Senaste kommentarerna i forumet

Jaha. Checkar in här i vanlig ordning. idag firar jag 4 veckor.

Det rullar fortfarande på. Har slutat fundera på alkohol. Jag kom på i morse att jag skulle kolla in här, och insåg att det nu är fyra veckor, nästan exakt på minuten fyra veckor sedan alkoholen gick ur kroppen på mig. Och tänkte därför göra en liten sammanfattning av den här tiden.

Det första dagarna hade jag alkoholen i huvudet hela tiden, och när jag glömde bort den var det nästan som att jag tvingade mig själv att tänka på den. Nästan som att jag kände att jag genom att ge mig själv ångest, kunde göra bot för saker jag gjort på fyllan som jag inte stod för.

När ca tio dagar gått, var det inte längre något jag tänkte på hela tiden, men magen vände sig när jag tänkte på alla de gånger jag gjort bort mig.
Jag pratade mycket med folk om att jag inte drack, jag njöt av att bli tagen seriöst, och känslan av att jag gjorde, kanske för första gången i mitt liv, någonting betydelsefullt för mig. Och jag stod på mig. Typiskt mig hade annars varit att bli övertalad till att ta ett glas eller "bara en utekväll till". lite stolt faktiskt.

Jag insåg efter en tid att det är ok att faktiskt gå hem från middagar och fester, när orken tar slut. När ens vänner börjar sluddra lite charmigt. Jag behöver inte stanna, jag har inget att bevisa.
Jag skiter i om de tycker att jag är en tråkig fan, för de har inte alls förstått vikten av att jag gör det här, och att jag gör det på rätt sätt. Det förstår bara jag.
Kosta vad det kosta vill!

4 veckor. Och varken alkohol eller nykterhet är något jag funderar över. Det bara är såhär just nu, och det gillar jag!

Än så länge inget slut datum, när fas 2 av experimentet tar vid, men jag köra några veckor till. en dag i taget som det heter.

Det blev en väldigt liten sammanfattning. men så får det vara.

over and out

Jag har svårt att hålla räkningen, men efter litet räknande, så är jag inne på dag 18. Det här påminner litet om när jag fyllde i graviditetskalendern med mina barn. Fast då räknade systemet ut åt en, vilken dag och vecka man var i. Jobbmotivationen är obefintlig. Ska ta långlunch idag för att gå och träna. Ute yr snön och jag tänker bara på att sova. Sova till vintern är över och fåglarna kvittrar. Nej, det vill jag ju inte, egentligen. Vill vara här och nu förstås. Det är bara svårt att gå med på livets premisser emellanåt. Jag har sett mig som en rätt positiv person, som blickar framåt och tänker att allt blir bra till slut. Just nu verkar den personen ha dragit iväg nå´n annanstans.

Bea-Li, L-P och Nike och alla ni andra fina människor.

Det är lustigt, jag läser här hur övertygad jag är om min nykterhet och sen på kvällen sög jag i min en och en halv flaska vin. Vad i helvete hände? Jag antar att det har att göra med stressen över framtiden och arbetsliv/karriär, det som jag nämner här ovanför.

När jag är mig själv, som nu, så ser jag inte ens längre några fördelar med att dricka. Bara nackdelar och ändå tyckte jag att det helt plötsligt var okej att dricka i fredagskväll? Minns knappt hur jag rationaliserade det mer än att så länge jag bara är hemma med min man och det är vi så kan jag inte göra bort mig så då gör det inget. Men det gör det ju. Min plan är fortfarande att inte dricka mer, jag vill inte men det är nog dags att börja med någon slags inventering av självet. Men alltså flyktdriften är så jävla stark. Varför kan jag inte 1) sluta fly och för en gångs skull våga vara i mig själv och möta mig själv eller 2) fly in i något hälsosamt av typen yoga, träning, friluftsliv? Nu flyr jag genom att paniksurfa på hemnet och tänka att om vi bara flyttar ut på landet så kommer allt bli bra. Bara främlingar, ingen som någonsin har träffat mig när jag druckit vin. En blank canvas att måla resten av mitt nyktra liv på.

