Senaste kommentarerna i forumet

härligt att höra hur du låter i din text idag. Visst är det maffigt när man känner att det vänder, att hoppet tänds!
Ha de,
Fenix

Så länge man behöver sätta upp regler för hur och när drickandet ska gå till och en gräns på hur mycket så har man i mina ögon inget normalt drickande. Och så länge mitt drickande skulle behöva regleras på det sättet så ser jag inte att det skulle vara värt besväret.
Provade det förra vintern, mycket strukturerat. 2 dagar per vecka skulle det vara ok, och max 1/2 flaska vin. Jaha, då var det planerat AW med kollegorna på onsdagen (=halva veckans ranson), fredagen dela en flaska med mannen, och sen spontanbesök hos kompisar på lördagen. Med vin till maten, och då börjar förhandlandet (som vinet vinner) och skuldkänslorna och skammen tar vid. Veckan efter är det weekendresa på gång och hur ska man göra då, ett undantag till, och sen är det snart tillbaka, som Pellepennan beskrev.
Jag tänker inte "aldrig mer". Jag ser det som ett tillsvidare beslut, som en anställning som löper vidare. Det känns skönt för min del, har nu hållit uppe i 3 månader och en vecka, och mitt beslut löper definitivt vidare.
/m

Dagarna virvlar förbi. Hjärnan fortsätter att testa mig. Titta där är bolaget. Är du inte litet sugen på att gå in där? Är du inte allt sugen på ett glas vin eller kanske en god bärnstensfärgad öl med perfekta små bubblor? NEJ!! Sluta tråka! Jag vill inte!
Har träffat min vän idag. Vad kul vi hade :) Detta är något jag saknar i mitt liv. Så här vill jag ha det fram över. Imorgon ska jag träna. Härligt! Jag längtar! Jag håller på att bli riktigt smal. Inte för att jag har varit överviktig innan. Konstigt med tanke på allt jag fått i mig. 4-5 kg borta, bara sådär. Hyn börjar bli bättre. Inte lika torr och glåmig. Jag sover litet bättre, men är ändå mycket piggare nu. Jag tror att livet vänder nu. Det kan bara bli bättre. Ångesten finns där på lur, men inte i närheten av hur det var förra veckan. Jag lever. Jag LEVER! Apropå lever - undrar hur min lever har det? Förra våren var det bra. 2004 var det dåligt. Asch, den ska få läka nu.

Visst vet vi för lite. Alldeles för lite för att skriva ut centralstimulerande i alla fall. Eller snarare så vet vi ju att det inte funkar så, även i bipacksedeln till Concerta(adhd-medicin) så står det ju att medicinen bara ska tas som komplement till annan psykiatrisk behandling. Tyvärr ser det inte ut så i praktiken. De flesta erbjuds bara medicin och inget annat. (nu tror jag inte medicin är det bästa, bara att det är sjukt när till och med läkemedelsföretagen skriver detta och läkarna inte går vidare med psykosocial behandling)

Kanske de du känner inte hade adhd. Men nu har de ju en annan "diagnos" att förhålla sig till istället, medberoende (vet att det inte klassas som diagnos men det kunde likväl). Egentligen spelar det ju ingen roll vad man kallar det, bara man genomför de förändringar man behöver för att leva ett gott liv.

Däremot tycker jag det varit hjälpsamt att få diagnosen (i vuxen ålder) då det faktiskt finns en hel del forskning, som är bra också, som kan underlätta för mig hur jag ska förhålla mig till svårigheterna och kunna vända dem till styrkor istället.

Den här länken tycker jag förklarar adhd på ett empatiskt sätt
http://bloggmalplace.wordpress.com/2010/12/30/adhd-i-bilder/

bara så som jag beskriver. Jag har bekanta som helt ändrat sitt liv efter en VuxnaBarnbehandling. De har inte haft en susning, eller tänkt på, att de kommer från en missbrukarmiljö utan folk runt dem har ju hela tiden påpekat och diagnostiserat dem med bokstäver. Så de har ju självklart trott på det.

