Senaste kommentarerna i forumet

Det är som att läsa om mej själv.
Folköl, porr.
Han började gå på adamklinimen i Stockholm när jag sa att det räckte, att jag skulle dunsta annars, att jag tappat glädjen, att det räckte.
Men han tyckte att han kunde sälja sin gamla bil till henne (kuratorn), så bat var hon på adamklinimen.
O han skulle äta antabus måndag o onsdag, så kunde han dricka sina 3,5 på helgerna ändå.

Men han är död idag, sen drygt två åt tillbaka.
Pga folköl, så det är inte så harmlöst alls.
Inte på långa vägar.

Men jag ser min egen desperation i det hela på nåt sätt.
Alla kan vi tydligen va alldeles super inkompetenta - på alla plan.

Men desperat är ingen bra plan nån stans eller nån gång
Kan va så att din kärlek verkligen behöver hjälp, nu!
Kan va så att du behöver hjälp nu!
Finns massor, googla.
Hejar på dej, men snöa inte in i ord som medberoende eller andra diagnoser.
Bara lev - oavsett!!!
Ägna dej åt dej är mitt hyperbästa tips helt enkelt.
Vem är han, älskar du honom.

Min ilska gick över när han fick en hjärnblödning o vart sitt lugnaste jag.
Först då slapp jag hot o hämnd.

För mej var det annorlunda, det handlade aldrig om fysiskt våld.
Det handlade om jo anmälningar mot bup, kallelse till familjerätten, hot om jo anmälning mot 10-stegsprogram för barnen (båda är myndiga idag, dom var 4o 7 när det begav sej), hot om att gömma barnen ( han vart vräkt o flyttade 60 mil bort till kvinna) o jag kunde inte säga nej till vistelser hos honom eftersom barnen inte tog tillräckligt illa. Min fyraåring fick inte ringa hem till sin mamma för sin pappa, så storebror tog men henne o mobiltelefonen ut på gården så hon kunde ringa.

Men om jag summerar den tiden idag, så hade jag inte behövt va så rädd som jag faktiskt var.

Rädd för honom, rädd att han skulle göra nåt, rädd att mista barnen, rädd, rädd, rädd.....

Största o bästa hjälpen fick jag inte av bup, utan av kyrkan.
Av bup kände jag mej ganska lämnad.

O jag tror han kommer finnas där så långe som du tillåter honom eller tills han blir harmlös.
Du, you go girl!
Du har all rätt att vara lugn, lycklig, o tillfreds.
Oavsett vad han gör, eller vart han är.
O är du eller ert gemensamma barn under faktiskt hot (mer än rädsla o svarta ögon), då är det rakt av polis eller soc som gäller.
Fylltrattarna brukar duktigt lägga krokben för sej själva i sånna sammanhang hat jag erfarenhet av.
O alkoliserade mytomaner gör samma sak har jag erfarit.

Men det kommer finnas i din skalle tills du bearbetar det själv.
Mina stora barns pappa är sen drygt två år tillbaka död, men idag känner jag nåt annat för honom än under alla dom år jag önskar han vart överkörd av en lastbil .

Så länge han inte är ett faktiskt hot, så bara släpp honom.
Hejar på dej!

Du ska kanske låta bli att gå på krogen med svärmor.
Men min enda fråga vart (har inte läst tidigare tråd), men varför dricker du?
Fattar att det har med känslor att göra, o vi är uppenbarligen många "knäppisar" här.
Men varför deppig?

Om du inte redan gör det, börja träna. Något varje dag! Och om du redan tränar, träna hårdare. Det boostar självförtroendet och du blir törstig, så att du kan skölja ur kroppen med friskt vatten. Psykolog, AA, antabus etc. vet jag inget om. Vid frågor från andra på fester etc., tala gärna om att du druckit för mycket och att du därför valt att låta bli helt. Det där med att tro sig kontrollera drickandet efter en tids uppehåll känner jag alltför väl igen. Eftersom du skriver att du dricker i perioder, kanske det är svårare än för många att låta bli under de perioderna och att du därför behöver hjälp av utomstående, typ psykolog, AA etc. Eller kanske medicin. Att du skriver ifall det går att använda antabus lite då och då, för att få hjälp på traven, låter lite som att du vill ha öppet att kunna dricka ibland, när du får lust? Stämmer det?

