Senaste kommentarerna i forumet

Tänker på dig och säger som Fia: du har hjälpt mig så mycket! Jag tänker på dig med sådan värme!

Jag hoppas verkligen att du är ok, skriv gärna en rad?
Stor kram!!

Nu är exsambon lugn, seriös och samlad. Och jag blir som vanligt konfunderad - nästan lite "vad smider han för planer nu?"
Men: socialtjänstens utredningen är påbörjad - jag är lika rädd för att deras utredning ska säga att "allt är ok med barnen, oavsett var de bor" som att den ska säga att "barnen far illa hos en förälder och den andre behöver stöttas i att ta sitt föräldraansvar"...

Jag vet att barnen många gånger har roligt hos pappa, leker och att pappa hittar på saker och att de har det väldigt bra ibland, men de andra gångerna är ju inte så... Kanske är det så att barnen mår bra ändå?
Men det är också kluvet för mig att han så ofta har någon/några boende hos sig när han har barnen - i mina ögon så vore det i så fall bättre att han hade barnen mindre men då orkade vara med dem mer?!

Försöker så innerligt att stanna i nuet, tänka att jag inte kan göra något åt det som sker nu annat än stå upp för det jag ser och hör, försöker tänka att det är inte mitt beslut just nu... MEN det är så svårt, jag älskar ju mina små prinsessor och jag vill att de ska ha det så bra de bara kan. Det är som en konstant virvelvind i mitt huvud - jobbet blir typ pannkaka, men jag har en bra chef <3

Ibland känner jag mig så skadad i huvudet: socialtjänstutredaren frågade mig om jag upplever att exsambons ilska lagt sig sedan han slutade dricka och jag blev så ställd av frågan: ja, alltså vi lever ju inte ihop längre så jag ser ju inte allt, men han får ju fortfarande vansinnesutbrott på mig TROTS att vi knappt ses, knappt har kontakt - så, jo, han är mindre arg på mig nu och jag ser mindre av att han är arg på barnen, men för att ses så lite och ändå kunna vara så arg, så nej - hans ilska har inte lagt sig. (och inte minst - de saker han blir arg för är ju så konstiga saker - "barnen uppför sig illa", jag "följer inte med på kalas för att visa att vi faktiskt är en fmailj även om vi separerat" osv...)
Därefter sa utredaren "jag vill förtydliga att detta var en fråga av intresse för utredningen, jag vill påtala att jag anser inte att du ska överväga att gå tillbaka till honom - av det vi sett och hört av honom här så tycker jag aldrig att du ska gå tillbaka" - och det var en sådan bekräftelse för mig - det var första gången som någon träffar oss båda och faktiskt säger så. Vi har varit hos flera olika familjerådgivare och jag har varit med hos hans samtalskontakt och på något sätt så har det alltid funnits någon tanke att "han är så fin och bra, det är mig det är fel på, om jag bara sa så, gjorde si, var sån .... så skulle det funka" och nu bekräftade någon som träffat honom också (och sett en liten del av hans ilska, hört en del av hans kommentarer och tankar om hur barn ska fostras) att jag har rätt. Låter skumt, men det stärkte mig.

Många tårar blir det. Satt hos min samtalskontakt igår och bara grät och grät - det var länge sedan jag satt så ledsen där. Men som sagt - det är jobbigt nu, jag är full av saker/oro som jag knappt kan sätta ord på, men jag har med mig mitt mantra: så här känns det nu och det är ok - det kommer gå över (hoppas jag...)

Hej och välkommen i gänget.
Det är jävligt tufft att faktiskt inse att det är alkoholen som är orsaken till problemen.
Hat-kärlek förhållandet. Rastlösheten. Längtan till ruset, längtan till flykten.
Du är där i alkoholfållan därför känns det som det gör.
Samtliga här inne skriver nätan samma ord!
Det kusliga är att man inbillar sig att man är unik! Det är du inte.
Inom första veckan i vitt tillstånd kommer din uppfattning om bra och dåligt ändras radikalt!

