissa familjer är mer uttalat än i andra. I mitt fall är det inte direkt så. Tendenser till problematiskt förhållande till alkoholen finns ju. I grund och botten är säkert anledningen att det är "fult" att dricka. Att smussla och hymla. I till exempel mina morföräldrars värld var det männen som drack öl, sprit och grogg. Damerna när jag var liten smuttade eventuellt på ett glas danskt körsbärsvin. Sedan gick nog säkert mormor och försökte hålla koll på vad, och hur mycket, morfar blandade i drinken. Han hade nog vad vi idag tycker är ett ganska normalt beteende. Ett par drinkar på fredagen. När det var fest lite mer.. gärna till nosen blev lite röd :-) Historier om att hon spädde ut så att flaskan till helggroggen skulle räcka länge. Enda till han beklagade sig och hävdade att groggen inte "tog" som vanligt. Inte konstigt alls när exempelvis vodkan närmade sig några futtiga procent i styrka ;-)

Senare blev även för den generationen drickandet mer och mer jämställt. Men det var ju alltid fult att inte ha spriten under kontroll! Skräckhistorier om någon i grannskapet som hade problem.
När mormor senare blev själv, tog även hon ett glas då och då. När hon var över 80 tyckte hon att hon kunde unna sig det. Fick för sig att det var bra för hälsan, och i hennes läge var det säkert det!

I helgen dök för övrigt - även här - ytterligare två grannar upp för att tacka för hjälp jag utfört under de gångna veckorna. I båda fallen med hjälp av lite bättre rödvin. Man ger ju bort vin till någon som mig (till dom flesta förmodar jag) och det är nästan alltid rött. Vinförrådet byggs således på. Det fina är ju att jag i och med det har något att bjuda på om någon har lust. Det har i alla fall inte jag just nu!

//PP

om allt du säger här m-m. Både att gå ut med kollegor och att äta goda middagar hemma utan alkohol. Man är lite udda på vissa tillställningar men det är ok för mej. Jag känner mej annars också lite udda ibland:). Och hemma är det bara bättre nuförtiden. Maken dricker mycket mindre också numera. Det är absolut bara fördelar med att leva nyktert. Mitt beslut är inte tillsvidare utan jag känner en stor trygghet för att jag bestämt att jag aldrig ska dricka igen. Det är lugnast så. Ingen sorg över det, bara ett vemod över att jag inte slutade tidigare. Ibland. Jag kan oftast inse att tiden inte var mogen tidigare och jag behövde detta för min utveckling.

finns det ett ordspråk som säger. Det kan tillämpas i fall som ditt just nu. Efter semestern, efter, jul, efter helgen, när boxen är slut osv. Samma uppskjutande som vi använder vid bantning också. Alltid på en måndag eller nästa vecka eller efter festen som är bokad. Varför inte sluta NU? Bättre att hälla ut vinet än att hälla det genom kroppen, det gör mindre skada i slasken. Hårda ord kan tyckas men inte desto mindre sanna och jag tror det är sanningen vi behöver få höra här på forumet. Sen väljer man själv.

Du har en lång nykterhet bakom dej. Det visar också att fast man varit nykter länge och vet att man kan sluta så är det alls inte så lätt att göra det igen. Därför anser jag att såna som vi som uppenbart har problem med att dricka lagom aldirig ska få för oss att prova igen. Inte tänka att jag kan ju alltid sluta igen om det blir för mycket. För det är svårare än första gången, jag vet för jag har testat det också.

Så Lexi, varför inte låta idag, eller igår, vara sista gången du drack alkohol?

Med bästa hälsningar :)

