Senaste kommentarerna i forumet

Tack ska du ha för dina rader. Ja, det är inte dumt med en lever som mår bra.
Jag har varit på hälsocheck hos tandis idag, kommer att bli lite reparationer.
Det har väl inte varit prio ett när jag har missbrukat som värst.
Det är väl aldrig fel att kolla upp sin hälsa, sånt där som aldrig blir av.
Kan säga dig att det blåser rejält på ostkusten idag och ca 2 dm nysnö.
Det är en fin horisont och jag tänker så positivt där. Hoppas allt går bra
för dig.
Fredag idag och vad som än händer ingen alkohol för Konstnären
Ha det fint du med
Konstnären

Känner igen detdär lite. Själv hoppade jag nog över fas 2 och har befunnit mig i fas 3 rätt konstant. Även om jag inte är helvit så är det nästintill iaf. Men nej, ingen uppåtstämning här heller, mest tråkigt och vardag och jag trodde nog förändringen skulle "kännas mer", särskilt med tanke på min tidigare konsumtionsnivå. Ligger förvisso bara på 3 månader ännu så det kommer väl, men nä, nån megapepp råder ej här. Mest trötthet och uppgivenhet över hur tråkigt och enahanda livet är, trots alla fina små vardagsstunder som jag ju helt klart kan se och njuta av - men det är enahanda på det stora hela. Utan alkohol dock ett bättre sorts tråk! Och precis som du skrivit ger jag inte heller på ngt sätt avhållsamheten skulden, men inser som så många andra här också att alkoholen dövat/dolt/varit ett symptom på ngt som kanske nu måste få lite uppmärksamhet. Kram på dig. /N

Jag har varit där och skrev om mina upplevelser, var för två veckor sedan. Finns farligare saker i livet :-) kommer just nu ett 1000 tal saker rullande genom huvudet. Det lämnar dig inte oberörd, men vem vill gå genom livet oberörd?
Ta och be Stigsdotter slå följe med dig kanske. Hon tar på sig den typen av uppdrag och erbjöd sig det i en tråd, gulligt eller hur?!
Tror det var i "det vidare livet". Själv har jag just nu lite mycket annat att stå i, men jag kanske tittar in på ett möte någon mer gång.

//PP

Nu blev det knas.

Att du och din lever mår så fint och att du känns så dedikerad och stark!
(ska nog snart våga mig iväg på hälsocheck, urp...)
Ser en ganska nöjd konstnär som promenerar med hunden utmed ett vindpinat hav!
Det är dåligt med växtlighet utmed stranden, men en öppen och fin horisont...

Ha det fint!

//PP

Glättar på dörren och kikar in...
Tänkte igår på din lista, och att det för mig känns som om jag sitter kvar på punkt 1. Nåväl, var bara funderingar i min tråd..
Hoppas kompasser hos dig leder rätt, och att helgen känns lätt!

//PP

Det har gått över förväntan i kontakten med min ex-sambo. En neutral, vänskaplig samtalston. Vi pratar om praktiska saker, vem ska ha vad ur bohaget etc. Vi har också berört hur rätt det här beslutet är, även om det är ledsamt och tråkigt på mer än ett sätt. Det känns skönt. Jag känner mig...lätt och fri. Han smsar och ringer flera ggr om dagen om allt möjligt som rör sig i honom, det handlar om frågor kring hans läkarkontakt, besvikelse över några vänner, något jobb han tänker söka, besöket på beroendecentrum på måndag mm. Jag har lovat att skjutsa honom dit eftersom han inte har någon bil och det råkar passa precis med ett möte jag har i samma stad vid samma tidpunkt. Jag tänkte först inte göra det, av rädsla för att något skulle väckas upp mellan oss, men det är absolut inte känslan nu och det känns därför ofarligt. Kanske det också handlar om mitt kontrollbehov, att se till att han faktiskt går dit, för att det är viktigt för hans skull. Möjligt att det är så, men jag är i alla fall medveten om att det kan vara så och jag har nu valt att göra det i alla fall. Ångrar han sig så är det inte mitt problem.