Kämpa på! - Ha det

Först och främst:
-"Tack allihopa för ert stöd, den tid ni tar er för att svara och ge mig feedback. Jag har haft fullt upp men har tittat in via mobilen och blir så stolt över oss allihopa som slåss mot den här skiten!"

Då var det dag 8 och dags för lite reflektioner...

Jag blir livrädd över den uteblivna abstinens-reaktionen. Det är jätteskönt men jag som snusare trodde att det skulle bli någon form av nätter med fosterställning, dyngblöta lakan och frossande kropp men det verkar som jag slipper det.
Eller i och för sig, jag skulle ta en lunch-lur igår och slocknade totalt i fyra timmar.

Tog mod till mig och berättade för min chef att jag har druckit färdigt och fick självklart mothugg. -"Ja, vi får nog hålla koll på varandra så att vi inte dricker för mycket nästa gång, det har varit mycket ett tag nu!" var svaret jag fick.
Jag berättade helt naket och rakt upp och ner att jag dricker upp till fyra bag-in-box i veckan och att jag har utvecklat ett rejält alkoholmissbruk som håller på att fördärva mitt liv och att jag INTE kommer att dricka något mer nu, punkt slut. Han blev tyst i nästan 10 sekunder och jag kände mig olustig. Tillslut sa han: -"-det borde nog fan jag med!"
Vi pratade om både hans och mitt missbruk en stund och jag berättade om löpningen och min utstakade plan.

Jävligt skönt att detta är gjort och jag vill inte bli någon mässande messias som ska övertyga alla om att alkoholen är djävulen, det finns ju faktiskt dom som kan njuta av ett glas vin och sedan gå hem ...lucky bastards!

Jag bor varannan vecka hemma i min fyrarummare i Eskilstuna med mina barn och där känns det safe men var annan vecka så bor jag mer eller mindre i Katrineholm, hos tjejen, och här blir det lite bekymmer. Vi har varit tillsammans i snart nio månader och det där rosaskimmrande fluff-fluff molnet som omgav oss i början har börjat att upplösas och och vardagen har kommit till byn. Hon vill gärna ta ett glas vin när vi lagar god mat och det spelar ingen roll om det är tisdag eller fredag. Jag har berättat och hon har själv sett att det har varit väldigt mycket alkohol i bilden. Hon var med ner till Malmö och träffade lite kunder och igår ringde en av dom och ville boka en utgång som jag snyggt duckade för. Jag berättade det för henne och fick till svar:
-"Måste du alltid dra allt till sin spets, det är ju bara att dricka lite mindre, du låter ju som en alkolist när du säger så!"

Diskussionen som sedan följde avslutades med att hon var tvungen att sova för att hon skulle upp och jobba. Jag vet inte om hon är orolig över att ALDRIG själv få dricka vin men för min del får hon gärna göra det, jag dricker smaksatt vatten. To be continued med andra ord!

Löpningen går riktigt bra och jag har registrerat mig på Runkeeper och valt ett träningsprogram i iphoneappen som ska få mig att gå ner i vikt och löper över 8 veckor. Det bästa är att man får en schemalagd löpning och igår blev det 5 km på 32 minuter. Smärtan i kroppen känns riktigt skönt och jag behöver verkligen aktivera mig, tror fan jag har adhd på riktigt.

Nu ska jag jobba! Stå på er allihopa, spotta i glaset och håll er ifrån skiten.

"The devil is walking next to me!"

läsa e' de'......men väldigt bra !

http://pedagogkonsult.wordpress.com/2014/01/07/hur-fungerar-ett-beroend…

Izzy - du beskriver vad som händer och hur det är för dig. Det kommer att hjälpa dig att bli (ännu) klar(are) över dig själv. Och det är (det) viktiga(ste)!

