Senaste kommentarerna i forumet

Lyckades inte så väl att klistra in hela sökvägen med paddan, gå till...

www.cafe.se

Sök i den lilla röda sökrutan på..

"Till botten med spriten"

Läs och begrunda.

Berra

Tack så mycket!
Lite jobbigt att inse vad alkoholen egentligen har ställt till med när man själv tycker att man "bara tagit ett par glas vin"!

Härlig sida att läsa om detta märkliga problem, som delas av så många!

//Adde

På din tråd! Välkommen in!

//PP

Nu är det sex dagar som jag inte har druckit någon alkohol och det känns jättebra. Läste och läser boken The Secret både fram o baklänges och har bestämt mig för att nu är jag en nykter och skötsam kvinna som aldrig smakar på någon alkohol. Läser nog allas inlägg här på Forumet och tycker att jag får god hjälp genom andras berättelser. Denna gången är jag helt säker på att jag ska lyckas med att äta rätt och dricka rätt och därigenom kunna gå ner en stor del av min övervikt.
Hoppas alla andra också klarar sina uppsatta mål?

Min film ser lite annorlunda ut, men det är samma genre - eller schanger - :-)

Jag gör väl så att ja gör en kopia av min egen VHS. Sparar den - för att nu och även senare - titta vidare på den när det krävs. Kommer säkert att vara nödvändigt framöver.
Orginalet har jag redan nu stampat sönder och skickat i tunnan. Säkert tar det lite tid till att få det att få allt att ramla på plats, och verkligen gå vidare. Det skulle vara superhärligt att få sätta sig ner och skriva handlingen till den "nya" filmen. Kanske har jag redan börjat skissa på hur handlingen ska se ut.

Det kanske till och med bara är en fortsättning på samma, som nu efter att ha varit lång och trist, nu kommit till en "plot", som oväntat ändrar handlingen. Kanske kan det av ett tragiskt drama bli en ljus "feelgood" rulle?

Kanske är det nödvändigt för mig att kunna leva vidare med vetskapen om att jag faktiskt har varit både regissör och skådis i en dålig film, och att hitta min väg till förändring. Ungefär som balansen mellan att gå vidare, och att minnas. Kanske fixar jag det själv, kanske behöver jag en "shrink"? Förmodligen är det svårt att behandla sig själv med KBT ;-)

Nåväl, ni "hör" att det fortfarande snurrar, och det är ok så. Har idag ytterligare en vecka i protokollet. nr 8 närmare bestämt. Känns ok, och nu ska jag imorgon börja städa runt i lite annan skit i livet. Jag ska var försiktig och inte ta mig vatten över huvudet, men nu är det lite nystart som behövs. Att göra listan innehåller allt möjligt från praktikaliteter, arbetet, och familjen så det behöver inte bli långtråkigt framöver.

Däremot har jag just nu ingen lust alls att dricka. Står en glöggflaska i köket (bredvid en alkoholfri) Först tänkte jag se till att ge den till någon, för att slippa ha alkohol i huset, men det blir ju lite som att jag inte tror på mig själv. Jag ska fortsätta att ta mina beslut, och jag kan inte vara styrd av att ta bort "problemen" Under tiden som kommer ska jag försöka komma till känslan av att jag faktiskt inte vill dricka, och känna att den tanken kan sätta sig i både hjärnan, magen hjärtat. Kanske kan de då så småningom landa ända in i själen?!

Får inte glömma att ställa klockan, imorgon 06.40 fortsätter vardagen - och livet!

Hoppas ni har det fint!

Ber om ursäkt Chipp, var inte meningen att låta som
en psykolog, klart ja förstår de är tungt att gå till gym.
Köpte mitt första årskort -13 och känslan att alla
glor på en är jobbigt, men man inbillar sig mer än
man tror, hjärnspöken är ett helvete, förmodligen
min värsta fiende, då ja alltid grubblar så jävla mkt.
Och om du varit på den nivå som du tränat så kan
jag förstå. Inte konstigt att många elit idrottare faller
i missbruk efter karriär!
Vänner som vänt dig ryggen är väl inget att ha!?
Finns andra ställen än gym att gå till! De angår inte
alla vad du gå/gått igenom.