Jag har tänkt mycket på hur jag och barnen ska kunna gå vidare efter allt som har hänt. Jag tänker att även de har behov av att få prata om hur det har varit och hur de har upplevt allt. Vi behöver också hjälp att prata tillsammans och försöka hitta tillbaka till den tillit, närhet och kärlek vi hade till varandra. Jag har ju ett självklart ansvar gentemot dem och jag förstår att de många gånger har blivit besvikna på mig, svikna av mig... Vi kan prata om det, men jag tror att vi behöver hjälp för att hitta fram till den styrka vi hade tillsammans innan allt det här hände. Det känns övermäktigt för mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag känner ett behov av att sitta på "de anklagades bänk" och ge dem möjlighet att vara arga på mig, säga sanningen till mig, skuldbelägga mig. Jag tror att det måste komma ut först, innan vi kan gå vidare. Jag vet att de är glada för att jag lämnar, men osäkra på om de vågar lita på att det är definitivt den här gången.

Min 19-åriga dotter försöker hela tiden uppmuntra mig till att göra roliga saker, tänka på mig själv och allt det där som jag alltid gjort med henne, men rollerna har blivit lite ombytta. Jag vill att hon ska lita på att jag mår bra, att jag är stark och att jag klarar mig... Min 15-årige son har alltid varit omhändertagande och ansvarstagande, vilket självklart har förstärkts nu. Han vill försäkra sig om att jag har det bra, han har till och med köpt en bil (först tänkt till honom själv inför körkortsdags) som han nu berättat att han håller på att reparera så att jag kan ha den till jobbet, så att jag kan sälja min egen bil och betala skulder med... Min lille gubbe...började gråta när han berättade det och försäkrade honom om att jag inte kommer att behöva sälja min bil utan att han ska tänka på sig själv och ta hand om bilen i sin egen takt så som det var tänkt från början. Han vill så gärna ta hand om mig och jag vet att det känns bra för honom att hjälpa till och känna att han bidrar...men jag vill ju inte att de ska behöva känna så! JAG ska vara den som tar hand om DEM! Men hur kommer jag dit?
Yngsta dottern, 14-år, är ju den som kan bli arg och inte visar så mycket hänsyn, vilket är bra. Där kan vi mötas i ilska och besvikelse, sorg och oro. Där blir det både enklare och svårare. Enklare därför att hon kan agera ut och jag får möjlighet att hantera det. Svårare också eftersom jag inte vet riktigt hur jag kan förklara allt för henne utan att "skylla ifrån" mig på ex-sambon. Jag är inte ute efter att svära mig fri från ansvar, tvärtom. Det är inte han som har svikit dem. Det är jag.

Jag vill visa dem att jag är stark och kapabel, inte ett offer. Jag vill inte att de ska ta hänsyn till mig. Jag vill att de ska kunna ösa ur sig allt och se att jag står pall för det, att jag står kvar. Jag vill slå hål på bubblan. Och hur kan jag komma dit?

Jag har tittat runt lite på nätet efter någon som kan tänka sig att träffa oss tillsammans. Har mailat förfrågan till ett ställe, men jag letar vidare under tiden. Jag har läst att en del av er andra har haft olika typer av hjälp som har fungerat bra och tar tacksamt emot fler tips. Jag ska också ringa till Kvinnohuset idag och höra om de kan tänka sig ett par träffar av den typen som jag efterfrågar. Vet inte om de gör det, men förra hösten så gick jag och yngsta dottern på ett par samtidigt men var för sig på Kvinnohuset. Ska ställa frågan i alla fall. Annars verkar allt vara så dyrt att det kanske inte blir möjligt av den anledningen... Hur gör man då?

Livet susar med väldig fart. Jag kränger apelsiner och kan inte få nog. Midjemåttet har minskat med 6 cm. Fick påhälsning av fröken A(norexi). Kolla vad du går ner i vikt. Märker du hur skönt lätt du känner dig i kroppen?
- Ja, men kan du inte låta mig vara fred? Jag behöver inga fler A:n i mitt liv!
Får jag fresta dig med en våg? Ställ dig och se hur det går framåt. Så lätt, så stark, smidig och vig.
-Sluta nu. Jag tar en apelsin till. Sen ska jag äta en ordentlig näringsriktig lunch för att orka träna. För att orka leva. Ni två A:n kan dra åt...
Ändå släpper jag inte taget helt . Håller fast i lillfingret. Litet lätt, så att det knappt märks. Jag vet att jag måste släppa taget helt för att bli frisk. För att bli av med de demoner som spökar i min hjärna.