Akut verkar väl antabus en bra o enkel lösning.
Då behöver du inte ens fundera på att dricka ;). Lite som att åtminstone just där o då slippa ta ansvars för den frågan.
En bra quickfix.

Alla är olika o jag tillhör inte kategorin som tror på genetiskt arv eller en gång alkoholist, alltid alkoholist.
AA funkar bra för många.
Jag själv har för länge sen gått på alanonmöten (det är aa's möten för anhöriga). Och dom gav absolut ingenting, var mest nån typ av grupprat om hur synd det var om alla. Min dåvarande sambo gick på aa samma period, o han upplevde ungefär samma sak. Jag tyckte det var ganska deprimerande o inte alls den hjälp jag behövde. Men jag behövde å andra sidan mer akut hjälp, min dåvarande sambo oxå.
Men som sagt aa har nog varit bra för många. Testa nåt möte så känner du säkert om det passar dej.
Bor du i en större stad kan man i princip åka runt o gå på möten varenda dag.

Min tro är att det är ett beteende, som - fast det är skit - ändå fyller nån form av positiv funktion fast man medvetet inte fattar vilken eftersom det barkar åt helvete.
Då handlar det bara om en själv helt plötsligt o varför man kör igång skiten fast man vet hur det slutar.
Jag har hittat ett hypnosprogram som jag själv ska testa.
Inser att det krävs ju alltid att man vill för man måste göra själv (där kanske aa är bra så man blir lite påmind).
Hypnos på skiva o en massa olika, men väldigt bra frågor som man går igenom med sej själv.
Han heter Jörgen Sundsvall, företaget heter SSEAH.
Jag vet att jag själv behöver nåt precis just där o då som stärker mej o lugnar tankar o känslor.
För min del passar det bättre att gå undan o sätta lurar på öronen o sjunka ner till hypnos bättre än att ringa nån.
Jag är för bra på att motivera mej själv, för ointresserad av vad folk tycker, har en stark inre kompass. O när den då pekar käpprätt åt fel håll så spelar det ingen roll om jag pratar med nån.
Blir på nåt barnsligt sätt provocerad av alla ord, socialt, säga, tänka, lyssna, agera. O att just socialt agera är ju på nåt sätt det jag försöker hindra mej själv från att göra just då.
Vad jag själv behöver är att tysta stormen o kärleksfullt få lite inre balsam o ro.
Ett tips, som sagt alla är olika.
Jag tror på det.

Tror oxå på samtal, fast då utan försköning eller tyck synd om ;)
Det är ju ingen skön grej man utsätter andra för, eller har utsatt. Den är ganska tung, i alla fall i mitt liv.

Men vad sägs om en antabus till weekend för att i alla fall där o då undvika atastrof.
O oxå nåt mer longterm för en beteendeförändring. Jag tror på hypnos o samtal.

Som ett passus ska jag tillägga att min dåvarande sambo, som jag har två idag stora barn tillsammans med (dom är myndiga båda två), gick bort för två år sedan pga sitt missbruk av öl (man hör ju bara där hur oskyldigt det kan låta, öl lixom)
Intaget tilltog markant då jag lämnade honom, han blev vräkt o flyttade far far away.
Ironiskt o oklokt nog tyckte jag vin var väldigt gott på kvällarna efter hans död.
Man är lixom aldrig längre än dit näsan räcker...

Hejar på dej.
För i alla fall hos mej är det som att i det här med alkohol finns en känsla, eller en önskan om en attityd av - att jag skiter i allt.
Fast man kanske skiter i fel saker...
Gört bara!