I dag är en tung dag, jag har ingen som helst lust att dricka, jag ser mig ju som en sån har slutat dricka, men det är tungt för jag har sådana enorma skamsköljningar. Allt jag någonsin har gjort på fyllan sköljer över mig och jag grips av panik och känner sån otrolig skam. Skamskamskam. Jag vet inte hur man värjer sig från det.

har förändrats. Bara det att han är beredd att bortse från din tillfälliga sinneförvirring talar ju sitt tydliga språk, tänker jag. Återigen avsaknad av egen insikt om sin egen del, lättare att lägga ut ansvaret på dig.

Jag har läst allt i din tråd, sett hur du har kämpat och du har min djupaste respekt och beundran. Du har kämpat i motvind så länge och till slut lyckats skapa en fri, lugn och trygg vardag för dig och dina barn. Sorgen är en del av din resa, och en del av barnens resa. Men den är naturlig för er alla. Dina barn önskar säkert att mamma och pappa ska vara tillsammans, precis som de flesta barn med skilda föräldrar. Men de önskar säkert inte att det ska bli så som det var, precis som du inte önskar det. Du vet att en sådan familj som ni önskar inte är möjlig. Du kan se det och stå fast i ditt beslut utifrån det. De kommer att förstå det så småningom.

Så skönt att du är fri att ta en fika med en vän utan att känna stress! Det är stort! Fint att du nu har en trygg och förutsägbar ekonomi! Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har.

Jag skulle vilja fråga dig om du haft någon form av professionellt stöd under året? Själv letar jag litegrann, känner att jag nog skulle behöva det. Kanske inte så mycket för att bearbeta upplevelser, men för att forska lite djupare i mig själv... Hur har du gjort?

Varm onsdagskram från mig!
//Yogi

allt som har hänt. Och all hjälp jag har fått här. Det är här jag har fått det stöd som har hjälpt mig framåt i processen som har lett fram till det beslut som jag djupt inne i mig själv visste måste fattas. Det är här jag har mötts av förståelse, kunskap och respekt för mig själv, mina tankar och min ambivalens. För det känner jag den djupaste tacksamhet. Flygcert, Lilleskutt, framtidsdrömmar mfl som har och har haft upplevelser så lika mina, där alkohol och "psykisk misshandel" varit en del av vardagen. Mt med sin värme och förståelse, Mm, Adde, Berra med stöd och sanningar från "den andra sidan" och alla ni andra som delat med er av erfarenheter, tankar och reflektioner... Jag blir inte betraktad som ett offer här, blir heller inte dömd. Det är så skönt, så fritt. Jag kan skriva precis det jag känner här och nu och möts av förståelse, empati, sympati och tillit till att jag mitt i allt kaos är en person med egen kraft och förmåga att själv fatta rätt beslut men att jag måste få låta det mogna, ta tid och ta det i min egen takt. Jag har inte ord som räcker till för att beskriva den förundran och glädje jag känner. Det är verkligen helt fantastiskt... Jag kunde aldrig ana det när jag började skriva här. Ni alla har funnits med mig hela tiden, vandrat vid min sida och gett mig kraft som vuxit fram genom att acceptera alla känslor, lära mig om de mekanismer som finns i det här, lära mig och acceptera att jag bara kan hjälpa mig själv och barnen, acceptera att jag måste släppa taget. Ja listan kan göras lång. Vad kan jag säga? Tack.

Det här är inte lätt. Det är verkligen inte det. Men mina känslor är inte stormiga. Inte turbulenta. Jag känner ett lugn och en trygghet i förvissningen om att det här är rätt. Jag känner en sorg, som är lugn och stilla. Ångest har jag, och den kan vara kraftig, men den är avledbar. Den går att hantera. Jag vet absolut ingenting om framtiden, men jag oroar mig inte. Det är skönt. Det är inte över förrän den officiella flytten om en månad. Vet att det finns en risk att det blir turbulent då, men jag tror faktiskt inte det. Jag pratade med honom i telefon två gånger igår. Han hade en helt vanlig kompisröst och vi pratade om vardagliga och praktiska saker. Det väcks ingenting. Det kanske är så att jag inte älskar honom? Det kan vara så. Det känns som om vi kommer att kunna göra det här på ett bra sätt. Jag tror att vi kan bli vänner, han kommer förmodligen att fortsätta att ringa och vilja prata om allt möjligt, ungefär som han gör med sin dotters mamma. Han har samma röst till henne och de har tät kontakt. Hon och jag också, hon är ungefär som jag. En bra tjej ;). Det kanske är så det kommer att bli. Det skulle kännas bra, för jag bryr mig ju om honom och skulle önska att vi kunde vara vänner. För det var vad vi var i början.

