Senaste kommentarerna i forumet

Stort tack för era svar. Ni kan säkert förstå att det är otroligt värdefull att kunna ställa er frågor, och faktiskt få svar, och känna att ni bryr er på det fantastiska sätt ni gör. Just det här är för mig lite extra viktigt. Naturligtvis kan vi fråga och stötta varandra - vi som är i början av nykterheten - men det är ovärderligt att kunna få ta del av tankar från er (De gamle). Du skrev i din tråd Berra, att även om det är lika långt tillbaka till Akoholen - en armlängd - så befinner jag mig i ett annat läge än ni två i kurvan. Just därför är det så värdefullt. Vi kan alla trilla dit, men ni har liksom nu "kött på benen". Ja, jag har inte sökt hjälp hos vare sig AA Läkare eller shrink, men kanske kan detta räknas som att jag tar hjälp? Kanske kan det inte ersätta annat stöd, jag vet inte, men det är en fin början.

För att inte era svar ska försvinna ut i glömska, eller att jag inte hittar dom, så klistrar jag in dom här i min egen tråd! Kanhända mår jag bra av att kunna läsa dom igen ;-). Det här är ju samtidigt som min dagbok, och det kan vara bra att kunna gå tillbaka, så ursäkta om det blir lite rörigt för någon annan som läser. Det som följer är redan tidigare publicerat som svar på en fråga jag ställt.

Hoppas ni alla därute har en skön helg!

Sparade inlägg:

ny
Hej Pellepennan!
Skrivet av Berra den 4 januari, 2014 - 04:33.
Om det var den här kurvan du tänkte ...?

http://helenefurness.files.wordpress.com/2011/04/jellinek-1.pdf

Så har jag kollat den, känner igen allt till 90%.
Men med den stora skillnaden att jag aldrig sökte för alkoholberoende, jag sökte för depressionen.
Eftersom jag blev "förbjuden" att dricka alkohol när jag fick min medicin så var de det som blev blev min startfålla.
Det blev helt otroligt jobbigt när jag blev införstådd med problemet, var på väg att ge upp lyckopillerna innan jag ens hade börjat med dem.
Men då skulle jag ju inte få någon lindring, att själva deppigheten i sin tur berodde på drickandet hade jag aldrig för mitt liv trott.
Men kurvan visar ju mycket riktig på detta.
Ångesten är mycket starkt nedbrytande för personligheten och får den härja fritt så är det bara en tidsfråga tills man blir deprimerad.

Låter självklart för mig nu, men knappast då, lät ju helt absurt ju.

Jag gick heller aldrig på några AA-möten utan har skött detta i det tysta och på egen hand, jo jag har ju haft mina KBT kontakter.
Och är det någonting jag förordar så är det att söka en kontakt med en shrink, alla gånger.
Finns ingenting som gör en så gott än som när man får tala ut med någon för en helt okänd person,
Dessutom kommer det en massa motsägelser ifrån den personen, inte alls det som du tror är det rätta...

Pinsamt med en psykisk kontakt?, i helsifyr heller, nog så mycket bättre än att pillra i sig en massa tabletter med nästan större biverkningar än själva nyttigheten.
Mina tabletter visade sig inte fungerar för mig, och då hann jag testa en hel del innan jag gav upp helt på egen hand.

Det var efter detta som jag fick ta hand om mig själv, och inte förlita mig på någon annan eller några piller.
En annan sak är tiden, den gör himla mycket, man hinner glömma, och suget avtar också med tiden.
Man får nya vanor och intressen där tänket på alkoholen inte finns med som en aktivitet, utan bara ett minne.
Ibland flashar det till när man utsätter sig för något som tidigare var starkt associerat med drickande så att det nästan gör ont.
Men minnet av vad den ställde till tog överhanden över mina tankar, och jag tvingade mig att åter minnas var som brukade hända när jag drack.

Nej långt ifrån roligt när man tittar i backspegeln vad alkoholen har hunnit ställa till med, och ändå längtar man dit, helt sjukt!
Idag hjälper det ganska mycket att vara en passiv betraktare, man kollar hur de andra påverkas av fyllan, man känner igen tongångarna, och det är inte så svårt att veta pt vilket håll det senare lutar, de somnar, spyr, slåss, blir kåta, berättar hemligheter, säger för mycket, eller de man inte borde säga, välter ut drickat, har sönder prylar, blir arga, svartsjuka, tar upp gamla dispyter, hänger upp sig på petitesser, upprepar sig, skriker, sluddrar, fyllhungriga, kastar i sig drickat, tävlar, skryter och skrävlar, slösar pengar på spel, sprit och taxi, känner på brösten och rumpor, fyllröker, raggeldansar, osv osv...
De lever som om de skulle dö under morgondagen, och det är väl de de också kanske önskar dagen efter.

