Senaste kommentarerna i forumet

Det känns bra att skriva, har alltid gjort det men bara till mig själv. Blev nog lite kär i alkoholen i tidig ungdom och det blev rätt mycket. Sen har det gått många år är nu i medelålder . Har även haft långa uppehåll men de sista åren har det blivit alldeles för mycket. Försöker tänka tillbaka och förstår varför. Det finns alkoholism i släkten och jag har den genen. Måste bara erkänna att jag inte hanterar alkoholen. Ibland går det bra när jag bestämmer mig och utåt så visar jag inte det. Visst har jag varit onykter bland vänner men det är många år sedan, men jag smygdricker för mig själv. Och det får jag sådan ångest av. Vill inte ha det på detta sättet och nu har jag bestämt mig att klara av det, en gång för alla. Att skriva och vara aktiv här blir bra. Är så imponerad av allas fina och starka historier och hejar på er alla. 2016 ska bli ett Bra År.

Tack för din tråd och att du lyckas så bra. Ny här med att skriva men har läst till och från. Kämpar med min egna alkoholvanor som jag vill förändra. Envishet , det ska jag också använda mig av när jag nu ska göra förändringar, stort lycka till. 2016 blir ett bra år.

Hallå där! Hur har du haft det under påsken? Flög med kvasten över din hemort ett par varv i torsdags ;-)

Puss o kram

Hej det var ett tag sedan jag skrev något på tråden. Vill bara säga att jag har fått full kontroll på mitt drickande ?har testat att ta lite alkohol vid ett par tillfälle med resultatet att jag själv har kunnat styra intaget till en normal nivå. Har fått insikt i problemet med mitt tidigare drickande. Tack vare detta fantastiska forum och alla som hjälpt o stöttat mig. Kram på er ❤

Önskar dig fina a-fria 30 dagar. Låter bra och att bryta den vanan. Jag har själv börjat reflektera över mina egna dåliga vanor och att försöka bryta dem.

Hej
Har under 4 kvällar sträcktläst din tråd. Förstod att du inte är här längre men vill bara säga.... Vilken resa du har gjort! Det är en bedrift att du när nykter efter alla smällar. Det känns tomt att jag inte har nått att läsa ikväll.....
Hur har det gott med din yngsta son, flyttade du?, Hur går det med ditt ex? Frågorna är många.... Det känns som om "boken" slutade mitt i. Hoppas att allt går bra för dej!
Har själv just hamnat här på detta forum tyvärr.... Har bara börjat nosa på mitt problem men dricker ff varje kväll. Men har fått upp ett hopp om förändring. Tack för att du under dessa nätter har gett mej ett ljus/ hopp om att det går att förändras....
Tack

På varför jag gör såhär mot mig själv. Känner att det började eskalera för tre år sedan, då kunde jag dricka 3-4 gånger i veckan, först att det var gott sen tog något inom mig över- a djävulen och jag ville bara ha mer. Har ett bra jobb, fina vänner och familj. Lever dock själv och känner att jag är ensam och att det bidrar till drickandet. Tog nya tag i år och det har gått bra men så ramlar jag dit emellanåt och då blir det för mycket i min ensamhet. Och det gör att jag får ångest och blir ledsen på mig själv. Vet ju att det är jag själv som kan förändra mig och ska kämpa för det. För det finns så mycket fint i livet och jag vill inte längre låta åren gå och försvinna. Nu är det dag 1 och ska samla på mig fler dagar. Heja till alla som kämpar på.

På varför jag gör såhär mot mig själv. Känner att det började eskalera för tre år sedan, då kunde jag dricka 3-4 gånger i veckan, först att det var gott sen tog något inom mig över- a djävulen och jag ville bara ha mer. Har ett bra jobb, fina vänner och familj. Lever dock själv och känner att jag är ensam och att det bidrar till drickandet. Tog nya tag i år och det har gått bra men så ramlar jag dit emellanåt och då blir det för mycket i min ensamhet. Och det gör att jag får ångest och blir ledsen på mig själv. Vet ju att det är jag själv som kan förändra mig och ska kämpa för det. För det finns så mycket fint i livet och jag vill inte längre låta åren gå och försvinna. Nu är det dag 1 och ska samla på mig fler dagar. Heja till alla som kämpar på.

Sisyfos för att du delar av alla dina erfarenheter och tankar!! Jag har nu läst ikapp din tråd efter en resa och jag blir ledsen :(
Tänk vilken kraft den där alkoholen har, men du, jag tror på dig, och jag tror du kommer hitta vägen fram. Kram och var snäll mot dig själv?

Välkommen till forumet. Som de andra skriver, va bra att du ändå sökt dig hit och skrivit, trots att du känner dig orkeslös, just nu. Det ger oss chansen att stötta dig och förhoppningsvis kan du läsa vad och hur andra gjort, kanske hittar du något som kan bli hjälpsamt för dig.