Jag har svårt att känna konturerna av mig själv. Ibland vet jag inte riktigt om jag finns. Om det jag tycker faktiskt är okej, fast jag inte tycker som alla andra. Min självbild är litet skev, men jag jobbar på det. Har jobbat med självbilden länge. Det är bättre idag, men det är så lätt att vackla när det kommer svackor. Utåt sett ser det mesta bra ut. Jag är en stark och klok person. En ärlig person. Hmm, ska nog jobba på att föra ihop den inre bilden med den yttre. Ibland tänker jag mig att min generation gått miste om någonting under sin uppväxt. Någonting som föräldrarna tog för givet och därför inte klarade av att ge. Jag ser så många som tvivlar på sig själv. Som inte får riktigt ihop den yttre och inre bilden av sig själva. Många är så snara att bedöma person efter prestation. Måste tänka på det när det gäller mina barn. Inte säga vad fint, vad duktigt, när de kommer och visar sin teckning eller gör något annat bra. Måste hitta ett annat uttryckssätt som låter dem växa som de personer de är. Låter dem veta att vi alla är komplexa personer bestående av mer än bara det som är duktigt. Alla känslor är okej och känslan är inte det som styr din person. Du är så mycket mer. Har också tänkt mycket på varför man säger man om sig själv istället för jag. Det måste ha att göra med Jante. Hör man en person säga jag, jag, jag, så kan jag tänka mig att man upplevs som mer egoistisk. Eller så är det bara den känslan jag har. Vi måste tänka på hur vi bemöter oss själva, men även andra. Vi har så mycket som ligger i vårt undermedvetna som gör att vi inte ens tänker på varför vi reagerar som vi gör på vissa saker eller beteenden. Jag jobbar på. Det blir bra till slut.

Trevlig helg!

Ja visst är det så att man har fått många insikter om sig själv också genom att skriva här, läsa andras inlägg och svar, att gå tillbaka och läsa sina egna rader... Det blir tydligt för en själv på något sätt. För även om det är så att man inte ska ta ansvar för, eller lägga skulden på sig själv, hur motparten behandlat en så illa, så finns det saker i oss själva som gör att vi stått ut "för länge".

Jag tycker du visade klart och tydligt på ett vänligt sätt att du inte är intresserad av mannen på jobbet. Hans reaktion tycker jag däremot visar att han inte kunde hantera det lika bra, utan ville först skuldbelägga dig för att vara paranoid för att sedan bekräfta att han faktiskt fått starka känslor för dig och därför ville träffas. Jag vet inte, men MINA varningsklockor börjar ringa i alla fall. Kanske jag också är paranoid, vad vet jag?

Jag är imponerad av den resa du gjort och fortfarande gör. Jag är glad att du nu kan vila från ditt ex, att han verkar lämna dig i fred. Det är ju ett par veckor sedan du skrev här och mycket kan ju ha hänt sedan dess, men jag hoppas att det har fortsatt så och att du får vila från det.

Skriv gärna igen! Jag har tänkt mycket på dig och undrar hur det går. Tänker samtidigt att behovet av att skriva här minskar lite under lugna perioder och det är ju bra!

Kram!

Hej!

Är ny här och får inte göra en egen tråd innan de ser att jag inte spammar tydligen :-) Skriver här för att tråden verkar aktiv och med kloka människor. Skriver mer om mig själv och så när jag får öppna en egen tråd.
Har dock en fråga. Läser om många som vaknade på nätterna och kallsvettades, hade ångest mm när de drack. Själv sov jag som en klubbad säl, ingen bra sömn jag vet, men jag sov.
Har visserligen bara varit helnykter i 5 dagar men jag sover jättedåligt! Förstår att det har med någon form av abstinens att göra. Somnar på kvällen (00-01) men sover oroligt och drömmer mycket tills jag vaknar vid 03-04 och omöjligt kan somna om. Känner mig hyfsat pigg då men man är ju mindre pigg på jobbet efter lunch....

Frågan är kort och gott om det finns någon som har något knep som inte innehåller tabletter/ droger? Trodde det skulle bli bättre efter 3-4 dagar men nix! Förstår att jag kan verka otålig efter bara 5 dagar men tycker att jag läser att de flesta här sover så bra utan alkohol.

Tacksam för svar!