Skillnaden i åldrar brukar vara, att 25 åringen skriker kom igen nu då, man lever bara en gång, nu kör vi!
40 åringen brukar säga att de är en dag i morgon också och funtar lite på hur han ska kunna knyta ihop säcken för kvällen.
25 åringen kastar sig urskiljningslöst in i dimman, medans de som är lite äldre försöker oftast dämpa sig lite.
Men båda kan bli lika fulla, den mer erfarne brukar försöka bromsa i alla fall, men det är inte säkert att han lyckas.
Kanske är det en av de första funderingarna man får när man börjar bli en alkis, det blir alltid för mycket och för länge.

Den som är nykter vet när det har blivit sent och man är trött, och när det har blivit tråkigt på festen, när det är för dyrt och när det har gått för långt.
Han sitter med viljan kvar att kunna bryta upp och gå hem precis när det passar honom, inte när pengarna är slut eller när kompisarna gått hem.
Den nyktre kan välja om han vill se soluppgången när han vaknar eller när han går och lägger sig.

Det finns tusen fördelar till med att hålla sig borta ifrån berusningen som gör en korttänkt och besinningslös,
Den där lilla lilla stunden av tillfredställelse i hjärnan när man dricker har så oändligt långa köer av besvikelser i sitt släptåg.
Kan det verkligen vara värt det?

Frågar mig någon nu så vet ni svaret.

Berra

När vi
Skrivet av Adde den 3 januari, 2014 - 16:19.
skyndar långsamt kommer vi längst.

Jag kunde inte tillgodo göra mig många många insikter förrän jag var mogen för det. Det gick bara inte att skynda på vissa saker, jag var tvungen att lära mig att vänta ut en del medvetet eller omedvetet. Massor av gånger hörde jag Di Gamle dela något som de gått igenom och jag fattade noll av vad som hände. Men ! Så en dag så föll poletten, ja ibland släggan,ner i skallen och jag kunde se allt kristallklart. Och oftast fanns svaret inom mig men jag kunde inte själv se det utan behövde tiden till hjälp för att komma dit.

Ja kurvorna ser lika ut och JA de är lika ! (Finns motsvarande kurvor för medberoende också men tyvärr hittar jag inte dem på nätet) Vi brukar (bli inte rädd nu :-)) ) säga att tillfrisknadet tar lika lång tid som det tog att bli alkis :-)) Lite sanning ligger nog i det faktum att vi faktiskt har ett nytt spännande liv att leva och därför kan se fram emot en ny ungdom, bildligt talat ! Åtminstone känner jag så !!

Jag skriver utan att tveka under på AA's 12 (för mig 11 eftersom det sista pratar om Gud) löften om hur livet kommer att se ut om jag inte tar det första glaset och gör det som är bra för mig :

AA:s Tolv Löften

1) Vi kommer att känna en ny frihet och en ny lycka.
2) Vi vill inte beklaga det förflutna eller önska att helt stänga dörren om det.
3) Vi ska förstå ordet Sinnesro.
4) Vi ska få känna frid.
5) Det gör detsamma hur djupt vi sjunkit, vi ska få uppleva hur vår erfarenhet kan vara andra till hjälp.
6) Den där känslan av att inte vara till någon nytta och att tycka synd om sig själv kommer att försvinna.
7) Vi kommer att bli mindre egoistiska och istället intressera oss för andra.
8) Sökandet efter egna förmåner kommer att försvinna.
9) Hela vår inställning till och synen på livet kommer att förändras.
10)Rädslan för människor och ekonomisk osäkerhet kommer att lämna oss.
11)Vi kommer att intuitivt veta, hur vi ska handla i situationer, som förut brukar göra oss osäkra.

feber ska du kolla med en läkare om vad orsaken är. Till 99,9% säkerhet beror den inte på alkoholen.

Resten av symptomen : Ja. Men de klingar av snabbt om du inte fyller på med nytt gift.Alkoholen försvinner på 24 timmar ur kroppen men biverkningarna kan sitta i några dagar. Tänk på att din kropp har gått på helspänn med immunförsvaret på topp, eller mer än på topp, så länge du häller i dig sprit. Helt plötsligt när du slutar så får kroppen tid att ta itu med andra krämpor.

Men kolla febern.

Det finns nog tyvärr ingen själv-hjälps-handbok i konsten att sluta med alkohol.. eftersom det är så individuellt.