Efter att jag gick (dec 2010) och kom tillbaka (inom ett dygn) och därefter två gemensamma försök att dricka "socialt" så blev jag klar över att det var noll-och-inget-annat-än-noll som gällde för mig. Under en tid (några månader kanske) så återkom hans fråga "nog kan vi väl äta och dricka vin och ha det festligt ibland?" / "nog kan vi väl fira med ett glas champagne ibland?" Här måste jag kopiera din rad: Annars borde man väl tycka att det är mysigt när sambon har gjort mysigt men inte jag längre. - Precis som dina avslutande ord blev mitt svar "för mig är det inte festligt längre" - för så hade det blivit. Bara det, för mig är det inte festligt längre.

Den påtvingade nykterheten - även om han själv valde att vara nykter för att det var mitt krav för att stanna - varade länge. Kanske sammantaget ca 1½ år - men under den tiden hände mycket gott. Efter ca ½ års nykterhet förändrades förmågan att samtala om svåra saker, eller saker som berörde nåt smärtsamt - markant. Jag minns mycket väl när det inträffade första gången, något känsligt ämne dök upp och jag kände hur magen drog ihop sig och ett mörkt moln kom seglande... och så bara löste sig all spänning... och hela molnet liksom upplöstes och stämningen blev åter lugn. Det var helt fantastiskt!!! Och det hände igen... och igen...

Under de 1½ åren kan jag i backspegeln urskilja olika faser, t ex så sov han enormt mycket sommaren 2011, han ville inte gå ut och vistas bland folk - som drack öl och vin överallt... så är det ju... en hel del var "känsligt".... Vid några tillfällen köpte han GT eller öl och drack - jag märkte det och då sa jag direkt. Inte så att jag hotade med att gå där-och-då men var tydlig med vad som gällde för mig. Jag var förstås också känslig och skör den tiden. Ändå hoppfull - det blev hela tiden bättre och jag såg och kände hans vilja. Jag räknade nyktra dagar och nykter tid - för mig var det ett viktigt och konkret handtag att hålla i.

Efter återfallet valborg 2012, då han drack sig berusad, sökte han hjälp och var på sitt första AA-möte i början av maj. Sen dess har han inte druckit och han betraktar själv första juli 2012 som den dag han blev nykter.

Jag skriver denna återblick än en gång för att säga att förändringen i vårt liv inte har kommit i en handvändning. Vi har jobbat hårt båda... var och en på sitt håll och tillsammans. Hela tiden har jag skrivit här och varit öppen med det. Ett par vänner har jag pratat med men min största hjälp har definitivt varit skrivandet, att formulera det som finns i mig. Ja, och att läsa på missbrukarsidorna! - där har jag förstått vilken kamp det är att bli nykter och det har stärkt min respekt för dem som kämpar från det hållet. Och så har jag läst om missbruk, massor läste jag i början. Facklitteratur och självbiografier - det har varit tilll stor hjälp.

Kram och styrka, var tydlig med vad du behöver, önskar och vill (fast det inte är lätt... men) övning ger färdighet! / mt

har man ju haft några gånger. När de försvinner så känner man sig många kilo lättare. Jag känner så väl igen situationen. Det som utifrån verkar vara rena idyllen är en tortyr i verkligheten. Det är precis så det kan se ut i ett missbrukarhem, tända ljus, fin dukning och god mat.

// Ser man in genom ett fönster ser man en man och en kvinna som sitter vid ett romantiskt dukat bord med tända ljus och brutna servetter. Om man tittar riktigt noga kan man se den glada förväntan som lyser i mannens ansikte. Kanske ska han fria? ( nej, han ska snart öppna första flaskan vin). Kvinnan är av den otacksamma sorten, ser avvisande och sur ut trots mannens ansträngningar. Snörper på munnen med vresig uppsyn. Man ser att de diskuterar något, hon är sur, han ser frågande ut, hon reser sig slänger servetten på bordet och går därifrån. Han häller upp ett glas vin och dricker ur det i ett svep, häller upp igen sveper också det innan han häller upp ett tredje glas och dricker endast en klunk innan han tar glaset med sig och lämnar bordet också han... //

Om du visste vilken hjälp det är att bli påmind om hur det kan vara. Hur många gånger har inte jag( och jag tror de flesta av oss här) känt den kramp man får i magen av tända stearinljus eller av en kommentar om att det ska bli något riktigt gott till middag.