Jag tror att man kan sluta själv! Det har väl gått lite upp och ned för mig själv, men helt klart kan många sluta på egen hand. Det finns ett antal hinder som jag ser det. De första dagarna kan det vara riktigt jobbigt, innan det fysiska suget går ur. Som jag har förstått, tar det allt från 2-3 dagar till 2-3 veckor. Saknaden och nöjet i att dricka finns där betydligt längre och det jag har upplevt är, att efter en tid, när man känner sig "normal", försvinner drivkraften i att låta bli att dricka. Man tänker gärna att "det här har ju gått bra och jag känner inget sug, så nu kan jag ju dricka lite lagom". Problemet är att det kan vara lagom några gånger, men ofta så accelererar konsumtionen och intervallen, tills man är tillbaka på ruta ett, eller till och med på -1. Fester, sommar och annat som förknippas med löst och ledig tillvaro är också stora riskfaktorer.

Det är kanonbra att du motionerar, vilket jag tror är viktigt för alla som har alkoholproblem. Motionera, motionera och åter motionera, det är en bra metod för att undvika att dricka alkohol. Dessutom ökar självkänslan snabbare, tänk att både sluta dricka och bli starkare/få bättre kondition.

Många har problem med hur de ska agera i sociala sammanhang, för att kunna förklara varför man inte dricker. Det bästa tror jag är att säga att man har druckit för mycket en tid och därför vill avstå. Det brukar inte vara någon som inte tycker att det är OK.

Lycka till kenta_67. Jag kämpar också på med att låta bli alkoholen.

VARFÖR blir jag så arg fortfarande när jag ser idioten....
Han får mig att tända på alla cylindrar.
Känner mig så arg så det växer horn i pannan...
Allt jag vill är ju att glömma honom och allt elände han ställt till med under alla våra år tillsammans.
Såg honom idag igen,på väg med sin nya"familj"på semester.
Och vet att vår yngsta son har han inte hört av sig till på länge nu.
Han vill inte träffa sin pappa förstås....men ändå.
Jag skulle aldrig ge upp kampen om jag hade mist kontakten med mina barn.
Vad vore livet utan sina barn.Det är det finaste man fått här i livet.
Jag undrar bara hur lång tid han kommer finnas i skallen och påverka mig så negativt,trots att jag är lycklig med min nya kille?

Tidigare, när det varit som djävligast, har jag bara velat dö. Rakt av, genast. Inte för egen hand, nej då, men kunde inte bara blixten slå ner i mig, kunde jag inte bli skjuten i huvudet, påpassligt överkörd, nånting! Nu!

För närvarande låter djävligast-läget på följande sätt: "Jag haaatar det här jävla livet!"

Den som känner sina grader av helvete vet att det innebär en liten, men signifikant, skillnad.

Och gå inte omkring och hoppas på att du är stark nog. Bara VET att du är det. Just do it.

I believe in you.

Det är precis det där jag är rädd för. Att tycka att jag varit nykter så pass länge att jag kan testa på igen, lite försiktigt. Plötsligt är man tillbaka i gamla vanor igen. Usch, förödande.

Nä, läsläsläs här, kära du, och lyckalyckalycka till med höstnykterheten. :)

Och alla dagar som flytt är dagar jag minns. Sist jag var nykter en hel sommar, när var det? Måste ha varit när jag fortfarande gick på högstadiet. Så det kan gå...

Yepp, Muris-Murlan, precis så är det! 'Cause you taught me so! ;)

Puss å kram. På er alla.

Borgward har ratt, forsok bryta monstret med jobb. Jag satt dar under hela forra aret med resor och hotellnatter och allt dricka vad det innebar. Nu har jag valt familjen och hade 4 en lang ledighet, visst mindre pengar men klart battre kansla. Nu utnyttjade jag inte det till max utan drack anda, dock inte alls lika mycket som nar jag var ute och reste. Nu har jag tagit ett enklare uppdrag som ger mindre pengar men jag ar hemma varje kvall. Skillnaden ar enorm.