Tack så jätte mkt för tipset om sidan:) gjorde en
beställning på en gång! Bra pris. Spännande att
Testa effekten.
Googla länge igår om Tryptofan, men verkligen
svårt att hitta nått. Enbart tryptofan. På amazon.com
hitta ja nått från staterna men måste forska mer.
Fanns nått från apoteket men svindyrt. Ska googla mer.
Ps 40 är ingen ålder!!

har hänt mig många gånger här - att jag bara börjat skriva och så har jag skrivit fram någon viktig insikt. Pusselbit.
Allt gott / mt

han kommer hem men jag tror att det här är sista veckan.

Jag har tänkt på att eventuellt föregå genom att skriva ett meddelande och be att han lämnar mig ifred. Det kan vara bra och det gör att jag faktiskt kan ignorera eventuella kontaktförsök utan vidare förklaring.

Samtidigt känner jag ju sorgligt nog inte hans nyktra personlighet och kan därför inte förutse hans reaktion på ett sådant meddelande.

Inser när jag skriver detta att jag har ett otroligt kontrollbehov. Jag vill kontrollera vem som kontaktar mig och jag vill ha kontroll över andras reaktioner på mina åsikter/handlingar..

Äh, vad sjutton. Jag ska utmana mig själv genom att bara avvakta och se vad som händer. Obehagligt är det men jag tror, att jag helt osökt, i skrivande stund, har funnit en viktigt pusselbit hos mig själv, kanske rent av kärnan i min problematik.

Det är nog precis som m/t skriver inte ovanligt att man kastar sig in i ett nytt förhållande där allt upprepas. Tyvärr har mina egna erfarenheter bevisat att det inte hjälper mycket att det har passerat ansenlig tid innan nästa förhållande.

Jag kan se att jag trots allt har lärt en del från tidigare förhållandet och gjort en del annorlunda och reagerat tidigare men det viktigaste är ju att inte hamna där överhuvudtaget.

Det är jättebra att du har förmågan att reflektera och att du har kunskaper inom området, jag har läst en del om just medberoende och våld i nära relationer och man kan finna mycket information, tankar och teorier om relationsmönster och hur man förstärker varandras beteende men det finns förvånansvärt lite att finna om hur/varför man väljer "fel partner" och hur man undviker att upprepa sitt misstag.

Att ha ett avtal med en god vän så som flygcert beskriver är kanske en bra ide när man inte helt kan lita på sitt eget omdöme, något att tänka på..

- mg har samma "läggning" som din man beträffande urvalet av vänner... ändå är han sannerligen en "riktig karl".

Det gör inget alls att det ni och andra för ett samtal i min tråd. Jag har själv tagit plats i andras trådar och det jag velat "ha" i min egen tråd har jag klistrat dit. Min tråd har ett stort värde för mig, den inrymmer så mycket av min process (funderade vilket ord jag ska använda och hittade inget riktigt rätt).

Sköt om er och om varandra/ mt

Tack markatta för respons och mt för utrymmet. Precis som markatta känner jag att detta kanske hör hemma i min egen tråd, men nu hamnade det här. Mitt arbete med att förstå den där processen som håller kvinnor kvar hos de sjuka männen. För jag förstår inte alltid utan läser de vidrigaste skildringar och tänker ; "Men lämna nu, bara gå!"

Jag hade på något undermedvetet sätt inte glömt men förträngt min tid med kulmagecharmören. Kanske eftersom jag senare i livet träffade en riktigt bra man. Min nuvarande. Ett "bevis" på detta tycker jag är att de flesta av hans vänner är kvinnor och bögar. Han är inte rädd och därför behöver han inte slå eller förtrycka. Men visst kysste jag många grodor innan jag hittade rätt.

Jag är glad för att markattas alkis har fått hjälp med sin (som jag ser det, icke alkoholrelaterade promblematik) och att du mt har fått din nyktre man. Alla kvinnor förtjänar en värdig partner. Min man är fortfarande glad i alkohol. Men det är inte samma problem för mig längre. Visst blir han sinnesförändrad av det. Sentimental och dansglad och när en två meter lång karl dansar loss till sin ungdoms punkmusik är det inte alltid vackert. Men jag kan unna honom det, jag har slutat triggas av hans och andras drickande. Jag tror jag börjar glimta på vuxendörren. Inse att jag själv inte är Guds gåva till resten av mänskligheten.