Steg nummer ett är ju att bestämma sig, ha en plan färdig innan är nog en god ide? Om du redan vet hur du reagerar,
som jag förstår av ditt inlägg är det den förlamande trött -och håglösheten som känns värst? Var dock glad att du inte
verkar få några fysiska abstinensbesvär *hua*

Kanske skulle du bestämma en dag D, någon vecka innan börja äta vitaminer av olika slag, men framförallt magnesium, B och D vitaminer (googla på brist av dessa)samt kanske 5-HTP? Städa och diska undan så hemmet är i gott skick.
Bunkra upp med vitaminer, vätska och frukt vid sängen och framförallt TILLÅT din kropp att sova (låter som lyx för mig för
jag kan absolut inte sova utan alkohol). Tänk att under den tiden du sover så får kroppen tid att reparera sig, strunta
i disk och tvätt och fokusera på dig själv istället :) Förbered dig på att du kommer vara håglös och acceptera det för vad det
är, en känsla din kropp ger dig och du kan faktiskt välja att följa den eller tänka om?

Melatonin behöver du nog inte om du sover konstant, det kan man ta för motsatsen men säljs inte receptfritt i sverige. Kolla
dock något som heter Suntheanine(tror jag det heter)?

Sätt som mål en promenad per dag, så du får lite dagsljus också!

Efter ett par veckor kommer säkerligen en vändning - fokusera på den, målet - frisk, stark och alkoholfri!!!
(Då tycker jag du ska ge dig ut och dejta lite)

Hoppas det inte bara blev svammel.. önskar dig all lycka till!!

Fantastiskt att du tog steget! Jag blir så himla glad och uppmuntrad av att se att du verkligen gjorde det. Jag hoppar på 2014-tåget och ska låta det bli också mitt år. Tack och lycka till!! Stor kram !

och jag hoppas att du i första hand skriver för din egen skull och i andra hand för att vi andra ska kunna lära oss av dina framsteg och även ev misstag. Ni som är nya är så viktiga för oss som varit med ett tag för ni påminner oss om hur det en gång startade även för oss.

Häng kvar och skriv av dig dina gömda troll !

Att du skriver och läser här inne. Så känner i alla fall jag själv, och vill passa på att önska dig välkommen in!

//PP

Nu närmar sig slutet på exets behandling. Det är nu jag måste vara stark på riktigt. Det har varit ganska enkelt att tänka på vad jag vill med mitt liv och att leva efter det så länge jag vet att han är under behandling långt hemifrån. Det blir annat nu.

Kommer han att kontakta mig? Blir han sårad när jag inte vill ha honom tillbaka? Ska jag förklara hur jag resonerar eller ska jag bara meddela att jag inte vill mer? Med lite tur kanske han har kommit fram till att han inte heller vill fortsätta relationen. Men om inte så kommer jag att sättas på prov ordentligt.

Jag har kommit underfund med att ett av mina grundproblem är att jag hatar att göra människor besvikna. Jag kan se att jag genom livet har försakat mycket och nästan slagit knut på mig själv för att tillmötesgå andras förväntningar och önskningar och när jag inte lyckats har jag drabbats av ångest och självförakt.

Känslan av att jag sviker är stark trots att jag intellektuellt är klar över att jag har ansvar endast över mitt liv och att jag faktiskt inte har lovat något.

Han kan säkert hävda att jag har lovat eftersom jag ett halvår tidigare sagt att villkoret för att vi skulle försöka igen var att han omedelbart lade in sig för behandling. Han lovade med gjorde inget åt saken utan lät det bero. Att han tillslut, efter ett antal urspårningar på fyllan, i stort sett blev tvingad av sin familj att lägga in sig har inget med mitt ultimatum att göra.

Något hände inom mig den sista gången. Jag blev själv förvånad över att jag faktiskt inte kände annat än en enorm utmattning och att den annars så vanliga känslan av sorg och förtvivlan uteblev. Nu förstår jag uttrycket " droppen som fick bägaren att rinna över" i hela sin innebörd.

Märkligt att allt kan vara till synes exakt som det brukar och att det ,som alla andra gånger har resulterat i en krusning på ytan, helt plötsligt får allt att rinna över..

För mig har den här tiden med lugn och ro gett mig tid att reflektera, fundera och att verkligen öppna ögonen.

Jag ser plötsligt hur naiv och godtrogen jag har varit, hur jag har blivit lurad, bedragen och förd bakom ljuset i så många sammanhang, även där inte alkohol har varit inblandat.

Egentligen kan jag förstå att han vill ha mig tillbaka, det måste vara svårt att finna en så bekväm partner som jag. Någon man kan lova guld och gröna skogar hur många gånger som helst utan att få krav om att uppfylla sina löften, som man kan förnedra på olika sätt och sedan få tröst av när man är ledsen över sitt beteende, som aldrig ifrågasätter vad man gör eller varför och som alltid finns där när man behöver närhet och stöd.

