Senaste kommentarerna i forumet

Det har varit fantastiskt att få följa dig. Kram❤️/ FM

till dig. Önskar att du kunde komma och yoga med mig nu ❤️/ FM

Tittar bara in och säger hej som hastigast, Lena. Läste ditt senaste inlägg och ser att duvhåller stilen. Puss& kram ❤️/ FM

Nu var det jäääättelänge sen jag skrev nåt här. Har inte läst nåt heller. Livet kom alldeles emellan. Fortfarande nykter men sjukskriven för min gamla skada och rätt så deppig. Vore himla lätt nu att kasta in handduken på många sätt. Men det ska jag inte. Orkar just nu inte kommentera och läsa så mycket så... Håll er i skinnet och ge f.. I första glaset. Puss på er kämpar ❤️

4 glas blev det på en hel kväll, roligt var det och vinet smakade GOTT! Konstig känsla när jag kände alkoholen börja verka i hjärnan, har ju ändå hållt upp helt i nästan 3 veckor. Nu blir det ett 3 veckors uppehåll till, ok att jag får dricka ibland men det ska vara sällan. Min kropp och hjärna måste läka... Trött idag, puh... Kram till er allihop

....när A inte betyder något längre. Vet att den världen finns för jag har varit nykterist i perioder när jag var gravid, ammade och barnen var små. Ska tillbaka dit! :)

Ni är helt underbara!
Jag slank ner i skiten igår igen. Körde rattfull 140km i timmen på E4an. Hoppades att jag skulle dö. Balanserade på ett räcke och skrek. Fan att det ska vara så här! Jag ska ta mig i kragen och ringa sjukvården. Mitt liv är underbart när jag mår bra, vill kämpa mig tillbaka dit! Idag mår jag riktigt dåligt, spyr och skakar. Men ska lägga mig tidigt och försöka få i mig middag. Alla tips är så välkomna! Stort tack!

Jag tror att jag är mer rädd än ilsken, och kallar jag det ilska istället så blir det inte så tydligt för mig. Arg är lättare än rädd. Jag är rädd för att inte kunna finnas där om hon menar allvar med att söka hjälp och börja fullfölja. Och jag är precis lika rädd att jag bara låter mig luras en gång till. Hjärnan säger sluta men resten av mig säger kanske kanske kanske denna gången! Tänk om denna gången faktiskt är annorlunda. Och jag bara går runt och förväntar mig samma ljug och smussel som alltid. Då sitter ju jag på hennes redan tunga ryggsäck. Kan ingen bara tala om för mig hur jag kan vara till lags!?
Retorisk fråga :) Och problemets kärna.
Jag är beredd att gå hur långt som helst för att vara alla till lags. Jag tror jag har en riktigt lång väg att gå. Och faktiskt ser jag fram emot det. Känns som jag med glädje jobbar med mig själv resten av livet. Om jag bara kan få vara alla till lags under tiden! :) Jag har minst lika lång väg att gå som den jag skulle vilja hjälpa tror jag. Jag är bara rädd att vi inte kan gå bredvid varandra för vi förstör varandras framsteg. Och jag står inte ut med den tanken samtidigt som hela kroppen skriker att jag måste finnas där.

Tack - livet är nu och inte det som varit - slutade räkna och nu känns det betydligt mera kravlöst och att det är "här och nu" som gäller - tack

är,låt dig definiera dig själv till vad du är just nu.
Om du vill kalla dig vuxet barn,eller medberoende så kan det vara en hjälp och ett stöd i nuläget.
Åtminstone jag har haft stor hjälp av att läsa om andra människors liknande reaktioner och åsikter.
Att vilja förmildra mörka och undfly grundproblemet.
Att den man lever med föredrar något annat än sällskapet till en själv.
Oftast en drog,men kan kanske också vara arbete spel osv.

Att man som "medberoende" sätter sig själv i skuggan av den andra personen och gör allt och inget för att den andra personen ska få näring och man ger lite och ingenting till sig själv är väl också ett gemensamt drag.
Men ilskan som du beskriver dig ha svårt att handskas med känner jag personligen inte igen.
Jag känner hellre en stor sorg över att en fin relation gick i stöpet både pga hans alkoholism och mitt medberoende.
Dvs vi var båda delaktiga till att det till slut föll utför stupet.

Han jobbar stenhårt för närvarande (då jag gått in i ny relation) med att övertyga mig om att nu minsann är det andra bullar.
Det skapar i mig tvivel sorg och ilska att han inte vaknat tidigare.
Allt jag sagt och gjort har bara farit rätt genom hans alkoholdränkta skalle.
Däremot får jag hela tiden höra vilket bra stöd jag varit,jag förstår delar och tänker ur hans perspektiv.
Dvs jag har blivit så van att se det ur hans perspektiv att jag är en av de få som han kan prata med och som kan förstå vidden av hans sjukdom.

