Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen in i värmen och till ditt steg att starta din egen tråd. Det är ett första steg och jag är säker på att många av oss senare sett det som ett viktigt steg. Läsandet och att få ta del av andras tankar och upplevelser har varit så viktigt för mig. Hoppas att du själv kan få uppleva samma sak.

För mig handlar det om att bryta vanor, och nu har jag fått en ny - lite ofarligare istället. Det är att logga in och läsa nya inlägg och ibland skriva några egna. Det hjälper mig att ta ett nytt beslut varje morgon. Idag ingen alkohol. Vad som än händer!

Lycka till!

//PP

Så då har jag gjort slag i saken och startat en tråd. Bara resten kvar nu då, som att INTE åka till Systemet å shoppa vin; något som jag annars gjort till en närmast daglig vana sista tiden. Fy sjutton vad pengar jag lagt på vin genom åren. Jag skulle lätt kunna betala min studieskuld med de pengarna, å säkert mer därtill. Vilka resor jag kunde ha åkt på; vilka upplevelser jag kunde ha gjort! Sjukt egentligen.

Ett problem som jag har är att behålla rätt perspektiv på vad jag håller på med. Det känns inte som det kan vara jag som blivit en alkad suput. Jag? Hur hände det; varför hände det? Hur har jag kunnat hamna där jag är? Jag fattar det inte. Jag står på Systemet med 'de riktiga alkoholisterna' som uppfyller de stereotypa föreställningarna om hur en sådan ser ut. Och där står jag bland dem med mina klirrande flaskor, som dem, snart. Jag kanske till å med dricker mer än en hel del av dem! Säkert är det så givet att jag kan få i med 2,5 flaska per dag - det är väl där jag har legat nu ungefär. Om jag bara har druckit 1-1,5 ja då känner jag mig nästan nykter. Och det gick fort att pusha upp den gränsen minsann. När jag väl företog mig det, trots att jag samtidigt besökte beroendeklinik regelbundet.

Jag kan skriva det här nu å veta att det jag skriver är sant, men jag fattar det samtidigt inte. Att det är jag som blivit sådan här person, som riskerar både relation, hälsa, jobb å ekonomi. Som styrs av ångest å mindervärdeskomplex. Jag ser å vet vad jag gör å samtidigt kan det väl inte vara jag!

Jag alienerar mig från mig själv å lever med en ständig outer-body experience. Jag tittar på mig själv men ser mig inte. Jag vänder bort blicken.
Hur blev det där jag?

Jag har varit vaken sedan halv två i natt och surfat runt här. Vet inte vad jag kan tillföra som inte redan har sagts många gånger av andra men försöker synas som en strategi för mig själv. Idag vill jag inte falla för frestelsen. Jag vill snurra tillbaka tiden å bli som jag var förr, innan jag blev en alkis.

efter en till det yttre helt "händelselös" helg fylld av vanliga sysslor, lugn och ro. Gläds idag åt en betraktelse från Berra, en lång tid var det en säker avslutning på helgen och inledningen på en ny forumvecka - dessförinnan var det dagliga texter och täta kontakter. Det är en märklig men mycket god känsla hur mycket av livet jag delat och fått del av med dem som varit forumet trogna under en längre tid; Adde, Berra (alltid A och B:), viktoria, vana, Mie, lilla blå, Stigsdotter, Lelas & Mr pianoman, Dompa,santorini, Kalla (som jag saknar här)... flygcert och Framtidsdrömmar (ni hör ihop i min tankevärld), Sorgsen (vart tog du vägen?) ... från min första början fanns curry och ledsen och Tussilago... så många mänskoöden, så mycket smärta och ångest som delats på detta forum. Och så roliga tankelekar jag haft, vi har haft - med fågelholkarna och "kollektivet"... filosofiska rummet - dit har jag inte tittat in på länge och ingen annan heller. (Övergångsobjektens uppgift är att bli obehövda...)

Jag läste en forskningsrapport nyligen om varför många mänskor lever så ohälsosamt fast vi borde veta bättre... Slutsatsen var att det krävs en mognad till reflektion och att göra medvetna val och att inte heller vuxna mänskor är så mogna som vi föreställer oss. Ungefär så. Nu när jag tänkte tillbaka minns jag min lätt tilltufsade men ändå starka tro på att vi, Mm och jag, hade så mycket kunskap att ta till hjälp och att vi delade de djupaste värderingarna om rätt & fel & om livet. Bl a med Adde argumenterade jag om kunskapens (den professionella kunskapens) värde - och med Lelas. Och de tyckte lite olika men ändå lika... ha ha - det är roligt att minnas nu. Och i mycket hade de rätt och jag gjorde mina egna misstag, de behövde jag göra själv.