Jag skriver här för att kunna komma tillbaka och påminna mig om hur det har varit tidigare om jag skulle drabbas av svaghet. ( Det kommer säkert att ske)

Idag kan jag inte förstå att jag accepterade eller inte blev misstänksam över

att han duschade, rakade och parfymerade sig när han skulle ut och fiska
att han aldrig kom hem med någon fisk
att han jobbade timvis i garaget men utan att någonsin visa något resultat
att han alltid var upptagen med mobilen, och "spelade wordfeud" men var tvungen att avlägsna sig från mig när han kollade mobilen
att han lovat på heder och samvete att han inte varit med någon annan men erkände när jag skulle till gynekologen och han trodde att hans skulle avslöjas
att han skrikit och knuffat mig inför min dotter och mina vänner
att han skickat hotfulla meddelanden till mina vänner och deras barn
att han har jagat ut mig och dottern ur huset och blockerat dörren så att vi har varit tvungna att sova hos grannen
att han skyller allt som har gått fel i hans liv på mig och på sin tidigare kvinna
att han säger en sak till mig och en annan till sin familj
att han aldrig har försökt att ställa tillrätta det kaos han orsakat sin omgivning
att han aldrig ha erkänt att han varit onykter
att han aldrig orkade lyssna när jag hade något jag behövde ventilera
att han alltid försvann när jag behövde stöd
att han alltid svek sina löften

Nu ska jag, stärkt av alla "klokskaper" jag fått ta del av här på detta forum och av Yogis handlingskraft, uppbåda all min styrka och viljekraft för att stå emot och inte finnas till hands utan istället stå upp för mig och mitt liv!

Det är nu jag måste bevisa för mig själv att jag har kapacitet att ansvara för mitt eget liv och lycka!

Hej mt och markatta! Jag tänker ofta att nu jävlar skriver jag inte en rad till på detta forum. Där vilket psykfall som helst kan läsa mina ord och eventuellt senare vända de orden emot mig. Men sen läser jag era texter och dras tillbaka. Det finns styrka där ute. Det finns mod och medmänsklighet. Starka systrar (nej, jag är inte feminist, men kanske borde bli) som ger mig saker att tänka på. Just kvinnomisshandel har jag själv fått bevittna de närmaste dagarna. Otroligt nog men kanske inte så var det min man som såg det först och uppmärksammade mig. Vi befinner oss på en relativt liten charterort, ser samma människor varje dag. Äter lunch på samma strandkrog. De senaste dagarna ddhar ett danskt par börjat dyka upp samtidigt. De uppför sig minst sagt underligt. Hon skrattar för högt och rensar/benar hans fisk. Låter ju inte mycket när jag sätter det på pränt. Men iaf så näm
ner jag detta för mannen efter lunchen.

- Vilket underligt par.
- Men herregud Fia. Ser du verkligen inte att hon är en nedtryckt kvinna? Att han bestämde vad hon skulle äta? Att han bestämde att hon skulle ta en öl till? Att han bestämde att det var dags för henne att gå upp på rummet, inte stranden, utan rummet medans han tar in en ny öl?

Nej till min skam kan jag erkänna att jag såg inget den dagen, men däremot dagen efter. Och jag fattar ingenting? Jag har en enda gång i min ungdom haft en karismatisk pojkvän som fick mig att ta ut hindersprövning (hallå, jag var 19 år) och han var råalkis. På den tiden drack jag ytterst lite själv. Men allt "normaliserades", jag tappade kontakten med vänner. Flyttade ihop med galningen medans omvärlden "inte förstod".

Sen kom dagen när jag förstod. När han lulla runt med en sax och hotade ömsom med att ta livet av sig själv eller mig eftersom jag inte älskade honom nog. Lyckades övertyga fanskapet om att jag skulle till bensinstation och handla och smet iväg. Till Mexico. Givetvis kom äcklet efter. Efter att ha misshandlat min mor och på så sätt ha fått fram en adress. Men han kom försent. The "spell" var borta. Jag såg en patetisk kille med en liten kulmage.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Men det kändes bra att skriva av sig. Så Tack mt för utrymmet.

Min slutsats är att alla missbrukare är inte onda. Men missbruk KAN ge bränsle till det onda som bor inom oss.

Fia

Ps: så hur gick det för kulmagecharmören? Han söp ihjäl sig vid 35.