Nu ringde han igen! Ett bra och konstruktivt samtal om fördelning av möbler och praktiska frågor kring flytten och att han ville låna hunden ett tag. Helt ok. Vänskapligt. Det känns hoppfullt för framtiden. Känns konstigt när jag tänker på hur det har varit, hur destruktiv vår spiral har varit. Det finns ett lugn hos oss båda, känns naturligt att prata. Som om vi är gamla vänner som känner varandra utan och innan. Så vill jag att det ska fortsätta. Kanske kan det bli så? Hoppas.

Skulle nog vilja prata med någon om allt. Få hjälp att jobba med mig själv. Inser ju att det finns saker hos mig som gör att jag går in i relationer som inte ger mig det jag behöver, där jag blir förminskad och tagen för given. Att jag efter alldeles för mycket kämpande till slut måste avsluta för att jag far för illa. Att jag själv måste försöka stärka min självkänsla och börja respektera mig själv och försöka tro att jag också har ett värde.

hänger starkt ihop med alkoholkomsumtion. Det kan också stiga vid stress inför mätning, det problemet hade jag så jag köpte en mätare hem. Men jag hade för högt hemma också och fick medicin som jag inte mådde bra av. Det första gjorde att mina vader och fötter svällde upp och jag som varit/är stolt över mina smala snygga ben kände att även det togs ifrån mej så jag blev deppig och uppgiven också. och drack mer. Sen fick jag en annan medicin som gav viktökning + massor av andra biverkningar. Det var en del i att jag nådde botten faktiskt. Så i juni 2011 la jag av med alkoholen och började äta enligt LCHF. Efter tre veckor kastade jag min medicin. Nu har jag gått ner 20 kg i vikt och mår toppen, utan mediciner. Mitt blodtryck är utmärkt, 130/70 ungefär vid kontrollmätning hemma. Lite högre på hälsokontrollen men då kunde jag visa min egen statistik, jag kollade även min mätare mot deras. Hade högre även påmin egen hos sköterskan.

Börja inte ta medicin om du har slutat med alkoholen. Testa hemma och det kommer att bli bra om du inte har nån sjuklig benägenhet till högt blodtryck (kan förekomma hos även nyktra, slanka personer).

Det är en av de fina positiva effekterna! Lycka till!

Suttit och filosoferat lite i mörkret med en kopp starkt kaffe.
Idag stark kuling här och snö, var ute en stund med hunden och
det var svinkallt. Dagarna går och den 10 februari skriver jag in
fem månader hoppas jag. Ja livet utan dimridåerna är oftast bra.
Jag tror kropp och själ har hämtat sig nu, och jag känner mig frisk.
Men jag är försiktig vet ju nu hur lätt man kan ta det första glaset.
Jag känner just nu att det finns inte på min karta att prova, kan inte
vill inte byta ut det jag har idag mot en enda stor ångesthåla. Var
tog leverprover i går, jag gör det en gång i månaden efter smällen i
september. Men det är ett billigt pris, jag hade så höga värden då.
Nu är dom kanonfina, men min läkare vill kolla levern i ett år.
Hoppas ni alla mår bra
Konstnären

Förr när jag har slutat har jag inte gått ner nämnvärt i vikt, fast jag tränat som en tok. Men man bygger ju muskler också, så det kan ju vara en orsak. Den här gången har kilona rasat, men det beror mer på att jag inte haft så stor aptit, d v s dricker inget och äter mindre. Sen har jag inte haft tid eller ork att tokträna heller, så musklerna har nog krympt en hel del...