/M

till dej från mej! / mt

till dig vännen flygcert - jag som följt dig från ditt första inlägg här kan verkligen bekräfta innebörden i Framtidsdrömmars ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!" Vi som följt dig här har delat dina tveksamheter, farhågor, utbrytningsförsök (ja, det ordet kommer för mig - jag minns det så), din oro och din skräck - och att du en dag "bara" lämnade... Och sen alla tvivel och våndor vid sidan av den starka beslutsamhet och glädje som växt fram inom dig. En helt fantastisk resa som vi fått vara delaktiga i. Allt i ljuset av kärleken till barnen - att de inte ska fara illa. Ja, du är en av dem som förmedlar hopp när det behövs som bäst! Kram, kram! / mt

Tror AA kan vara lösningen för många. Det skall vi inte förakta. Nr jag kom dit fick jag lära mig att förakta mig själv och kalla mig för det förnedrande ordet alkoholist. Det blev som en självuppföljande profetsia. Ja vi funkar olika. Låt oss göra det och låt oss bara ge tipps här. Från AA, eller andra vägar. Varen i välkomna.

Asteroiden och lars44, det är verkligen synd att det finns ett antal som inte funnit sig tillrätta i AA. Det tillhör ju själva grundvalen att man går dit för sin egen skull och bara det i första hand. Där finner man sen sin egen plats, på sitt sätt och därigenom är man plötslig en del av det hela, gemensamma. Hoppas de kan ges någon chans till, eller fråga någon om sällskap eller samtal eller vad som helst.
God Natt! Mm.

Fin Forumvän du också PP! Jag tycker mycket om att du skriver, det du skriver. Vi behöver alla både ge, lyssna och ta emot. Fin liknelse det där med godispåsen. Det finns hos mig och jag har förstått även hos många av oss, en slags gränslöshet. Vi vill inte sluta eller vara nöjda med en eller bara lie av något, öppna en påse och då blir den gärna slut. Göra något annat en stund, bara lite, några minuter... så vart tog då de två timmarna vägen??? Minst av alla fattar jag det riktigt själv! Jag gror det är inbyggt en sådan gränslöshet i missbrukarprofilen. Själv har jag under största delen av mitt liv sett det som ett närmast enastående tålamod!!! Nu har väl den fantastiska bilden något omformuleras i skenet av belysning på annat sätt. Men det är sant också, jag har många många gånger haft stor nytta av mitt tålamod och lugn. Men andra sidan är då den att ha så svårt att sluta, bara så där enkelt... Som just nu, ett bra exempel, skulle bara tacka för ditt inlägg, helt kort.... Snart har jag skrivt en mindre novell, klockan är mycket med mera, men sinnet är på gång!
Jag tycker så mycket om att känna gemenskapen, betyder mycket för mig PP. Så min vän, tack för att du finns, lev väl och den fortsatta nykterheten önskar jag också dig! Kram/Mm om natten.

Inte godisreklam, utan två sköna forum vänner! Även om ni ifrågasätter er självkänsla (kanske bara är lite sunt?) så är ni ju ändå förebilder.
Vad andra tycker är inte det viktigaste, men det är ju inte alltid helt oviktigt :-)

Stärkande inlägg från er och Askan. Skön godnattläsning.

//PP

En liten hälsning så där bara och Grattis till bemärkelsedagen du har i faggorna! Kul att du är här och att du är nykter! Det viktigaste först, en dag i taget och ta det lugnt. Jag vet, jag har fyllt ett år nu för ett antal månader sen. Kalas på AA-mötet med tårta och ljus, stiligt bara värre! Måste säga att det gästabudet var kanske det mest betydelsefulla födelsekalas jag varit på och med den support och glädje från kära Mt till så kan ju ingenting misslyckas.
Kan bara säga att för mig och oss båda har AA och AlAnon betytt otroligt mycket. Vi var tillsammans till Göteborg på nordiskt konvent i augusti, det var viktigt för oss båda och det innebär att vi nu har ett gemensamt språk. Det var en underbar gemenskap vi hade med varandra och alla som var där. En mäktig manifestation av delaktighet, erfarenhet, beslutsamhet hos oss alkoholberoende och närstående medberoende. Allt blev till en gemensam plattform för ett fortsatt och gemensamt liv. Vi vet båda mycket väl vad vi talar om och vad vi har att förhålla oss till. En helt annan respekt för livet och vad det kan vara under goda förhållanden och där gemenskap betyder så väldigt mycket. Utan det hade det blivit betydligt svårare att bygga de där insiktsfulla och ofta oförklarbara erfarenheterna i våra gemensamma stunder. Som sagt, vi har fått en gemenskap långt utöver det vi hade innan, en befrielse och en så stor, rak ärlighet. Vi möts nu vapenlösa, om man får uttrycka sig så.
Så fint tycker jag att du erbjuder dig som följeslagare till ett första AA-möte. Vi som tagit det steget vet att det nog är med tunga steg, nervöst och litenhet man går första gången. Jag är inte i Stockholm men kommer på besök ibland och har faktiskt besökt möten där. Alltid lika fint att känna sig som riktig vän med fullständigt främmande människor. Jag kallar det gärna för Gemenskapen. Blir nog en tur dit under våren också, kanske vi ses! Vi har lite planer på det nämligen. AA-hälsningar till dig. Mm.

