Senaste kommentarerna i forumet

önskar jag var där du är nu - på väg förbi bolaget med bakelse i sikte - men det kanske händer även mig om jag inte ger tappt…
och det gör jag inte!
även om det kan ta lite rid.

Tragikomiskt som man håller på för att tro att man döljer något som åtminstone Systembolagarna - som nog kan se även en finalkis på mils avstånd - ser trots tappra försök att låtsas. När jag går in på bolaget i vetskapen om att det var alltför kort tid sedan senaste besöket för att vara acceptabelt (för mig själv inte minst) så sträcker jag på mig när jag tar en korg och ser ut som 'nä vadå inte jag heller; jätteläääänge sedan ni såg mig sist; det var min enäggstvilling i exakt likadana kläder som var här igår'. Eller så intar jag en inre nonchalant attityd, 'vadå, jag är väl vuxen eller? Vem är ni att döma mina val? Jag tjänar egna pengar. Jag belastar ingen. Så det så!'
Åh detta gruvliga självförräderi som man jobbar så hårt med!

På tal om pengar så räknade jag ihop System-posterna på bankkontot sedan förra lönen i december. 4000 kom jag upp i! Inte illa. Det blir många flaskor även om jag håller mig till lite dyrare varianter o inte dricker allt själv (men säkert 85%).

Igår drack jag 4 folköl eftersom jag bara inte kunde gå förbi dem när jag var och handlade mat trots goda föresatser. Min ursäkt: 'Inte lika illa som 2 vinare iaf', vilket i och för sig är sant, men jeezuz. Sådan dumhet. Men inte ger vi upp! Nej!!! It's not over until the fat 'hen' sings (vill inte hänga ut något visst kön som mer obest än ngt annat). ;)

Jag instämmer i funderingar om "strategier" och "hjälp" som man försöker skapa för sig själv och frustration över varför de inte fungerar. Känner mig liksom Filosofen också tvångsmässig mer än något annat - vet att jag kan hålla upp från en dag till en annan men att hålla i över tid… Som Leif GW kommenterade någon gång, hur han kunde hålla sig från excesser inklusive A när han skrev 6 månader per år, för att sedan släppa på fördämningar kommande 6 månader; "för att jag vet att jag kan/får börja igen". Ligger mycket i det.

Testade en "NEJ!"-lapp i fickan men slängde den snart. Att träna och äta väl för att också få det andra att lösa sig funkar ett tag men inte länge. Medicin - funkar så länge jag äter det men sedan då? Man måste ju klara sig själv i slutändan.

Jag kan inte säga att jag har hitta "det" som funkar för mig heller. Jag har fått hjälp i form av samtal i flera år av experter, vilket i och för sig varit jättebra för att få lyfta alla sina bryderier i livet för en extern person som inte dömer en utan känner igen och lyssnar framför allt. Men som jag skrivit i ett annat inlägg så har i alla fall A eskalerat. Jag 'skyller' på andra saker i livet som går mig emot och jag har ingen annan väg till snabb 'hjälp' i form av A för att minska trycket. Lurendrejeri och självbedrägeri säkert, men inte desto mindre. När jag höll upp över semestern förra året var det lugnt och skönt i relationen (nivå: 'trevligt') och jag blev visst mer uppåt, men var jag riktigt glad? Nä, det har jag bara blivit på artificiell väg rätt länge nu.

Beundrar alla här som kämpar och ni som lyckas, grattis. Jag önskar jag kunde dela er glädje i de små tingen i vardagen. Försöker. Försöker VERKLIGEN.

Hej min vän lillablå. Jag har läst omkring lite på forum idag och inser att nästan alla de gamla vännerna är borta. Lite sorgligt men jag vill gärna inbilla mig att vi har det bra nu. Mr and Mrs Piano, du med kärleken... Mt har det ju bra och Santorini men jag har förlorat kontakten med många delvis genom slarv eller ålderdom. Minns ej längre lösen till mitt Facebook konto, men detta lösen tycks sitta i ryggraden. Vad betyder det? Ja inte vad du skulle kunna tro. Det mer eller mindre nyktra livet har blivit en vana men jag tar det inte för givet. Hur har du det vännen, med kärlek och foto? Du kommer alltid att vara mig kär. Liksom Lelas och Mulletant. Ni fick mig att se en del obehagliga sanningar och det kan jag aldrig glömma. Kram och så...alltid./R

Hej Filosofen!
Jag känner igen allt du skriver. Lapparna. GUD så många lappar jag skrivit till mig själv. Som jag sen tänker att jag ska kolla på när suget blir för stort. Men som sedan fungerar föga när väl suget är som störst. Skiter i dom helt enkelt och går ut och super mig full.