Jag känner igen delar av din berättelse. Just att hitta på orsaker, så att man får vara i fred, för att hinna ta en slurk eller två. När det känns som tyngst, så får jag tänka på alla fördelar med att vara nykter. Nackdelen är väl att jag inte orkar vara en powermama, som lagar mat, donar, fejar hela tiden. Det är litet punktering i den här mamman just nu. Men jag tror och hoppas att jag är mer närvarande. Sen är det förvisso tråkigt just nu, men jag är säker på att det vänder, för jag har varit där förr. När kroppen är hel och sinnet klart. Då har jag kunnat känna en glädje över livet, naturen, hopp om världen.
Kämpa på! Kram/
Minz

för att du delar om ditt liv och visar att det går att förändra det destruktiva liv som många lever i.

Kram ♥

Hej Berra, jag skriver på din sida eftersom jag som ny inte kan skapa en egen. Jag har inte varit på din sista sida tidigare men ser nu att den har nr 93. Dina sidor har hjälpt mig i 1,5 veckor och jag har läst tom sid 34, har även varit inne på andra sidor o läst men hela tiden återkommit då du har en vision o levnadsvilja som jag önskar att jag också får ngn gång. Jag hoppas att de sidor jag inte läst fortsätter i samma anda som de jag läst. Är bara så att jag hamnat i skiten igen, blir förbannad på mig själv, hur kan jag vara en sån idiot, klarar jag inte av någonting.... mm mm det jag tycker o tänker om mig själv är inte lämpligt att skriva

Din berättelse låter så väldigt lik min egen. Värsta tiden absolut 17-19 vid matlagningen. Även jag drack ur kaffekopp...jag hoppas att du ska finna styrka i att läsa och skriva här. Ett tips från mig är att hitta en annan dryck som du gillar och försöka dricka den istället. Jag gillar tex sura drycker med lime och citron. Sen handlar det nog mycket om att hitta små saker i vardagen som gör det värt att fortsätta kämpa, tex att inte lukta vin när man nattar/sluddra mitt i sagan. Och att sova gott...

Ett steg i taget. Håller gärna hand.

kram
Nossan

En annan fråga. Jag har haft lite högt blodtryck de senaste åren. Ingenting som medicinerats (ännu). Läkare trodde på stress inför mätning mer än någonting annat ffa eftersom trycket hemma var betydligt lägre än på vårdcentralen (gjort 24 h mätning).

Är likväl nyfiken på om någon ev er andra haft problem med högt blodtryck och om ni märkt av några positiva effekter av nykterheten? Hur mycket sänktes i så fall ert blodtryck? Hur lång tid tog det? Tacksam för alla svar.
/N

Ja, det får nog ärligt erkännas att det är i "trallala-stadiet"'som jag befinner mig just nu. Bra och klok lista, förresten. Tack mnbv098! Men samtidigt... Mina tankar handlar ju inte om att måttlighetsdricka dvs att som "normala" människor ta 1-3 glas vin ett par ggr i veckan (typ vad jag tror är normalt i mitt umgänge) utan snarare att någon enstaka gång under året tumma på nykterhetsprincipen givet att beslutet är noga genomtänkt innan och konsumtionen begränsad. Fast, inser samtidigt hur naivt detta måste låta i mångas ögon. Skulle kanske då också vara en "svikare" mtp att det ju var jag som startade den här tråden om vitt 2014...

Hursomhelst, till skillnad från vad det kanske verkar när man läser detta inlägg så är frågan om det där ev glaset vin någon gång faktiskt ingenting som jag tänker särskilt mycket på. Hade nästan glömt att jag tagit upp frågan sist jag var härinne. Är väldigt nöjd och trygg i min nykterhet. Tackar nej till vin var och varannan dag känns det som. Och det går utmärkt. Och, som någon av er kloka personer förutspådde, har faktiskt maken också påverkats i positiv riktning. Det händer allt oftare att han dricker folköl istället för vin på vardagskvällen. Nyss kommenterade han det själv fast sa lustigt nog att "fast folköl är ju det jag alltid druckit mån-tors" YEAH RIGHT -en flaska vin per kväll gällde minsann för honom också. Men, jag var "stor" och rättade inte. Viktigast är ju den positiva utvecklingen (men lite retar det mig ändå att det i hans huvud bara är jag som har överkonsumerat).