Därmed inte sagt att det är så för alla. Därom vet vi väl alldeles för lite idag ?

Men symptomen kan uppenbarligen vara väldigt lika.

att det får stå för honom om han inte står ut med att få ett svar på en gång ifrån dig. Kanske kommer du efter dina 24h fram till att du inte vill svara alls så är det också ok. För det är du som bestämmer vilka människor du vill ha i ditt liv.

Låter bra att tillåta dig vara ledsen. Just vatten är en sådan miljö jag ofta söker mig till när jag behöver tröst men också när jag behöver tillåta mig att känna. Havet tar tomheten ur mig.

Kram

Jag förstår inte riktigt ditt inlägg om adhd. Det är klart att för en person med adhd så blir tillvaron lättare i och med att man lär sig förstå vad som triggar en, ofta stress och brist på rutiner som försvårar impulskontroll. Detta är ju oavsett om personen med en adhd-diagnos har alkade föräldrar eller inte.

Jag har adhd. Första gången jag skriver det här men blir för komplicerat att låtsas skriva om en kompis (Hej Bullen... liksom ;))
Anledningen till att jag tidigare här gett mig in i adhd-diskussioner utan att skriva att jag själv har det är så enkelt som att jag inte velat bli dömd för det. Jag har många gånger hört andra prata om andra som har adhd/andra psykiska diagnoser och ange det som en orsak till hens agerande, som att man inte behöver ta det den personen säger och gör på allvar.

Som jag ser det så har jag adhd for life. Visst det som definierar diagnosen bleknar bort i och med att jag får ordning på mitt liv, så långt håller jag med. Men det är skillnad på mig som är ett vuxet barn med adhd och ett annat vuxet barn som inte har adhd. För mig är det superviktigt att jag har struktur i min vardag.

Jag kan komma till insikt om att jag är barn till en alkoholist hur mycket som helst, gå till alanon o.s.v. men det i sig underlättar inte min adhd-problematik. Släppa kontrollen har liksom en betydelse för mig som medberoende men en helt annan för mig i min adhd, där är det dåligt och destruktivt för mig att släppa kontrollen. Alla vuxna barn till alkoholister behöver inte ett stenhårt schema i olika färger, ett program till mobilen som piper för minsta lilla grej man ska göra (annars glömmer man), träna fem ggr/veckan för att kunna varva ner och dämpa impulsiva beteenden, mindfulnessövningar för att inte ta in allt, precis allt som sker i ens omgivning.

Visst är alkohol en djävul men det är inte så enkelt som jag tycker att du gör det. Det här är något jag har varit tvungen att acceptera, lära mig att leva med och jag vill påstå att det kräver mer av mig än någon som inte har adhd. Ibland låter det på dig som att du anser att det finns bara en sjukdom och det är alkoholism, roten till all ondska.

Däremot håller jag med dig i att läkarna är för snabba med att skriva ut medicin. Det vi med adhd behöver är hjälp med att hitta den struktur vi behöver för att kunna reglera våra känslor, anpassad kbt är bra, förståelse från omgivningen och att sluta upp med att skämmas för vår adhd, strunta i folks blickar när vi går över de social gränserna och är "konstiga". Alkohol och droger är ju skitdåligt för oss, tyvärr "självmedicinerar" många med adhd, själv tog jag ju benzo. Men som sagt så är det inte riktigt så enkelt som att "bara" sluta med det. Precis som du måste acceptera att du är alkis for life, likaså måste jag med min adhd.

Det var mina femtio öre.

Ha det bra!

Ditt synsätt är intressant. Jag vet att jag inte klarar att dricka normalt. En dag i taget är ju ett bra sätt att tänka. Har funderat på om "aldrig mer" är destruktivt. Jag väljer mina konsekvenser är kanske också ett bra sätt att tänka.