Hur många känner inte igen den där blandningen av besvikelse, ilska och hopplöshet som belägrar hela ens kropp och själ när ännu ett löfte bryts?

Jag har nyss varit där och har tagit mig en bit bort, är nästan utom fara men är inte helt säker på mig själv ännu och då är det så otroligt värdefullt att bli påmind om hur det var.

Du skriver att du känner som att du står och stampar på samma ställe men tänk då på att du har kontakt med en kurator, du har din vän som du pratar med och har hittat hit. Det är ganska många steg i rätt riktning. Det finns så otroligt mycket att hämta på detta forum, så mycket kunskap, erfarenhet och omtanke.

Vi hjälper varandra, ofta när vi minst anar det, som nu när du hjälpte mig i en svag stund.

Jag hoppas verkligen att du fortsätter att kämpa för dig och ditt välmående.

Lycka till och kram!

Ja, det är många som har samma problem. Det är nog så.
Tankarna surrar i början, men det blir lättare. Olika fort, men det
blir bättre. Det som krävs är ju att inte fylla på.
Fortsätt läs och skriv. Hoppas att du känner lite
stöd genom att hänga här med oss andra!
Lycka till!

..det bara funkar helt enkelt.
De brukar säga att man färgas av sin miljö, bor man i en stressig miljö med högt tempo eller ett arbete med tidspress, ja då krävs det en högre "motkälla" till stressen.
Så ju mer man stressar, desto mer tid behöver man lägga på att stressa av.
Lite granna som om man har en färghink där man försöker hålla en rosa färg, ju mer av den röda färgen (stress) som hälls i, desto mer av den vita färgen (harmoni) behövs för att kompensera, helt rött är farligt, helt vitt är...färglöst, tomt och blekt ett neutrum.

Jag brukar då och då tvinga ut mig på en naturboost genom att ta bilen till en liten vackert belägen sjö där det är helt lugnt, ett kyrktorn tittar upp i en skogsdunge på en udde och reflekteras i vattenspegeln beroende på vind, den bilden är lika fin oavsett ljuset, dag, morgon, skymning eller natt.
Tidigare hade jag fiskekort där och åkte dit flera gånger i veckan, bara för att få vara med mig själv, och naturen.
Oavsett vilket jädrans humör man än var på, så kom jag alltid hem fullständigt uttömd på dålig energi.

Om vädret var trist så klädde jag mig i passande utstyrsel ändå, klafsade igenom kohagen i de höga bondstövlar mellan koblaffarna,
Stannade till i vattenbrynet och lyssnade på skvalpandet mot de stora stenarna, ibland var vattnet mörkblått med silveryta, ibland i det starka solljuset så var det ljusgrönt och de låg bruna delar av trädgrenar precis under vattenytan, en snok kunde vingla förbi i strandkanten, de är fantastiska simmare.
Gräsänder, vildminkar, abborre, talgoxe, storgäddan, ekoxe, fjärilar, daggmaskar, är några av mina följeslagare på utflykten.
Nyfikna ungdjur bland kossorna är också en rolig upplevelse, de kommer alltid i flock, och den evigheten den främsta kvigan tar på sig innan den till slut vågar lukta på handen kräver sitt tålamod, men man har ju tid att orka vänta.

På vägen hem passerar jag den gamla stockbron över ån, och där tar det min evighet att komma över, det är så mycket det ska tittas på.
Alnarna och oxlarna som ramar in åns kanter, fiskarna som gömmer sig i skuggan av bron, kämpar för att hålla emot strömmen.
Vintertid så har isen miljoners ansikten, tunn klaris till tjock mjölkis med skrovlig yta, blad som frusit inne, små pölar på ytan som rinner ihop osv.