Annars är jag mest förundrad över att jag inte går ner mer i vikt. 1 flaska vin per kväll är väl åtminstone 500-600 kcal? Dessutom har jag ju börjat träna! Finns ju eg bara en förklaring till detta dvs att jag input ökat av annat. Men SÅ mycket äter jag ju inte... Är inte överviktig så jag vill inte förstora problemet, men det hade ju varit kul med lite snabbare träningsresultat.

Sov så gott alla fina.

/Nossan

PS Det går ingen hiss till nykterheten, så vi får alla ta trapporna :-)

... För att du delar med dig!

Jag kämpar på, men just nu är det en mycket sorglig period och det är mycket tårar... och jag blir berörd av dig, yogi, Framtidsdrömmar, tänker på Sorgsen och många andra... Och här, på forumet, har jag lärt mig att låta känslorna komma, låta tårarna rinna, och acceptera att så ledßen är jag nu, men känslor ändras och lite senare är känslan kanske en annan.

Kramar

ett bidrag till normaliseringsbekräftelsen. Under flera år levde vi på olika platser och träffades på helgerna. Visserligen var det hela tiden tillfälliga lösningar och vi hade ett gemensamt hem... Men det var lång tid och en mycket bra tid i vårt liv. Den gemensamma tiden ägnades i ringa grad åt sånt som tvätt eller städning - den gemensamma tiden var vi tillsammans. Det enda som verkligen har betydelse är ju att de två det berör båda är så tillfreds med levnads- och boendeformen att man kan komma överens om hur man organiserar livet. Frid till dej Fia, forums fräsch fläkt:) / mt

så viktig fråga Sorgsen44 när du skriver: Hur kan jag luras in i detta gång på gång jag förstår inte det?

Det gör riktigt ont att läsa om din nattsvarta förtvivlan. Det gör också ont att tänka på barnen. Jag tror att du behöver stöd i "levande livet", någon att tala med så att du kan få grepp om dig själv och förstå vad det är som gör att du vänder tillbaka - visst har det hänt så flera gånger nu? Gå gärna till Alanon om det finns en grupp i din närhet - där möter du människor som vet vad du går igenom. Fortsätt också att skriva här kontinuerligt, det hjälper att reda i de egna tankarna och det hjälper en att få syn på sig själv.

Hoppas du har en lugn kväll / mt

Tack Nike för att du normaliserar mina känslor. Får mig att inse att det är ok att inte alltid välja grannarnas väg. Vilket även markatta och m-m förmedlar. Även jag och min man talas vid varje dag via telefon. Hur många äkta makar gör egentligen det? Talas vid. Lyssnar på den andras/andres svammel istället för att bara le och nicka? Jag ser på mina grannar och blir inte direkt avis. En vacker japanska som är smart men ändå har valt att sätta bo med en karl som jag inte ens skulle känna igen på gatan. Han ser på bedrövligt trist ut, men är antagligen en spirituell kille eftersom en vacker smart kvinna har valt att sätta bo med honom. Man vet aldrig hur andra har det.

Jag är en lång ranglig kvinna som faktiskt gillar att dra på gasugnen på fullt och tassa omkring i linne och trosor. De flesta män kan inte hantera det utan tror att det är en jävla invit. En invit? Till vadå? En chans till en korv utan senap? Nej tack...du är snäll och snygg men just nu vill jag läsa/äta/städa hallen. Kickboxas, smeka katt. You name it. Jag är ingens smutsig strumpa som man kan runka i. Jag skiter uppriktigt i dina behov! Sånt kan vara svårköpt i ett äktenskap även om mannen har de vackraste ögon man sett.