Ja, jag vet att min äldsta lilla dotter vet vad jag behöver, vi har pratat en del om hur det är och hon vet ju en hel del om hur det har varit. Hon tycker inte att jag ska vara ensam med honom, dels för risken för utbrott men också för att det finns en risk att han lyckas övertala mig att komma tillbaka. Min kloka stora lilla tjej... Och du kanske har rätt, Adde, kanske skulle det vara bra för henne. Får fundera på det. Nu behöver jag inte hämta något förrän kanske nästa vecka, och det är ju bra då hinner jag få lite distans.

Imorgon åker jag till min sjuka pappa och är borta över helgen. Tror jag åker dit nästa helg också. Det känns bra att försöka boka upp mig så jag har något att göra hela tiden. Har varit och ätit middag hos min syster och hennes familj nu. Träffat mosters älsklingar och stannat flera timmar, utan att stressa! Så skönt. Det är ju nu det börjar... Känns läskigt och jobbigt och ledsamt och sorgligt och alla andra känslor också, men jag vet att det inte finns någon väg runt, bara rakt igenom. Håller andan och dyker nu...

En 24-timmarsregel är nog inte alls fel. För det är precis så; så fort jag får ett sms så klickar hela mitt inre system igång och jag vill svara på en gång. I en vänlig ton, försöka parera och inte trigga igång hans ilska, balanserande på en knivsegg som vanligt. Att låta det gå ett dygn innan jag svarar är nog bra. Om han triggas av at jag inte svarar så får ju det stå för honom och det behöver jag ju inte heller svara på...

Har inte kunnat äta frukost eller lunch idag. Tog bilen på lunchen och åkte till sjön och satt i värmen i bilen och tittade på vattnet, lät tårarna rinna lite stilla. Sen tillbaks till jobbet och fortsätta. Det gick bra, känns som om jobbet är min oas just nu, jag slipper tänka och allt går i ett. Just nu funkar det. Men jag har ändå i åtanke att det kan komma en reaktion lite längre fram. Får ta det då. Har tänkt att jag ska be om en veckas semester i samband med flytten, kanske till och med några dagar efteråt så jag kan tillåta mig själv att vara ledsen. Behöver gråta men inte än. Än håller jag ihop.

Tack för att ni finns här. Verkligen.

Jag tror inte på förbud som i 'jag får inte ALDRIG MER', tror just den tanken bara triggar igång hjärnan mer?
Allt handlar om val och vilja, det enda vi MÅSTE här i livet är att födas och dö, allt därimellan är bara konsekvenser av våra..val!
Tänk istället att jag VILL inte dricka idag, ta en dag och vecka i sänder och tänk inte så långt fram som ALDRIG mer. Även om det
är så.. men att leva i nuet kan ha många fördelar ;)

Hepp!

Mycket intressant och läsvärt Tjalle!
Så fint att du kommer hem i det skick
du beskriver. Låter som det bådar gott
för den närmaste tiden

/PP

Under förra året drack jag dagligen 20-25 cl sprit t o m november och vågade inte sluta
tvärt av rädsla för att drabbas av EP/DT/kramper, istället trappade jag långsamt ner
under december, dag för dag, cl för cl tills att jag var helt nykter från 1 januari i år.

Det gick bra, ingen abstinens, men det kändes så tråkigt att tänka "aldrig mer"

Den 14 januari avbröt jag nykterheten med att ta 2 små glas vin, det gav ingen riktig
berusning utan bara en mild värmekänsla.

Tills vidare vill jag fortsätta så här, ingen sprit men 2 måttliga vinglas 2 dagar/vecka.

Ibland längtar jag efter en stor fet grogg på vodka och Päronsoda men det får stanna som en
tanke, jag vill inte riskera att falla tillbaka till dagligt drickande.

Ha det så bra ni kan, alla på forumet, jag hoppas att var och en kommer fram till sin
önskade station på den svåra vägen mellan beroende-riskbruk-måttlighet och nykterhet.