Idag ser jag att vi verkligen haft god hjälp av all vår kunskap - när vi valde ett nyktert liv kunde vi använda oss av den också. Jag ser också att AA tillfört något som inte kan läsas och läras ur en bok. Jag har också själv känt det på de möten jag deltagit i, både på Alanonmöten och AA:s stormöten (eller vad det heter). Där finns något bortom den "lärda kunskapen", där har jag sannerligen fått möta mina fördomar och där har jag upplevt förundran. Tacksam att jag fått ta del av detta som knappast går att fånga i ord.

Tacksam för så mycket, gör ont också i mig - så ont, så ont - när jag läser exempelvis Yogis och Framtidsdrömmars smärta. Ja, tårarna rinner och jag låter dem falla fritt. Den smärtan kunde ha varit min... den kunde verkligen ha varit min... Tacksam, tacksam... Allt gott, lev väl / mt

PS För övrigt är det ju uppenbart för den som följer detta forum att vägen till nykterhet kan se olika ut DS

en Berra-betraktelse till kaffet på måndagsmorgonen... Det känns tryggt:) och lite nostalgiskt. Allt det bästa, forumkram / mt

Hej, alla,
Det är natt och jag har legat å läst här i några timmar nu, då jag, som många andra vittnar om, vaknar efter några timmars sömn för att sedan ligga full av skuld, ånger å ångest. Det är skönt att se att det finns fler som jag även om jag tror att jag verkligen nästan 'toppar ligan' i förfall. Jag är kvinna i dryg mitten av de fyrtio, utåt sett mycket bra arbete; jag är välutbildad å ser hyfsad ut för min ålder (dock ej alla dagar...).

Jag har överkonsumerat vin i... vad blir det... drygt 10 år. För ca 4 år sedan sökte jag hjälp på vårdcentralen för mitt överbruk och möttes av en ung läkare som blev helt handfallen då hon aldrig varit med om att någon kom å erkände alkoholproblem. Jag provade lite läkemedel i några veckor som halvfunkade å gav sedan upp. Återvände något år senare å började sedermera gå regelbundet i stödsamtal på beroendeklinik. Jag har nyligen slutat gå dit efter drygt 2 år. Förutom några perioder med Antabus ( då jag mått jättebra) så har jag under denna period av behandling bara eskalerat problemen på ett sätt som jag nästan inte fattar är möjligt. Att jag överhuvudtaget står på benen vissa dagar är närmast obegripligt.

Om jag inte slutar nu så kommer det gå riktigt illa för mig, och jag är som någon annan skrev här så jätterädd att jag redan skadat mig ( så då måste jag dricka lite till för att dämpa ångesten). Jag är avundsjuk på er som lyckas bryta mönstren å genast blir piggare, gladare, börjar träna, tappar i vikt mm. Det låter så lekande lätt även om jag vet att det inte är enkelt för er heller. Det är ju ändå hoppfullt att se att det går.

Hur illa är det för mig? Jag svär tyst när jag ser samma kassörska sitta med ansiktet vänt mot ingången på Systemet - idag igen! Vad fan, jobbar hon samma jädra skift varenda dag eller? Jag gömmer också flaskor i min garderob å ibland i träningsväskan ( just rätt användningsområde, suck). En flaska vin är numera närmast som en fördrink som snabbt rasslar ner som grundplåt innan jag riktigt kommit igång. Jag har börjat dricka tidigare å tidigare på dagen. Det har hänt att jag svept ett glas innan jobbet på morgonen å några gånger har jag tagit med vin till jobbet. Ja menar hör ni hur det låter?

Min man vet om mina problem å vi pratar öppet om det men vidden av eländet försöker jag ändå smussla med. Jag känner ibland att jag bara kanske ska ge upp å ge efter å go with the flow tills dess att jag sabbat allt. Jag kanske inte är värd ett bättre öde, tänker jag, martyr som jag gör mig själv... Trots att jag är framgångsrik så styrs jag i alltför hög grad av mitt lilla rädda jag som har mindervärdeskomplex å som kämpar för att bli sedd å bekräftad för mina prestationer.

