Senaste kommentarerna i forumet

framtidsdrömmar..." så vackert formulerat, Lilleskutt! Så hoppfullt, inte "om" utan "när". Kan inte nog beskriva hur mycket jag önskar att jag var där.

Jag har tänkt mycket på hur det här kunde hända. Hur kunde det bli såhär? Varför stängde jag av alla varningsklockor, som ringde högt och ljudligt redan från början? Högt och ljudligt kanske är en efterkonstruktion, men jag hörde dem i bakgrunden och lyssnade inte. Agerade inte på dem. Varför? Det tjänar inget till att känna bitterhet, det vet jag, men jag vill förstå. Hur kan det bli så starkt att man verkligen inte klarar av att gå? Det är inte så att jag är konflikträdd på det sättet, jag har avslutat förhållanden förut på eget initiativ, så jag vet att jag KAN klara av en sån sak. Men här? Där det funnits tusen skäl som både tillsammans och var för sig är uppenbara skäl som motiverar ett avslut omedelbart. Då gör jag det inte! Trots omfattande konsekvenser för mig, mina anhöriga och mina vänner. Jag fattar inte... Skuldkänslorna växer över huvudet, de tar aldrig slut. Ångesten och självföraktet är helt obeskrivliga. Jag har utbildning inom området, och även yrkesbakgrund. Men det har inte hjälpt mig det minsta! Inte på annat sätt att det ökar på självföraktet, skulden och skammen något enormt. Jag hade väntat mig mer av mig själv, liksom... Samtidigt så vet jag ju att det inte spelar någon roll, vem som helst kan drabbas - tro det eller ej. Jag trodde jag skulle vara lyhörd för såna signaler, och visst - jag hörde dem, men jag lyssnade inte.

Funderar mycket på det här att kunna få ens anhöriga att förstå. Går det? Är det ens möjligt? Hur kan man förklara det man varit utsatt för och varför man inte lämnat förrän nu? När jag egentligen inte förstår det själv fullt ut... Känns som om hjärnan kokar, det är ett konstant tjut av tankar och bilder som flimrar förbi. Och jag hittar inte ett enda fint minne med honom utan alkohol. Jag har inte en enda sekund varit avslappnad och tillfreds med honom. Inte en sekund. Alltid på min vakt, lyhörd för minsta förändring, tonläget, sättet han andas på, hållningen, gesterna, rörelserna. Tänk, när jag slipper all denna spänning... Då får min hjärna semester.

## redigerat bort rekommendation och länk till nätbutik /magnus##

Lycka till :)

Vad fint att få komma hit och bli påmind om att vi är många som stöder varandra. Min dag har varit fin, hälsade på hos min lilla sonson och var så lycklig i mitt hjärta att jag inte behövde fundera på om det märks att jag är bakis.
Och märker ochså att min förmåga att vara närvarande i nuet ökar. Tidigare kunde jag stanna upp först då jag druckit 4-5 glas och sen var det bara några glas till och det var inte mera hela jag som var närvarande.
Suget på socker kommer från och till men i dag inga tankar på att dricka, tack för det!
God natt ni alla medresenärer :)

håller mig upp på kvällen, och läsandet av alla trådar. Lite jobbigt emellanåt med sug, men funkar ändå!
Fenix

Ensam hemma. Sitter uppe och kollar Homeland (grymt bra - om någon inte sett). Normalt hade jag vid det här laget druckit nästan en flaska vin. Idag: lime och bubbelvatten. Gott!

God natt alla fina!

Jag har varit öppen med mitt beslut att avstå alkohol. Jag har ingen partner men mina närmsta är glada och stöttande (och nog ganska lättade, de har ju förstått hur det har legat till). Jag har tyckt att det varit jobbigt att berätta men har fått bra reaktioner från mina nära. Jag har även berättat för mer ytligt bekanta (onödigt kanske men jag har så svårt att vara tyst ibland) och deras reaktioner har varit lite underliga vilket kanske beror på att alkohol eller nykterhet är ett laddat ämne. De har skrattat bort det hela och sagt att "just nu ja men sen ska du dricka va?" Och jag som inte vill dricka mer tänker genast att jo men visst sen kan jag kanske dricka och hoppet tänds… Men annars har det gått bra, ingen alkohol på 10 dagar. Jag är här inne och läser och tycker att det hjälper till. Kämpa på alla!