Jag har också nämnt mina problem till nära vänner samt familj någon gång. Men inge tror mig riktigt. Känns det som... Ska tillägga. Jag är en sån som kan vara utan alkohol i säkert två veckor utan större problem. Men när jag sedan tar första glaset dricker jag helst tills jag knappt kan stå på benen.

Jag har även som du tänkt... Ska jag kontakta aa, är det något för mig verkligen? Osv. Dealat med dessa tankar i flera flera år. Första gången jag var in på denna sida var säkert över fem år sedan.

Vart bor du? I sthlm? Vi kan gå på ett möte ihop.

/ Plationides

...ja, jäklar. Inte DEN kassörskan igen! Hjälp!! Haha!
Eller att man hoppar över fulölen vid något tillfälle. Dyr öl är det inga alkisar som dricker ju! Eller?
Ibland om man är lite förkyld och har hosta så kan jag komma ihåg att om jag hostade precis innan jag skulle kliva ur bilen, så brukade jag vänta lite grann. Anledningen är att jag lätt får röda ögon när jag hostar. Man vill ju inte se onykter ut när man går in på bolaget ju!

Har t.o.m åkt till grannkommunen bara för att slippa gå på samma bolag två gånger samma vecka... friskt? Näe, inte direkt.

Forumet är bra. Det är nödvändigt att hålla tankarna på ett förändrat drickande vid liv. Påminna sig om hur det blir liksom.
Ingen historia är exakt som den andra, men igenkänningsfaktorn är hög oavsett vem som skriver kan jag tycka.
Kämpa på!

Mycket humor i din text och mycket ikännande för mig. Jag var oxså livrädd
för abstinensen därför var jag maktlös och fortsatta dag ut och dag in för
att komma undan. Så dum jag var jag kom ju inte undan tvärtom slutade eländet
med en total katastrof. Det har inte varit lätt men jag sitter här idag efter
drygt fyra månader och det är stort för mig. Jag har lagt lika mycket pengar
på A som du, men man ska inte gråta över spilld mjölk. Nu har jag varit med om
att slå i botten, och kanske fanns det något bra med det. Går ibland förbi Systemet.
Hade varit i september hade jag gått in som en robort men nu kan jag glatt gå förbi.
Jag tror jag fick en chans till och den ska jag vårda. Ibland kan jag tycka att
vardagen är så vacker, så tänkte jag aldrig innan. Ibland som du skriver dyker
A-jävulen upp och säger här är jag, men numer är det bara ett flyktigt besök.
Jag hade Antabus första månaden men blev så trött av dom och magen krånglade.
I går kväll gick jag till vårt lilla kvarterskondis och köpte en bakelse, belönar
mig själv nästan dagligen med något litet.
Ha det bra Fia
Konstnären

Världen är till synes full av de som faktiskt vet hur saker och ting är På Riktigt! Visst är det i så fall märkligt att det i alla fall fortfarande finns bekymmer? Det är så mycket lättare att vara till synes objektiv gentemot andra. Förstår att du blir matt. Jag har läst en del av det du skrivit och det är väl självklart att det är du som fattar beslut om ditt liv och vad du ställer upp på, vill ha för egen del och därmed väljer att göra. Man når förr eller senare en punkt där det inte längre går att komma vidare och då får livet ta en ny inriktning. Kan man inte komma vidare tillsammans så måste man gå själv, annars går båda under. Det skulle väl vara mycket märkligt om man ändå inte sen skulle sakna det goda man delat.
Det finns ingen enkel väg runt kärnan i den här sortens problem som alkoholen förorsakar, finns nog bara en väg, rätt in i det och ut på andra sidan som en annan person men mycket rikare på erfarenheter.
Lev och låt leva, en dag i taget heter det. Hälsar gör Mm (Mt:s gubbe) :-)