Jag har nog nått vägs ände så jag måste lägga av nu eller så går det åt fanders med livet. Hjälp!

Lilla jag.

Snart en månad har gått sen jag drack alkohol! Skönt!

Var på middag i lördags, drack alkoholfri öl för första gången! Det var helt ok ,märkte dock tydligt att jag fortfarande inte kan dricka normalt! Haha kom på mig själv att jag nästa halsa ölen emellanåt och fick lägga band på mig själv! Ett tydligt tecken på att jag inte är redo och kanske aldrig blir det! En annan tydlig tendens är att jag inte är sugen på att mys dricka några öl utan det jag är sugen på är att dricka riiiiiktigt många öl bli aspackad poppa ecstasy, dra kokain, amfetamin och allt annat som gör mig riktigt fucked! Jag tänker nu att jag kanske ska minimera antalet rus under året och istället göra de rusen extrema! Detta skrämmer mig men det är så jag tänker. Jag är inte sugen på att dricka några öl. Jag vill bli helt jävla wasted! Har börjat tänka på att dra till Amsterdam och gå på ravefest och bara hiva i mig preparat!

Detta är tankar som många andra och så länge det bara är tankar så borde gå bra! Men det är jobbigt att hela tiden lägga band på sig själv och sina tankar!

Drömde en dröm härom natten där jag beställde in fem öl, inte en utan fem! Men direkt efter jag druckit en klunk så ångrade jag mig så bittert att jag vaknade!

Hur ska jag göra till sommaren, ska jag inte dricka då? Ska inte jag köpa öl lägga dem varsamt i kylen för att senare korka upp på en strand medan man grillar i goda vänners sällskap? Ska inte jag kunna sitta på en uteservering med en vän o spana tjejer i stekande sol med ett glas vin?

Svaret på detta är att ta en dag i taget, att se hela filmen. Detta är två saker som jag inte får glömma, meningar som mitt sinne har förbisett de senaste dagarna så jag seriöst har övervägt att sätta en tidsgräns för denna vita perioden till januari ut! Men det ska jag inte jag ska fortsätta vara nykter för det är då jag mår bäst!

Måste dock söka någon form av hjälp då mitt psyke känns väldigt i obalans. Läskigt ibland, känslan av att jag när som helst kan tappa allt är där o gnager!
Panikångest och olika rädslor hoppar över mig vilket gör att jag lägger till med olika säkerhetsbeteenden som inte gynnar mig!

Min sociala situation förändras då jag alltid har kunnat luta mig tillbaka på att " folk tycker iaf jag är ball när jag är full" "vi ska bara kröka tillsammans så ska de se vilken bra o ball kille jag är" det kan jag inte längre utan nu är det bara jag hela vägen ut, let me be great!

Det är bra att skriva här det påminner mig om att jag inte vill dricka!

Tack så mycket för era svar..känner mig så himla kass just nu, ångesten brukar ju få en att göra det men jag ska fasen ta tag i det här nu! Orkar inte skriva mer just nu, har för mycket ångest:(

Jag får lätt panik av att tänka att jag aldrig ska dricka igen. Det blir så definitivt på något sätt, så jag har räddningsplankan/ventilen att det är tillåtet med en "fest" någon gång i bland. Men det måste vara något positivt för mig där och då. Vi får se hur det går....

Än så länge är jag nöjd av att kunna räkna in 5 vita kvällar (på god väg mot den 6:e) och försöker räkna upp allt positivt med det jag kan komma på:
- jag sover bättre,
- känner mig fräschare,
- har huvudet med mig alla dygnets timmar,
- har tappat något kilo i vikt,
- har sparat pengar,
- har fått en massa tid som jag kan göra andra saker än att dricka på, och
- är mer närvarande och ser personer i min omgivning.

Bra, så långt!

Försöker sedan fundera vad det finns för nackdelar med att inte ha druckit på 5 dagar:
- det finns ett sug som kommer då och då (men det försvinner snabbt om man stålsätter sig),
- jag kan inte slentrianmässigt ägna mig åt min (förhoppningsvis avlagda) vana att dricka. Det är frustrerande att vanan är så integrerad med allt jag gjorde; ledsen? - trösta dig med alkohol, arg? - lugna ner dig med en öl, glad? - fira med ett glas vin, etc etc. Jag behöver strategier, planer och psykisk och fysisk energi för att inte falla in vanan. Men för varje dag som går så känns det lättare, och strategier, planer och energi är ju användbart för att åstadkomma en massa saker som jag vill göra. Så, det är ju fantastiskt att jag för att klara av att överge en gammal, dålig, vana behöver skaffa mig en ny, bra.
Idag kan jag inte komma på någon nackdel. Men jag måste vara på min vakt, hela tiden. Inte slappna av så att den gamla vanan överraskar mig.