Ibland tar det en timme, oftast två tre, någon gång har jag pressat in det på en halvtimme mellan två tidsscheman, och det funkar också.
Frugan brukar fråga vad jag har gjort, du skulle ju bara gå ett varv runt sjön, tja idag hade naturen mycket att säga till mig brukar jag svara,
Och frugan brukar vika ner kragen på min skjorta och inspektera ...ja hon gav dig inga sugmärken i alla fall...
Lite halvallvarlig i sitt sätt att skämta, hon får sin poäng, jag hämtar stövlarna i hallen och visar upp trampdynan, kolla färsk koskit!
Hon heter Rosa och vi körde bara lite bajssex idag, och det är väl okej med dig?
Haha, det där vill jag höra mer utvecklat säger hon, vänta så sätter jag på hurran först...

Så får vi i vårat förhållande tillsammans lite glädje av att jag har varit ute och slarvat i naturen.
Hursomhelst jag kommer aldrig därifrån med ett sämre humör än när jag bestämde mig för att åka iväg första gången.

Sådana lyckopiller har de ännu inte lyckats tillverka och stoppa ner i en burk, det måste upplevas!

Berra

Rätt hyfsad känsla nu fastän jobbig dag. Återgång till vardagen, var på jobbresa och hälsade på gamla mammma på samma gång. Lite mastigt, mamma är deprimerad och rädd och då blir hon lätt lite jobbig. Jag sköter hennes penningaffärer och övrigt, men har aldrig riktigt lyckats leva upp till vad jag tror hon skulle respektera. Har inget med realiteter att göra, vi har bara aldrig riktigt talat samma språk.. Så på hemvägen infann sig tanken! Men jag sparkade i väg den. Åtminstone inte i januari, inte förrän jag har varit på leverprovet .. Så säger jag till rösten nu.
Andra barnbarnet kom över natt då mamma är på kurs, härligt att inte behöva smyga och skylla på hostmedicin då han frågar vad som luktar. Jag har ju inte druckit mig berusad då jag haft ansvar för honom, men det oaktat druckit. Ooch han har varit tvungen att se sin mammas besvikelse över mig :(
Som du Lilla Anna sade, kan ju inte uppleva glädjen på samma sätt om man är full! Hoppas det har gått bra för dig att återgå till vardag?
Och fast jag nu bara går en dag i gången känns tanken på ett hälsoår jättebra! Det ska jag spinna vidare på :)
Kram och tack för att ni finns!

