Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag snart ett helvitt år bakom mig, och faktum är att jag aldrig ångrat att jag skippat A.
A för mig har bara ställt till det mellan mig och min hälft. Sen jag slutade , drog hon sig undan mig ,eftersom att det inte vart något "vinmys"

Nä, för mig gäller nu en längre tid av egentid. Och det känns skönt att slippa ur vardagen med en vinpimplare.
Visst, mkt av det liv jag hade velat ha, gick om intet, men det gäller bara att blicka framåt och hitta andra glädjeämnen.
Vem vet, så småningom kanske man orkar inleda en relation med någon igen, men det ligger en bit bortom horisonten.
Min enda kommentar till många är "walk away".. det blir INTE bättre av att stanna kvar..

"Det jag inte ledsnat på hittills - and never will - är varje morgon jag slår upp mina blå och är nykter. Obakis. Det är det vackraste jag gör för mig själv."
om vi släpper in A en enda minut nu. Fin skrivet och precis vad jag upplever varje morgon. Inte utbytbart mot ångesten i svettiga lakan, känns otroligt att man sluppit det i nu 78 dagar.
Klart A ska dra år helvetet, jag känner oftast att den gjort det!

Man blir glad av att läsa ditt inlägg, massor med hopp och insikter. Håller tummarna för att du får en bra resa och att budgetarbetet för 2016 blir en bra sysselsättning. Heja heja

Dag 12, jag har bestämt mig förr att räkna dagarna från det jag gick med här och ge mig själv en 90 dagars utvärderingsperiod. Jag är medveten om mitt problem men hoppas på att lösa det med tiden. Om jag bestämmer mig för att ta 2 öl som i förrgår så gör ju inte det utvärderingen sämre, tvärtom har jag nu reflekterar över en vana jag har som behöver ändras. Hade jag bara slopat ölen så hade det inte blivit samma reflektion och sannolikheten att jag faller tillbaka i samma spår efter de 90 dagarna jag gett mig själv ökar.
Känner mig på det hela taget nöjd idag, dax att jobba lite :)

Jag får inga biverkningar av antabusen men i kombo med annat så ja det vet jag inte. Tyvärr förknippar många AA med långhåriga olkoholister som typ sitter på bänken och som kommer dit. Om du gick dit så tror jag du skulle bli positivt överaskad. Det blev jag. Jag var livrädd första mötet men jävlig glad efteråt. Inga av mina uppmålade scenarier besannades. Läser man ditt första inlägg så tyvärr är du en solklar missbrukare ,men man är ju ingen dålig människa för det. Visst det är ett misslyckande men alla gör vi fel och misslyckas. Det är vad man gör åt felen eller misslyckanden som är viktigt. Viktigaste är att du inser att du har ett missbruksproblem som du vill ta tag i. Ofta är detta nyckeln till framgång, insikten. Jag tycker du skall göra det som känns bäst för dig kring din hantering av alkoholen. Jag hoppass att du hänger i och klarar det. Jag hejar på dig min vän och hoppas att du kan bli kvitt alkoholen.

Ibland jagar man en förklaring till varför man dricker och spårar ur. Pratade ofta om detta med min terapeut. Han sa att det inte alltid finns en logisk förklaring utan många små faktorer är bidragande, bland annat arv och miljö.

än hit och dit. Mycket på jobbet, snart fredag och alla glada tillrop. Behöver ha en plan som att se till att jag äter med korta mellanrum eftersom jag mår bättre då och inte faller för frestelsen att gå in på bolaget.