Jag tror även att det självklart finns ett mörkertal av de otäcka männen (kvinnorna) här på forum. De som förtrycker sin partner. Kanske genom slag men antagligen oftare genom att dra på sig offerkoftan och sura när något går emot. Jag önskar också att de vågade skriva om det. På ett anonymt forum som detta kanske det skulle kunna hjälpa både förövare och offer att se hur tankarna går?

Tack för utrymmme än en gång mt -ska försöka hålla mig "hemma" i fortsättningen. Nu blir det sol och bad med en lite halvbakis karl som kommer att slumra i skuggan. Men eftersom jag är en god kvinna så ska jag inte rynka på näsan när han tar in en öl till lunch.

Fia

... så har jag ältat det mycket - jag som trodde att det aldrig skulle kunna hända mig, jag som brukar säga vad jag tycker och stå upp för mig, jag som inte har svårt att ta konflikter... Hur kunde jag plötsligt bli den som anpassade mig så totalt, som inte sa ifrån, väntade på "rätt tillfälle" för att våga säga/fråga/berätta saker för exsambon, bli den som hyschade barnen så att de inte skulle "störa" när pappa däckade av på soffan...

Ja, hur blev det så?
Jag hade blivit dumpad av en tonårskärlek några år innan jag träffade M och blev väldigt bränd så jag levde i några år och var så inställd på att jag skulle minsann aldrig träffa någon igen. När vänner och fmailj pratade om att jag skulle kanske träffa någon så blev jag nästan förolämpad - "jag klarar mig så bra själv minsann", samtidigt som jag inombords började längta allt mer efter "familj-hus-på-landet-ordentlig-bil-och-tomt-och-egen-trädgård" och i mitt huvud så kunde jag liksom inte ha hus eller familj utan att ha en man, så allt kändes lite kört för mig...
Men så träffade jag M, Mannen med stort M, och jag tror att jag blev lite golvad: jag tyckte han var så snygg, han hade rest mycket, var allmänbildad och verkade så duktig, han var social och mycket, mycket omtänksam och lite äldre och jag blev sååå förälskad och det gick en tid när det var flirtigt, men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tänka att han var singel och ville ha "lilla mig", så när han plötsligt en dag bedyrade sig min kärlek så trodde jag honom inte ens... (Snacka om "för bra för att vara sant ;-)) Men det var också på något sätt min biljett till "villa-vovve-volvo-bebis" och jag var nästan lite i tacksamhetsskuld - låter sjukligt nu, men... Jag som inte velat träffa någon, och kanske inte trott att någon skulle kunna vilja träffa mig...?!
Och ganska fort fick jag förtroendet "Du som är så ordningsam och har sån koll, kan inte du......." betala räkningar, fixa tvätten, laga maten osv osv osv.
Och trots att han redan från början visade mycket aggressiva tendenser och varningsklockorna förföljde mig, så var det ändå så att jag stannade. Och mycket handlade om att "han var rädd att jag inte älskade honom" och på något sätt blev det min livsgärning att visa honom att jag visst älskade honom... Och jag tröstade när han varit arg på mig, tröstade när han tyckte att alla behandlade honom så orättvist, tröstade när han mådde dåligt efter sina fyllor, stöttade och kramade osv osv.... Tills jag en dag faktiskt inte längre älskade honom...

Idag har jag ett "avtal" med en vän, en vän som jag lärt känna i och med att jag lämnade sambon och som levt i samma sak, och hon har lovat mig att OM jag träffar någon igen så ska hon vara vaksam! Låter fånigt när jag skriver det, men det känns tryggt för mig!
Jag tror att jag skulle kunna träffa en sådan man igen, men jag hoppas att jag är mer uppmärksam, att min omgivning kan påtala om de ser något som de reagerar på osv och jag är inte så negativ till att träffa någon - jag försöker bara leva i nuet och det kanske blir så att jag träffar någon, kanske inte...!