Så misstro inte dina förmågor att vara till en hjälp.
Men kanske är du än för sårig för att inte röra upp ditt inre alltför mycket.
Kanske måste mer tid gå innan du kan vara ett stöd om du inte aktivt vill gå in i relationen.

Idag funderar jag över en liten belöning till hela familjen och har bokat en liten överraskning som faktiskt helt finansieras av pengar jag normalt skulle spendera på vin. Belöningen ligger några månader fram i tiden och planen är att inte dricka något innan dess. Min uppräkning av de 90 dagarna kommer att sammanfalla med belöningen. Roligt att ha något att se fram emot.
Jag märker att tankarna kring A kommer mindre ofta nu. Jag börjar komma in i vanor jag hade förut och tränar, myser med familjen, spelar piano och lagar middagar från grunden. Det finns en massa tid och ork som jag inte kastar bort längre. Det kan bli bra, jag tror att jag tagit itu med mitt problem i tid.

Vet du, jag tror du har rätt. Medberoende är egentligen ingen bra beskrivning på det. Och jag tycker inte vuxet barn räcker hela vägen heller. Det finns liksom inga benämningar som räcker till.
Men jag undrar ändå om jag med min bakgrund snarare stjälper min alkoholist än hjälper. Jag reagerar ju ungefär som mitt åttaåriga jag känslomässigt. Om det en dag är allvar med att ta tag i det... kanske till och med denna gången... är inte ett vuxet barn då snarare en belastning än en tillgång? Jag kommer fortsätta min resa ur mina föräldrars skugga oavsett. Fast jag vill verkligen inte försvåra tillfrisknandet hos en nyligen medveten alkoholist. Jag förstår att det är en omöjlig fråga. Men jag kan inte förmå mig själv att inte ställa den.

Så tydligt och uppriktigt du beskriver din situation! Så roligt att du varit hjälpt av andra användares erfarenheter och tankar. Jag tror att din berättelse och förhoppningsvis dina kommande inlägg kommer vara samma stöd för någon annan. (och för dig?)

Det är självklart att man påverkas om man lever nära någon, eller fler som i ditt fall, som är alkoholberoende. En del kan åsidosätta egna behov för andras. Det kan skapa problem och det kan vara en styrka. Att använda beteenden eller strategier som inte hjälper en själv att må bättre eller påverkar den som dricker att förändras är inte bra för någon. I en sådan situation så behöver man hitta nya vägar precis som du är inne på och redan påbörjat! Samtidigt betyder det inte att det är fel att vara eller vilja vara en omhändertagande person. Det betyder inte heller att personer som lever nära beroende har en psykiatrisk diagnos eller problem med den egna personligheten. De beter sig ofta helt rimligt utifrån situationen. Problemen uppstår när det som är rimligt inte längre hjälper och de egna ramarna för hur man vill leva, bli bemött eller vill vara inte längre håller ihop.

Vad man eventuellt kallar sig i sådan situation är naturligtvis upp till var och en samtidigt vill jag säga att vi på alkoholhjälpen är försiktiga med definitionen medberoende då det kan finnas en risk att man börjar stoppa in saker i ordet medberoende som inte stämmer för många. Eller att det betyder att man måste tänka eller bete sig på ett visst sätt. Medberoende är inte en diagnos och det finns ingen forskning som visar att de som lever med någon som utvecklat ett beroende skulle ha några speciella personlighetsdrag. Det samma gäller för personer med beroendeproblematik. Däremot skiljer vi oss alla mycket när det gäller vilka styrkor och vilken eventuell skörhet vi har.

En av dina styrkor är uppenbar, en förmåga och generositet att dela med dig. Tack för det och välkommen igen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Li-Lo:
Skulle säkert se likadant ut men mer ångestfyllt, haha. Börjar nyktra till nu också, så för min del får det gärna stå kvar. En del av min process att få hjälp antar jag.

Välkommen hit. Det låter som du är redo att förändra din situation trots en osäkerhet om hur det ska gå till. Som answe77 skriver är ett bra steg är att sätta ord på sina tankar och känslor. Inventera konsekvenser. Det skulle vara fint att få ett inlägg från dig då du inte har druckit. Hur skulle det vara? Vill även passa på att säga att vi på alkoholhjälpen ibland redigerar inlägg skrivna i berusning av respekt för såväl den som druckit som för andra användare. Ditt inlägg ovan står kvar! Och vi ser fram emot att ha dig här!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack för hjälpen. Ska försöka. Tyvärr kommer det säkert inte hända förrän jag sitter i skiten ännu mer :(

Omgående! Vet känslan då man tro sig behöva dricka alkohol för att dämpa sin ångest. Alkoholen är jäkligt lurig då den både har förmåga att dämpa ångest samtidigt som den även bygger på ångesten. Jag har själv många gånger tagit till flaskan för min ångest och för att dämpa gamla synder. Det gör bara saken än värre. Ditt destruktiva beteende som att ta till alkoholen för att klara av allt måste sluta. Du har ingen i din omgivning som du kan anförtro dig åt och som kan ge dig stödet du behöver för att ta dig till vårdcentralen nykter? Vet att det är svårt att be om hjälp för dessa problem vi har då vi känner en stor skam då alkoholen inte är hanterbar. Men be om hjälp/stöttning om det finns någon nära. Det hjälper och blir bättre på sikt. Tro mig.