Hejsan!
Nu har Gulle-Mulletant hjälpt farbror tillbaka in här i min "gamla" tråd.
Kan bara meddela att jag är nykter och en stolt levande människa idag, tänker även fortsätta vara det framöver.
Dessvärre, med tanke på aktiviteten här i Forumet, har detta inte varit ett prioriterat område för mig på väldigt länge. Däremot har det levande livet och nykterheten varit det. Känner mig mycket glad och lugn i mitt inre idag, sinnesro har jag för det mesta och mycket fina vänner i Gemenskapen.
Jag vill gärna dela med mig av det goda som finns till den som så önskar och vill ta emot det.
Gott Nytt Nyktert År!

Idag är det min 4:e nyktra dag, jag mår riktigt bra och har hittills inte haft några abstinensbesvär, det kanske delvis beror på den långsamma nedtrappningen under december månad.
Varje dag kommer jag på något som är eller kommer att bli bättre i år än förra året.
Idag tänker jag på att jag brukar sova över hos min dotters familj 2-3 gånger per månad för att sedan följa barnbarnet till förskolan. Nästa gång det sker ska det bli skönt att slippa rulla in en utblandad Colaflaska i nattlinnet och sedan vakta väskan så att det nyfikna barnbarnet inte upptäcker den.

Jag fick liknande besvär när jag slutade dricka en dag i november förra året. Då började jag genast dricka igen och läste om alkohol och abstinens på olika informationssidor.
Sedan lade jag upp en plan: långsam nedtrappning från 20-25 cl sprit per dag i början av december till 1 cl tillsammans med Champisläsk på nyårsafton den 31. Alltså jag minskade 1 cl först varannan dag och sen varje dag och nu är jag nykter från 1 januari och har hittills inte fått några abstinensproblem.

Visst är det så. Normaliseringsprocessen gör det så mycket svårare att bryta sig loss. Det är ju det som är så jävligt med våld i nära relationer, att det ofta kommer smygande, till skillnad från om man skulle få en smäll av en främling på gatan eller bli kallad något fult. Då är det tydligt, svart/vitt, att den här personen vill man inte ha något med att göra och att denne agerat fel.

Också samhällets syn på vad som är våld i nära relation och hur det visas i media påverkar oss. Om den enda referensramen är filmen "Sova med fienden" är det lätt att inte ta sina problem på allvar. "Sova med fienden" är ett praktexempel på vad som jag tidigare trodde var den typiska misshandelsrelationen. Många filmer som skildrar detta visar också rollerna så, mannen som oerhört kall, kvinnan liten och rädd, hatar mannen men vågar inte lämna, vågar inte säga emot. Men så ser inte alla relationer ut. I verkligheten så har vi ofta en ibland kärleksfull relation, gör roliga saker tillsammans för att sedan vända på en femöring vid ett bråk eller så. Våldet går ofta i cykler och ibland kan stunderna utan våld vara mycket intima. För mig och många fler så var det också det svåra, att när det var bra så var det så jävla bra och jag ville verkligen bevara det, trots att en oro fanns ständigt närvarande att det skulle kunna hända igen så kämpade jag med att stänga av den oron.

Också hade jag svårare att se mig som en utsatt då min roll inte alls såg ut som Julia Roberts i den nämnda filmen. Dels var inte våldet så grovt eller frekvent, jag hade inga blåtiror att dölja, men mest för att jag inte var så passiv som rollfiguren. Jag kröp inte ihop bara han var arg på mig, tvärtom så var det ofta jag som var argast. Jag skrek och sa riktigt elaka saker. Jag såg mig då inte som ett offer eftersom jag själv hade varit aktiv i "bråket".

I både hans mansgrupp och i min grupp hos kvinnojouren var det första vi gjorde att ta upp frågan "Vad är våld?". För mig och många andra var det smärtsamt att inse att vardagen varit kantad av våld, att det inte "bara" var de situationer då det kom en smäll utan även det tysta eller uttalade hotet, gliringarna, de förklädda skämten, varje form av oönskad fysisk beröring, en näve genom en skåplucka. Flygcert har tidigare nämnt en svensk film som heter "Vi" som jag tycker belyser verklighetstroget hur normaliseringsprocessen kan se ut och hur det psykiska våldet tar utrymme i vardagen.

Som du skriver MT så ser mönstret likartat ut men det finns stora olikheter hos individerna. Det har jag sett i min grupp. Någon har haft en man a la Sova med fienden men de flesta har haft relationer med ömsom våld, ömsom kärleksfullt beteende. En del av tjejerna har varit tysta, rädda och försiktiga, andra har skrikit och gapat. Vissa har medvetet provocerat fram ett våldsamt beteende, tryckt på knappar, inte för att de gillar att få en smäll men för att de velat åtminstone behålla kontrollen över när det ska ske, "få det gjort". Vissa har slagit tillbaka.

