Senaste kommentarerna i forumet

Jaa...
Vad säger man.
Försöker verkligen att få han att följa med mig på ett möte. Men vet inte om jag lyckas.
Tror dessvärre att vi.....Inte kommer vara vi så länge till.

Har själv fruktansvärt svårt att se hans beroende nu. Och hålla fast vilka problem som verkligen varit. Svårt att se om det är jag som överdrivit.. speciellt när det gäller vad barnen upplevt. "Kanske inte är så farligt" (jaa....det är ju han som stått å sagt hur jag överreagerar, att jag gör det bara värre om jag tar upp det med dom mm)
.....
Svårt ikväll. ....

Hur gör du nu när du bor kvar hos honom i väntan på flytt? Umgås ni? Äter ni ihop? På helgerna när du är ledig är du med honom då? Om han är nykter menar jag.
Jag går och väntar på att få flytta men nu under tiden tycker jag att det är svårt att veta hur jag ska bete mig? Han har verkligen offerkoftan på. Tycker att det är onödigt det jag håller på med osv han dricker mindre just nu, började jobba i måndags efter semestern. I helgen följde jag med till landet, jag brukar åks hem direkt om han dricker. I helgen drack han både fre och lör men jag kände att nää jag stannar orkar inte hela tiden ge mig iväg. Nu vill han att jag åker med i helgen igen. Men med antabus. Ska jag åka med eller helt enkelt säga nej. Usch jag vet inte.

Hur går det för er?

Varför utmanan ödet att dricka nr man har svårt att hantera a? Valet är naturligtvis ditt men om du läser ditt första inlägg så förstår du nog vad jag menar.

Jävla rättstavning på paddan. Soc var det som skulle stå där. Du skriver att du älskar honom. Han är ju elak mot dig, egoist av sitt missbruk. Han vill ju inte ha hjälp. Ska du leva så? Förstår att det inte bara är att bryta upp eller!

Jag verkar klara min "måttlighet" hyfsat. Drack bara Fredagen förra veckan, blev 3 öl o 4 groggar. Ikväll slutade ja efter 2 öl. Planerar att dricka Lördag igen, då ja då ska på konsert. Ska därefter ta det lungt. Fortsätter o läsa de där böckerna.

Tack för svar:) jag har väl vänner att prata med och som vet en del men känns inte riktigt som de förstår mig.
Jag fattar inte själv varför jag stannat kvar så länge, då det vart upp o ner ett bra tag. Det är i min lägenhet vi bor i. Varför ska det vara så svårt att bara låsa dörren och inte svara på samtalen när alla dumma bortförklaringar och förlåt kommer? Innerst inne vet jag att jag och barnen skulle ha det tryggare och bättre, men älskar honom så mycket och har inte vågat ta det stora steget. Han är ju underbar nykter både far och partner. Jo skulle nog behöva få riktigt råd och stöd för att inse att den här relationen inte är normal. Konstigt nog har man vant sig med det mest...tragiskt men sant

Tack för inspel,

Jag gör en återkoppling nästa vecka så får vi ser hur allt har utvecklat sig.

Du har flyttat isär så du kan få en fristad. Är det inte lättare att säga skilsmässa då? Alkohol är alkohol och man an bli full på folksam. Tar längre tid men tre folköl är två starköl. Ja det är beteendet och han förstår inte varför du klagar och ställer krav. Han har inte insett sina problem och saknar vilja till förändring. Det viktigaste är att förlika sig med att inte kunna dricka alls

Jag blir tokig!
Nu heter att han är minsann inte beroende för att han sköter ju sitt jobb. Han kan bestämma när han ska dricka. Då undrar jag varför han inte bestämt att vara nykter under semestern ? Det värsta är att han tycker att han inte varit full möjligen påverkad. Det är återigen jag som överdriver. Jag som är feg säger han, för feg för gå till en familjeterapeut för att jag är rädd för att de kommer tala om för mig att han inte är en alkoholist. Att de talar om sanningen för mig att det är jag som förstorar och ger honom ångest. Jag blir så besviken på mig själv att jag blir arg och skriker och slår i dörrar. Önskar att jag kunde behålla mitt lugn. Det enda som händer är att han "vinner" varje gång och jag känner mig som en förlorare. Jag hatar det här han kan verkligen prata omkull mig. Och jag känner mig såååå liten och värdelös. Tur ändå att jag beslutat att flytta, för nu börjar jag vackla. Han säger att jag inte har stöttat tillräckligt. Att jag kunde ha gjort på andra sätt. Och då tänker jag att är det lite mitt fel ändå.