Fint att du hittat hit.Du har haft det besvärligt en längre tid och vid flertalet tillfällen skadat dig själv då du är berusad. Det är modigt av dig att sätta ord på dina upplevelser och berätta här. Bra. Det låter tryggt att du är hos din syster nu när du mår riktigt dåligt och vill sluta dricka. Utifrån din berättelse vill jag gärna uppmuntra dig att söka en vårdkontakt. Kanske har du redan en bra kontakt du kan vända dig till?

Jag hoppas att jag inte "skriver dig på näsan" samtidigt känns det viktigt att skriva detta i synnerhet om du fortsätter att känna det så här. Speciellt om du börjar uppleva starka tankar på att skada dig själv även då du är nykter. Alkohol påverkar oss på många och ibland oberäkneliga sätt. Precis som du beskriver kan självmordstankar förstärkas av alkohol.

Även om man inte druckit stora mängder alkohol kan abstinensbesvär förekomma. Oro, skakiga händer, svettningar eller sömnsvårigheter, till exempel. Symptomen är obekväma, men varar inte särskilt länge och är inte värre än en influensa. Många behöver lugn, sömn och bra mat då så det är fint att du har din syster nära.
Du har det tufft nog som det är och kommer sannolikt vara hjälpt av eventuell vård eller medicinering. Om du upplever något av följande är det mycket viktigt att du kontaktar akut vård. Ring 112 eller ta hjälp att komma till akutsjukvård.

- starka skakningar – du kan inte hålla ett fullt glas utan att spilla,
- kraftiga svettningar och värmekänslor
- kräkningskänslor efter varje gång du ätit
- brist på aptit eller rädsla för att äta
- förvirring – du förlorar till exempel tidsuppfattningen eller har svårt att uppfatta var du är
- hallucinationer – du hör, ser eller känner saker som inte finns där

Jag tycker du är klok som vill förändra din situation innan du flyttar och vad du än väljer att göra så är du välkommen att fortsätta skriva här.

Tips om du vill ha:
Vill du prata med någon direkt kan du ringa 112 och be att få prata med jourhavande präst alla dagar mellan kl. 21:00-06:00.
Kl. 13-22 kan du ringa Nationella hjälplinjen 020-22 00 60, de har öppet alla dagar. http://www.1177.se/hjalplinjen/
Ett annat alternativ är att maila eller chatta med självmordsupplysningen. Du hittar dem på https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Så svårt bara när enda gången jag kommer till insikt på riktigt är när jag är full. Eller jag vet ju annars också men först när jag är full som jag kommer till insikt, börjar gråta varje gång nuförtiden. Sen börjar jag dricka dagen efter igen, annars klarar jag det inte, och då är jag för full för att gå till vårdcentral eller psykvården som jag annars har kontakt med.

Första steget kan vara att kontakta vårdcentralen. Vara uppriktig med dina problem så du först kan få medicin utskrivet och förhoppningsvis även någon att prata med om din situation. Vet att erfarenheterna från vården angående alkoholproblem är olika men man måste ju börja någonstans. Din insikt om att något verkligen måste göras tar dig redan där ett litet steg i rätt riktning. En annan sak som hjälper mig är att ventilera av sig lite här på de olika forumen. Du hittar förhoppningsvis den rätta vägen du behöver ta. Finns ju egentligen inget facit då vi alla är olika. Bra att du erkänner problemen för dig själv och kämpa för att göra något åt dem.

nu dag 24, har altså klarat 23 dagar utan a. Känns bra, men vet också att jag får akta mig från att slappna av och tro att den är i hamn. Jag vet ju av erfarenhet att snart kommer alla små ursäkter fram för att ta ett glas eller en flaska, bara i kväll. Jag kan ju låta bli om jag inte vill dricka. Men nej det blir inte av, för jag ska klara denna vecka! Jag ska hålla fast med min envishet och använda den till något bra. Ha en bra torsdag alla härinne. Kram och kämpa på!

Ska tilläggas att jag inte är så mycket för AA, av erfarenheter från anhöriga.

Det är så tryggt att ha dog här Lena! Så stabil, så trygg. Du lyfter mig!!!!

För mig är medicinen i mitt fall också antabus ett sätt att komma i nykterhet. Slippa tänka på att dricka. Kunna på allvar bearbeta sjukdomen, ge familjen andrum.

Håll ut, stå emot, kämpa på, om några dagar, är den värsta ångesten över. Och sök hjälp. Aeromagnus har rätt!