Många av berättelserna rymmer alkohol eller droger. Många har sett alkoholen som boven i dramat då det grövsta våldet förekommit då men förbisett det där nedbrytande vardagliga våldet, det psykiska. Därför brukar jag här tjata om att våld i nära relation och missbruk inte är samma sak. Missbruk förvärrar men det våldsamma beteendet försvinner inte per automatik bara för att en slutar dricka.

Jobbiga känslor väcks av att tänka på detta men också en stor tacksamhet över att vara fri ifrån det.

Tack för kommentaren.

Det gör så gott att få svar här i forumet.
Tror inte jag kan värdera er som är här högt nog. I mitt närmsta umgänge har jag ingen som har samma problem som jag, det går helt enkelt inte att diskutera allt med någon som inte har samma beteende. De kan inte sätta sig in i sådant som de inte har upplevt.

Jag känner flera i samma sits som verkligen borde se över sin förbrukning. Eller, "se över sin förbrukning" är inte rätt ord, de är tunga alkoholister också, men har inte kommit till insikt och är absolut inte mottagliga för argument, jag har försökt att prata med en av dom för länge sedan men mötts av ilska och förnekelse.
Det känns så otroligt sorgligt att se någon gå ner sig mer och mer, för det syns verkligen och "alla vet".
Har funderat mycket, särskilt kring en av de bekanta. Men jag vet inte om jag törs ta upp ämnet igen? Vet inte riktigt hur, och jag vet ju också att det bara är när han själv vill som det händer något.
Var ju själv helt främmande för de signaler jag ändå fick från mina närmaste.
Kanske kan man bara vänta och finnas där när någon frågar efter stöd?

Vad gäller de alkoholfria alternativen så känns det som om ölen kvittar helt, det var inte gott helt enkelt. Jag tror faktiskt inte att det var gott i början av min "karriär" heller. Det var något som man fick lära sig att tycka om... Samma med vinet, det drack jag inte innan 35-års ålder. Hade provat någon sipp då och då av de som drack det men undrade alltid hur de kunde dricka den där sura skiten. Men, men, det gick också att lära sig!
När jag funderar och skriver vidare var det ju faktiskt exakt samma sak med min älskade Whisky, den var absolut INTE god första gången jag smakade.
Nä, i början när jag drack sprit var det groggar som gällde, med mycket läsk i så man slapp känna spritsmaken!
Man är tydligen väldigt anpassningsbar vad gäller att vänja sig vid olika smaker... Till sist var det ju inga problem att sitta och "njuta" av en Whisky som smakade tjära och även kunna shotta 5-6 stycken i snabb följd!!!
Kontentan av detta blir att det var nog inte smaken man var ute efter? Eller hur? Därav det kvarstående beteendet att snabbt stjälpa i sig det som påminner om alkoholhaltiga drycker.

Till tröst tänker jag att det i rimlighetens namn då borde gå att vänja sig vid att dricka och njuta av drycker som är genuint goda.

Tack Lexi! Din kommentar väckte många tankar.

//Buzzz

i förbifarten. Allt gott till dig 2014! / mt

du sätter ord på det jag tänkte men inte kunde formulera. Jag tror att för många är det just så som du beskriver - man "ser", inser, förstår inte vad man är en del av. I synnerhet när alkoholen finns med som en del i våldsproblematiken är det ju lätt att tro att alla problem beror på alkoholen. Tack för att du redde ut det där. Fastän mönstret är så lika finns ändå olikheter - därför är jag just nu så tacksam över att Carina B tar upp det här temat i sin blogg denna månad.
Kramar - till er alla medsystrar / mt

Ärligbesvärlig vill jag tipsa om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende och alldeles speciellt temat denna månad http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Läs! Fortsätt skriva här, håll taget om ditt liv! / mt

kollat det - hittade Stockholm och det ligger bra till avståndsmässigt. Och det kan ju Västerås också göra - ligga inom rimligt avstånd. Ska du dit?

hoppas du har fått sova. Välkommen hit! Jag läser numera sporadiskt här och har inte bilden så klar - många berättelser här liknar ju varandra. Jag ser att du bor i Göteborgstrakten och att du varit i kontakt med Valet. Jag vill varmt instämma med Adde i att du ska söka hjälp för din egen skull, för ditt eget medberoende. En av de saker som återkommer här, och som också var min tanke när jag började skriva här för tre år sen, är att hitta hjälp för missbrukaren i "mitt" liv. Det är nu i backspegeln jag ser att det var jag som behövde hjälp att hitta en annan hållning i mitt liv. Och på det sättet är den avslutande meningen i ditt inlägg alldeles relevant... i och med att jag förändras kommer också de i min omgivning att förändras - de måste ju förhålla sig till en person som förhåller sig på ett annat sätt till det hen möter... hela mönstret påverkas av min/din förändring.