Oj, långt babbel, men blir så eftertänksam av det ni skrivit!
Kram

Jobbet börjar imorgon efter lång helg.
För första gången på evigheter går jag dit nykter och utvilad, nåja trött men det beror inte på alkoholen.
Sitter och läser på forumet om helvetet med alkohol, jag glömmer fort.
Idag firar jag 77 dagar, 11 veckors nykterhet.
Känns jäkligt bra!
Kämpa på - ha det bäst!

Hejsan Fia, så trevligt att du skrev här till mig! Javisst, tackar och bockar för trevlig kommentar. Japp, jag är ständig medlem i "Gemenskapen" och trivs mycket bra där. Som du så riktigt noterar så har jag inte varit här överhuvudtaget på två år, men det beror Inte på att jag Inte skulle tycka det är värt något för mig. Tvärtom, men som du vet, du som är erfaren vet, så är det viktigaste först, ta det lugnt och en dag i taget... motton som är hållbara genom tider av olika innehåll. Jag skall så gärna skriva mera till och med dig, tycker egentligen mycket om att skriva men är på något märkligt sätt nästan som handikappad med att upprätthålla kontakter så här. Det har många gånger förorsakat mig sorg, saknad och besvikelse, över kontakter som kunde ha burit vidare över tid men som tagit slut. Trots alla mina egna bortförklaringar om felprioriteringar så har jag naturligtvis längst inne i mig själv alltid visst att det är bara mig själv jag kan ändra på. Det som då gäller är att precis som med alkoholen kapitulera och klättra upp på det sköra strået och se sig omkring för andra riktningar. De heter som du vet, vägen till tillfrisknade! Den vägen går jag nu och mår allt bättre, dag för dag. Det är alldeles underbart att träffa, möta och känna den där förbehållslösa och fullständiga samhörigheten som inte kräver någon annan motprestation än nykterheten! Paradoxalt men så sant eftersom det är precis det jag och andra i min situation vill uppnå! Så Fia, tack för ditt inlägg, kanske det också är en påfartsväg till ett fortsatt nyktert liv! Som du säkert vet, att finnas till och tillsammans med en annan nykter alkoholist är bland det mest verkningsfulla för den egna nykterheten. Hälsar Mulleman!

Hej Mullemannen! Du och jag "känner" inte varandra, men jag har följt mt:s skrivande bra länge. Där har du haft tur. Hon är en riktig människa. Så jag blev lite nyfiken på dig och betade av din tråd imorse. Tack för det du delat. Inte så mycket under drygt två år ;-) Men det lyser igenom att du är en bra man och jag förstår att mt tyckte du var värd att kämpa för. Lycka till med din nykterhet och ditt AA-arbete. Har förstått (av mt) att du trivs där. Men det är kul att även se dig här. Detta är ju som AA-light. Mycket kaffe och en del bra delningar.

Fia

Tack för att du ploppade in. Det känns väldigt bra att någon håller ett litet öga på en!
Det blir verkligare då.
Jag tog ditt råd och ringde en av dem. det räckte med att hon svarade såsigt i telefon vid tretiden. Jag kände direkt, samma sekund, hur min hy blev bättre, jag blev piggare, kände mig renare, lättare och lyckligare än på länge. Jag kände mig som ett kap.
Hon hade lite ångest, det hade blivit sent, det hade ( i vanlig ordning ) inte varit värt det.
Jackpott!

det går fortfarande bra för mig!
Men något jag reflekterat över nu under denna veckan är hur ofta man hamnar i situationer där man förväntas ta ett glas!

Flera gånger om dagen! antagligen är det för att folk är lediga nu, men det är ju en strid ström av tillfällen.
Jag ser verkligen upp till er som har haft ett längre bruk och som klarar av att stå emot detta, för det här är verkligen sjukt.

I kväll blir det middag med en av mina festligaste vapendragare. Vi har ett skumt jobb och jobbar inte varje dag, så det finns inget som väntar på oss klockan 8 i morgon bitti.
Jag hoppas att jag kan stå pall även idag.

Tack för att ni och detta forum finns. Det är verkligen en ventil jag gillar.