Fia

Förr när jag slutat har jag upplevt en eufori. Allt har flutit på så lätt. Har känt att det inte varit några problem att vara utan A. Ingen glad dag idag. Mest tom och trött. Glädjen är borta och jag har ingen susning om när den kan tänkas hitta tillbaka. Jag gör det jag ska punkt. Jag är utåt sett så himla lugn. Barnen har kaosat runt. Jösses, vad de kan skrika, även bara för att skrika. Mina öron är trötta. Jag ifrågasätter kvinnorollen. Inte alls nöjd med den. Jag ifrågasätter samhället. Jag är en pusselbit med tvära kanter. Faller inte riktigt på plats i pusslet. Kanske är jag på fel plats. Det finns väl fler med andra värderingar? Jag tror på frihet att bestämma över livet och att välja hur man vill leva. Jag tror att vi borde vara mer involverade i varandra, istället för att snurra runt som små mikrokosmos runt solen. Men jag är inte bättre själv. Har svårt att släppa människor nära. Tack för idag.

Jag kan säga att det är alldeles dött på FB också. Vi har nog fullt upp med LIVET nu när vi lever det fullt ut. Hoppas allt är bara bra med dej och hälsan och kärleken. Jag har det fortsatt bara bra. Kramar och så :)

Jaa, det är en sorg... Men jag är så nöjd att jag lämnat... Jag behövde inte leva så!
Han har gett mig många chanser att komma tillbaka under året, jag tror inte att jag skrivit alla gånger om det här, skrämts pga rädsla för igenkänning... Men det har varit många sms, mail och samtal där han erbjudit sig att förlåta mig för min tillfälliga sinneförvirring att jag lämnade honom, om jag bara kommer tillbaka... Och ibland har jag tänkt att han kanske förändrats, men samtidigt så har jag någonstans vetat att han har inte förändrats och om jag skulle ha gått tillbaka så hade jag fått leva i en livslång skuld där han hade tagit alla chanser att dra upp mitt svek, typ. Och jag har ju delvis haft rätt, för han blir ju fortfarande Arg, vänder på saker jag säger, trycker ned mig ned kommentarer och så emellanåt...
Men det är en sorg, för ibland hör jag stortjejen ber mig att jag ska flytta tillbaka till pappa och jag tänker att hon är ledsen för att jag förstörde vår familj... Och jag vill ju så gärna att de ska vara lyckliga, inte känna skuld, oro och inte heller känna besvikelse mot mig för att jag ryckte upp dem från deras trygghet.

Och nu när jag skriver detta, och läser vad jag skrivit, med tårarna återigen flödande, så vet jag att jag gjorde det jag behövde göra, för det var inte deras trygghet, vi var rädda och oroliga, de märkte på mig och pappa att allt inte var lugnt, tryggt och bra, det var inte som det skulle. De var, och är, för små för att fullt ut förstå, men jag kunde inte stanna- det var inte bra för dem och det var inte bra för mig - jag höll på att gå under. Jag tog mitt föräldraansvar och lämnade det som ingen ska behöva acceptera...

Idag gick jag från jobbet lite tidigare. För ett eller två år sedan hade jag stressat hem för att hinna göra så mycket hemma som möjligt, idag åkte jag förbi en vän och fikade en stund. Ingen skuld i att jag inte skyndade hem, ingen skuld i att jag gjorde något jag uppskattade.
Idag har jag en buffert. För ett eller två år sedan hade jag inga extra pengar, förutom de pengar som jag alltid tog ut i kontanter direkt efter löning för att ha pengar till nödvändiga eller akuta utgifter, eftersom exet hade shoppat upp alla våra pengar. Idag kunde jag gå och köpa en luftvärmepump och betala kontant, och ändå ha pengar över.
Idag kan jag göra vad jag vill, ingen som talar om för mig vad jag ska göra, som blir arg när jag inte gör som han vill eller förväntar sig.

Idag är det ett år sedan jag började på riktigt förstå att jag var tvungen att lämna om jag skulle överleva... Och det gör så ont - jag minns det som igår, vad som hände de kommande dagarna, för ett år sedan... Det är min stora lycka, och min fruktansvärt stora sorg.

Tack för att jag tagit mig igenom detta året; ett långt, fantastiskt, härligt, kämpigt, lugnt, stressigt, nervöst, lyckligt, rogivande, sorgligt, annorlunda, spännande, skrämmande och på många sätt bra år. Tack också för att ni finns här!