Du har absolut den fulla rätten till all tid du behöver, utan skuld och utan att bli övergiven eller dömd. Du ber så fint, så innerligt om precis det som betyder... din rätt att få sörja det du faktiskt förlorar i ditt liv.
Jag såg nu sent om natten att du var inne här, många tankar har gått till dig i dag och i kväll. Blev så väldigt glad över att du svarade och det du skrev som svar/reflexion till det jag skrev till dig tidigare. Jag skulle så innerligt önska även dig det jag och Mt har idag. Jag tycker om den "ton" du beskriver ditt liv tillsammans med honom. Det känns så fint och respektfullt trots det som är idag. Jag har under många år använt mig av följande omformulering av en fras "Det är så mycket lättare att tillrättavisa någon, än att visa någon tillrätta". Tänkvärt tycker jag. Människor som ger goda råd eller tycker din man bara är dålig gör det förmodligen som tröst och stöd. Men då borde man samtidigt inte sudda ut eller förminska sånt som, precis som du så fint beskriver, har varit just det... fint tillsammans. Ingen pekpinne från min sida detta, jag lever utifrån devisen om att det goda finns i grunden tills motsatsen eventuellt bevisats.
Nu vill jag bara sända dig styrka i ditt beslut. Jag tror du gör alldeles rätt.
Sänder dig en fin och innerlig kram och önskar dig en god natt och en ny dag med ny styrka. En vän, på mitt sätt/Mm.

Jag har tidigare i min tråd berättat att jag besökt ett AA möte. Kan således inte se mig som varken AA frälst eller avvisande mot AA eller gemenskapen som Mulleman valde att kalla det. Du beskriver att du som jag kämpar mot A-djävulen, ditt förnuft. Hur upplevde jag då skillnaden i att berätta det här i skrift, eller på mötet i "livesändning"? För mig var det just det som var den största behållningen av mötet. Det känns nu efteråt som att jag har gjort det svårare för A-djävulen att "övertala" mig framöver och förringa mina problem. Jag har ju varit där tillsammans med andra alkisar och berättat för dom att jag är som dom när det gäller drickat. Du blir inte frälst enbart genom att delta, och det var faktiskt inget att vara rädd för. Om inte annat kan man ju gå en gång för att utmana sina rädslor, eller hur ;-)

Vi kämpar vidare!

//PP

Ett steg i taget. Du har ju nämnt för familjen, så det är ju redan i sig ett stort steg. Jag hade kanske inte riktigt fixat att nån håller koll på mig. Jag vill bestämma själv. Även om min man har försökt hålla koll, så gjorde jag som jag ville ändå i smyg. Tyvärr har jag inga råd att ge mer än att forumet här verkar bra och jag har mycket svårt att tro att någon här skulle vara fördömande. Kram!

Tack Filosofen och m-m :) Ska ta till mig det där om halvtidsjobb. Känns litet lättare att försöka tänka så. Vissa dagar är det så lätt att bli övermodig och tänka att allt är som vanligt igen, innan A styrde. Det här fixar jag själv, lätt som en plätt, men jag är ju bara i början än. Trots alla uppehåll jag haft, så har jag ju inte tagit problemen helt på allvar. Så jag läser här och tar till mig.
God natt och sov gott!

Det här med endorfiner och belöningssystem... Ja, det är lite som du skriver - det tar nog tid att lära hjärnan och kroppen nya vanor och sätt att fixa det där "extra" vi hade alkoholen till innan. Vissa dagar känns det som att man är stark och klarar det här bra, och det kan ge en känsla av - ja, jag vet inte, inte eufori kanske men en självkänsleboost. Andra dagar känns det lite... inte hopplöst precis, men mer som att när ska det gå av sig självt i åtminstone nästan alla situationer?
Men för min egen del känner jag mig överlag mycket mer psykiskt välmående nu än jag gjort på länge.
Ja, jag vet inte riktigt om jag kom någonstans med detta... men skönt är det verkligen att kunna räkna nyktra dagar, och mindre behagligt att tänka på hur få de varit de senaste åren...
/m

Tack för era svar! mulleman, jag ska verkligen fundera mer på aa..låter som ett bra stöd! Just nu kämpar jag med min Adjälvul och mitt förnuft.. fattar inte att det ska vara så svårt att se sitt eget bästa. Det svåraste för mg är nog att ta steget och göra det, att gå på ett möte. Är jätte rädd för vad det innebär, kanske för att jag måste erkänna för mig själv att jag verkligen är beroende, vilket innebär inget mer alkohol! Jag vill ju gärna se att jag kan klara det själv..
Tack för allt stöd!

Bra jobbat med 14 veckor. Låter som en utmaning med alperna - men utmaningar är ju till för att klaras.... Ibland känns det som att man vill utsätta sig för lite rejäl frestelse för att få känna vad man "går för". Tror att du fixar det.