är så svåra att se, höra, uppfatta och förstå. Här hjälper varken utbildning eller annat. Man är totalt skyddslöst och utan försvar. Det tränger in ända in i ens djupaste kärna och förändrar... Om medberoende och medberoendemekanismer kunde jag ingenting, det har jag lärt mig framför allt på den här sidan och genom att läsa det som bland annat du har länkat till här. Men även om jag rent teoretiskt hade kunnat något om det innan, så är jag inte övertygad om att det hade hjälpt ändå. Allt det som händer är så subtilt att man inte riktigt går att fånga det, uppfatta det och sätta ord på. Det gäller både alkoholen och det andra. Jag kan idag inte säga att jag har några känslor kvar för sambon, inte kärlek i alla fall. Det är jag glad för. Men jag tycker synd om honom. Hans ensamhet och faktiskt utsatthet. Hans problem som han inte klarar att reda ut. Han är själv ansvarig för sina beteenden, orsak till alla krossade relationer till andra människor och allt han har utsatt mig och mina barn för gör att jag känner att jag borde hata honom. Men jag kan inte det. Jag önskar att jag kunde. Jag borde känna att han får skylla sig själv. Istället tycker jag synd om honom. Och får dåligt samvete för att jag måste överge honom. För det måste jag. Och jag kommer att göra det. Jag kommer att få allt stöd från min omgivning den dagen, det vet jag. Jag kommer att kunna ordna upp allt, det kommer att rättas till med familj, vänner och ekonomin. Har jag gjort mig förtjänt av det? Efter allt som mina nära och kära har fått gå igenom på grund av mitt val av man? Är jag värd det? Och han då? Som jag vet kommer att en kort period att kämpa för att bevisa att han klarar av ett "svenssonliv" men kommer att misslyckas och sjunka ännu djupare. Han kommer att tappa koncepten och det kommer att hända saker som gör att han kommer att hamna i fängelse. Det vet jag. Kan jag förhindra det? Nej, för jag måste släppa taget. Jag kan inte bära honom. Och det har ju ärligt talat inte gått särskilt bra när jag har försökt heller. Det är nog det som är det svåraste, tror jag. Det att jag känner sånt medlidande med honom, att jag inte vill vara en som överger honom. Det är det som blir så motstridigt, jag vill inte men jag måste och jag vet varför.

Liten morgonhälsning

Hej Ladytramp!

Jag känner igen mig i det du skriver. Det finns ju så många glädjeämnen i livet som man kan ta till sig helt och fullt om man är nykter. Barnbarn är en glädjekälla och nog vill vi att de ska vara stolta över oss. Nu är helgerna slut och skönt är det. Det har blivit alldeles för mycket vin här hemma hos oss sedan i julas. Jag bestämmer mig på morgonen att i dag blir det inget vin och så trillar jag dit ändå. Duktigt av dig att stå emot! Jag ska hem till barnbarn som fyller år i eftermiddag och jag hoppas att dimmorna lättar tills dess.

Nu börjar jag på ny kula i dag och jag ska vara så stark och inte falla för frestelsen i kväll. Jag har så mycket att göra nästa vecka och det gör det lättare att avstå. Helger är svåra. Varför ska ledighet vara förknippat med alkohol? Så behöver det ju inte alls vara. Ett av mina problem är att mannen dricker för mycket och jag har dragits med. Förr drack jag måttligt. Han ser alltid till att det finns en ny vinbox hemma. Jag ska inte skyla på honom. Det är helt och hållet mitt eget fel. Man har väl ett fritt val här i livet.

Ha en bra dag!

Önskar jag varit så klok som er redan i början. Åren rinner iväg och det är lätt att vara efterklok. Tyvärr leder alkoholtåget bara åt ett håll när man väl fått problem.

Ni fixar det. Vänta inte på att bli nykter, och vänta inte med att glädjas åt det. För fördelarna kommer snabbt om ser till de små detaljerna.

Litet tillägg, handlar väl kanske mer om att inte vara redo än att vara klok. Det var för svårt för mig att acceptera ett liv utan alkohol då. Nu, idag är det inte det. Jag ser fram emot det.

fråga du ställer Yogi - främst för dig själv men den berör många andra. Det är viktigt att förstå. Alltför många gör om precis samma sak igen - lämnar en missbrukare/plågoande och går rakt in i en ny relation som utvecklar samma mönster. Det verkar inte vara så för dig - mera som att denna mannen och denna relationen är ett undantag. Och genom att ställa frågan minimerar du risken för upprepning.