kanske saknar tillit och tilltro just nu till att de kan få hjälp och att de faktiskt kan börja må bättre, och det är en naturlig följd av det er familj har upplevt under så lång tid. Livet med en alkoholist innebär ju framför allt att leva med lögner och svikna löften, att saker inte blir som planerat osv och det är förståeligt att det skadar förtroendet för vuxenvärlden. Men du har visat dina barn att en förändring är möjlig och att det finns hjälp att få. Berätta gärna för barnen hur det har varit för dig och vilken hjälp man kan få. Jag tycker också absolut att BUP är en bra idé. Försök igen, säg att ni kan gå dit och lyssna på vad man kan få för hjälp där. Hon behöver inte själv säga något om hon inte vill, ni kan komma överens om att du berättar och att dottern bara kan protestera om hon inte håller med om det du säger. Jag vet att de flesta barn och ungdomar själva brukar "tina upp" och bli delaktiga i samtalet ganska snart, men det stora steget är ju att följa med dit.

Sen tänker jag att det finns ju något för ungdomar som är anhöriga här på Alkoholhjälpens startsida. Vet inte vad det är, men det kanske kan va nåt? Sen kan man ju även skriva av sig här om man vill, men det kanske inte är det bästa om de hittar dina inlägg här med dina innersta tankar...

Jag tänker att oavsett i vilken form man får hjälp så är det bra att lära sig mer om det man har upplevt, lyftas av skuld och ansvar, lära sig att sätta ord på det man har gått igenom.

Hoppas dina flickor hittar sitt sätt att ta hjälp att läka...
Kram

kan man skilja på missbruk och beroende. Du kan alltså missbruka alkohol utan att egentligen vara kemiskt beroende. Med att missbruka brukar man mena att en person som när den dricker, alltid dricker alldeles för mycket, får minnesluckor, hamnar i slagsmål på fyllan, gör dumma grejer när han/hon är full t ex. Men den personen känner kanske inte ett sug efter t ex en återställare dagen efter, kanske inte dricker flera ggr i veckan osv. I vardagligt tal kanske man syftar på "missbrukaren" när man menar en person som har "problem med alkoholen", och att den beroende då skulle kunna menas vara alkoholisten. Det är en tanke, men jag tänker att alkoholism innefattar båda begreppen. Konsekvenserna för omgivningen är ju ofta desamma oavsett.

Det går inte att besvara. Det är individuellt från fall till fall. /M

vad jag behövde läsa i kväll när förhandlingen i min hjärna varat i flera timmar.

"Har kanske klarat mig ganska bra hittills utan alltför stora konsekvenser, men skulle vara hållbart mycket kort tid till känner jag."

Precis så är det för mig och jag är glad att bli påmind om att jag var/är oerhört nära att gå över en gräns. Det skulle endast hålla en mycket kort tid.

Nej, andligheten skrämmer inte och jag lägger heller inte in Gud i det. Det är väl något som ska fram och ut och jag ser det som ett steg utvecklingen. Tänker som du Konstnären, ser träden och SER dem nu...

PP, ja, det händer mycket på fyra veckor i det här sammanhanget. För fyra veckor sedan kände jag mig ganska så under isen. Eller på en mkt knögglig stig, såsom du skriver. Håll dig kvar på den! Och jag ska hålla garden uppe. Ska fortsätta gå och prata med min psykolog några ggr till, bl.a. för att han sa att det är vanligt med återfall runt 3-4 månaders nykterhet, och det vill jag inte ha något ...

Skönt att det går bra! Och jag tror också på att det är någon process som man startar igång, som du beskriver. Jag startade upp här förra hösten, kom av mig och tillbaka ett år senare så känns det helt annorlunda. Jag visste att jag var tvungen att göra något "på riktigt" den här gången. Och jag behövde nog också min startsträcka.
/m

Ja, detta att blotta sig eller inte - det är inte helt enkelt. Jag har efter många om och men gjort det, och vunnit på det. Jag har full förståelse för att man inte kan göra det. I min förra relation hade jag inte kunnat göra det. Men jag tror att ibland är vi rädda för att visa oss svaga och sårbara, och att ha trillat dit i ett beroende - ja, hur skamfyllda är inte det, trots att alla vet att alkohol är beroendeframkallande, så ska man liksom klara av att balansera sig fram på gränsen till ett beroende, och trillar man då dit så skäms man. Det är ju ingen som lyfter på ögonen för att man blir beroende av nikotin om man använder det regelbundet... vari ligger skillnaden egentligen?