Svajar det? frågade en underbar person som det finns så många av här på forumet, i min tråd för länge sedan. Det var när punkt 4 dök upp i listningen som Morla gjorde häromsistens. Ni vet: Lalala har jag problem? kanske jag kan dricka lite alkohol någon gång....Sedan tog det bara ett kort tag, så var det adjöss med mina inloggningar på ett bra tag. (hoppas för övrigt att du har det fint Morla!) Den här gången kan jag inte riktigt känna att jag delar listan med er andra. Inte på samma sätt som då i alla fall. Enbart på grund av det, vill jag i all välmening höja ett varningens finger till den som kommit till 4 ett par gånger.

Den här gången har jag nog mest känt att det bara tog stopp. Jag är nog fortfarande kvar på punkt 1?! Javisst, en del tycka synd om stackars mej och sån´t har ju funnits, men dom andra punkterna har inte riktigt kommit den här gången. Kanske har jag nu lagt mig ner på rygg och fattat att det är kört? Det kommer inte att gå med något återtåg till normaldrickandet, och vill jag ens det? Det börjar kännas lite som om det är annorlunda... Kanske var det mitt besök hos AA :-) Kanske gjorde det susen att för alla berätta att Pellepennan är alkis? nja vem vet, tanken är ju svindlande. I synnerhet för mig som är född skeptiker!

Men annars svajar det rejält, och det är inte med drickat det svajar. Känns helt ok med den biten. Men jag håller också garden uppe, och är på helspänn. Dyker tanken/han/eller hon upp, nitar jag direkt!(jag har svårt för Hen btw.)Samtidigt försöker jag navigera, tänka rätt, visa mitt förnuft, inte tänka egoistiskt. Allt det som kan var så svårt när vuxna tänker, vill och fungerar olika - och man ibland har en känsla av att bli uppbjuden till en "dans" där människans fina sidor, inte alltid kommer till sin rätt. Icke sa Nicke, jag ska försöka hantera allt så att jag kan stå för det jag gör idag och om 20 år.

I sakfrågor och värderingar upplever jag inte att jag tänker våldsamt annorlunda nu än när jag drack. Jag tänker bara bättre och snabbare. Jag har oroat mig (eller kanske hoppats) att det skulle dyka upp någon som var annorlunda i nykterheten. Men det har det faktiskt inte gjort. Det var därför jag hade tänkt vänta med alla stora saker som inte har med nykterheten att göra. För att vara helt säker på att det inte var så att jag blivit konstig av drickat ;-) Men nu kunde jag inte få respit som begärt, utan var tvungen att ställa upp och ta i "surdegarna" ungefär nu. När jag nu i dryga 2,5 månader skalat av ett halvruttet lager i taget på "löken" Pellepennan, börjar jag nu se skymten av en intakt kärna. Och det är faktisk fortfarande bara en lök...
Om än något mindre och lite "tilltuffsad". (Hoppas för övrigt att jag inte missat något därunder, så att det i sluttampen visar sig att jag var ruttnare än jag trodde trots allt.)

Det är nästan en liten tragikomisk situation mitt i alltihop. När jag läser på medberoende- sidorna skulle säkert dom flesta vara lyckliga om alkisen valde bort drickat och fokuserade på just det ett bra tag. Jag jobbar på det, men kan ändå inte känna mig trygg i att berätta om problemet. Att jag behövt respit för den skull. Av rädsla för att det eventuellt skulle kunna användas emot mig, i en för mig ofrivilligt slam slakt.

Får helt enkelt jobba på mot bästa möjliga konstruktiva lösning. När krutröken sedan lagd sig, får jag kanske ta det då.