En riktig skitdag har det varit idag. Började liksom fel från början och har inte rättat till sig alls under dagen, som man hade kunnat önska sig. Mycket att göra från början, mycket som dök upp och inget har gått smidigt, hjärnan är på högvarv... Maken är bortrest med jobbet, inga barn hemma - vare sig egna eller bonusbarn... ja, ni hör själva - kvällen skulle varit som upplagd för en runda om bolaget och ta ett (ha ha) glas vin ikväll. Börjar dessutom lite senare imorgon bitti så det hade till och med varit ok med två... Men, nope, inget vin blir det... Kanske en godispåse som tröst efter träningen, där jag tänker få ur mig stressen och irritationen över dagen. Är faktiskt inte ens sugen på vin.
Mer på att kasta något hårt i golvet och stampa ordentligt på det... :/

Kanske är tur att det bara är jag och hunden hemma ikväll, honom har jag inte hjärta att snäsa åt... MEN, det som är positivt med den här eländiga dagen är trots allt att känna att det inte finns något sug efter att döva något med alkohol. Inte idag i alla fall. Ibland får man glädjas åt det lilla. Hellre än nykter skitdag, som åtminstone kan bli bättre i morgon, än en som ger en dålig dag i morgon också...

Sura hälsningar
/m

Fia! Det är inget knas med att vara gift men inte bo ihop. Jag och min man är särbos sedan några år och det var precis vad vår relation behövde. Vi flyttade isär, hade siktet på skilsmässa men med små myrsteg och ett konstaterande att det var OK att inte dela boende (och inte heller ett mål för en ev. återförening) - så var det solklart att vi ville fortsätta tillsammans. Man är inte mindre ihop eller mindre en del av varandras liv för attt man inte bor ihop. Sedan så är ju såklart praktiska aspekter viktiga - vi har i stunder av lite tajtare ekonomi pratat om att flytta ihop just för att det skulle bli bättre rent ekonomiskt och mer praktiskt med barnen. Men, vi landar oftast i att det är nog såhär vi ändå trivs bäst, uppskattar varandra (så jääävla skönt att slippa se min mans tråkiga hobby t ex) - och ffa att kunna värna sin tid, ha sitt eget utrymme såväl mentalt som fysiskt. Vi bor nära varandra, hörs varje dag och brukar oftast ses under helgerna och sova hos varann 1-2 ggr i veckorna. Visst innebär det att göra avkall på saker, t ex kan jag inte skaffa en sommarstuga bara sådär utan får spara målmedvetet bra många år, men för oss så överväger fördelarna nackdelarna, iaf just nu där vi befinner oss i livet. Det kan ju komma att ändras (som så mkt annat), men då är det ju bara att omvärdera beslutet tänker jag. Omgivningen däremot fattar ju oftast inte riktigt grejen, det märks, men vad spelar det för roll? I could not care less :-) Precis som det faktum att jag alltid dejtat både kvinnor och män - varför begränsa sig utifrån andras (ofta rädda) idéer om vad som är ordning och reda och rätt sätt att göra ngt på? Det gäller ju allt i livet, tänker jag.

Stor kram och pepp i dina funderingar./Nike

Hej Platonides! Jag har ingen som helst erfarenhet av AA-möten, men det finns en bra beskrivning i Pellepennans tråd "Vill sluta nu" om första gången på ett sådant. Läs och begrunda.
/m

Jag själv brukade först gå till bankomaten för att sedan betala mina inköp med kontanter. Jo, vad är fördelen med det kanske någon undrar?. Har man sin husbank på en liten ort, så innebär det ju att man även måste se till att bankpersonalen inte kan se hur mycket man handlat på bolaget... Kan ju inverka negativt om dom får för sig att pröva min livs vandel i samband med huslån eller nå´t. Förföljelsemani kan någon tycka? jag tyckte det var helt rimligt ;-)

Bulk drickat i form av "plåtisar" inköptes gärna i mängd på främmande bolag. Sedan var gömmorna fyllda så att ingen kom på när det var nödvändigt att grunda med ett par innan middagen

Fast de´va´då de´
;-)