Känner igen det där, att man vet att det kommer, följer samma mönster. Men det kan du göra till något bra för vet du vad som komma skall så kan du också förbereda dig för det. Tänk hur du agerat tidigare, felsök, de gånger du agerat på ett sätt du i efterhand ångrat så gör tvärtom, handla tvärtemot känslan ibland. Vet man hur ett mönster brukar se ut så går det också att bryta det. Min stora svaghet var att jag var impulsiv och agerade i affekt. Skickade han ett sms så svarade jag på en gång med långa skuldbeläggande och arga sms. En väldigt enkel sak gjorde att jag slutade upp med det beteendet. Jag införde för mig själv en 24timmarsregel.

Ett tips bara, har du bestämt dig för nollkontakt men ändå känner att du vill svara på något han skriver så bestäm dig för att vänta 24h med att svara. Då har du tid att lugna ner det som eventuellt triggats igång och också tid att känna efter vad som är bäst för dig själv i längden.

Ta hand om dig!

Tror att man kanske ska börja med att bena ut vad som är ‘normalt drickande’? Enligt svensk standard är det ju helt okej och accepterat att man håller sig nykter i veckorna men på helgerna är det helt ok att festa loss och komma till jobbet på måndagen och berätta sina helg-anekdoter från fyllorna?
Man får INTE ta ett glas vin till lunch – herregud!! Det är ju helt sjukt!! Men att fullkomligen hälla i sig på fredagen efter jobbet är det ingen som egentligen ifrågasätter..? För det gör väl ’alla’.. vi alla är uppväxta med det här sättet att tänka, förbud hit och dit.. så när man väl FÅR då jädrans.. eller har jag fel? Kanske har jag det, men lite så upplever jag det ändå vara. Att ta ett glas vin eller en öl utöver de tider och dagar som kollektivt outtalat bestämts blir så fult.. eftersom man går emot normen för vad som anses normalt.

Nåja, sen är det ju många som inte kan hantera något av detta ovan, vi och även jag som skriver här inne tex. Vi som dricker för mycket jämt och då självklart i smyg eftersom vi gått utanför normen för vad som anses normalt, och då blir det fult. Skuld, skam.
Och icke att glömma, dricka för berusningen och inte smaken och känslan av drycken, och därför inte kunna stanna efter ett/två glas och vara nöjd.
Sån är jag, mitt snubbelsnöre är att dricka på tom mage 

Alla vi här inne är olika, olika preferenser, bakrunder och anledning till drickandet osv.. men vi delar ändå alla samma röda tråd, det binder oss samman. För oavsett varför och vad vi dricker, hur och när så har vi ändå samma problematik och vi får också samma effekt.. vi mår inte bra!

Min kärlekshistora till vinet är långt, en kärlek som får mindre och mindre plats i mitt liv tack och lov :) jag kanske lever i förnekelse men jag tror faktiskt just nu att jag kan komma att hantera det, just nu gör jag iaf det och det funkar! Andra kan inte det och måste sluta helt, all respekt till dom som fixat det!!

Satt igår och letade efter mitt eget inlägg/tråd.. men fastnade totalt i alla andras och jösses så många som gör inlägg i ren panik och sen aldrig återkommer, tråkigt men ändå nyttigt att läsa! Tänk så många som har detta problem och OJ så stort mörkertalet måste vara!

Man känner sig ju verkligen så ensam med sitt problem, men tänk.. grannen din kanske har samma? Hon den där superhurtiga som man alltid irriterar sig på ;)

Oj jösses vad långt detta blev.. föl’åt!

Kram och styrka till alla där ute!! Kämpa!

Bra att du själv tar reda på vad du kan.

Klart du har emotionella sår. Dessa rivs ju ständigt upp igen när man är mitt uppe i det. Nu har du tid och möjlighet att låta dem läka och när den processen väl börjat kommer allt det andra kunna falla på plats. Lever man i ständig stress som ett medberoende innebär så går det ju inte att planera för framtiden eller ens veta vad man vill. Jag minns att jag själv hade lätt för att säga vad jag inte ville, hur jag inte ville ha det men fick jag frågan hur jag ville ha mitt liv eller hur det skulle komma att se ut om ett år så kunde jag inte svara. Det var bara en kamp för att klara dagen.