... det känns tvärt på en gång att få svar och kommentarer av er Fia och Pellepenna här! Visst, jag har varit borta härifrån, sant, men ändå mycket närvarande i livet, med nykterheten och det andra nya livet, på mitt speciella sätt och via kära mt. Varmt och gott precis som att bara alldeles självklart omedelbart vara mottagen trots långvarig frånvaro, inga förebråelser, ifrågasättanden, tvivel, misstänksamhet...!Bara Duga! Önskar att jag skulle kunna dela med mig av den sinnesro jag själv fått erfara, främst genom att träffa andra i liknande situation. Javisst Fia, jag skall så gärna ge Min bild av AA, om den sen är nyanserad överlåter jag i främsta hand till dig att bedöma! Det viktigaste först, tittar mig i spegeln på morgonen och hälsar mig själv välkommen till en ny dag, frågar... nå hur ska vi ha det idag då, svarar mig... nykter. Kanske det låter enkelt, det är det alldeles säkert inte varje dag men ändå överblickbart. För mig är delningarna som sker i AA-gemenskapen oerhört värdefulla. Aldrig i mitt skapligt mångåriga liv har jag tidigare erfarit den totala frånvaron av krav, allt utom ett enda, nämligen en ÖNSKAN om att vara nykter. Observera, en Önskan, inte ett krav. Det består för mig mycket mera av något jag får (som jag inom mig alltid velat ha) som jag nu får. Jag duger för den jag är, jag är inte ensam och som jag idag betraktar mig själv... en stolt nykter man som inte kunde hantera spriten på ett acceptabelt sätt. Det har jag inget problem med att tala om ifall någon frågar. Varför skulle jag det? Hade jag inte vett tidigare att skämmas om jag bar mig något illa åt med för mycket dricka så varför i fridens namn skulle jag skämmas idag när jag är nykter! Så det så, häng med på det tåget så åker vi. Jag tänkte faktiskt i kväll att vi som tagit steget, om så bara för just idag (nykterhet är en färskvara, håller en dag i taget) att vi som fattat ett beslut om att lägga ner drickandet till förmån för nykterheten, för vår egen skull, bara det i främsta rummet. Vi har tagit ett stort steg, där måste vi ge vår omgivning tid att fatta och förstå och kanske framförallt inse att något även har hänt för dem. De har också en resa att göra, det viktigaste först gäller här! Det vi kan göra är att ge dem vår tid, faktiskt. Finnas där och se till att Vi tar hand om oss själva, då kan vi även så småningom kanske välkomna dem med på nytt, på riktigt och tillsammans. Prata om det!
Ojj, jag skulle ju bara skriva en hälsning att jag skriver mera senare. Så här blev det nu i alla fall. Och du Fia, jag skulle mycket gärna gå tillsammans på ett nyanserat möte med dig! Jag älskar att kramas, med ung och gammal. För mig har en kram ingenting med tafsar att göra, enbart ett sätt att för ett ögonblick känna den där varma omslutande ordlösa gemenskapen där inga förklaringar behövs. Men som konkret svar på din fråga, förresten Fia, det finns inga dumma frågor, det enda som kan vara dumt är att inte fråga över sånt man undrar. Jo, det där med tafsandet och kramandet, nej det har jag inte alls den erfarenheten av att det skulle vara ett kramkalas som förkläde att plötsligt kasta sig över någon sådär bara. Däremot kan en kram, ett ögonkast eller så, spontant bygga exakt den där ögonblickliga känslan av... jo, vi vet båda, vi vet genom vår erfarenhet något som många" där ute" inte fattar. Har ingenting med tafsar och sex att göra, Men jag kan tro att det mycket väl kan finnas en grogrund till något utöver det där vänskapliga. Vi nyktra får komma ihåg att vi är som tonåringar på ett sätt, ivriga att pröva våra nyfunna vingar och se vart det bär. Det vet väl de flesta att ungdomar kan vara rätt oberäkneliga, intensiva och totalt egotrippade stundtals!
Nu slutar mullegubben i alla fall för natten. Korrekturläser inte, så överseende om småsaker önska, hoppas andemeningen är klarare. Det är precis det här som är det fina i Gemenskapen, jag känner stor gemenskap med människor i liknande situation trots att jag vet precis ingenting annat om dem än en önskan att leva nykter och har bett om hjälp. Hoppas just Du och du och du finner den!God Natt.

Bra förslag att skylla på hälsoår! Dessutom är det ju sant :-) Idag har varit en bra dag för mig. Har känt mig stark för att jag avstod tjejfesten. Det var rätt beslut. Samtidigt kan jag inte förstå att det bara har gått en vecka. Känns som minst tre...Har inte haft några fysiska abstinenssymtom direkt, men det stämmer iof helt överens med min egen analys att det är det psykiska beroendet ("vanan") som är det viktigaste att bryta för min del. Det där slentrianmässiga glaset vin som man häller upp så fort matlagningen påbörjas, det där enda glaset som blir tre innan man ens satt sig till bords för att äta, som blir fyra under måltiden och fem under tiden man plockar undan. Glas nr sex unnar man sig ofta i soffan när barnen lagt sig (ofta lätt förvånad över att flaskan redan är slut)

Skälen till varför vi dricker må vara olika, omständigheterna omkring likaså men en sak är densamma för oss alla - att ha styrka nog att undvika det där första glaset.