Tack, både Pellepennan och Konstnären för era svar och peppningar att jag ska hålla mig borta från vinet. Det låter på er och på de flesta som är här på Forumet, att det är just här som man hittar det bästa stödet och här som man ska läsa varje dag och kanske också fylla i en del själv om hur det känns just nu.
Idag har jag varit på valpkurs med min underbara vovve och hon är härlig och duktig. Vi har tränat lite hemma också och nu lyssnar hon ganska fint på mina kommandon. Men hon har en fruktansvärd energi och vill att det händer saker hela tiden och det orkar ju inte jag hänga med på. De veckor som jag var helt nykter, så sov jag ju så gott på natten och hade mycket mer energi på dagarna. Dessutom var min koncentration mycket bättre och jag jobbade bättre. Hur kan jag då vara så dum att jag slänger allt det åt sidan och dricker vin igen? Jag trodde att jag var en intelligent, eller i varje fall normalbegåvad, person men jag tycks vara helt dum i huvudet?
För varje gång jag trillar dit igen, så dricker jag mer än innan. Om jag inte tar tag i detta så kommer det att gå åt skogen med mig. Tyvärr är jag en person som tål mycket vin, kan dricka en hel flaska vin utan att någon direkt märker det. Mina närmaste märker det, men inte ytliga bekanta. Dessutom börjar jag dricka tidigt och oftast slutar jag vid åttatiden på kvällen och då blir jag ju aldrig bakis. Men däremot är jag slö efter en natt med dålig sömn och okoncentrerad.
Jag måste hitta på något roligt att göra på sena eftermiddan, kvällen, för det är då det känns som att det enda roliga o mysiga är att hälla upp ett glas vin. Nu har jag vin så jag klarar mig till helgen och just nu känns det väldigt svårt att ge bort det och börja min nykterhet redan imorgon, men kanske är det just det som skulle vara bra?

känner igen mig, och har inte mycket mer att tillägga :)
/m

och en skön sådan. Har haft en lång och produktiv förmiddag, fått undan lite jobb, läst, städat. Ute och gått en långrunda med hunden. Skönt!
Var på after work med jobbet i fredags, och var faktiskt inte sugen alls på alkohol. Drack ett par 0% öl och en alkoholfri drink, som bara smakade saft. Det som är sådär är att inte riktigt ingå i normen, att vara som de andra. I övrigt gick det bra och det var en bra kväll. Känner mig mycket mer närvarande i umgänget när jag inte behöver fundera på hur fort jag dricker i relation till de andra, eller när det är ok att beställa in nästa glas. Nu är det fokus på samtalet med de andra och inte på mig själv och alkoholen. Ny och behaglig upplevelse.

Igår åt maken och jag en god middag, också då med nollöl och en cider efteråt. Känns inte annorlunda mot när vi drack vin tillsammans innan. Han dricker vin eller en whisky någon gång, men inte varje helg och tycker att han vinner på detta också. Våra helgkvällar har på inget sätt blivit sämre av att avstå från alkoholen, tvärtom skulle jag säga. Det var annars en av orsakerna till att jag tyckte att det skulle vara jobbigt att sluta dricka, alla mysiga kvällar med ett glas vin. Det går att göra god mat och duka fint även utan alkoholhaltiga drycker. Jag tycker inte att det väcker något sug alls att dricka ur vin- eller ölglas, snarare tvärtom. Det känns lite mer "som vanligt", men utan baksmälla. Sedan blir det ju inte alls de mängderna som det kunde bli när det var alkohol i. Nu fylls inte glasen på hela tiden.

Det är skönt att dagarna och veckorna rullar på, har gått 3 och en halv månad nu, och än så länge överväger fördelarna med nykterheten solklart alternativet att ens vilja prova att dricka något. Tillsvidarebeslutet rullar på.
Hoppas ni andra härute också haft en bra och ångestfri helg och har ni inte det så hoppas jag att nästa vecka kan börja bättre än den slutat.

/m

då vi berört ett svårt område i våra liv. Tassat på tunn is. En ganska tyst förmiddag och sen talade vi... och det var skönt även fast den svåra knuten, den tilltrasslade härvan, finns kvar oförändrad. Och, än en gång ... ett sådant "samtal" - både tystnad och utbyte av ord - skulle vara ogörligt i närheten av alkohol. Att närma sig det obekanta... det välbekant obekanta kräver full sinnesnärvaro. Inte kontroll. / mt

att läsa... Men det är så sant och så rätt: vad gäller honom är du maktlös. Han måste ta makten i sitt eget liv. Ta väl hand om dig. Kram / mt

åka dit... Kunde inte stilla min oro. Åkte dit med U, han sov djupt men var vid liv i alla fall :)
Han hade tömt hela burken med lugnande, tagit tre sömntabletter och en karta med en annan sorts lugnande, båda mycket milda sorter...+tre starköl. Han hade nog ramlat i trappan, var svullen i hela pannan och ögonbrynen, blåsvart över ena ögat, munnen och käken svullen och benen och båda knäna fulla med blåmärken. Han mindes ingenting. Jag ville skjutsa in honom till beroendecentrum akut, men han ville bara sova så det fick vara ok så. Jag tog med lite saker som jag behöver och åkte "hem".