Jag vet inte om man nånsin kan få andra att förstå - och om det är viktigt. Du beskriver oerhört bra både hur du har det och vad du längtar efter. Jag kan också tänka att när din hjärna får semester kommer du kanske att uppleva en viss tomhet...

Jag har inte varit utsatt för våld och förnedring på det sättet som du och många andra här. Däremot funderade jag en period mycket över det nästan-förakt jag känt mot min mamma för att hon levde så länge med en alkoholist.... tankarna malde i takt med insikten att jag gjorde detsamma, jag var gift och levde med en alkoholist. Fann mig i att leva med en alkoholist. Det var svårsmält för mig - nu har jag faktiskt inte tänkt på det på länge (inser jag nu). Försoning är ett bra ord för mig - jag har nånstans läst att försonas innebär att man måste ge upp något av sig själv. Det har jag gjort - gett upp en del av min tänkta/drömda självbild - och det har jag gjort mig fri. Och starkare på ett annat sätt.

Även jag är välutbildad och yrkesverksam inom närliggande områden - men om medberoende och medberoendebeteende kunde jag inte mycket... det har jag lärt mig genom att läsa böcker, artiklar och framförallt genom att skriva och läsa här samt delta i en del Al anon möten - här och på Al anon har jag lärt en annan slags kunskap.

Jag har träffat på ett rätt stort antal kvinnor som arbetar inom vård och omsorg, ibland med att direkt informera och hjälpa våldsutsatta, samtidigt som de lever i förhållanden där de själva utsätts för detta. Till en del motsvaras detta av min egen erfarenhet av alkoholism både som barn och i äktenskapet. Det jag var mest rädd för hamnade/gick jag rakt in i. Ibland har jag fått känslan att detta orsakar dubbel skam - man borde veta bättre, genom utbildning & yrke utstrålar man kunskap och medvetenhet... och ändå... Åtminstone jag har tvingats möta mitt eget förakt mot en viss form av svaghet.

Teoretiskt tänker jag att det du beskriver kan handla om någon form av projektiv identifikation. Som förklaringsmodell. Projektioner (som jag tänker är omedvetna)i form av beteenden, signaler (du beskriver så bra) som passar som en pusselbit precis i "mitt" hål... Omedvetna (från båda håll) - därför så svåra att se, så obegripliga - beteenden... det finns en enorm (destruktiv) kraft i de processerna. Ibland tycker jag mig ha sett detta hända också här på forum trots att vi är "bara" nicknames och fysiskt inte ens sett varandra. Också intensiv närhet har jag upplevt starkt här - god, läkande närhet genom sökande "inåt" och delande av erfarenheter.

Det jag försöker beskriva är andra processer än medvetna hot, jag tror att de båda kan förekomma samtidigt och att projektionerna är så subtila och "svårfångade" i ord att det är dem man fångas i på ett farligare sätt.

Oj, det blev en lång utläggning - ta till dig om något passar för dig. Styrka och kramar, allt gott till dig! Du fixar detta! / mt

Har haft det svårt att kunna umgås i början av min nykterhet med nya och gamla vänner,
Alkoholen gjorde mig så mycket mer självsäker, pratig, stilig och hur jag ägde hela världen.

När jag slutade med alkoholen så kände jag mig väldigt osäker på hur jag skulle förhålla mig till andra människor,
Och det syntes ju naturligtvis, tidigare så ledde jag utan problem diskussionerna, snackade på inandningen som de sa då.
Munnen gick i ett och det fanns inget som det inte gick att prata om, kunde lägga ut en krok som var ett känsligt kapitel bara för att hålla konversationen igång...då!