Ditt nick är så fint på det sättet. Så mycket handlar om att våga ha framtidsdrömmar, våga skapa sig en vision av hur man vill att ens liv ska se ut och jobba mot det. När var dag inte är ett krig och när man inte behöver fokusera bara på det mest akuta så finns tiden.

Kram på dig!

Hej på er mina vänner. Semestern är slut och jag kom tillbaks igår natt. Det är inte utan en viss stolthet men mest av allt en väldigt tillfredsställande känsla jag kan säga att jag inte druckit så mycket som en droppe under min 10 dagars solsemester. Är nu inne på femtonde nyktra dagen och är fast besluten att fortsätta. Jag är fortfarande "märkt" av senaste incidenten. Inte minst allt som har med flygplan och flygplatser får mig att må psykiskt dåligt. Kan det var så att jag nått min botten??

Har jag då inte haft något sug när solen lyser från en klarblå himmel, man har all tid i världen, och alkoholen kostar nästan ingenting? Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag haft visst sug. Jag har haft så mycket tid att fundera på så många saker. När det gäller suget är min kritiska period någon gång på eftermiddagen och tills middagen börjar. Då känns alla kalla, immiga pilsner som sänks väldigt lockande. Samtidigt så vet jag ju med mig att en eller två öl gör ingen "nytta" utan bara är en liten, liten grund för fortsatt drickande. När väl middagen serveras och jag stålsätter mig och dricker mitt vatten försvinner suget och det känns helt OK.

Detta är första semestern på säkert 10-15 år som jag varit nykter. Varför jag var nykter en semestervecka för 10-15 år sedan minns jag inte helt. Vet bara att jag var butter, tjurig och förbannad på allt och alla för att jag inte "fick" dricka. Tyckte så fruktansvärt synd om mig själv. Den här gången hade jag en helt annan inställning och det var rörande att se hur min fru levde upp under denna vistelse. Hon, som alltid annars, levt på helspänn och aldrig vetat hur kvällen skulle sluta. Hon sa till mig häromdagen; vad skönt det var att slippa dricka också för mig. Som medberoende har hon känt sig tvungen att dricka för att jag inte ska få i mig så mycket men ni vet ju alla att det är meningslöst. Man beställer ju bara in mer......

För första gången registrerade jag vad som hände runt ikring mig. Höll koll på vilka de andra hotellgästerna var, hur de såg ut, hur de betedde sig, hur de drack etc etc. Förr har jag alltid trott att alla åkte på solsemester för att dricka och för mig har de bara varit "kroppar" som befunnit sig på samma ställe som jag. Jag har tidigare rört mig mellan solstolen (sovandes), de olika barerna, restaurangerna och slocknat tidigt ordentligt berusad.

Jag har tidigare skrivit att så få människor (åtminstone där jag var) dricker på ett alkoholistiskt sätt. Visst, det var möjligheter att dricka skumpa redan till frukost (vilket många gjorde. Förmodligen drack de bara för att det var gratis och därefter upphörde de med drickandet.

Dock hade vi en nära bordsgranne, ett tyskt par i övre medelåldern. Båda var svårt alkoholiserade men ändå så måna om att "hålla stilen". Jag, som gammal alkoholist, kunde inte undgå att studera deras rutiner. Pyttefrukost med ett par glas skumpa. Krampaktig promenad på förmiddagen för att inhandla ett par flaskor till rummet. Två öl i baren efter lunch. In på rummet för att fylla på. Rikliga mängder vin till middagen och så i säng. De sa inte mycket till varandra. Glasen sattes till mun ungefär var femtonde sekund helt med automatik. De kunde gå och stå och även kommunicera men blicken var helt död och de uppträdde fullständigt robotaktigt. Kunde inte undgå att dra parallellen till mitt eget beteende. Det är ju ungefär precis som jag har betett mig. De upplevde sig säkert själva som helt normala men alla andra ser och noterar. Jag vet också hur man känner sig efter en sådan semester. Tom, ångestfylld, har inte fått ut någonting och när vardagen börjar är man tröttare än när man åkte på semester.