Sov gott alla fina!

/Nossan

Tack återigen till både Pontus och nicke-lilltroll för era fina bemötanden!

Hoppas jag tillfört något för Er del och att Ni som alla förstått att jag är hyggligt påläst hur man kan hjälpa kroppen att återhämta sig till viss del rent fysiskt efter alkoholism/alkoholmissbruk.

Att jag skapade ett ämne och valde att skriva i detta forum jag följt länge , var för jag helt enkelt efterlyste tips, råd och sakliga erfarenheter hur man hanterar de psykiska abstinensen som mitt problem tycks vara. Detta har varit utan större bemötande om man inte vill ta till sig psykologsnacket många trådar handlar som konkreta aspekter i just min fråga son jag efterlyst för hantera psykiska asbinensen praktiskt utöver psykologsnacket.

Utan större respons lägger jag därför ner mitt engagemang med denna tråden och ämnet,med hopp att jag tillföra något för någon med min pålästa fakta.

Önskar Er alla väl med hopp att jag själv når lika väl som Er!

Ja, isf är du i gott sällskap härinne... Bra gjort att hälla ut spriten så att det inte finns något hemma. Fullspäckat liv - är alkoholen din avslappningsmetod? Vi är nog flera som använt alkoholen i det syftet, och det kan kännas riktigt tomt när den metoden försvinner, och det gäller då att hitta andra saker att koppla av och bort med. Tillåta sig att sätta sig ner utan ett vinglas i handen.
Angående sömnen, så är det nog olika. Jag har sovit som en prinsessa från dag 1. Kanske svårare att somna, men sedan sover jag djupt hela natten, men jag har förstått att andra känner annorlunda.

Men, håll ut även om det känns tufft i början, det blir bättre. Och läs och ta del av alla klokheter som finns i trådarna i forumet.
/m

Så skönt att första veckan gått bra och att du kommit igång med träning. Bra också att du hittat någon att berätta för! Skönt att ha första veckan avklarad :-)

Hällde ut sista spriten som jag gått på i ren desperation, rastlöshet, av att vinet var slut... nu finns inget kvar hemma och det känns tomt... tråkigt och jobbigt... kommer inte köpa hem mer imorgon, en dag i taget... men det känns tomt, låter kanske knäppt, särskilt med mitt fullspäckade liv, massor att göra... hur kan det bli tomt... hur ska jag kunna sova... DET är ett problem...

Hur lång tid tar det egentligen tills man får ordning på sömnen igen...

Och frågade om vi skulle köpa hämtmat i dag så vi gjorde det.våran dotter som bor hemma är och hälsar på sin syster så vi skulle bli själva. När jag kommer hem efter att ha varit borta en stund ser jag redan när jag går på grusgången in till huset att han har tänt ljus på bordet. Jag känner den där klumpen i magen igen. Annars borde man väl tycka att det är mysigt när sambon har gjort mysigt men inte jag längre. Mycket riktigt så blev det som jag trodde. Han frågade om jag inte ville ha vin till maten och han också då så klart. Jag tackade nej och sa att jag skulle ta julmust men då vände det på en gång och han blev sur och vresig.han tyckte att det inte var klokt att han inte kunde ta sig en öl ibland. Men det där har vi ju pratat om förut sa jag. Du ja inte jag säger han. Så har han ju erkänt förut att det har blivit för mycket och han skulle sluta, det bar hans ord inte mina! Jag vet man ska inte lita på en alkoholist.Sen gick han ner i källaren som vanligt och jag sitter kvar med tallriken vid bordet. Yogi jag brukar prata med min bästa vän om det mesta. Jag är så glad att jag har henne.Hon säger att hon och hennes sambo kan hjälpa mig om vi skulle separera. Men jag vill inte belasta henne med mina bekymmer hela tiden. Då är det skönt att kunna skriva av sig här. Jag går också och pratar med en kurator och har gjort det i flera år. Jag känner själv att jag står på samma ställe och stampar men han säger att jag har gjort framsteg. Får väl lita på henne. Det är i alla fall bra att det här forumet finns, man känner att man inte är ensam och alla förstår. Tack för att ni finns<3