Du och din man har en lång historia ihop och ni har barn ihop, du beskriver att det var dumt att du litade på honom, samtidigt låter det som han hade gjort en förändring och att du hade hopp om att den kanske var större än den var. Det är en fin egenskap att ha tillit och en tro på att andra vuxna människor har en förmåga att förändra, för de har dem. Samtidigt där du är just nu känner du att du verkligen inte orkar på något sätt och att han struntar båda i dig och barnen, du är medveten om att du behöver lägga energi på dig och ditt mående. I det har du både en psykolog och nu vänt dig hit, låter som viktiga steg för dig.

Vad mer tänker du skulle kunna vara en hjälp för dig i detta?

Varma hälsningar
Rosette/Alkoholhjälpen

Jag tycker det är starkt av dig att berätta för din vän! Det måste kännas så skönt.

Och jag tycker inte att det är konstigt att ångesten kanske är större idag. Det måste varit jättejobbigt för dig att berätta, stort steg, varit spänd och nervös innan. Och kanske det rent logiskt skulle blivit en lättnad och snarare en lugn och fin känsla efteråt. Men jag kan tycka att det tog så mycket kraft och plötsligt kanske din relation till din vän har blivit lite annorlunda. Du kanske känner att hen ser på dig på ett annorlunda sätt? Kanske rädd att hen ska berätta för andra? Att det är "out there" på ett annat sätt än tidigare?

Jag tänker bara på hur jag själv kanske skulle ha känt efteråt. Jag har berättat för väldigt få - extremt få faktiskt - och även om jag litar på dem, så undrar jag när de sitter där vid middagsbordet om de pratar om mig. Det tycker jag känns väldigt obehagligt och jag kan få ångest av det.

Men din situation är kanske helt annorlunda.

Och härligt att du går in en en bra känsla och berömmer dig själv för hur mycket bättre det är nu än för några dagar sedan. Impad över dina 9 dagar! Starkt! Heja dig!

Styrkekramar!

Sitter och klurar lite på det där med ångest (efter en alkoperiod) och hur den manifesterar sig? Igår var jag ute och åt middag med en god vän. Berättade en del om varför jag inte dricker just nu - att jag vid ett antal tillfällen det senaste året har använt alkohol i helt fel syfte, och att jag nu lovat mig själv att inte dricka under åtminstone ett par månader. Berättade inga detaljer - men ändå att jag har svårt att hantera negativa känslor - och att jag istället har vänt mig till alkohol för att ångestsanera. Inga problem för hen att förstå - och det blev bra diskussioner runt det hela. Jag är glad att jag berättade - det är en vän sedan nästan 25 år tillbaks. Men idag tycker jag att jag har lite större ångest än igår. Kanske beroende på att det ändå gick en del energi till att berätta och förklara.

Jag kan sitta med min ångest - den är under kontroll, men jag blir lite förvånad att det känns lite värre idag, än igår (innan vi träffades). Det blir antagligen bättre under dagen, jag misstänker det?! Lite stel i kroppen efter gårdagen - kan tänka mig att jag ändå var rätt spänd innan vi träffades.

Samtidigt måste jag tänka att det ju är såååå mycket bättre än det var för 5 dagar sedan - då hade det inte funnits på världskartan att jag ens skulle ta mig utanför dörren för att "äta middag med någon", aldrig i livet. Jag måste påminna mig om det - hur snabbt man "glömmer" när ångesten är riktigt överjävlig - och faktiskt inse att det bara är 9 dagar sedan det sista vinglaset. Jag måste klappa mig själv lite på axeln.

All styrka till er alla som kämpar! Släpp inte taget.......

12 timmar - grymt bra det med! Jag tänkte tim-vis min första dag. "Nu har det gått en till timma". Jag jämförde med vad som skulle varit verkligheten annars. Hur många glas vin hade jag druckit annars under den här tiden? Tänk att kroppen har sluppit dem! Hurra! Små, små steg för mig i början onekligen :)

Du låter stark och motiverad! Härligt! Kämpa på! Det här fixar du!

Grattis till 3 dagar! Du är bäst.

3 dagar, grymtbra! Maken får jag nog inte med mig denna gången. Han hade nyligen en vit period som jag tyvärr inte var med på. Men det skall gå ändå. Jag tänker också dag för dag men en månad är hanterbar. Nästan som ett experiment, en månad, sedan hoppas jag att det blir mer. Men jag är liksom inte där ännu. Det har ju endast gått 12 timmar ;). Men jag skall brösta upp mig och genomföra detta. Tack för stödet, jag skall följa med på din resa här på forumet.

Grattis till ditt beslut! Kommer maken också hänga på? Det är ju betydligt lättare när man är två? Eller så blir han inspirerad av dig längs vägen.