Jag har även funderat på mitt liv och vad man strävar efter. Är det lycka?? Ett lyckligt liv?? I så fall vad är lycka?? Lycka tror jag inte man kan ha ständigt och jämnt i livet. Det är små, små korta stunder av livet. Resterande del där man kanske inte upplever lyckokänslor tror jag man får ha en lägre målsättning. Man måste bli lite vän med livet och känna förnöjsamhet eller sinnesro, om man så vill.

Jag har alltid varit en person som "jäktat" mig igenom livet utan att egentligen vetat vad jag jäktat till. Hela tiden framåt, framåt och aldrig stannat upp. Moroten har nog varit första groggen, eller ölen då man tror att lugnet infinner sig. Andra, i min närhet, säger snarast att jag blir ändå mer stressad när jag dricker. Förmodligen för att det berömda "klicket" i huvudet inte infinner sig lika lätt längre. Det krävs mer och mer alkohol för att komma dit och när det väl kommer kan det gå som det gjorde för mig på flygplatsen för lite över två veckor sedan.

Det var ett långt och tröttande inlägg men jag var tvungen att dela med mig lite av de senaste två veckornas tankar.
Sköt om er.
Tjalle

Funderar idag på varför skammen är så stor...
Känns som att jag först nu accepterat att jag inte kan dricka, att jag faktiskt inte kan, och att jag hela tiden varit på väg rakt in i ett missbruk.
Fick det så bekräftat av mitt återfall, känns helt befriande att inte behöva tvivla.
Men varför denna skam, varför detta hymlande, varför påhittade orsaker till att tacka nej, varför, varför, varför säger jag bara inte som det är??
Vet inte när det kommer ett ske, men vet att jag snart kommer berätta varför jag inte kan dricka istället för att försöka hitta på massa lögner för att inte "störa" omgivningen.
Ingen i min släkt har sagt något på hela den tid jag varit nykter, ingen har vågat frågat ordentligt, alla har låtsats som ingenting, ingen vill ens nämna det, så skamligt är det....
Vi som försöker, som vill, som är nyktra borde sträcka på oss, berätta våra historier och vara stolta över att vi försöker leva ett bra liv.

Jag har börjat mitt nya jobb- det går bra och är jättekul. Dagarna går fort och jag kan släppa tankarna på mitt privata elände för några timmar.
Jag känner mig lugn- har inte pratat med min fd. sambo förrän igår. Genast sov jag sämre i natt och fick en dålig känsla i magen. Han ville ha förklaringar, svar på om det är slut/uppehåll eller paus.... och jag svarade på att jag inte vet i nuläget. Han beskrev hur mycket han älskade mig och saknade mig och hur dåligt han mår och att han inte kan jobba osv......
Vad ska jag svara- tjänade inget till att berätta om alla mina gånger då jag sovit dåligt, mått dåligt och inte orkat gå till jobbet under våra år tillsammans pga. våran dåliga relation.
Han skrämmer mig ang att barnen kommer att bryta ihop den dagen då vi/jag berättar att jag inte kommer att flytta hem igen. I nuläget verkar barnen faktiskt att må ganska ok- enl min bedömning.
Jag mår skapligt förutom en del sjunk och tårar när jag vill ha barnen hos mig då de är hos pappa- detta visar jag naturligtvis inte för dem. Gråter i min ensamhet...
Han skrämmer mig ang lånen på huset- hur ska det kunna fixas...jag ska maila min bankkontakt nu och få svar på en del saker som min sambo påstår- vilket jag inte tror på. Bäst att ta reda på fakta själv.
När jag tittar på min fd sambo så ser jag en fin/snygg man......dock blöder också alla sår inom mig- sår som han gett mig som inte fått läka. Jag har naturligtvis också givit honom sår, det vet jag. Men nu måste jag fokusera på mig själv och se till att läka.