Sedan blev det annat ljud i källan, när inte alkoholen fanns med och stöttade min självsäkerhet, jag blev tom och blev den där typen som satt inne i hörnet i köket på festerna, och det blev ganska uppenbart att jag hade förändrats, markant.
Folk som kände mig såg ju att jag inte var den jag brukade vara, utan den där Mr Nobody.
De spände ögonen i mig och frågade vad det var som hade hänt, ungefär som om jag hade sorg.
Försökte till en början skylla på att jag var fyllechaffis eller käkade penicillin, men då började de hitta lösningar åt mig för att kunna dricka, och det var ju inte det jag ville.
Kände mig obekväm till en början och höll mig borta ifrån festerna, ville inte utsätta mig för en provokation, jag hade det jobbigt ändå med mina egna tankar.

Men det blev ju ingen lösning på problemet, det var ju som om jag smet ifrån mina egna problem, liksom gömde mig ifrån allt och alla.
Så jag valde att vara stark i min övertygelse och inte låta mig provoceras av andras klart-att-man-ska-dricka-mentalitet,
Problemet var ju att de drack, och inte att jag inte drack, det var de som hade fel inställning till hur man umgås.
Visst hade många vänner som vi inte kunde umgås med utan alkoholen, och det var ju inga riktiga kompisar, utan fyllvänner.
De försvann inom ett halvår ett år, enda klistret i det umgänget var ju alkoholen.

Bekantskapskretsen utkristalliserades till de som var de riktiga vännerna, inte lika många, och inte lika trångt på födelsedagsfesterna,
Men det kändes mera genuint på något sätt.

Vid några fester så spelade jag en roll, låtsades att jag hade en enormt självförtroende, kom dit och var ett självsäkert äckel,
Men blev spydig och alltför kaxig och glömde bort att jag saknade både empati och möjligheten att kunna lyssna.
Folk trodde naturligtvis att jag hade förvärmt ordentligt innan och bara var på ett jävligt humör,
Men jag trivdes aldrig i den rollen, även om den kändes väldigt ballt till en början, kolla vem som kommer här, det är ju jag!
Man märkte hur olika personer dras till de som har ett gott självförtroende, vill vara nära dem för att få lite överskottsenergi.

Det blev ett väldigt tramsande med konstiga roller, och jag slutade spela roll, och blev sedan bara den jag borde ha varit hela tiden.
När jag är glad så bjuder jag på det, när jag är ledsen söker jag empati och förståelse, är jag arg försöker jag dämpa det för att inte bjussa på allt för många dåliga vibbar, det ska ju trots allt vara en trevlig tillställning.

Idag ikläder jag mig glädjen att få vara inbjuden och önskad på en tillställning, och att det ska bli kul att få lära känna några nya personligheter, och få höra hur livet går för de som jag redan känner, dvs visa ett intresse för de som finns runt omkring mig.
Inte bara förvänta mig att jag självklart ska vara inbjuden, och att det blir ingen fest utan mig, annars så är det inga kompisar.
Folk ska vilja umgås med mig för att jag är den jag är, och inte för den jag låtsas vara, en självgod jäkel.

Jag behöver också bara berätta hur det egentligen ligger till med mitt drickande för de som verkligen behöver veta det, lite hemlig kan jag fortfarande få vara.
Och det är bara riktiga vänner som kan bevara en hemlighet, och de måste urskiljas med största möjliga försiktighet.
Bara där jag förväntar mig att det aldrig slår tillbaka på mig vågar jag delge mina yttersta hemligheter, de andra ger jag små hintar om det och de får ta sina egna slutsatser, men jag säger det aldrig i klartext, ofta sätter jag dem in i min roll, hur skulle du göra då?
Jo jag kan vara av en komplex natur och tala i tungor, ännu roligare kan det vara att sätta griller i huvudet på de som redan är fulla,
Och se hur deras slutledningsförmåga kan komma till ett riktig svar, eller slå helt tokigt...
En liten elak lek jag kan förströ mig med när jag har det nyktert tråkigt på en och annan fest, men gränsen är väldigt hårfin.

Jo jag har också insett vidden av att skapa sig en ny "hobby" när man har slutat dricka, man får plötsligt väldigt mycket tid över till något annat intresse.
Och där gäller det att man inte börjar dricka av ren tristess, utan något som tar fokuset ifrån önskan om en ny verklighetsflykt.