För mig finns den en fantastisk potential i detta forum. Jag läser era inlägg och känner igen mig själv, mina resonemang, mina försök. Mitt beslut blir stärkt av varje minuts närvaro här. Det svåra blir lättare. Tack.
/Tinhad

..och funderar över livet...
Min tråd låg på fjärde sidan, det var längesedan den låg så långt bak.
Bra eller dåligt tänker jag, lägger ingen värdering i det, jag behövs mindre i forumet, och mina funderingar ligger lite längre ute i periferin kanske.
Har ju varit helt vit under en lång tid, sex år utan ett enda återfall, är jag botad nu funderar jag ofta på...?
Botad ja, men kan inte börja dricka heller, jag lever under en amnesti att så länge jag inte faller för frestelsen, är jag fri så länge jag kommer ihåg min sjukdom!

Det blir lite av samma rapningar hela tiden, tänk på dig själv (och de medberoende) kom ihåg dina dåliga sidor, fall inte för grupptrycket, kom ihåg morgondagen redan idag, sätt dig inte på rangliga stolar, ett titt i backspegeln kan visa vilken riktning du har framåt (glöm inte din historia), finn nya anfallsvinklar, uppskatta livet för var det var innan du drack, ha kvar leklusten inom dig, var nyfiken på livet, och testa dig fram innan du skapar dig en uppfattning om hur det egentligen är.
Känn känn och sug in dig av nuet, glöm inte att uppskatta det lilla, kanske är det byggstenar till ditt nya liv, stanna upp och fundera, värdera!

Ett tjat om att finna en ny stig hör i livet, för det är mycket av vad det handlar om, trampa upp en ny stig förutan alkoholen och vanans makt,
En omvändelse som inte är så lite krävande, utan har ett behov av en insats, din insats.

Läste tidigare idag i en tråd om att inte förlita sig på någon "Gud", nej inte för en ateist som jag, jag förlitar mig inte på någon sorts religion, någon som talar om för mig hur jag ska förhålla mig till deras Gud, hallå jag är min egna religion, jag bestämmer vem jag ska avguda.
Däremot så tror jag på att tillåta sig att förlägga ansvaret på ett "högre väsen", det jag inte rår på (kanske ödet..?) får avgöra utgången.
I vårat samhälle så läggs det så mycket värde i att ha all kontroll själv, jag tror på att låta den få ta sin egna väg om det så behövs,
Det tar ansvaret ifrån mig och jag kan slappna av på ett eget sätt, och lägga energi på det jag kan ta kontrollen över (sinnesrobönen, ser ni?)

Många ser det som att vara lat om jag nu ligger i soffan och slappar, jag ser det som min kvalitetstid, en tid för eftertanke, ladda batterierna osv..
Ge järnet kan jag göra när det så krävs, på jobbet typ, men får inte glömma att se mig själv som den viktigaste individen i mitt liv, jag är viktig och kroppen är min borg för min själ, och mår inte själen bra så tappar kroppen sitt styre, alltså rasar allt om jag inte ser till mina behov.
Jag måste lära mig att slappna av utan alkoholen som tidigare var mitt turbobränsle till avkoppling, nu får jag göra det själv på egen hand.

Alkoholen gjorde saker på sitt sätt lättare, och nu måste jag finna egna stigar till mitt nya välbefinnande, se stanna känna uppleva och värdera.

Har precis ätit middag, till den tog jag mig en alkoholfri Claustaler Lemon, en favoritdryck som påminner om öl, men har en frisk syrlig smak av citron.
Den är så här i efterhand ett mycket bättre alternativ än vad jag valde förr om åren, det blev aldrig en ensam starköl, det blev alltid massor, på en söndag!
Inte undra på att man hatade måndagar, trafikkontroller och trötta kollegor.
Idag ser jag alltid vad som tidigare har varit bra för mig, och försöker upprepa dem, och undvika de dåliga erfarenheterna...

Det är nya stigar för mig...

Ha' det bra i vårat avlånga något kylslagna land, håll koll på dig och ditt mående, det har du igen, dag efter dag, kväll för kväll, morgon efter morgon.