Tror inte heller att du saknar någon gen :-) Dessvärre tror jag att alkoholen, både tidigare, och nu, i förändringsarbetet gör oss självupptagna. Nu, i nykterheten förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt, men likväl tror jag inte att det finns så mycket utrymme för andra just nu. För min egen del har jag alltid haft mycket ensambehov, men nu finns det inga gränser. Håller alla lite på avstånd, inga inbjudningar, eller initiativ till umgänge. Maken och jag pratar mycket med varandra, men det är också mycket tystnad tillsammans, inte negativ, jobbig tystnad, utan mer i egna tankar båda två. Kanske en del av processen, men jag kan förstå om det känns som att du måste fatta någon form av beslut. Känn efter vad magkänslan säger... om den inte knorrar av hunger vill säga (det var väl du som skrev om den nyupptäckta hungerkänslan :-)?)
/m

Jag känner varje dag att jag är så bestämd på mitt beslut. Dock längtar jag också som Yogi beskriver efter någon (honom) som håller om mig och är ömsint och kärleksfull. Måste påminna mig varje dag om varför jag gjort valet att lämna honom. Oftast går det bra men vissa stunder är det TUNGT- så sorgligt. Men jag har fått ett lugn inom mig som jag inte känt på länge.
Jag kan sakna mitt hus- att kunna ha utrymme och att barnen får vara hemma även när de är med mig- det känns ibland som att jag "bara lämnat dem". Jag måste ta en dag i taget och ge allt tid.
Har pratat med min ex-sambo nu ikväll och han var så bekymrad över att det nu gick en massa rykten i hans lilla hemby- bla att han skulle ha slagit mig och att han bara söp och misskötte sitt jobb. Ja, sa jag, du får ta det med dem som sprider ryktena- jag har inte något med det att göra.
Han tar på sig en offerroll och tycker så synd om sig själv. Jag har också hört saker om mig- men jag försöker att inte bry mig. Först blir jag förbannad men sen tänker jag; det är mitt liv det handlar om, jag har facit och vet hur allt varit i min verklighet. I min verklighet är allt sant och jag står för mitt beslut och det jag känner och det är en sån skön känsla.
Tänk ändå att det alltid är folk som vet så himla mycket om människor som de inte umgås med till vardags. Jag blir så matt!!

Vet inte riktigt vad en Stjärnglänsare är, men det låter fint och en sådan har vi säkert glädje av här på forumet. Du är i gott sällskap här, och att skriva här har iaf hjälpt mig mycket. Bra att gå tillbaka och läsa det man skrivit, både när det varit en bra eller dålig dag.

Även jag har tänkt att jag vill tillbaka till den jag var tidigare, före alkoholen tog över, men den tanken får vi nog släppa. När vi kommer ut på andra sidan är vi någon annan, med en massa saker och erfarenheter och ny kunskap om oss själva. Och förhoppningsvis mycket klokare :-)
/m

Nej, det är inte så lätt att veta vad man vill alltid. Ibland är det lättare att definiera vad man inte vill... Du vill ju t.ex. inte tillbaka till gamla vanor... ta fasta på det. Och låt det bli lite onda ögon om du sitter med plattan. Att jobba med nykterhetsprocessen är nästan en halvtidstjänst... eller kanske t.o.m heltid? Ska du till terapeut imorgon kräver ju det energi både ikväll och imorgon, det sätter igång många tankar, men jag tror att det är en viktig del i arbetet.

Vissa kvällar/dagar känns bara som skit, men låt dem vara det. Åtminstone nyktra skitkvällar. De tråkiga kommer förhoppningsvis bli färre än de bra nyktra kvällarna. Lycka till imorgon!
/m

jag har läst vad du skrivit och tycker du är såå stark!! Härligt att du kämpar på, se det som en utrensningsprocess. Kom i håg att det är lättare att inte falla tillbaka än att ta nya tag om man väl fallit tillbaka! PÅMIN dig själv om varför du slutade dricka! jag försöker tänka så.. det gör en starkare att motstå A djävulen som för mig fortfarande sitter på axeln! Ta inga risker innan du känner dig tillräckligt trygg i din nykterhet!
Styrkekramar till dig

Viktigt för mig också att samla lite av de tankar jag haft . Efterhand som en tanke kommit och jag har skrivit i någons tråd.