Raderat dubbelt inlägg

Men lite skrämmande. Skriver det här inte Till Kia, utan de som tillhör min grupp. D v s försökt gång efter gång dricka normalt, men inte lyckats. Ägnat min dag till att läsa årsgamla trådar och kollat upp hur gick det sedan. Först det roliga. En del är kvar och har lång period av nykterhet. Några har tydligen dragit ner från en överkonsumtion och lyckats.

Men sen till mig och de i samma sits. Alla försök att dricka har lett till drickande värre än förra gången. (av de jag hittat). Många har skrivit en tråd under några dagar om att nu får det vara slut. Sen är de borta. Hittade mitt gamla namn. Tog ett nytt nu då jag hade glömt lösen. Ja hur var det? Det är ett år sedan. Skulle sluta då, men det gick ju inte och så slutade jag vara här.

VILKEN DJÄVULSK SJUKDOM. Märker till min glädje att jag känner min text och är nog mera beslutsam nu. Men hur långt måste man sjunka innan man slutar för gott? Måste man sjunka i graven? Tror i o f s att de som påstår att de med inte så stora alkoholproblem kan börja dricka normalt har rätt, men frågan är om det är klokt att skriva det.

Ha gott. Kämpa på och ge aldrig upp

Jag tror nog att jag måste testa detta. Även om jag tack vare all erfarenhet på denna sidan, inser att det kan komma att bli svårt. Det är jag väldigt tacksam över, att jag får en blick av vad jag ger mig in på. Och att om jag misslyckas, är det mot en drog mycket starkare än mitt sinne. Att det inte är jag, Kia, som är en dålig människa.

Jag har väldigt svårt att motivera mig själv till ett helnyktert liv, resten av livet, just nu. Jag är däremot redo att leva utan absolut fylla.
Det var också anledningen till att jag gick med här, och lagt mycket tid på att läsa era historier.

Jag vill dra ner på alkoholen. Jag vill INTE festa till 6 på morgonen. Jag vill minnas allt jag gör.
Men jag vill inte sluta dricka ett glas champagne på 12slaget. Inte dricka ett glas rött till maten, eller dricka en öl på en strand. Det är min motivation.
oj vad skumt att motivera sig själv till nykterhet med alkohol?!

Men det är därför jag gör det nu, vid 25 år, innan det har gått helt åt pipsvängen.

Men som jag tidigare skrev, kan nog bara tiden utvisa om jag klarar av att hålla den på halster.

Alkoholen har givit mig alldeles för mycket bra också, långa sommarnätter, dans, gråt och skratt, för att jag ska vara redo att säga adjö helt och hållet redan nu.

Kanske är det osmart av mig att resonera så. Men jag måste testa.
Det kommer bli en utmaning. Men jag har varit alldeles för dålig på att utmana mig själv, så det känns ganska kul.

Stor kram till er. för er tid, era tankar och er kämparglöd som ni spiller över på oss som inte hittar den någon annanstans.

Jag håller med Pellepenna i varje ord, då det gäller mig. Men jag kan Inte uttala mig om dig Kia. Som jag förstår det är du yngre än mig och har inte druckit tillnärmelsevist lika mycket. Du kan göra ett försök. Obs jag uppmuntrar inte dig att göra så. Jag har testat många gånger och det går inte för mig. Går det inte så går det knappast nästa gång heller. Vill understryka det, så ingen som läst och försökt förr med olyckligt resultat skall tro att det funkar nog den här gången.
Men innan du gör det är det väl klokt att ställa följande frågor: Har alkohol gett mig så mycket? Är det värt att dricka om jag måste vara på sin vakt? Vad var anledningen till att jag gick in på denna site? Var det för att jag ville dra ner på alkoholen, eller var det för att jag ville sluta? Ja, bara tankar till dig. Jag har inget svar. Varmt stöd till dig vad du än väljer.