Inte.... eller orkar inte upprätthålla förståelsen när suget sätter in. Missbrukarens hjärna är kidnappad och ombyggd och för många de flesta?) är motstånd mot drogen bortom den egna viljans, det egna förnuftets makt. Om du läser på missbrukarsidorna här kommer du att se det. Se till att du har stöd och hjälp att växa ur ditt medberoende, det enda du kan förändra är dig själv! Och du är ju värd att hitta lugn i ditt liv. Eller hur? / mt

frågorna melina: hur DU ska ta nästa steg och "hur undviker jag att gå in i samma bana igen?". Det är bara dig själv du kan förändra och många av oss medberoende behöver hjälp och stöd i det för egen del. Har du möjlighet att åka på en anhörigvecka? Gå på Al Anon möten? Läs Carina Bångs blogg "Information och stöd till anhöriga....", läs Djävulsdansen.... Sök hjälp och stöd och håll fokus på dig! / mt

Kanske reagerar du som mig. Senaste året hade jag 0 nätter utan antingen sömntabletter eller a. Det tog tio dagar innan jag började somna. Inte perfekt, ibland somnar jag direkt och har 8 timmar, ibland ligger jag vaken 2-3 timmar innan sömn. Men de helt vakna nätterna är förbi.
Go girl! day 5,

I morgon kl 06:00 åker jag ut på en resa till ett avlägset, kallt land med väldigt små städer och lite att göra (nej, inte Island :-) reser tillsammans med en kollega, efter jobbet finns inte så mycket att göra förutom att äta och kröka.
Jag har tagit med mig alla dokument för att kunna jobba fram företagets 2016 budget - det är min strategi.
Vi flyger direkt till ett annat land för att göra ett kundevent med 15 kunder under 5 dagar, många i sällskapet är törstiga. Det blir en prövning. Men en av deltagarna är nykter alkis, min strategi är att ta rygg på honom.
Hemma igen den 6:e sep. Många hotellnätter, många fällor.
Men.
Varje dag berättar jag för mig själv att jag är alkis, inte för att klanka, mer för att bekräfta att jag är sjuk. Och en sjuk person ska inte äventyra sin hälsa.
Jag fnullar och funderar varför det gått som det gått, och kommit fram till att allt är som det ska; det lönar sig knappast att ångra eller säga, det borde inte vara så här.
Varför?
För att det är så här. Jag är alkis, och det är som det ska. Bra med det. Ingen människa i världshistorien har kunnat ändra på det som hänt. Inte jag heller. Resonemanget är ett sätt för mig att acceptera min lott.
Men jag kan påverka framtiden. Det finns inga undantagskvällar i framtiden. Inga " ja, men en kväll, sedan skärpning". Jag dricker inte. Så är det.
Vet inte om jag är ärlig, eller om jag är bra på att föra mig själv bakom ljuset, men jag har ingen lust att dricka mer. Njuter av att vara ångestfri och att ha fått förbättring vad gäller sömn. Njuter också av min andedräkt och att jag inte känner mig trött och sliten.
Njuter gör jag också av de små vällustkänslor över hur extremt oförskämt bra jag har det.
Eller ljuger jag för mig själv, svårt att veta. Men jag mår bra, tänker och reflekterar mycket. Och är jätteglad för detta forum. Att få sätta ord på tankarna.
Håll tummarna - klarar jag de nästa tio dagarna, klarar jag allt!

... så jävla mycket, jämt, när jag drack. Det ska vara så väldigt mycket av allt, även i dag. Som om jag vore omättlig. "Herregud, du tål ju spiken..!" utbrast nån en gång, nån som själv var rätt duktig på att få i sig våtvaror.

Jag läser om återfall efter längre och kortare tid. Det är som om Alfons Åberg vore i farten. "Ska bara..." Man vill bara ta det där lilla glaset vin. Eller öl. Eller nån liten Irish, eller nån liten whiskey.

Jag minns så väl hur det blev efter höstens nio nyktra veckor. Jag hade bestämt mig för att dricka öl. En gick bra. Två gick bra. Sen var det som att hjärnan slog om till frossarläge och allt blev p r e c i s som vanligt igen. 9 veckor var inget uppehåll att tala om i längd räknat men spelar 9 eller 99 veckor nån roll egentligen? I redan kidnappade hjärnor. Det vete gudarna.

Fan också. Jag blir så helvetes frustrerad eftersom jag vet vad jag borde göra. Jag borde stänga dörren till allt vad alkohol heter, ge mig iväg därifrån och aldrig vända mig om igen. Men nej då, det gör jag inte. Jag räknar månader i stället. "3-6 månaders avhållsamhet är ett minimum för att bryta ett beroende", det är meningen som ekar uppe i huvudet. Men sen då?