/m

Jag bubblar vidare här, i min anonyma dagbok.

Idag var det söndagsmiddag hos mina föräldrar, och i vanliga fall så skulle jag ha tackat ja till ett par glas rött vin.
Idag körde jag bil och drack julmust,det funkade ju det med!

Det där med att ta på sig rollen som chaufför kanske inte är så dumt, då har man ju en riktigt bra "spärr" mot att ta ett glas vin eller öl.

Usch, din situation är verkligen plågsam!

Känner ångesten vibrera i vartenda ord när jag läser din text. Du är verkligen beundransvärd. Så långt du har kommit och vilken styrka du har uppbådat. Du inspirerar verkligen andra med ditt mod och din insikt.

Försök bara att hålla fokus och undvik att sätta krokben på dig själv genom bekvämlighetsfällan. Du vet, den många av oss gång på gång trillar i ,när man börjar känna sig rädd för vad som väntar. " Man vet vad man har men aldrig vad som kommer"..

Det är som sagt väl känt att initialt vid en separation ( där det förekommit våld i förhållandet) så ökar risken för upptrappning av våldet men det är inte helt ovanligt att det faktiskt uteblir.

Jag förstår din oro och den nästan outhärdliga väntan men håll ut, skriva av dig här och fokusera på framtiden, den som kommer efter separationen, när den första kritiska perioden är över, när ångesten och vilsenheten lämnat plats för harmoni och framtidsdrömmar.

Stort Lycka till och många kramar!

Dag 5 och jag väntar fortfarande på att det ska komma sug eller bakslag, men inget sånt. Jag kan inte hitta det minsta sug efter alkohol. Det borde ju vara bra. Eller? Tänker mig att alko-rösten förstår att jag menar allvar denna gång och bara väntar på att dyka upp i något svagt ögonblick då jag minst anar det. När man är som mest sårbar. Eller så är jag helt enkelt klar med alkohol.

Jag noterar alla små ändringar, alla saker som jag vunnit. Dag för dag. Inser vilken stor stoppkloss alkoholen varit, och att det också kan ha varit just det jag varit rädd för att släppa på. Om jag släpper alkohol har jag inte längre något att skylla på eller gömma mig bakom. Nu finns ingen ursäkt att ta fullt ansvar för mitt liv och använda min fulla kapacitet. Som ensamstående har det varit otänkbart att ingå i en relation till exempel, det skulle ju inte gå att dölja mina problem då. Och jag behöver inte fundera på att göra karriär eller skaffa nya hobbys eller hålla kroppen i form. Jag kan alltid gömma mig bakom flaskan. Missbruket har gjort att jag kommit efter med det mesta. Och när jag har jämfört mig med andra så har jag känt mig ännu sämre och haft ännu större skäl att dyka ner i flaskan.

Så jag inser hur tryggt det har varit att stanna i missbruket och att det är därför jag inte velat bli fri tidigare, även när jag trott att jag velat. Mina tidigare försök har jag haft kvar öppningen där som en trygg flyktväg om det blir jobbigt. Titta på mig, så misslyckad jag är, lilla alkot. Jag klarar ändå inget, alla andra är så lyckade, jag passar inte in..Lilla stackars mig, och skål.

Det är ett år sedan mitt sista försök och längre uppehåll. När jag föll för "bara ett glas, det har jag förtjänat" så höll jag det måttligt ett tag. Sen ramlade jag tillbaka på samma ställe. Och fast jag tänkte då att jag gav upp och efter så tror jag att under hela den tid som gått tills nu har jag varit inne i en process. Kanske var det en lång förberedelse och därför jag inte känner någon sorg eller saknad efter alkoholen?

Jag har sovit bra. Svårt att somna in men när jag väl gör det sover jag så gott. Men trött är jag trots sömn. Lugn i hela kroppen, för jag vet att kroppen behöver det här. Den ska få tid att reparera sig, det är ingen brådska.

*(En viss återupprepning här och var, men jag behöver få in det)

Nu faller det sig så att man, i alla fall i mitt fall, väljer själv att isolera sig. Förmodligen av skam och bitterhet (vad vet jag) OCH att ta sig ur den isoleringen känns som en ironi även om man försöker sluta dricka.