Jag har fått ett nytt intresse inför min mentala hälsa och försöker finna nya trådar till mitt välmående,
Att kunna stanna upp emellanåt och bara känna att det här känns väldigt bra, istället för bakfylleångesten tidigare.
Det är en framgång för mig, en utveckling jag gärna vill kunna utveckla ännu mera.
Och så har vi forumet som jag ger och tar mycket energi till, men det är bara för att jag vill, inte ett måste.

Berra

TACK nicke-lilltroll för vad det nu var Du önskade mig Lycka till med!?!?

En lustig sak jag lagt märke till är hur mitt smygande fortsatt, men nu med detta forum. Ingen får se att jag är inne på denna sida och förstå att jag är alkoholist. Rensa historik, stänga ner internetsida snabbt. Dölja alla spår. Inte dela med sig av något som kan avslöja vem det är som skriver.

Önskar jag vore modig nog att erkänna för min omgivning hur det låg till. Men det är jag inte redo till än, uppenbarligen. Men de kanske redan har förstått, de närmaste.

Javisst. Man behövde kanske verkligen bevisa för sig att det inte fanns någon hopp eller utväg på fortsatt väg? Jag gav verkligen efter då när jag misslyckades för ett ett år sen. Jag sjönk nog till och med lite djupare då. Och nu sista tiden har jag blivit skrämd då jag lade märke till hur både min mentala och fysiska hälsa kraftigt försämrades. Och från att alltid varit mån om hygien och hur jag ser ut till att slarva mer och mer.Och samma med hemmet och relationer. Att det inte syns mer än vad det gör är för mig en gåta. Men det syns, det gör det. Har inte vågat titta efter ordentligt för det är inte roligt. Missbruk är inget man kan smyga med i längden, om inte handling avslöjar dig så gör din kropp det. Ett annat bra sätt att dölja är ju genom dra sig undan och isolera sig mer och mer, för att inte bli avslöjad.

Jag har fått problem med närminne, koncentration, logiskt tänkande. Med mera, med mera.Dum och förslappad med andra ord.Såklart det måste sätta spår. När man är bakfull är man ju i så dålig form att man inte ens bör köra bil eller utföra arbete. Och om man nu är det var och varannan dag år ut och år in utan återhämtning, ja hur blir det?

Tror att jag påbörjat en ny process i och med att jag börjat se mer ärligt på mig och min historia. Inser ju nu att jag haft det här missbruket i över 15 år. Har varit helgalkis mer eller mindre sen jag först upptäckte alkoholen i tonåren. Har alltid älskat alkohol.

Ikväll fick jag för första gången ett väldigt sug, fast först var det inte efter alkohol, det var te jag ville ha. Men sen en stund senare bytte det form till att snudda vid bilden av hur gott och mysigt det vore med ett glas. Bara en gammal vana som dök upp och presenterade sig. Ibland vet man inte ens vad suget är efter, kunde ju varit hunger eller trötthet? Eller närhet? Alkoholen har fått stå för mycket.

Fick mig att fundera mer över det här med sug, vad det är och varför man känner sig tvungen att ge efter? Om man bara sitter med det och låter det passera precis som det är så finns det inget hotfullt där? Som repet man förväxlar med en orm. Jag vet inte. Det är iallafall något värt att titta närmare på för min del.

Jag kommer inte få mycket sova inatt. Ska gå upp och jobba om några timmar men känner att kroppen är alldeles för uppvarvad för sömn. Men som andra påpekat här i forumet, det klarar man så länge man håller sig nykter och slipper baksmälla och ångest.

Håller på att läsa igenom så många trådar som möjligt här och det är i sig nästan beroendeframkallande. En tråd är som en bok i sig. Och så mycket man kan känna igen sig och insikter och kloka råd man kan ta till sig. Väntar med att kommentera i andras tråd, så mycket jag vill läsa igenom först. Förstår hur viktigt det här forumet är och att det är för mig vad ett AA möte är för en annan. Man måste programmera om sig själv gång på gång för att inte trilla tillbaka i det gamla mönstret. Inte glömma varför man är här. Tack alla som delar med sig här. Även om jag inte kommenterar och tackar direkt er din tråd så ska ni veta att jag har hjälp av er och uppskattar allt ni delar med er av.

Godnatt, och tack för ännu en nykter dag.