Jag är inne på mitt 3:e dygn, första var en pärs, men sedan har det gått bättre. Jag väljer istället att ta det dag för dag, så får vi se. Men målet är ju självfallet att detta blir en långsiktig lösning.

Stort lycka till! Vi hejar alla på dig!

Jag är på dygn 3. Sover också som en kratta. I natt var jag i alla fall lugn, utan svettningar eller ångest, men jag fick inte till det heller. Det är väl som du säger, många tankar som flyger runt. Och sedan har ju jag haft hjälp att slappna av med vinet innan sängdags, så det är nog en stor bidragande faktor för mig. Men nu har jag väl snittat 2 timmar sömn per natt ett par nätter, så hoppas det blir bättre i natt. Tänker att man svimmar väl av så småningom ;) Tänker ta mig till Apoteket och köpa lite Valeriana (heter det väl), så kanske det kan hjälpa mig på traven.

Men igen, modigt och starkt beslut! Tänker att vi får gå in i den känslan och tycka att vi är riktigt, riktigt bra!

Så skönt det måste vara för dig att äntligen se en förändring. Känner mig verkligen igjen i det du skriver om att kärleken forsvinner tillsammans med alla brutna löften och svek. Jag älskar min sambo men har ingen tillit till honom. I och med att han alltid prioriterar alkoholen är det omöjligt att bygga upp tilliten. Enligt honom är det nu upp till mig om vi kan få det att fungera igjen tillsammans. Upp till mig att sluta vara en bitch som bara skäller och grinar om vartannat. Han fattar inte att allt jag vill är att vi ska kunna vara tillsammans, men han måste göra ändringar! Jag är inte heller perfekt, självklart inte, men jag KAN INTE leva det liv vi har nu.

I morse sa han att nu är det slut, han orkar inte med mig och min "humörsvängningar" längre. Orkar inte höra på mina utskällningar, se mig gråt och vara deprimerad. HAN gör alltså slut med MIG! Han har i och för sig sagt detsamma förr och alltid kommit krypande tillbaka till korset, men denna gång tror jag faktiskt att han verkligen menar det. Å ena sidan sitter jag här med en jätteklump i halsen och magen, förtvivlad över att han inte vill ha mig längre. Men jag vill ju inte ha honom heller! Eller, jag vill ju det, men bara den nyktra, omsorgsfulla och kärleksfulla personen. Han har sagt och gjort så mycket som jag aldrig trott att jag skulle acceptera från en man.

Men hade det inte varit för vår dotter hade jag varit long gone. Som jag skrivit innan så är jag bekymrad över min ekonomiska situation och mina möjligheter till att köpa egen bostad. Tjänar helt okej, men bostadspriserna har gått upp nåt helt enormt de sista åren. Har i alla fall kontaktat banken för ett möte så jag kan få veta vad jag har för möjligheter. Till er som undrar varför jag inte kjan hyra så finns det ingen fungerande hyresmarknad här. "Alla" äger sin bostad och vill man hyra kostar det i stort sett lika mycket som att betjäna lån + hyra. Då kan du aldrig vara säker på hur länge du kan bo kvar på samma ställe. Jag vill ge min dotter och mig själv trygghet!

Har inte heller något nätverk runt mig. Min familj bor i Sverige så där är ingen hjälp att få. Hans mamma bor ca en timme bort, men hon börjar bli gammal och har därför inte ens vågat vara barnvakt till vår dotter. Så kan inte heller räkna med hjälp från min sambos sida av familjen. Jag har också funderat runt att flytta tillbaka till min svenska hemstad, där jag har mamma, pappa och syskon. Men som arbetsmarknaden ser ut vet jag inte vad jag skulle kunna få för jobb. Har jobbat i ett stort företag de senaste åren och har mycket fin erfarenhet, men de jobb som kan vara aktuella för mig finns helt enkelt inte i en svensk medelstor stad.

Det kommer att bli svårt, helt klart. Många tankar som snurrar runt i huvudet nu! Uppskattar alla som skriver till mig och uppmuntrar mig! Just nu är ni de enda jag har. Har inte berättat for någon hur vi har haft det här hemma. Till helgen ska jag och min dotter besöka mamma så då får ju familjen veta i alla fall. Men är liite nervös över att prata med henne om detta. Hon och pappa skildes för bara ett par år sen efter 30 år tillsammans. Då hade han varit alkoholist i många år......Så jag vet inte hur mamma kommer att reagera på allt detta :(

Är på jobbet. Dygn 4 nykter. Mycket vaken tid inatt och grubblande. Brukar inte vara så. Har lätt att sova annars. Men det är väl omvälvande med ett livsval. Ingen ångest iaf och det är ju skönt.