Jag var spinninginstruktör och tränat i 12 år samt funderade på tävla i Miss Fitness innan drabbades av min yrkesskada som jag är sjukskriven för sen ca 5-6 år sedan. SÅ visst vet jag träning är bra för hälsan! Men tanken att sätta min fot på ett gym idag får mig att dö av ångest allmost, förmodligen för känner mig så misslyckad att inte pallar titta mig själv i spegeln på morgonen HUR ska jag då palla med att andra ser mig, som på ett gym t ex... Bättre att bli hemma med sin skam.

Så vänner har jag inga kvar och hur skaffar man det vid 40 års ålder? UTAN internet då asså? Svårt med referensen man är missbrukare och looser utan jobb. Är knappast någon dragningskraft!

Pontus! Trypofan är oxå ett bra alternativ, har jag läst mycket om men inte lätt att få tag på rent utan hittar du mest som ingrediens i t ex 5-HTP som Shiraz nämnde.
## redigerat bort rekommendation och länk till nätbutik /magnus##

Hund föreslogs, men har redan två katter vilket gör jag inte kan ligga och sova sönder mig med gott samvete.

Shiraz. 1000 miljoner tack för tipsen! 5-HTP har jag hemma och provat, gör ingen nämnvärd verkan på min destruktivitet. DÄREMOT inverkar det mycket positivt på hur jag drömmer. När jag försöker sluta dricka störs min sömn ohyggligt av mardrömmar som gör jag vaknar varje kvart när som värst (läst ngnstans att mardrömmar är normalt efter en alkolholperiod..?). 5-HTP däremot får mig att drömma trevliga drömmar och inte vaknar i ett.
Magnesium, Kalcium, B-vitamin, Bikarbonat, Gurkmeja, Äppelcidervinäger, Tyrosin och Glutamin hör till mitt dagliga tillskott dom dagarna jag känner det lönt att försöka hjälpa kroppen.

TIPS till alla!
Har haft skyhöga levervärden + röntgad och antydan till Leversteatos (fettlever p g a alkohol). Läste mig till att Gurkmeja har fantastiskt läkande och hjälpande effekt mot detta. Det har det!
Jag drack Gurkmeja (den man köper i vanlig butik i kryddburk) utblandat i ljummet vatten 2-3 ggr om dagen och mina levervärden återgick till det normala trots skyhög alkoholkonsumtion dagligen (0.5 liter sprit/dag!)under hela tiden mellan provtagningarna.
OBS! Vill uppmärksamma Er på att Gurkmeja har en MYCKET färgande effekt på tänderna så viktigt man sköljer munnen noga med vatten efter och gärna borsta tänderna och skrapa tungan oxå.

Försök att vila lite i att du är på rätt väg. Jag har följt vad du har skrivit och beundrar det arbete du gör. Att du kan se din ambivalens och ditt medberoende är ett stort steg och det syns i dina texter att du är mitt i en förändringsprocess. Om du inte vet vad du vill just nu så låt det vara så en tid.

Acceptera att du inte har svaret på hur du vill att ditt liv ska se ut eller med vem och var stolt över att du har ställt dig frågan och träna dig på att känna efter i de små sakerna i vardagen.

Jag har själv problem med att sortera ut vad jag vill och vad jag tror att andra vill och jag har blivit hjälpt av att känna efter i småsaker som tex vad jag är sugen på för mat eller vad jag vill se på tv utan att fundera på vad dottern kanske skulle välja. Att jag sedan anpassar mig efter någon annan har ingen betydelse för så är ju livet ibland, det viktiga är att jag får träna mig på att skilja på just min vilja och andras förväntningar.

Det kan verka banalt men det har varit till stor hjälp för mig och jag har mycket lättare att finna min "magkänsla"i dag än tidigare.

Förändring tar tid och det är inte alltid det finns en bra och en dålig lösning att välja mellan och därför kan det vara fint att fundera riktigt ordentligt innan man fattar avgörande beslut ( så länge man inte befinner sig i fara).

Kämpa på och tänk på att du inte är ensam, du har många som känner med dig och som brottas med liknande problem.

Kram och lycka till!