Berra

förstår att det gör ont att se... för allas skull. Du kan inte rädda honom - fruktansvärt hur missbruk kan förstöra liv.
Kram / mt

Det gick bra. Han var jättefull...ignorerade mig så det gjorde att det gick smidigt. Blir så ledsen bara. Han sjunker nu. Han har ingenting kvar. Ingen kvar. Inget jobb, firman som kommer krascha rejält, ingen "fru" längre, inga bonusbarn, ingen hund som han verkligen älskade. Han kommer gå under. Men det här är rätt ändå. Men jag blir ändå så ledsen för hans skull, för min skull. För hundens skull... Bara så sorgligt alltihop. Känner mig bara så tom.

Tack Minz - tänk att det alltid är ngn här som förstår :-) Jag är faktiskt lyckligt klar med avhandlingen, ca 6 månader sedan - men det är nog nu jag måste ta tag i all stress på allvar - DÅ handlade det bara om att överleva och vinet var ett sätt att hantera det tror jag. Och visst påverkar ett sådant jobb hela familjen, jag och min man separerade nånstans mitt i, det blev för mycket med avhandling och småbarn.... Kanske inte konstigt att det känns tomt nu.

Försöker också fylla tiden med saker som borde vara bra för mig och som jag borde gilla, men blir så himla uttråkad på nåt sätt, det är konstigt nog bara när jag presterar det känns bra. Hra iaf lovat mig att INTE dra iväg på charter, flytta eller byta jobb på ett tag. Lugn och ro, läka och vila är mantrat. Kram /N

Nu är jag här...igen. Tidigare under namnet Vinelina, men tänker att det inte passar så bra i det nya liv som jag önskar. När jag läser vad ni skriver, så kan jag tro att det var jag som skrev det. Hur som helst ger det mig mycket motivation, hopp och vilja. Jag kommer behöva stöd och någon hand att hålla i. Tack för att ni finns.

Vad bra du är! Känner igen tomheten, men tycker att det blivit bättre, så länge jag försöker fylla den med bra saker som inte stjäl min energi. Fast jag förstår om du lever i en press just nu, med avhandling o allt annat på det. Min man disputerade när äldsta barnet var bebis, så han var otroligt stressad/pressad (jag med :/) och då fick han ändå göra det på heltid utan annat jobb än undervisningen som ingick.
//Minz

Idag har barnen varit allmänt smågriniga. Jag med. Tålamodet tryter. Ute ser man knappt handen framför sig. Har upptäckt hur mycket vädret påverkar mig. Har funderat mycket på det här med vargtimmen. Brukade också vakna runt 4 på natten med hjärtat bultande snabbt och hårt. Några gånger fick jag näsblod också. Ångest känner jag till, men det här var något annat. Tänkte mig att det var någon brytpunkt när giftet började lämna kroppen. Det kändes inte helt bra att ha pressat kroppen så hårt.
Igår vågade jag mig på alkofri mousserande till middagen. Det är mer som läsk, så det kändes tryggt. Den alkofria ölen får vänta ett tag. Men jag kom på mig att blänga litet på männens konjak till kaffet. Så här är det nu. Jag accepterar och hoppas att jag kommer ihåg det när värmen och grönskan kommer. Snusar bara litet för mycket just nu. Det blir bra det med. Min kropp brukar protestera när det är något den inte gillar och då är det bara att försöka hänga på så blir det lättare att sluta. Många gånger har jag dock valt att inte lyssna...

Tänk, då är vi Två som är glada! Jag blev också så glad åt det du skrev, sånt värmer, läker stillar och ger mening åt att finnas till!
"Ge något och du skall få, Tag emot och du skall få ännu mer"
När man ibland bara känner, ojojoj, vad skall jag säga/göra, vill ju gärna men hur då? Kanske det då ibland är precis det man skall säga eller göra, tala om det. Nu iväg till söndagskvällens sysslor. Önskar dig och alla andra förstås, en god kväll, gärna nykter sådan om det är det man vill! Som jag ofta, i varje fall den första tiden som nykter tänkte, Vi är många många, tillsammans klarar vi det. Då menar jag inte bara överleva, jag menar leva! Take care! Mm.

Blev bara så glad för ditt inlägg. Man behöver inga råd uppifrån, bara stöd nerifrån. Ditt inlägg gav mig sån god känsla av medmänsklighet och stöd.