När det blåser bistert - ingen alkohol! Det får bli tanken innan jag släcker i kväll.

//PP

Så fint beskrivet, jag kunde så bra ha totalt ihop nåt liknande själv, som hade stämt så väl överens med dig. Jag har betecknat mig själv som "myten om mig själv". En myt kan ju visa sig sjunka ihop vilken dag som helst, när Otillräckligheten eller glansbilden falnar. Eller om någon kommer innanför och det kommer till kritan som det heter.
Men nu fick jag för ett tag sen beteckningen "legend" av MB och det gillade jag!
Lite positivt då. Nu som nykter så har min syn på mig själv, i min relation och i mitt yttre liv med jobbet så har en tydlig förändring skett. Jag har börjat tycka mer och mer om mig själv och de beslut jag fattat för egen del att leva nykter. Där jag för min del funnit så mycket stöd i AA-gemenskapen. Riktiga vänner som jag inte behöver prestera någonting tillsammans med för att få vara med och räcka till. Mycket skönt att fylla på grytan med det. Men alla måste hitta sin väg, det viktigaste är att börja söka och hittar man något att hålla sig till så är det så gott.
Jaja, man kan fundera mycket men livet finns för att levas och det tänker jag göra och det önskar jag att även du och alla andra också får kraft att göra. Kram (älskar att kramas gott) Mm.

Du skriver nästan identiskt med hur jag själv levt med känslor liknande dina under större delen av mitt liv. Många dog tidigt i mitt liv, det jag tyckt så många gånger är att det värsta alltid kan hända, precis när som helst. Jag vet det ju, har sett det hända med egna ögon, ett antal gånger. Jag vet ju att för att förhandla om berättigande till liv så måste jag, som du skriver, vara duktig. Alltid vara beredd på förlust av någon viktig person. Tänker ofta på att min mamma aldrig får veta hur det gick för mig. Men samtidigt är jag säker på att hon många gånger varit med mig när jag som mest behövt det. Ensamheten min ständige följeslagare och alltid veta att för att bli älskad måste jag alltid förtjäna kärlek, inte få kärlek bara för den jag är. Det paradoxala är att jag fullständigt ändå på egen hand har "slarvat bort" ett antal människor. Nästan bilden av det lilla barnet som tappat godiset i sanden. Precis som en oförmögenhet att hålla fast, tro på att jag inte ensam är ansvarig. Ja jisses hur man är egentligen.
Det gör min lycka över mitt numera nyktra liv och den otroliga trofastheten hon min livsmedlevare Mt än mera viktigt. Hon är kvar.
Nu blev det här lite väl personligt kanske, men jag träffades direkt av det du skrev. Berörde och då ville jag låta mig beröras och tala om det helt enkelt. Tillsammans är ett sätt att finnas till.
Kanske jag i alla fall nått tonåren nu i ett viktigt avseende, mitt liv som nykter.
Lev väl och under askan bor ofta fortfarande ett pulserande glödhjärta. Kramar /Mm.

Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Tyvärr. Har också tänkt mycket på det här med att man är det man gör, men jag tror att man måste skilja på det man presterar och det man gör som inte alls har med prestationer att göra. Typ, prestationen i sig kan ju göras på olika sätt, och däri ligger väl personen och det man kan känna för sig själv. Jag tänker också på det du skriver om att vara olika personer utåt och inåt. Jag uppfattas också som kompetent, lugn, säker osv., trots att jag inuti känner mig som en bluff, som en ballong som någon ska peta hål på och det ska poffa till lite. Kanske inte ens med en riktig smäll utan mer ett pys... Det jag tror är viktigt, för att få ihop detta, är att på något plan lära sig att acceptera att båda de här personerna faktiskt är jag. De är ju faktiskt verkliga båda två.

Det vi har med oss från barndomen är ju viktigt och påverkar oss oerhört mycket. Jag har min historia som jag har klart för mig påverkar min självbild, men jag vet inte om det hjälper mig så mycket. Försöker att mata mig med artiklar och ljudböcker om hur självkänslan kan stärkas, tänker att om jag hör synpunkterna och tankarna flera ggr så kanske jag kan ta in dem och göra dem till mina. Men ibland (för ofta) går det trögt.
Har du funderat på att kontakta någon psykolog? Jobbigt, men man får hjälp att bena upp tankarna.
/m

hoppas du får en hel del hjälp bara genom att läsa omkring här. Blir såg glad att Stigsdotter hör av sig och kan berätta att hon snart har ett år utan alkohol, magnifikt! I morgon stegar jag iväg till vårdcentralen och tar min lilla sup igen och då kan jag räkna ihop två veckor nykter, man måste ju alltid börja någonstans:-) Mår ju så himla bra för det mesta när jag är nykter, hur svårt ska det vara att fatta.
Fenix