Jag känner såväl igen mig i dig. I att inte våga berätta, inte våga erkänna. Inte våga skriva förrän jag kände mig säker, så du är ändå lite modigare än jag var, om det kan vara någon tröst.
För mig har skillnaden mellan denna gång och tidigare misslyckade försök att sluta varit hur jag hanterat dikeskörningar. Tidigare var det en bekräftelse på att jag misslyckats och en signal till att fortsätta. Nu har jag jobbat på att lära mig av dikeskörningarna istället och börjat om direkt.
Du har tagit ett stort och viktigt beslut när du började skriva här. Du måste inte vara perfekt, det finns utrymme för allt. Tänker att det är en process att sluta dricka. Hur är det med din partner? Vill ni båda sluta? Dricker din partner? Det är extra svårt att sluta om a är tillgängligt hemma. Därför kanske du ändå måste se till att berätta att du vill ha en vit period. Eller få medicin, så att du inte kan dricka. Du kan ta en dag i taget nu, allt måste inte vara svart el vitt. Eller livslånga beslut.

Det här är min första gång på 10 år som jag överhuvudtaget har en vit dag. Så jag är ju "ny" på detta. Jag är inne på mitt tredje dygn och skitstolt ;)

Abstinensen dag 1 was a bitch. Igår (dag 2) gick hyffsat bra och idag (dag 3) har precis börjat. Säkert är det fler i forumet som har bra tips - som har varit igenom abstinensperioder kanske flera gånger. Jag liksom bara "bet ihop" dag 1. Det värsta var ångesten på kvällen samt under natten. När jag sedan gick up dag 2 (sov knappt något), var det som om att det hade stillat sig något och jag kunde fungera hyfsat.

För mig är min nya kompis Ramlösa. Jag klunkar i mig litervis och det hjälper mot suget. Att äta regelbundet dämpar också. Godis, saltlakrits, ättikabaserade saker (inlagd gurka). Jag småäter hela tiden och som sagt dricker mineralvatten. Just att ersätta vinet med en annan dryck verkar flera tycka funka. Smoothies, joser etc.

Men själva skakningarna, ångesten etc. Det har jag inget bra svar på. Är det riktigt illa finns ju medicin att tillgå förstås. Hoppas du får svar från andra här! Tips är att lägga upp en egen tråd i ämnet!

Lycka till!

Har nu sökt hjälp, det var så skönt att få hjälp. Prövar nu aotal. Har ni några erfarenheter av medicinsk behandling!
Har ju bytt mitt matmissbruk till alkoholmissbruk....

Precis så är det Orka, precis så.
Vi får jobba på att må bra helt enkelt.

Att vara slav under A känner jag igen mig i allt för väl. Det är skumt hur det gick från att vara kontrollerat till icke kontrollerat. Vet inte när det hände. Kanske fem år sedan, kanske tio.. Det talas om sunda alkoholvanor men det slår mig att det inte finns några sådana.

Att försöka kombinera ett nyktert liv med ett många gånger alkoholistyrt samhälle är skitsvårt. Det handlar ju så mycket om skam, att behöva " ta en vit helg" eller bara vilja hålla upp ett tag. Det bekräftar ju att en reflekterat över sina alkoholvanor och bestämt att det blivit för mycket. För mig ligger det så mycket skam i det.

Jag går hos en psykolog, för andra problem. Har lekt med tanken att berätta för hen om A men vågar inte än. Är dock helt medveten om att det behövs för att komma vidare. Men jag måste först komma på vad jag ska komma vidare med.. Jag vill ju fortfarande dricka alkohol, när jag ska på jobbmiddag, när jag har semester eller när något ska firas. Men bestämmer jag mig för att det är så mitt förhållande till A ska se ut vet jag ju att min alkoholist tar över och på nåt vänster kommer rättfärdiga de där glasen när jag kommer hem från jobbet. Och helgfirar-drickandet. Det går alltså inte att kombinera. "Sunda alkoholvanor" är inget för mig. Måste bara fatta det.

Stor kram och tack för att du stöttar! Och stor eloge till din styrka och övertygelse, det är fascinerande och inger hopp!

Den här pressen och prestationsbaserade ångesten antar jag spelar viss roll i mitt beroende. Det är så jag funkar, att måsta bevisa någonting och klara av saker innan jag ens börjat har färgat hela mitt liv.

Det är nog en anledning till att jag tror att jag kommer misslyckas.. För jag känner min alkoholist. Det är typ den enda del av mig jag verkligen kan säga hur den fungerar. Låter det krångligt.

Känner att allt jag skriver låter krångligt, det är så många tankar som vill hamna här. Det är skönt att läsa vad ni andra berättar, det ger mig faktiskt lite tro på min alkoholist.

Dag två utan A. Jag ska klappa mig själv på axeln hela dagen tror jag.