Låter som en bra idé. Stesolid funkar väl och någon sömntablett

Hej,
Jag vill tipsa er om en sida som kan hjälpa människor med självmordstankar. http://talivetavsig.se

Hej. Har du stöd av föräldrar och vänner? Alltid lättare. Han är skadad av sitt missbruk och klart han skyller på dig. Ger honom en anledning att dricka. Ja ett ultimatum är nog överspelat. Packa och dra med dina barn. Jag skulle ta kontakt med socker och be om stöd och råd. Du ska ju inte ha det så här.

Om du misstänker att du kommer att få en jobbig abstinens så borde väl öppenvården kunna hjälpa dig med lugnande/benzo under några dagar?! Det är ju vad du hade fått om du stannat kvar på beroendeakuten. Tror däremot att man måste gå dit för att få tabletterna - och det kanske inte funkar för dig? Det är dock en otrolig hjälp - och man slipper det värsta med abstinensen/ångesten. Vet inte om det kan vara något för dig? Du kan väl fråga........

Tack Anders 43,

Lite peppning gör väldigt mycket!
Planen är enkel. Antabus på torsdag.
Fre-sön rensa ur.
Sen har jag bokat upp mig själv som konsult hela nästa vecka så då måste jag bara jobba.

Hoppas denna enkla teori håller.

C

Men ändå.......-trist att "se dig här igen" av den anledning du beskriver. Det låter jättejobbigt. Vi skulle ju INTE tillbaks till St. Görans du och jag. Oj vad jag känner för dig - vet precis hur du upplevde den där jädrans väntetiden - och ångesten som sitter där i väggarna. Men som du säger - personalen är jättebra. Hoppas att du pallar att rida ut abstinensen - försök att se bortom den, några dagar in i framtiden. Jag vet, inte det lättaste, men försök i alla fall. Det är BARA abstinens...... låter bra att du skall gå iväg på torsdag. Hoppas att det funkar för dig - håller tummarna. Kämpa på Carl!

Tack aeromagnus,

Jag kommer faktiskt föreslå antabus när jag har mitt möte på torsdag. Precis som du skriver är jag mycket väl medveten men kommer inte ur det. Tror antabus kan vara vägen ut. Får jag sedan bara igång lite träning så brukar det inte vara några problem. Är själva detoxen som är så svår.

Tre månader senare. Måste skriva till mig själv, för att påminna mig om varför jag gick in här från början. Började dricka "organiserat" där i maj. Och har fortsatt så. Och det har väl funkat ok. Inga fyllor, inga ångestbakishelvetesmorgnar. Men jag känner att jag skulle kunna hamna där igen. Och därför måste jag in hit och läsaläsaläsa.
Det som var så skönt under de vita månaderna, var att jag lyckades "avprogrammera" mig, så att inte alla myssituationer förknippades med vin. Att bada - vin, att laga mat - vin, att slappna av - vin, att läsa på altanen - vin. Det var inte så himla svårt. Men ännu lättare är ju att programmera tillbaks sig. Och det känner jag att jag är på väg att göra nu.
Det var som att vår och sommar var tvunget att innehålla vin, för att hålla feelingen uppe (för make, vänner och mig själv...). Har visserligen kört en del 4,5%-cider, vilket ju är bättre. Men sött och inte alls lika gott. Och nu är det nog läge att vara vit igen. Nästa vecka börjar jobbet, och då bör jag skärpa till mig. Ska ut och käka med en kompis på måndagen, och vi har redan bestämt oss för en alkoholfri kväll. Då har man ju råd att käka lite godare också. Och ta bilen hem! Sen är det kräftskiva på helgen. Då är jag chaufför. Och så ska jag försöka köra på i det spåret. Och läsaläsaläsa här. Wish me luck!

Men du detta låter inte bra alls. Du verkar falla lätt för alkoholen. Jag tycker att du ska ta ut antabus så du inte kan dricka. Då kan du fokusera på att tillfriskna från ditt missbruk. Du inser dina bekymmer men klarar inte av att detoxa dig ordentligt. Kämpa på och tänk på alla de goda stunderna i nykterheten.