Ville bara tala om att det har gått hur bra som helst att vara nykter denna första vecka ,jag bestämde mig att vid nyårsklockorna så är det julmust som gäller,sedan får det helt enkelt vara bra med alkohol. jag skrev ju innan i ett inlägg om att jag har hjälp av KBT,den hjälpen är ovärderlig,.jag har även återupptagit min träning!bara det inspirerar!nu är man helt plötsligt väldigt pigg!speciellt på morgonen.

har även berättat för 2 st nära vänner,fått en helt otrolig stöttning

Men visst har jag tänkt tanken att (bara ett litet glas rött) men nä,det är inte värt det

Kanske går lättare för mig än för många andra,inte vet jag. men jag kämpar på för varje ny dag,och jag vet att imorgon så skall jag inte dricka heller.

Jag följer forumet och blir så inspirerad ,så kämpa på allihopa där ute.

Idag blev jag stoppad av polisen i en rutinkontroll när jag körde bil.
Jävlar vilken skön känsla det var att med glädje kunna blåsa i apparaten utan att vara minsta orolig för att det där "glaset vin" ( i verkligheten tre-fyra) som du drack till middagen kvällen innan kommer att ge utslag.

Den kvinnliga polisen tittade lite konstigt på mig när jag blev JÄTTEGLAD när hon ville att jag skulle blåsa. :D

Grattis Fia på "tråd-ettårsdagen". Jag har inte läst hela din tråd men tycker mig se att du är på ett bra ställe idag, jämfört med för ett år sedan och trådstarten. Fint och uppmuntrande.

Kram N

Stort grattis till dina fyra månader! Mycket starkt jobbat, imponerande! Nu njuter vi lite av att antalet tillfällen med alkohol är lite färre under ett tag - men glöm inte, håll garden uppe, slappna inte av :)
Kram m

sådär förbehållslöst, ja, hur lätt är det i alla lägen, ? Ju äldre vi blir, desto mer medvetna och fokuserade på våra brister verkar vi bli. Och om man som vi/de flesta av oss här, har missbrukat alkohol är oftast inte självkänslan och kärleken till sig själv på topp. Jag funderar mycket på det, hur man får tillbaka, eller kanske snarare FÅR den där känslan av att duga, både för sig själv och andra. Alkoholen har ju varit ett sätt att döva alla otillräcklighetskänslor, och känna sig lite lättare, och luddigare inombords, iaf för mig, men det får ju inte precis självkänslan att sprudla... Tycker att jag återfår lite varje dag som jag håller mig nykter, men till att älska mig själv sådär som ett barn gör känns det långt... men det kommer kanske?

barnfriheten är inte så intressant utan reaktionerna. Samhällets, omgivningens osv. Sättet som en kvinnas kropp och val kommenteras av alla, att det ses som en rättighet och att man måste försvara de val man gör.
Men du förstod säkert vad jag menade.

Bra att tacka nej, om du känner att frestelsen blir för stor! Bra att du sa till om vinet också, jag tror att det är bra att lägga ut en hint och att vara lite beredd i förväg för att inte känna sig trängd i "skarpt läge".
Att ha 2014 som ett hälsoår och skapa nya vanor är väl en toppenbra sak att säga - vem kan ifrågasätta det?
/m

Fia och välkommen hem (kanske inte än?)!

Jag skriver inte så mycket här men jag läser allt och jobbar på med mitt. Jag är, som du, en läsare och jag har tänkt på dig och den här boken några veckor nu så nu slänger jag bara in länken.

http://www.bokus.com/bok/9789173894470/ingens-mamma-tolv-kvinnor-om-bar…

Det är oerhört intressant det här med frivillig barnlöshet för kvinnor.
Allt gott till dig
/Askan