Men kärnan i det här är fortfarande att det inte handlar om att försöka förändra nån annan till det man önskar och vill. Det handlar istället om att ta ställning till hur vill jag leva mitt liv och börja leva så. Även små förändringar har betydelse. Jag måste än en gång hämta det inlägg ur Carina Bångs blogg som betytt så mycket för mig och som jag delat så många gånger här http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Det handlar om att ta (återta) makten över sitt eget liv. Carinas blogg har varit till stort stöd för mig och igår klistrade jag länk till flera här då bloggen i januari kommer att handla om missbruk & våld mot närstående - ett återkommande tema här på forum http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Dina senaste inlägg om ölflaken och systemet och att du tjatar och har problem blir nästan tragikomiska efter att jag läst och skrivit här i tre år - fast det inte är komiskt alls:( ... det är bara så vanligt, så vanligt...

Jag var med min numera nyktra man på landsmöte i Göteborg i augusti - en härlig upplevelse! Jag vill tipsa dig om att gå på Al-anon möte! Gå och lyssna, säg vad som känns rätt att säga eller var tyst... Där kommer du att möta andra som vet vad du talar om - från insidan. Så som jag också vet.

Så fint att ni kan stöda varandra inom familjen och tala ärligt om det svåra.
Om du är intresserad av min resa hittar du del 2 här https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 Jag tror länken till den första delen finns i texten där.

Allt gott, ta hand om dig / mt

aktuellt med Arosmötet i Västerås den 26e april ?

Buzz, när jag vid ett tidigare tillfälle höll upp med alkoholen någon månad, så köpte jag över en helg hem alkoholfritt vin. Skulle testa en av var sort tror jag, så det blev rätt många flaskor. Jag drack dom på precis samma sätt som jag druckit vanligt vin och alla flaskorna tog slut under helgen. Så jag tror inte man ska byta till alkoholfritt, i varje fall inte nu i början. Bättre att ta något helt annat, som Ramlösa eller vanligt vatten eller vad man nu tycker om.

tillbaka ! Häng kvar nu och skriv av dig !

Berra !

Om det var den här kurvan du tänkte ...?

http://helenefurness.files.wordpress.com/2011/04/jellinek-1.pdf

Så har jag kollat den, känner igen allt till 90%.
Men med den stora skillnaden att jag aldrig sökte för alkoholberoende, jag sökte för depressionen.
Eftersom jag blev "förbjuden" att dricka alkohol när jag fick min medicin så var de det som blev blev min startfålla.
Det blev helt otroligt jobbigt när jag blev införstådd med problemet, var på väg att ge upp lyckopillerna innan jag ens hade börjat med dem.
Men då skulle jag ju inte få någon lindring, att själva deppigheten i sin tur berodde på drickandet hade jag aldrig för mitt liv trott.
Men kurvan visar ju mycket riktig på detta.
Ångesten är mycket starkt nedbrytande för personligheten och får den härja fritt så är det bara en tidsfråga tills man blir deprimerad.

Låter självklart för mig nu, men knappast då, lät ju helt absurt ju.

Jag gick heller aldrig på några AA-möten utan har skött detta i det tysta och på egen hand, jo jag har ju haft mina KBT kontakter.
Och är det någonting jag förordar så är det att söka en kontakt med en shrink, alla gånger.
Finns ingenting som gör en så gott än som när man får tala ut med någon för en helt okänd person,
Dessutom kommer det en massa motsägelser ifrån den personen, inte alls det som du tror är det rätta...

Pinsamt med en psykisk kontakt?, i helsifyr heller, nog så mycket bättre än att pillra i sig en massa tabletter med nästan större biverkningar än själva nyttigheten.
Mina tabletter visade sig inte fungerar för mig, och då hann jag testa en hel del innan jag gav upp helt på egen hand.

Det var efter detta som jag fick ta hand om mig själv, och inte förlita mig på någon annan eller några piller.
En annan sak är tiden, den gör himla mycket, man hinner glömma, och suget avtar också med tiden.
Man får nya vanor och intressen där tänket på alkoholen inte finns med som en aktivitet, utan bara ett minne.
Ibland flashar det till när man utsätter sig för något som tidigare var starkt associerat med drickande så att det nästan gör ont.
Men minnet av vad den ställde till tog överhanden över mina tankar, och jag tvingade mig att åter minnas var som brukade hända när jag drack.