Äh! Den där jävla alkoholen kan dra rätt åt helvete!

Det jag inte ledsnat på hittills - and never will - är varje morgon jag slår upp mina blå och är nykter. Obakis. Det är det vackraste jag gör för mig själv.

Ja, förr eller senare lär man sova, det ordnar sig!

Jag försöker se det enbart ur ett lever perspektiv o penga perspektiv.

Tack :) Men jag vet inte det där med klarhet, känner ingen klarhet. Har märkt nu när jag varit nykter i snart 2 veckor att ja även insjuknar i sjukdomen när jag inte druckit/e bakfull och känner samma effekter, den kontrollerar fortfarande alldeles för mycket.

Måste skriva av mig lite...
Har ju bett sambon om att få andas lite, att jag inte fixar hans lögner och drickande längre.
Att han ser till att fixa ett annat boende några veckor i alla fall. Helst fr o m månadsskiftet.
Så han får reflektera över sin situation på sitt håll och jag på mitt.
Han har familj och vänner han kan bo hos, eller så finns det ju övernattningslägenheter och stugor att hyra veckovis på nätet, borde inte vara en omöjlighet att fixa...
Lägenheten vi bor i är min och jag har sagt att jag begär ingen hyra av honom kommande månad så han kan lägga de pengarna på detta.
Men jag blir tokig...
Han säger allt rätt. Att han förstår att han gjort fel och att tilliten är körd i botten för min del. Att han respekterar och förstår mitt beslut. Att vi tar det här breaket som ett startskott för att hitta tillbaka till varandra.
Men vad gör han?
Absolut ingenting.
Sedan jag i fredags sa att jag ville ha ett break på grund av alkoholproblemen har han varit ledig tre dagar.... har han hört sig för om något tillfälligt boende? Nope. Nix. Njet.
Och alkoholen då? Det har runnit ner både whiskey och vin alla dagar utom just idag...

Förstår han inte?

... dag 4 gått, Svanen? Jag håller alla tummar o tår!!! Kämpa vidare! Sömnen kommer, men det är jobbigt ett tag.

måttligt med att hålla mig till fredagsflaskan men som sagt..det funkar inte i längden för mig heller då jag i perioder djupdyker i fyllan och blir nörmast medvetslös. Nu tänker jag avstå. Inte värt det. Det är nog bra att skriva här för att hålla koll på sina självbedrägerier och hålla sig nykter.

Jag kunde helt enkelt inte sitta i soffan och pimpla fredagsvin. Då jag råkat ut för en olycka med ett brutet ben till följd. När jag sedan blev återställd och hade kraft så började jag igen. Det är annorlunda nu eftersom det känns som att jag ifrågasätter och ser lite tydligare hur mitt dryckesmönster går till. Har nog inte svårt att lägga ned alkoholen om jag förstår varför jag använder det för jag tror inte att jag är beroende utan det är ett riskbruksbeteende som jag behöver ändra på..tror jag.

Hej allesammans.
Efter att varit helnykter i 15 år började jag i januari 2015 smutta på vin till maten i samband med en utlandsresa (affärsresa). Funkade bra tills våren och solen kom och jag tog ett djärvt beslut att beställa en stor starköl utan mat. Jag blev oerhört berusad. Belöningen var ögonblicklig. Det är nu ett halvår senare som jag sitter i min ensamhet och skriver till alkoholhjälpens forum. Varför tror ni? För att skryta att jag klarar av att dricka måttligt eller att jag trillade dit på bara några burkar öl. Jo, så är det. Kunde inte dricka måttlig var anledning att jag blev nykter. Tyckte om att vara berusad och ingenting har förändrats från de glada dagarna för 20-30 år sedan när det smakade som allra bäst. Inte lönt att dricka ett glas. Tro inte att det funkar med måttlighetsdrickande bara för att man varit nykter några månader eller ett år eller t.ex. 15 år! Det som händer under åren att toleransen efter längre nykterhet blir lägre så till en början behöver man bara ett eller två glas, men vips. På bara några veckor/månader så behöver man öka dosen....