Ni har verkligen startat något bra här nu till nyår, och jag kan lugnt säga att jag delar visionen. Jag kan bara inte lova mig än att jag fixar det, men jag lovar att jag tänker lägga allt jag kan på att hänga med er här. Hur första tiden ser ut finns det nog många nyanser av. Jag försökte tänka dag för dag. Om jag nu ska var riktigt ärlig så var det så illa att jag fick tänka timme för timme ibland. Sov vissa dagar i 14 timmar, var andra perioder uppe mitt i natten. Satt framför brasan klockan 4 på morgonen och tänkte, vad som helst men INTE dricka just nu. Tyvärr var känslor som uppgivenhet och sorg ganska vanligt förekommande. Men det lättar.

Jag vet att det kan kännas omöjligt att berätta för sin partner om "problemet" Kanske för att jag då skulle vara tvungen att blotta mig som m-m skriver. I mitt fall skulle det innebära att jag måste säga: Du, kanske är detta något nytt för dig, men jag har problem med drickat. Varken mer eller mindre skulle jag behöva säga för att få frid i mig själv. Istället har jag ännu bara sagt att jag håller upp ett tag med drickat, och det är - för mig inte samma sak. I alla fall inte idag när jag vet vad jag vet om mitt eget bekymmer. För att blotta såg krävs förtroende att partnern inte vänder vetskapen "mot" en själv. Varken före, under eller efter ett möjligt misslyckande under den perioden. Det är en förutsättning för att kunna vara ärlig, på samma sätt man kan var det mot sig själv. Drickandet i sig innebär ju en lögn, och därför kanske det blir svårt att i början vara ärlig med detta mot sig själv och andra nära?

Lite lösa funderingar.....

Hockeyfinal idag! Suget på den där jävla ölen är grovt! Men jag avstår! Jag ser hela filmen!

Ditt inlägg andas lugn och tillförsikt. Fint med 12 veckor, det är ju faktiskt ett tag. Du vet m-m, jag ligger några veckor bakom, och när jag tänker tillbaka kanske 4 veckor har det ju hänt en del. Sakta sakta kanske men det har hänt något. På grund av det vet jag nu att det kommer hända ett och annat till jag har mina 12 veckor, och det ligger ju ungefär 4 veckor i framtiden. Resultatet kommer vara åt det positiva hållet. Finns bara en förutsättning för det - att jag inte dricker alkohol, och att inte göra det tänker, jag fortsätta med, dag för dag framöver.

"Andligheten" Fanns väl med där i kurvan vad jag minns... Bra så! Kanske inget att vara "skraja" över ;-) Och om andlighet är "priset" jag måste betala för att slippa drickat så är det väl ok så. Men andlighet behöver ju i och för sig inte betyda Gud om man nu inte tycker det känns rätt. Själv känner jag just nu att jag är nyfiken på vart resan bär mig. Vart resan med fortsatt drickande skulle burit hän, är jag mindre nyfiken på just nu, för det vet jag nu känns det som.

Vägen nu är knögglig smal och liksom med branta stup på sidorna, men tillräckligt spännande för att jag ska tycka att det är ok att marschera vidare.

Ta hand om dig, och släpp inte garden ;-)

Grattiskram!
//PP

God fortsättning på dig oxså. Vad kul att du köpt Hemligheten, den ger mig mycket.
Har oxså kommit till ett lugn inombords,4 månader på tisdag. Jag är inte samma människa
nu som innan. Tar till mig saker, tar det lugnt, stressar inte, det var det ända jag gjorde
innan. Men jag är försiktig, rösten i örat blir svagare och svagare. Han gjorde sig till
känna i går, men då tog jag upp Hemligheten och det försvann.
Tänker inte längre på helger, påsk, midsommar, semester, grillning allt det där som hört
alkoholen till. Allt blev ju fel i slutet.
Jag känner mig oxså lite nyfrälst andligen. Blivit mer nyfiken av mig. Tittar på träden och
tänker att det är inte så himla långt till det börjar knoppas. Låter kanske fjolligt, men
jag har börjat tänka och känna det där lilla i livet. Visst ibland är det inte kul, men vem
har sagt det.
Ha det bra
Konstnären

i att inte planera att skriva något, sedan läser jag något som provocerar fram känslor och minnen och plötsligt ser jag mina ord där på skärmen. Upplevde samma sak på alanon, hade inte tänkt säga något men hör sedan min egen röst dela. Och det har alltid känts bättre efteråt.