Vad stark du är! Jag och mitt livsprojekt i nykterhet följer dig och ditt. Att fortsätta med alkoholen kommer bara sluta på ett sätt. Jag åker dit då jag blir lurad att tro att jag har kontroll då jag någon enstaka gång klarar hålla mig till ett par glas. Jag får såna minnesluckor och sån ångest och orkar inte mer. Men men, detta har jag sagt flera gånger förut men ändå inte lyckats sluta... Denna gång ska vi klara det!!!

Fint att läsa det du skriver, igenkänningsfaktorn är nog hög för de flesta. Måsta stå där och plötsligt höra sig säga eller göra sånt man kanske på förhand bestämt sig för att Inte säga eller göra, inte den här gången i alla fall, och verkligen inte så mycket i alla fall!!
Det som faktiskt är helt oförklarligt är sen när någon frågar: Men du, hur f-n tänkte du då när du i alla fall tog den där drinken, eller ännu värre kanske, gick ut i någon gömma och trots alla löften öppnade den första ölen, första vinskvätten. jaa du, hur tänkte man då?
Exakt så är det, det var precis det man inte längre gjorde då och det får som konsekvens att man verkligen inte KAN förklara med ord! Det medför sen i sin tur att den som sannolikt med all rätt ställer frågan blir helt klar över att man inte VILL säga eller försöker slingra sig undan.
Jag har lärt mig att det enligt hjärnfysiologin kan vara så att den primära driften att skaffa sig njutningen i form av alkohol i detta fallet styrs från de allra tidigaste delarna av vår hjärna, närmare bestämt Reptilhjärnan. Den har INGET språk tillgängligt så hur sjutton skulle man då kunna begära en förklaring i ord.
Jaja, det är bara att försöka förstå, en dag och en situation i taget.
Fint att du ändå fixade kvällen, ångest är bara så tråkigt! :-)
Ha det fint och du, jag håller med dig, det är bra att hänga med här. Härliga människor och mycket tänkvärt att läsa och ta med sig som färdkost! Mm.

Åh, jag känner verkligen igen mig. Fy för den fruktansvärda ångesten som kommer av att ha sagt och gjort saker man aldrig skulle göra nykter. Jag får sådana minnesluckor som jag så febrilt försöker fylla att jag fantiserar och till slut är övertygad om att det värsta har hänt, att jag sagt det jag verkligen inte får säga. Och jag vet inte längre vad som är sant och vad jag själv hittat på. Detta leder förstås till en fruktansvärd ångest! Jag tror jag dör snart. Av skam...

Hej Bea-Li, vill gärna stötta, finnas till bara så där helt enkelt. Vet inte om det här är rätt tråd, men man får väl gripa tag i varje trådstump man hittar... Klistrar in det jag skrev på ett annat ställe bara...
----------------------------------------------------------------
Nu blir jag smått tokig!
Skrev ju till dig och vips så är det totalt borta!
Ville bara skriva att jag läst, berörts och ville dela med mig från mig till dig, dela för att visa dig delaktighet och ett öra som kan lyssna, lyssna förbehållslöst. Finnas, och vara kvar oavsett det som sägs, för vi som är här, vi vet något som det gäller att vårda och värna, faktiskt!
Nu sänder jag bara detta lilla då, förargad över mig själv för att jag slarvade bort det. Det var ju naturligtvis väldigt bra!!! :-)
Men du, du är verkligen inte ensam om alla funderingar, tankar på hur och vad man skall göra. Det har de flesta av oss här gjort under längre eller kortare tid innan vi kommit så långt som du nu har gjort. Börjat berätta för andra!
Det finns ett liv utan alkohol, det är samtidigt så att visst sjutton hade vi hur kul som helst med alkohol och fest och vänner en gång i tiden. Men det gäller att välja ett annat liv och du, det FINNS ett annat liv även utan alkoholen. Jag har fattat att det idag bara är att konstatera, jag kan aldrig mera få en kul fylla! Bara det att man funderar över hur man skall göra för att kanske i alla fall, på något sätt skulle... kanske senare, om två veckor osv. tillhör just den där process vi kanske och troligen mer eller mindre får acceptera som en del i vårt liv som nyktra. Men det fina är att det finns ett liv som nykter och då är det så fint att kunna dela, stötta och finnas tillsammans med andra, på ett eller annat sätt. Du är ju en livslevande människa och inte alls förminskad till "alkis", speciellt viktigt för mig har det varit att se mig själv som den person jag är, som "kommit ut" på en annan sida av mitt betydelsebärande liv.
Så det så! Kram! Mm.