Jag insåg för ett par veckor sedan att jag antagligen aldrig kommer bli "färdig" med projekt alkohol-kontroll. Att jag troligtvis aldrig kommer komma till den punkt då jag bara automatiskt har ett "nätt" drickande helt av mig själv. Jag inser att det kommer vara en kamp.
Och att chansen finns att även jag checkar in här om tre år, med ett missbruk jag inte trivs med.

Men något jag insett är också, att trots eventuella framtida misslyckanden, så är det ju själva livet som pågår undertiden, medan jag är upptagen med att starta om mig själv.
två av dessa tre år kanske är fantastiska, man samlar på sig fina nyktra minnen. man mår bra. man bygger på relationer.
Jag inser att kampen för många är konstant, varje dag. Men man får heller inte glömma att, innan man eventuellt trillar dit igen, faktiskt lyckats, varje dag.

Som då är den förste som kommer in och kraxar lite oroande...

Jag som då efter 6 veckors nykterhet 2010 trodde att min tid var mogen. Att jag kunde ta ett glas rött. Ja, det kunde jag den kvällen och det var inte mer än 1,5 - 2 dl. några dagar senare samma sak, och det gick faktiskt några veckor. Sedan var det ju lugn och man kunde unna sig en "liten" fest. Efter den checkade jag ut härifrån för att logga in igen 3 år senare....

Samma funderingar som du Zapata har jag haft mellan låt säga vecka 4 och vecka 9. Tvekar nu inte en sekund på att funderingarna kommer dyka upp igen! Just idag vill jag istället fokuserar på att hålla mig nykter och bygga på med fördelarna med det. Jag försöker fokusera på dom som jag ser som förebilder, och har gått före mig på stigen. Ja jag vet var jag stod när jag började här. Och jag kan "översätta" det - till exempel - Berra´s tråd som jag började läsa mycket i i början. Sedan en runda mattematik, och voila: Vi har ett resultat!

Jag vet innerst inne att åtminstone JAG är maktlös inför alkoholen just nu (Forever! ja det gör ont att tillstå fortfarande). Om jag någonsin skulle tveka, behöver jag bara läsa igenom min tråd igen, och göra en uppskattning på hur många timmar jag tillbringat här inne sedan november. Vore då löjligt om jag påstod annat egentligen.

Om man bör kapitulera helt märker man nog när man har gjort ett par försök att återinföra alkoholen på egna premisser. Går dom åt pipan et par gånger bör man nog överväga att omvärdera beslutet. Risken är annars att man - som jag - bedömer värdet i mina tafatta försök som större än vad livet annars kan ge. (som typ hus, hem, familj, relation, karriär, ekonomisk välstånd, och annat som kan vara mysigt)

Jag skriver nu det här för att det är så jag känner just idag, och samtidigt för att det får "hunddjäveln" att fatta att han ska lägga sig platt på mattan ;-)

Till dom som hittar tillbaka till sina "mysglas" så är väl det ok. Om vi som hittat hit hör till den kategorin måste var och en bestämma. För mig är tiden då jag självmant tog ETT mysglas historia. Och som Mm skrev, så känner jag att den roliga delen med fyllan är ett för högt pris att betala, oc det inte finns roliga fyllor kvar.

Nu ska jag lämna plats i den här tråden till er andra - ni som fortfarande kanske har anledning att leva på hoppet - och på ett annat sätt än jag kan filosofera runt "mysdrickandet", vill ju inte ta glädjen från andra ;-)

Klart slut!

//PP

Skriv hur det funkar Kia. Inte för att det är något för mig. Det funkar inte för mig. Men man blir av naturliga skäl intresserad av alkoholfrågor då man inte vill dricka. Ja jag är ju intresserad då jag dricker med. Men då är jag intresserad av alkoholen och hur man skall hantera konsekvenserna efteråt.