En sommar med dåligt väder och när jag tänker tillbaka tycker jag först att jag skött mig helt OK. Varit på semester flera veckor lekt med barnen osv.
Har börjat pricka av i kalendern hur mkt jag dricker. Är en del i den behandling som jag går på. Tittar man på juni, juli aug är det ingen rolig historia. Fakta är fakta.
Den träning jag hade lovat mig själv under sommaren blev mest en rad promenader. Två gympass och två löprundor. I relation till hur många glas vin jag druckit blev jag åter skraj i veckan. Börjar faktiskt även känna en viss verk i levern.
Sen kom måndagen. Hade laddat hela helgen och försökt hålla igen. Drog snabbt tre flaskor rött. Sen bestämde jag mig. Detta går inte. Väckte min fru och sa att jag måste ha hjälp. Hon var inte helt glad men jag tog taxi till St Göran. Kom in vid 23 och detta dygn blev något extra. Mycket folk på BA och efter ca en 1h drog slagsmål igång. Att då sitta i röda kortbyxor och pikétröja samt en dyr klocka på armen kan jag säga inte är någon hit. Mina gamla erfarenheter från vården när jag pluggade kom väl till pass. Pratade i princip med alla som satt och väntade och av någon outgrundlig anledning har jag väldigt lätt med att bli halvkompis med alla. Vid 06 när Nyhetsmorgon startade på TVn började jag tappa tålamodet. De få som nu var kvar var stenhöga och hade tom med sig knark i väntrummet. Mina röda kortbyxor gjorde sig åter påminda. Nu var jag inte lika pigg längre och hade svårt att hålla fasaden uppe. 06.50 tog jag taxi hem. Det jag fick ut av denna natt var slagsmål, blod kissdoft och en lång väntan. Inte riktigt som planerat.

Personalen gjorde så klart allt dom kunde. Dom har en riktigt bra attityd måste jag säga. Hatten av. Dock skapade denna upplevelse bara mer ångest och jag tog nu två glas vin för att dämpa den lite.
Egentligen har jag numera inget sug efter alkohol. När jag inte dricker kommer dock ångest samt att jag får väldigt svårt att sova. Nu skall detta lösas. På torsdag skall jag till alkoholcentrum i Mörby. Ett ställe som jag varmt kan rekommendera alla er "vanliga". Det svåra är dock kvar. På två dagar måste jag ur alkoholen och då kommer abstinens ångest etc. Är det som hela tiden gör att man drar på det...

Hej och välkommen hit. Det finns ett sub-forum som heter Förändra sitt drickande där du kan posta en tråd så vi kan hjälpa dig till ett nyktert liv. Du kommer då upptäcka vilken härlig känsla det är att vakna pigg, utan abstinens, utan ångest, utan svettningar, utan en darrig hand. Skaffa ett eget konto och använd inte din partners. Välkommen i gänget.

Väldigt intressant och lärorikt att läsa på de olika forumen. Alla som kämpar på som jag skall göra och på alla de som lyckats. Stor eloge till er alla.
Funderar på om det finns några erfarenheter av AA-möten på mindre orter? Är det alltid samma folk där? Vilket kanske leder till att hela grejen går till spillo. Det kanske är bättre att söka sig till möten på större ort? Erfarenheter?

Hej! Jag lider med dig. Han saknar vilja att sluta och tyvärr så kan du inte påverka detta. Det är bra att ni flyttar för då kan du leva ditt liv. Träffa dina barn och barnbarn när du vill. Han är så skadad av sitt missbruk att han behöver sluten vård av det du beskriver. Humörsvängningar, våldsamt beteende, olämplig som förälder och make. Ja du har gjort rätt. Tänk på dig själv och dina barn. Stöttar dig till 101%

Ja jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Ber om hjälp, får en käftsmäll. Jag är dock van och sliter vidare.

Som lärare är jag rak, ärlig och är inte rädd att säga min åsikt varken till föräldrar, kollegor eller elever. Jag förklarar ofta för mina elever att man kan komma till mig även om man gör jävligt dumma saker. Jag brukar inte skälla på dom men de får ta konsekvenserna av sitt handlande. Sårat någon, be om ursäkt. Förstört något, betala eller liknande. Allt går att fixa om man vill. Många gånger om man är ärlig kanske belöningen är just att man slipper straff. Vi har ofta heta diskussioner om hur vi ska förhålla oss till elever. Vi har ju elever med diagnoser som ADHD, Aspberger mm .vi diskuterar ofta hur vi ska bemöta dessa. Här hamnar vi ofta i konflikt. Elever med diagnoser ska man inte behandla på samma sätt. Eeeeehh jo det ska man man ska behandla dom på samma sätt som alla andra men man kanske måste bemöta dom på olika vis, göra på olika sätt men samma regler ska gälla för alla. Så på min skola har vi olika regler för olika elever. Detta är inte ok och det märker andra, att vi inte är rättvisa och särbehandlar vissa. Detta stör mig oerhört.

Det är som jag skrev i inlägg tidigare i våras. Jag är rätt man på fel plats eller fel man på rätt plats. Fick också reda på att en elev som slutade i min klass i sjuan kommer tillbaka nu i nian. Han trivdes inte. Rektorn berättade med lite cynisk ton att ja han saknar ju dig Magnus som klassföreståndare. Det kändes ju jättebra.