Nu blir jag smått tokig!
Skrev ju till dig och vips så är det totalt borta!
Ville bara skriva att jag läst, berörts och ville dela med mig från mig till dig, dela för att visa dig delaktighet och ett öra som kan lyssna, lyssna förbehållslöst. Finnas, och vara kvar oavsett det som sägs, för vi som är här, vi vet något som det gäller att vårda och värna, faktiskt!
Nu sänder jag bara detta lilla då, förargad över mig själv för att jag slarvade bort det. Det var ju naturligtvis väldigt bra!!! :-)
Men du, du är verkligen inte ensam om alla funderingar, tankar på hur och vad man skall göra. Det har de flesta av oss här gjort under längre eller kortare tid innan vi kommit så långt som du nu har gjort. Börjat berätta för andra!
Det finns ett liv utan alkohol, det är samtidigt så att visst sjutton hade vi hur kul som helst med alkohol och fest och vänner en gång i tiden. Men det gäller att välja ett annat liv och du, det FINNS ett annat liv även utan alkoholen. Jag har fattat att det idag bara är att konstatera, jag kan aldrig mera få en kul fylla! Bara det att man funderar över hur man skall göra för att kanske i alla fall, på något sätt skulle... kanske senare, om två veckor osv. tillhör just den där process vi kanske och troligen mer eller mindre får acceptera som en del i vårt liv som nyktra. Men det fina är att det finns ett liv som nykter och då är det så fint att kunna dela, stötta och finnas tillsammans med andra, på ett eller annat sätt. Du är ju en livslevande människa och inte alls förminskad till "alkis", speciellt viktigt för mig har det varit att se mig själv som den person jag är, som "kommit ut" på en annan sida av mitt betydelsebärande liv.
Så det så! Kram! Mm.

Vill bara ge dig stöd. Själv blev jag tillfrågad av en "kompis" om jag ville ha en grogg. Hörde att ag tackade ja. Jag som inte vill dricka. Dock ingen ångest i dag. Vi tvingas inse att vi inte kan dricka oh att vägen är lång och brant ibland. Men vi får inte ge upp. Bra att hänga här som stöd. Vi kan stötta varandra. Känner själv att jag i varje fall är på rätt väg, fast resan är lång. Spriten är så jävla falsk.

Hej! Jag måste också sluta med alkoholen innan jag förstör mitt liv. Jag kan inte begränsa mitt drickande och har sån ångest sen i fredags. Minnesluckor och är övertygad om att jag gjort bort mig. Fy fan, hatar denna känsla och det är verkligen inte värt det. Men vissa gånger kan jag hålla mig till två glas. Jag tror att detta för att jag inte slutar helt för ibland går det ju bra. Men inte alltid och dessa gånger ångrar jag så och hatar mig själv för att jag är ett sånt fyllo!

Så ledsen över allt. Saknar honom också, konstigt nog. Men när jag försöker tänka efter VAD det är jag saknar hos honom så hittar jag egentligen ingenting...saknar hans famn, att känna hans armar runt min kropp. Men det var längesen det hörde till vanligheterna. Ska åka dit sen och hämta lite saker. Tror det kommer gå bra, dock. Han kommer nog inte att försöka övertala mig till någonting, han har ju varit ganska överens med mig om att det här är det bästa. Och dessutom festade han nog igår och ligger däckad idag. Ska bara gå in snabbt och göra det jag måste. Stålsätta mig.

Ja jag tror nog att jag behöver titta på vad det kan finnas för hjälp till min dotter. Kanske även för sonen som är 15, han har också fått ta en del och framförallt oroat sig för mig. Ska kolla upp det. Vill ju att det ska bli rätt också, det måste vara någon som är kunnig inom området, och tyvärr saknas kunskaper hos alltför många professionella. Jag tror också att det finns ett sådant behov.

Är bara så nere idag, orkar ingenting. Orkar inte tänka på allt som behövs göras, allt som måste tas om hand, alla känslor och upplevelser som måste bearbetas, alla människor som vill ha mig tillbaka och så ska det bli, men just nu orkar jag inte, orkar inte vara social, orkar inte prata eller intressera mig för andra. Vill bara att det ska bli måndag så jag får åka till jobbet.