Tycker så synd om honom...han har verkligen ingen. Inga riktiga vänner, bara fyllekompisar, ingen familj... Jag har så mycket mer än han, jag kommer att klara mig bra. Är maktlös, kan inte göra något för honom. Jag kan vara hans vän, men jag varken kan eller vill ta något ansvar för honom. Men jag vill kunna hjälpa och stötta honom... Men jag vet inte om jag kan det om jag samtidigt ska kunna resa mig själv...

Läste ditt inlägg i Lexis tråd om att du berättat för din mamma och responsen (eller bristen den...) också. Fascineras över hur ovilliga vi kan vara att ta till oss saker som känns svåra. Försvarsmekanismer som förnekelse är uppenbart starkt rotade. Starkt av dig att berätta, trots att utfallet inte blev så givande. Själv skulle jag aldrig i hela mitt liv kunna säga något till mina föräldrar. De är så gott som nykterister (pappa tror jag aldrig har varit på bolaget) och mamma dricker väldigt lite. Alkoholproblem är det värsta som finns i deras ögon. Huamej,trillar man dit är man inte mycket värd. Då det finns alkoholism i släkten har jag fått höra om detta i hela mitt liv, hur lätt det är att trilla dit osv, och den ton jag hör från min mamma när hon beskriver någon som har problem, eller gudbevars varit onykter, ja det är som att prata om någon som är grovt kriminell och inte värd att kosta på någon medkänsla eller nyanserad tanke. Kanske gör att det blir ytterligare skamfyllt att prata om... när man blir matad med de värderingarna?
Ja, vad vill jag säga med detta? Vet inte, men det var reaktionen som kom upp. Och att det inte är lätt att få stöd av vänner och familj - antingen pga att de själva har problem och då inte kan/vill se det man själv har, eller att de inte har egna alkoholproblem och då är det nog väldigt svårt att förstå hur det kan uppstå, och hur svårt det kan vara att bryta mönstret.
Ha en bra dag, och hoppas att dina runt-omkring-problem löser sig på bästa sätt.
/m

Visst är det skönt med nattsömnen. Även jag sover hårt och gott om nätterna. Och tiden som helt plötsligt känns som att den räcker till mer än bara återhämtning, att inte behöva komma tröttare till jobbet på måndag morgon när när man gick hem på fredagen.
Vardagsnjutning!
/m

Nånting som ofta slår mej är hur lugnt och stressfritt det är att inte behöva se till att ha alkohol hemma. Jag minns det som en ständig överhängande oro att ha för lite kvar. Att skaka boxen och inse att det här kommer inte att räcka för att jag ska känna mej nöjd (=bli full). För på slutet räckte det inte med fredag och lördag, jag ville gärna ha tillräckligt kvar även på söndan och det var ofta lite si och så, särskilt när mannen också drack för mycket. Man kunde ju inte köpa hur många boxar som helst heller. Sen gick det alltid köpa öl och cider (om jag vågade köra bil) men då får man dricka ganska mycket för att få ruset. Knycka whisky av mannen kunde jag också om nu han råkade ha nåt kvar. Blanda med kaffe i en mugg. Sedan vetskapen om att jag måste våga mej in till systemet i början på veckan och handla mer och skämmas. Faktiskt så var tankarna ständigt kring alkoholen. Så mycket energi och tid som nu frigjorts till bättre saker. För att nu inte tala om pengar.

Jag har druckit en hel del, dricker varje dag, ibland tidigt på morgonen efter nattskiftet. Har sökt hjälp för två år sedan på beroende, har varit nykter i sex veckor. Trodde att jag kunde hantera mitt drickande och dricka lagom socialt på fester och middagar, men trillade dit igen.
Förra veckan har jag deltagit i ett AA möte, känslor som undergivenhet, ångest, sorg mm... kom fram. Man sitter där och lyssnar och blir ledsen, tårögd. Jag undrar om det är rätt väg eller bör man ta till andra lösningar när beroendet är så mäktig gentemot viljan.