Nej långt ifrån roligt när man tittar i backspegeln vad alkoholen har hunnit ställa till med, och ändå längtar man dit, helt sjukt!
Idag hjälper det ganska mycket att vara en passiv betraktare, man kollar hur de andra påverkas av fyllan, man känner igen tongångarna, och det är inte så svårt att veta pt vilket håll det senare lutar, de somnar, spyr, slåss, blir kåta, berättar hemligheter, säger för mycket, eller de man inte borde säga, välter ut drickat, har sönder prylar, blir arga, svartsjuka, tar upp gamla dispyter, hänger upp sig på petitesser, upprepar sig, skriker, sluddrar, fyllhungriga, kastar i sig drickat, tävlar, skryter och skrävlar, slösar pengar på spel, sprit och taxi, känner på brösten och rumpor, fyllröker, raggeldansar, osv osv...
De lever som om de skulle dö under morgondagen, och det är väl de de också kanske önskar dagen efter.

Skillnaden i åldrar brukar vara, att 25 åringen skriker kom igen nu då, man lever bara en gång, nu kör vi!
40 åringen brukar säga att de är en dag i morgon också och funtar lite på hur han ska kunna knyta ihop säcken för kvällen.
25 åringen kastar sig urskiljningslöst in i dimman, medans de som är lite äldre försöker oftast dämpa sig lite.
Men båda kan bli lika fulla, den mer erfarne brukar försöka bromsa i alla fall, men det är inte säkert att han lyckas.
Kanske är det en av de första funderingarna man får när man börjar bli en alkis, det blir alltid för mycket och för länge.

Den som är nykter vet när det har blivit sent och man är trött, och när det har blivit tråkigt på festen, när det är för dyrt och när det har gått för långt.
Han sitter med viljan kvar att kunna bryta upp och gå hem precis när det passar honom, inte när pengarna är slut eller när kompisarna gått hem.
Den nyktre kan välja om han vill se soluppgången när han vaknar eller när han går och lägger sig.

Det finns tusen fördelar till med att hålla sig borta ifrån berusningen som gör en korttänkt och besinningslös,
Den där lilla lilla stunden av tillfredställelse i hjärnan när man dricker har så oändligt långa köer av besvikelser i sitt släptåg.
Kan det verkligen vara värt det?

Frågar mig någon nu så vet ni svaret.

Berra

Fan va skönt det kommer vara när det har gått ett tag så man kan tro på sig själv så att det inte bara blir obetydligt tomt prat som det brukar bli! Har skaffat mig en almanacka där jag sätter kryss för varje nykter dag! Kände lite extra stolthet igår när jag varken drack "tågöl" (som jag så fint döpt det till) eller fredags öl! Denna gången vill jag klara det! Hade betytt otroligt mycket för mig att kunna visa för mig själv att jag kan sluta dricka! Har ju sagt det så många gånger men det har aldrig hållt att jag har ju börjat tro att det är omöjligt! Har förstått nu när jag läst runt på forumet att så inte är fallet! Folk som haft problem som gått långt längre o djupare har ju klarat att sluta! Jag vet ju att jag inte kan kontrollera mitt drickande längre! Jag kan inte gå ut o ta en, två öl..det har jag vetat länge! Det började redan för en del år sedan när man kom upp i åldern så jag fick lov att beställa bier till lunchen på stan! Det lät ju jävligt mysigt att ta en öl till lunchen så jag gjorde det men redan då kunde jag inte hålla det och det slutade nästan alltid i en "dagsfylla"! Nu kan jag aldrig kontrollera mitt drickande i princip..när väl flaskan åkt fram slutar jag inte dricka för jag nått botten och då mår jag dåligt för att det är slut! Allting pekar på att jag ska sluta därför vill jag göra det! Så nu är det dags för mig att spola kröken! Den är inte för mig:( sorgligt! Men den motarbetar mig! Jag tappar all ansvarskänsla när jag börjat dricka o det håller i sig dagarna efter också vilket göra att jag gör ett sämre jobb på mitt jobb och det har också hänt att jag ringt in mig sjuk för att jag druckit o inte kunnat sluta! Det är saker jag inte alls är stolt över! Nu är det dags att sluta!

2 veckor har gått nästan och de känns skönt faktiskt haft vitt nu hela julen, och både Julafton och Nyår klarade jag av! Nu ska man väl bara klara av dem här 3 första månader som jag hört är första stadium att klara av. Sen är bara fortsätta så här =). Jag lär väl få återfall som dem flesta får! Hoppas de gått minst 3 månader.