Jag är glad att du skrev om din upplevelse. Det hjälper mig och jag är säker på att det hjälper andra. Desto fler berättelser ju mer nyanserad blir bilden av "offret" och det blir lättare att acceptera att det kan hända vem som helst. Jag ser dig som en stark kvinna, blir lättare att se mig själv som stark då också om du fattar vad jag menar. Också Mulletant och Flygcert som jag beundrar och har delat med sig. För varje person som jag inte dömer blir det också lättare att inte döma mig själv.

Starka systrar javisst! Jag är feminist och har alltid varit det. Jag har i många år jobbat mot mäns våld mot kvinnor. Jag tränar kampsport. Ändå hände detta mig. Normaliseringsprocessen och det psykiska långsamma nedbrytandet gjorde att jag vägrade acceptera, se verkligheten. Jag hade kunnat försvara mig men det gjorde jag inte. För jag låtsades att jag inte var där, att det inte hände mig.

Jag är så mycket starkare idag. Jag får inte ens ångest över att prata om det. Säkert har det också underlättat i min process att mannen som utsatte mig för detta har sökt hjälp, att vi har kunnat prata om det, att jag har förstått våldsmekanismen från hans sida, att det inte hade ett skit att göra med mig och att jag nu inte känner mig det minsta rädd för honom. Men det är ändå viktigt för mig att fortsätta prata om det för att inte komma tillbaka till det att jag tänkte att det inte hände mig.

Borde kanske lagt detta i min egen tråd men ville också svara till Fia här.

Tack Adde och NM!
Ja, det var en lättnad om än jobbigt också att få skriva av sig här. Har verkligen haft en stor sorg senaste dagarna och har fortfarande. Inte över att inte få dricka utan över allt det negativa som alkoholen fört med sig de senaste åren. Har så många flashbacks från alla möjliga tillfällen och händelser då jag bara varit bara halvt med pga att jag varit bakfull och mått dåligt.

Har verkligen nått punkten nu då jag förstår att det inte går längre.
Trött på allt patetiskt tycka synd om mig själv både inför mig själv och andra. Trött på alla bortförklaringar och lögner som verkar vara så typiskt denna sjukdom. Jag vill inte mer.
Har kanske klarat mig ganska bra hittills utan alltför stora konsekvenser, men skulle vara hållbart mycket kort tid till känner jag.

Så ja, nu ska jag försöka ta mig igenom denna period utan att blunda för hur verkligheten faktiskt ser ut..

Grattis till dina 7 dagar det är starkt. Vad jag menade med att amorterar av på min kropp
är att jag går och tar leverprover en gång i månaden. Jag hade så dåliga i värden i september.
I början irriterade det mig, men nu tycker jag att det är bra. Hade förhöjda värden i september.
Men nu är dom bra när jag avstår alkoholen. Så man ser hur kroppen hämtar sig, fick även värk
i leder men även det är bättre. Man kände inte av det när man gick i dimman, men ont i levern
hade jag på slutet. Jag har fått ett enormt sockersug bara vräker in choklad, bakelser, vispgrädde
men det gör inget för jag väger bara 56 kilo. När jag var som sämst vägde jag 46 kg hade slarvat
med maten det var inte lika viktigt för mig som alkoholen. Men nu har jag världens aptit. Fick
några starka B-vitaminer på sjukhuset när jag avgiftades.
Kan berätta att min man dricker ibland men har halverat sitt intag. Tycker inte det är kul när inte
jag dricker. Så jag anar att han är på gång med något inre arbete med sig själv. Glad skulle jag bli
men man kan inte tvinga någon till att ta det steget.
Känner igen mig i allt du skriver. Smusslet, gömma, se till så att man har till dagen efter. Usch
vilken stress.
Det har inte varit lätt, och jag jobbar med det. Om du läser rekommenderar jag boken Hemligheten av
Rhonda Byrhne. Den går ut på tankens kraft och vända allt till något positivt. Min lilla bibel.
Hade jag inte haft forumet tror jag inte att jag hade tagit beslutet.
Det har varit med sorg i hjärtat att inse att allt eller inget gäller för mig. Men ju längre tiden
går ju friare känner jag mig.
Hoppas du får en skön kväll
Kram Konstnären