11 dagar nykter! Fast idag e jobbig, första gången ja kännt ett rejält sug, bara en sån dag. Men nej jag ska klara 2 veckor.

...inget sug, fortfarande skrämd och för vad alkoholen har gjort med min kropp och rädd för ångesten som alltid kommer efter en fylla. Hjärnan börjar klarna upp, det är lättare att komma ihåg saker, jobbet flyter på bättre. Har bara hållt upp i 10 dagar - glad att kroppen/huvudet återhämtar sig så fort. Men jag är fortfarande konstig. Saklig, lugn, logisk... tråkig... och inte speciellt gosig... Kanske är sådan som jag är när jag inte behöver ha ångest och skämmas hela tiden?

Är omtyckt på mitt arbete. Initierar projekt och ror iland dem. Ansvarsfull förälder med öppet hjärta. Snäll och kan sätta gränser när det behövs. Mycket att vara stolt över och det är jag. Jag fixar en jäkla massa grejer..men behöver komma ihåg att jag inte fixat att hantera alkohol..någonsin..det går ett tag att vara måttlig men det går alldeles åt fanderns efter ett tag. Och så tar jag nya tag, förlåter mig själv, glömmer bort hur illa det är. Och så håller det på..Köper ett gott vin till fredagen..lyssnar på musik, lagar mat och slappnar av. Det går ju riktigt bra, sköter mina åtaganden..tills den dagen jag får något glasartat i min blick och häller i mig tills jag stupar. Jag har någonstans laddat upp för kaos, minnesluckor och ångest...kraschar totalt. Kanske att jag behöver återhämtning och anvönder alkohol för att tillåta mig att inte alltid vara så stark, att tillåta mig att absolut inte göra någonting...behöver sätta mig under lupp.

Blev lite snurrigt där med vc, antabus osv. Tycker det övriga lät bra, både miljöombyte, simning, natur, ja rubbet. AA också. Håller tummarna för dig.

Ny här, bra sida... Har just erkänt för mig själv :-( eller snarare :-), tack vare min fina modiga dotter som satte ner foten! Är ordentligt påläst i ämnet och har stöttat andra med alkoholproblem, så jag VET en massa, vad jag däremot inte visste är hur jävla duktig jag är på att ljuga för mig själv!! Mitt problem är inte att jag måste dricka, kan gå på fest och vara nykter, dricka alkoholfritt vin eller öl. Måste inte dricka, men NÄR jag dricker finns det inget stopp! Blir aspackad, sluddrar och tappar balansen. Mina barn har flera ggr sett mig så här och jag har bagatelliserat det och tänkt dagen efter, det var väl inte så farligt!! Mammy red beskriver all frustration som jag sitter inne med... Men det är en annan historia.. Nu väntar en lång, jobbig väg att bygga upp barnens förtroende och prata och prata! Det känns otroligt skönt och en lättnad att erkänna för sig själv... Jag missbrukar alkohol!

Tänkte börja med en vit månad, något som kommer var sjukt jobbigt men det är väl en bra början?
Läst att antabus är ingenting man ska ta när man har psykiska sjukdomar eller äter antidepp som jag gör,
dessutom är jag trött på alla biverkningar, räcker med alla biverkningar jag har av min antidepp..

Mitt delmål nu är att ta en vit månad och prata med läkaren om att trappa ut på medicinen då jag
inte varit medicinfri på fyra år och känt mig extremt avtrubbad och instabil länge nu, det värsta
som kan hända är att jag får börja med psykofarmaka igen eller byta till en annan ångestdämpande
medicin. Vet ju om att alkoholen bryter ner verkan på antidepp-mediciner med, så därför kanske
det inte har samma effekt längre? Eftersom jag överkonsumerat alkohol var och varannan helg i
flera års tid. Sedan tänkte jag kanske gå p AA möten för att bli stöttad och prata med likasinnade
människor, om dem finns där?
Jag har som sagt ej den problematiken vad jag TROR eller vill INTALA mig själv så är ju alkoholintag
mer ett symptom av min ångest och inte egentligt alkoholberoende utan mer ett "missbruk" av förtäringen,
liksom väldigt svart och vit som i mycket annat