Ja gud, den sammanlagda skammen och skulden här måste vara fullkomligt enorm och överväldigande. Man blir nedstämd om man tänker på det för mycket. All denna goda vilja och alla dessa goda föresatser. Och alla dessa misslyckanden och kringelikrokiga vägar till ett annat liv.

Min man är ombord, men eftersom han tror att jag överdriver mitt problem så frågade han mig bara om jag verkligen var säker vilket jag ju sa att jag var "- Inga problem här!".

I dag så tänker jag mycket (igen) på det här med att leva med en icke-existerande känsla av egenvärde. Jag tycker att det är jobbigt att visa mig liten till och med här, där jag är anonym men nu är det väl dags att vara ärlig. I den andra verkligheten, den där ute, där anses jag vara en självsäker person som står trygg i både åsikter och uttryck och val i livet. Men i den här verkligheten, den ärligare mer verkliga, den inuti, där.. Där är jag ett rö för vinden. Och så fruktansvärt in i helvete ensam. Att alltid visa sig stark och kompetent gör ju också att man isolerar sig. Att man aldrig släpper in någon, inte ens de man älskar. Fast man låtsas att man gör det, man beter sig som att man gör det. Man berättar vissa utvalda saker som låter personliga och intima men som inte har den tyngden för en själv egentligen. Jag kan inte förstå att någon skulle tycka om mig för den jag är. Jag förstår inte ens det uttrycket. Det är ju det man gör som definierar en. Eller? Problemet med det (det finns fler men de kan jag inte se i dag) är att om jag bara jobbar hårt med att bete mig och göra som man ska, och gnor och gnor och sliter och släpar så kanske jag kan behålla de mina. Men (och nu kommer problemet) om jag gör fel, om jag gör något fult och dumt, ja då har jag ju automatiskt sett till att jag inte blir älskad mer. I min lilla värld här inne så tror jag att det är så. Att om jag gör ett enda misstag så blir jag ensam och oälskad. Och jag är så RÄDD för det. Så fruktansvärt, fruktansvärt rädd för det. Jag tror det är där min ångest har placerat sig. Att jag aldrig får göra fel därför att då har jag förtjänat (inte kärlek som jag kan inbilla mig att jag förtjänar om jag gör allt rätt) hat, och förakt och ensamheten.
Det går inte riktigt ihop det här ser jag. Min nuvarande känsla av att vara alldeles ensam här på denna jord samtidigt som min största skräck är att bli lämnad ensam. Men så är det.
Jag förstår någonstans att detta har att göra med ett antal dödsfall som skedde när jag var liten och som gjorde att jag för att få till någon typ av känsla av kontroll och därmed en illusion om att kunna förhindra att det skedde igen tog på mig skulden för att min pappa dog. Men fast jag kan se det, att det självklart inte hade det minsta att göra med mitt fyraåriga jag så KAN jag inte frigöra mig från det här tänkandet. Att jag kan ta kontroll över livet. Och om jag tar kontroll så kommer inget mera hemskt hända men om jag förlorar kontrollen så faller allt.

Om någon vill ha sällskap till sitt första AA-möte kan jag gärna följa med. Jag finns på Facebook under namnet Stigsdotter von A-hjälpen.

Av döma av titeln på din tråd anar jag att du läst boken med den titeln? Har för mig det är Moa Herngren som skrivit den. Ögonöppnare för mamman som tror hon är så himla effektiv och duktig när hon styrkt sig med ett glas vin...

Din berättelse är min berättelse - så där höll jag också på. Man tror att barnen inte märker men det är klart att de gör det! De känner ett obehag men vet inte varför!

Hoppas du hittar vänner här som kan stötta dig, ta en dag i taget. Du är värd att slippa vinet! Själv hängde jag här på forumet väldigt mycket för en tid sedan och fann mycket styrka och stöttning här. Om nio dagar har jag inte druckit en droppe alkohol på ett år. Och - det här trodde jag verkligen aldrig att jag skulle säga - jag saknar det inte!! Kram o lycka till.