Ordlös...

Skrivet av Mulleman den 27 januari, 2014 - 16:29.

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Vi har ett par stycken SB i stan, men lik förbannat var jag nojig. Funderade mycket om de förde någon form av bok, för jag kunde inte fatta varför det kändes som om vissa såg rakt igenom en. En del var säkert i mitt eget huvud. Välkommen förresten :) Har själv inte varit med så länge, men det känns skönt att läsa runt och veta att man inte är ensam.

...att min kärlek inte räcker. Den här gången heller. Tyvärr. Tänk om jag kunde få uppleva detsamma som ni, Mm och Mt...jag skulle bli så glad och lycklig. Jag inser att det inte kommer att ske någon förändring. Han sjunker nu. Han kommer att fly. Jag vet inte vart, kanske han hittar någon ny tjej som blir hans prinsessa, hans livs kärlek... Jag tror att det är vad som kommer att hända. Jag tror inte att han kommer att kämpa för mig. Det smärtar att tänka sig det. Idag ville han att jag skulle komma. Jag skrev till honom att jag är ledsen men att jag inte kommer, att vi vet båda två att det här är rätt även om det gör ont, att vi bara hamnar i samma ekorrhjul igen annars. Fick inget svar på det. Jag vet att det är dumt att ha kontakt. Det väcker en massa känslor. Men jag har bestämt mig, och jag ska härda ut. Jag vet att om det bara får gå en tid så kommer jag att få distans. Jag vet det. Men just nu är det bara så tungt...

Jag var bortrest till min pappa och syster i en annan stad i helgen. Hälsade på hos dottern och "svärsonen" efter jobbet idag. Ska till min styvfar på middag imorgon med hela familjen. Torsdag ska jag träffa min syster. Till helgen som kommer har jag bokat in städning hos min vän som jag är inneboende hos. Mycket prat och mycket jobb, skingrar tankarna och håller mig ifrån honom. Tvingar mig till att umgås med mina syskon och barnen, även om jag egentligen inte orkar. För jag vet att det är bra för mig. Men de frågar hela tiden. Hur är det? Har han hört av sig? Och jag berättar litegrann. Berättar att jag är ledsen, att det är jobbigt just nu. Möts naturligtvis av oföstående. För hur ska de kunna förstå? Hur är jag funtad som saknar honom? När de säger negativa saker om honom vill jag inte höra, vill inte. Jag kan aldrig få dem att förstå att det fanns fina sidor också... Vill inte att de ska se honom som ett monster, vilket de gör. Jag kan inte förneka något som har hänt, för det har hänt. Och ja, det har varit skitjobbigt! Men det har funnits så många helt underbara stunder också, av den djupaste ömhet, omtänksamhet och omhuldande kärlek. Ja, det var så - också. Och ja, de negativa sidorna övervägde. Därför tvingades jag ta det här beslutet. Tvingades, för att jag måste. Till slut orkade jag lämna. För att jag måste. Och så ska det förbli. Jag kommer inte att gå tillbaka. Men låt mig sörja. Ge mig den rätten.

Jag är inte helt tillfreds. Jag vill någonting annat, men vad vet jag inte. Hemma vill jag ingenting just nu. Blir så stressad av allt som ska göras. Ju mer jag gör desto mindre gör de andra. Tar jag det lugnt med plattan i hand, så blir det lätt onda ögat. Jag orkar inte feja varje dag! Idag var jag så sugen på en öl. Tänkte ta en alkofri, men tog litet godis istället. Verkar funka lika bra. Snart ska jag sätta mig med min tekopp och försöka tömma huvudet, så att jag kan sova. Imorgon ska jag till terapeuten. Inte alls sugen på att sitta och prata om mig själv och livet. Jag vet, är så neggo idag. Det blir bättre imorgon. Tränar för sällan.

Jag tror inte alls att du saknar en gen. Överhuvudtaget tror jag inte detta med tvåsamheten är genetiskt betingat utan en social konstruktion.

Jag vet inte om du gillar serieböcker men tänker att det egentligen är skit samma för du verkar inte rädd för att prova nya saker numera. Vill i alla fall tipsa om en riktigt bra seriebok, "Prins Charles känsla" av Liv Strömquist. En mycket rolig och historisk granskning av parrelationen som form.

Se till vad som är bra för dig och skit i sådant som "hur det ska vara". Även sådant förändras ju historiskt sett. Mår du bra så är det bra!

Kram