Det later valdigt jobbigt med skolbytet. Tycker det var valdigt bra och starkt gjort av dig att ta till alkoholen.

Dag 17 är påbörjad. Det är otroligt så fort kroppen återhämtar sig. För tre veckor sedan ägnades all ledig tid åt att dricka, vara bakfull eller planera för nästa fylla. Nu har jag tränat nästan varje dag och jag känner mig fräsch, stark och samtidigt livrädd att falla dit igen. Amygdala - hjärnans belöningscentrum är vad vi kämpar mot. Det är Amygdala som talar om för oss att vi borde dricka vatten när vi är törstiga, att vi måste hitta mat när vi är hungriga. Stenåldersmänniskan riskerade sitt liv för att hitta mat. Gick ut på långa vandringar i oländig terräng, med livet som insats. Amygdala gav honom en inre bild av en härlig stek. Nästa gång han blev hungrig såg han inte för sitt inre hur han fick ta sig fram över berg och snår för då är det bättre att stanna hemma. Nej Amygdala visade honom bilden av en god härlig stek som skulle mätta hungriga magar. Denna drivkraft har varit avgörande för vår överlevnad. Nu sänder Amygdala ut signaler till oss nyktra alkoholister på samma sätt - inte nackdelarna med spriten, utan bara känslan av den där första härliga klunken. Ju längre tiden går desto mer glömmer vi bort nackdelarna, och det är vi programmerade att göra, så det är inga små krafter vi slåss mot. Kämpa på allesamman!!

Igår var det nära! Fick jobbigt stressigt besked om att min dotter måste byta skola, inte ens en vecka innan skolstart!! Megaångest hela dan! Är superkänslig för saker som kan göra dottern "illa". Finns bakgrund till det men det tar vi kanske en annan gång.
Längtade efter att ge hjärnan belöning, mental paus. Men jag gick lång lång lång promenad med hundarna istället.
Var superlycklig för det valet i morse!!

Följt dig sen din tråd startade & jag vill bara säga att du har kommit en liten bit påväg, du har tagit tag i din del av problemet, fortsätt jobba med ditt medberoende, du har absolut inte fel. Oavsett din man/sambos riskbruk/missbruk till alkoholen så handlar detta egentligen om dig. Det han gjort påverkar dig, dina barn, omgivningen på ett sätt som får dig att må dåligt, det dåliga samvetet hör till processen... Överreagerar jag? Är en vanlig fråga man får från partnen men även som man ställer sig själv. Du kan inte rå för dina känslor som väcks och antagligen har dem med en gammal känsla att göra, av obehag? Otrygghet och du lägger skulden på dig själv - fast du vet att detta inte är ditt beroende så är det ju ditt ansvar att ta hand om dig själv och även värna om bästa miljön för dina/era barn. En medberoendes känslor är ofta djupt rotade och det kan vara så att du tidigare låtit någon annans val styra ditt liv? Ge dig dåligt samvete, du har ställt upp men inte haft människor som ställer upp tillbaka på dig.

Det jag upplever i alla dina inlägg är en otrygghet och orolighet och svårighet stt sortera sina känslor. Något som kan ge dig ett uppvaknande och även din sambo är att du inte gör slut men du väljer att ni ska bo på två platser fram tills han tar tag i sig själv, tar ansvar och ser vad hans handlingar gjort mot dig men även hur det förändrat honom? För han var inte denna man när ni träffades eller hur? Sen går förälskelsen över som oftast men man ska ändå känna genuin lycka till den man lever med, vilket är väldigt svårt om man är oens om problemet, man inte kan prata om det... Oftast är det så att man måste själv vilja ha hjälp för att lyckas (alltid) - din man värkar tro att han inget problem har? Och jag frågar samma fråga som dig? Vad har han för skäl att sluta dricka om han påstår han inga problem har? Visst är det "skämmigt" att blotta sig men det blir betydligt skämmigare den dagen han vet han har problem, tar tag i dem försent och förlorat alla dem som älskade honom men som inte orka. Styrka till dig! Jag tror du får bra hjälp på dina samtal. Vill du träffa andra som inte dömmer dig så gå på al anon - ge det några gånger, du kommer känna igen dig i mycket och känna du inte är ensam ! Kram

melina! Om du läser andras trådar, t ex flygcert och Izzy, så känner du igen processen. Det ÄR så där svårt för de flesta av oss. Och det ÄR så där svårt för missbrukare att sluta med sitt missbruk. Läste eller hörde nyligen att de flesta missbrukare vill fortsätta med sitt missbruk (på ett "normalt" sätt) det är konsekvenserna man vill bli av med. Därför blir vi medberoende möjliggörarenär vi fortsätter överse, släta över, ställa tillrätta, lägga band på och anpassa oss själva. Det är så SVÅRT, ett så stort jobb att släppa taget. När du skriver: Jag hade stålsatt mig. Jag klarar att vara lugn när han är arg. Jag klarar att ignorera när han är spydig. Jag fixar även de baktalande, dryga.... Men nu när han varit nykter (vad jag vet???) I veckor så får jag dåligt samvete, ångest att det är jag som inte ser sanningen. Att han inte har ett alkoholproblem. Att han bara kan sluta (som jag hört så ofta)" läser jag, tänker och framförallt känner jag (och jag kan ju ha helt fel...) hur mycket energi detta tar av dig. I den stund du har kommit dit att du kan släppa taget är du (mera) fri från det där.... Men det är en process - och den verkar vara svårare för oss kvinnor. Det verkar som om flera män har lättare att lämna - men det är ju individuellt. Och jag kan ha fel. Egentligen oväsentligt för just nu handlar det om dig.

För mig var det förlösande och befriande när jag efter flera års kamp kunde säga, och mena det "Jag kan inte hjälpa dig. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. Om du vill bli nykter måste du ta hand om det själv." Dit, till den känslan, var det lång väg.

Du skriver: "Försöker verkligen att få han att följa med mig på ett möte". Kan du lägga ner det? Han kan väl gå på möte själv om han vill? Och DU kan gå på ett möte för dig. Gör det!

Morgonkram och ha en bra dag! / mt

Hitta på eller gör saker som ni själva tycker är roligt. Umgås med era bekanta. Strunta i era partners, de har ju inte valt er utan flaskan.

Carl,
Oj vad jag känner med dig. Känner så väl igen att ta på sig jobb som medför resa och hotell för att få supa.
Bryt.
Vad är det värsta som kan hända? Att du får färre uppdrag och mindre pengar?
Hoppas du ursäktar, men du sitter på ett tåg som skenar mot en bergvägg, så du kommer ändå kanske få färre uppdrag.
Då är det bättre att du tar hand om dig själv, var snäll mot dig själv och fundera över glada, ljusa situationer utan a.
Var hård mot dig själv. När a rösten börjar gny om belöning, avslappning eller - i ditt fall - energikick, så ge honom en metaforisk rak höger.
I omgångar har jag försökt fundera varför jag dricker och jag söker mig inåt med meditation för mig har det hjälpt mig att se mitt belönings och bekräftelsebehov, och när jag ser det har det varit enklare att välja bort det.
Lycka till (hoppas du inte tog illa upp)

Blir glad att höra att du klarade din första dag.
Idag firar jag min första vita vecka på mycket länge.
Jag gör det med en rejäl utmaning. Har börjat jobba igen och dä är det mycket hotell, vilket alltid är en middag med vin. I kväll är första hotellnatten efter semestern och jag är vit.
Tjohoo!

Men är inte att sluta helt också att låta det kontrollera en? Vill givetvis inte underskatta den kampen som vissa i detta forumet för mot alkoholen, men jag vill kunna dricka måttligt o i sociala sammanhang e.t.c. och tror att ja kan det. Böckerna jag läser tyder även på att det går."The miracle method" börjar t.e.x. med 2 personer som varit alkoholister för att sen tvärt sluta en dag och bara dricka ibland i sociala sammanhang. Tror även det hjälper mig i drickandet o tänka att jag är alkoholist. Känner även inget sug nu, detta forumet hjälper nog en hel del när jag läser vilka hemska saker alkoholen gör för personer. Kanske en dag slutar jag helt, men för nu e de måttlighet som gäller iallafall.

Jag hade stålsatt mig.
Jag klarar att vara lugn när han är arg.
Jag klarar att ignorera när han är spydig.
Jag fixar även de baktalande, dryga....
Men nu när han varit nykter (vad jag vet???)
I veckor så får jag dåligt samvete, ångest att det är jag som inte ser sanningen. Att han inte har ett alkoholproblem. Att han bara kan sluta (som jag hört så ofta)
Varför glömmer jag den panikdåliga tiden?
Varför vill jag så jäkla gärna se att det är JAG som ser fel , än att han gör fel val pga alkoholen.
Han kanske "bara" gör fel val som en frisk person......
Vad nu detta egentligen spelar för roll.... (för mig tydligen viktigt om jag ska behandla som en frisk person el en beroendeperson)
Gaahhhhhhhhh
........

Ja Vilja, jag är stolt, även om min mage gör ont för den inte fått sin vanliga bedövningsdos!
Men ännu känner jag mig inte så stark själv utan behöver er här. Länge kan jag tänka.
Tack och godnatt,
Sommarkatt15

På hemvägen idag passerade jag flera uteserveringar med glada människor med öl eller vin framför sig. Idag betraktade jag dem utan att önska att jag var en av dem och känna en slags sorg över min havererade relation med Alkoholen. Jag har ju försökt bryta tidigare och den här hat-kärlekskänslan har hängt sig kvar, vilket kanske gjort att jag alltid trillat dit igen. Det du Borgward sa, om att bryta strukturen man av olika anledningar har byggt upp kring sin vardagssnurr med alkoholrus och även skippa alkoholliknande substitut kan vara en rimlig väg även för mig. Så med dina ord i tankarna kastade jag mig över mitt thé-förråd vid hemkomsten. Jag var trött med mycket husliga kvällssysslor framför mig som i "vanliga fall" krävt två glas vin direkt. En stor kopp örtthé senare så var maten klar och jag drack vatten till måltiden och min man en liten öl. Därefter fortsatte jag med liten chokladkaka, nattning, diskning och helt plötsligt är dagen slut och jag har varit nykter!
AA har jag funderat mycket kring och tagit reda på var och när lämpliga möten ägt rum, men jag är livrädd. Jag känner mig helt paranoid och tror att människor som jag känt och känner ska se mig gå dit eller därifrån, finnas på mötena mm mm. De kommer att vilja mig illa helt enkelt och se till så jag förlorar min familj, mitt jobb, mina vänner. Irrationellt? Hmm.
Imorgon är min Tredje dag, med fara efter jobbet med ensam kväll hemma eftersom man och barn har aktivitet. Jag skall snickra på en ny ensam-hemma struktur!
Styrka till er alla som finns här i Forumet!

Jaa...
Vad säger man.
Försöker verkligen att få han att följa med mig på ett möte. Men vet inte om jag lyckas.
Tror dessvärre att vi.....Inte kommer vara vi så länge till.

Har själv fruktansvärt svårt att se hans beroende nu. Och hålla fast vilka problem som verkligen varit. Svårt att se om det är jag som överdrivit.. speciellt när det gäller vad barnen upplevt. "Kanske inte är så farligt" (jaa....det är ju han som stått å sagt hur jag överreagerar, att jag gör det bara värre om jag tar upp det med dom mm)
.....
Svårt ikväll. ....