Senaste kommentarerna i forumet

Ser att du lyfte över tråden från dricker jag för mycket? Till förändra sitt drickande.
Och det är ju precis det vi bör göra. I vilken omfattning och när måste vi nog bestämma var och en,
men fortsätt att läsa, och skriv så kommer säkert tipsen in, även från andra.

Men tveka inte att ta råd av en läkare om du känner att det är rätt. Kanske har du inte hunnit utveckla fysiskt beroende
men att sätta i sig 10 burkar starköl och hamna i fyllecell och det andra du beskriver är ju jobbigt nog!

Lycka till!

I bland är det som att se sig själv i en dålig film med tråkig handling som bara snurrar på och aldrig tar slut.
Drickandet tar aldrig slut, trassliga relationer som aldrig tar slut och inga härliga lyckliga slut där prinsessan kysser sin
prins och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Nu kysser jag min flarra, den enda som kan ge mig sinnesro (ja, för stunden, ja),
sedan startar ekorrhjulet och det är en gåta att min omgivning inte ser den B-rulle som jag befinner mig i.I bland har jag till och med druckit en hel del W när någon kommer och anförtror mig om att den och den är nog alkoholist, eller råa skämt kring någon alkis och jag skrattar med högt och hoppas att tuggummit gör sitt, sedan åker jag hem och gråter över både alkisens och mitt öde. Spela filmen till dess slut,ett uttryck jag lärt mig här på forumet och när jag gör det så slutar det med ett snarkande i min säng och ett uppvaknande med ett par treo och sedan kommer ångesten. Inte över hemska saker jag gjort (ibland önskar jag att jag gjorde det så ångesten över dessa skulle kunna få mig nykter) men över mitt mående och min alkoholfixering och den trötthet som det medför.

Hallo Fenix

Du fanns ju här redan när jag var inloggad här den första tiden, så du är minst sagt en kämpe!
Har inte läst allt i din tråd, men det kanske blir tid till det framöver.

fina du och många lyckönskningar om ett fint, nyktert, liv ♥

Är det idag? I så fall kan du manifestera det i dig själv genom att skriva det här, och säga det högt framför spegeln på dass, om du tror det hjälper? (Det kan faktiskt göra det) Så är du igång, och ingen här inne kommer döma ut dig om du faller, inte här inne i alla fall. (Så den ursäkten var lite för svag:-))
Sedan räknar man ju själv ändå, och gör man det och räknar noll, noll, noll så blir ju inte självkänslan bättre för det, eller?

Se detta som inlägg som vänskapligt och peppande!

ok, idag ska jag inte dricka någon alkohol (Ja sa det till mig själv)

Nu lyfter jag din tråd. Skriv gärna oavsett nykterhet eller ej, jag, vi andra behöver det!
Spes

Jag minns att du hade en vit period, säkert mycket längre än vad jag lyckats med mina 6 dagar som längst på raken under en period på 6-7 år. Sedan har jag kört perioder, några veckor med 3-5 nyktra dagar i veckan. Det är som om jag är livrädd för nykterheten och så var det inte förr. En period när jag gick och studerade för en 10-15 år sedan drack jag vin kanske tre gånger i halvåret, då barnen var små. Annat är det nu, jag känner igen mig i det du beskriver. Sedan har jag svårt att börja räkna dagar här offentligt eftersom jag skäms om jag faller. Men det är väl också en del av mig själv som jag måste börja arbeta med, skammen. Det var skönt för mig att höra dina ord i dag, din uppriktighet och att ditt hopp finns kvar.
Klart vi hörs och syns!

är det här. Skulle åka utomlands och fira en gammal vän, och då tänkte jag att OK, jag kan väl dricka en långhelg och sedan återgå till nykterheten igen. Men som så många gånger förr så fungerar det inte så för mig och oss, jag är alkoholist och det innebär att börjar jag dricka så är det djävligt svårt att sluta. Så nu är jag fast i fällan igen, dricker varje dag och vaknar varje dag och mår skit. Precis som du börjar jag bli rädd för hur det ser ut inne i kroppen, och lägger jag inte av kan det ju påskynda min död kanske. Det är verkligen hemskt att vakna med ågren varje dag, må skit och sedan kvickna till vid lunchtid och framåt eftermiddagen mår man hyfsat och har inte tänkt dricka idag. Men strax innan 18 har hjärnan övertygat min kropp om att ta sig till Systemet, bara en sista gång. Många gånger är det inte ens lockande att dricka, ungefär som att tvinga i sig mat bara för att man är hungrig. Men lik förbannat sitter man där på kvällen och har officiellt druckit två folköl, men inofficiellt sex-sju starköl som gömts. Det är så sjukt, jag vet att tar jag bort alkoholen i mitt liv så kan det bara bli bättre. Och ändå... Men Spes, en dag ska bli vår första nyktra dag på våra nya nyktra liv!
Vi hörs och syns

Sitter på jobbet och är tankfull.
Svårt att fokusera, inga goda nyheter än så länge med dagar hit och dit.
Men jag mobiliserar.....
Lite lustigt! Fick visa leg. på bolaget sist.
Mitt leverne syns inte på mig, borde se ut som 100 år.
Men hur ser man ut inombords?
Det är den skrämmande tanken, kanske den som ska höja motivationen....
Undrar lite försiktigt hur ensam jag är i det här, om det finns någon mer
i min närvaro.........innan jag började läsa forumet var jag helt ensam.
Forumet har satt ord på mina problem men också visat att det finns lösningar, dom som kan,
som kämpar, vill, det är inte hopplöst, kanske jag bara inte har slagit i botten än....

att det är sant, Mulletant. Jag har nu läst lite varje dag på de sidor du länkar till och jag förstår ju rent "intellektuellt" att det jag upplever och är med om passar in där. Det är också precis som du säger, Lilleskutt, att jag bagatelliserar det inträffade i efterhand. Tänker att "det var ju inte så farligt ändå" och jag sänker tröskeln hela tiden för vad som är ok. Du hade förstås också rätt i att jag igår inte klarade att stå på mig, utan föll tillbaka igen. Höll ifrån mig hela natten, sa till och med rent ut till honom att han är en "jävla alkis" och att jag inte vill vara tillsammans med en alkoholist. Han blev jättearg förstås och slog sönder en golvlampa. Han berättade att en av hans kompisar sagt att jag hade "kåta ögon" och min sambo menade att jag flirtade med allt och alla. Påstod att jag inte hade några tjejkompisar som ville umgås med mig eftersom jag flirtar och stöter på deras män. "Du umgås ju aldrig med några tjejkompisar, det är ju för att du inte har några längre, de vill ju inte vara med dig längre". Jag förklarade då att jag inte vågat bjuda hem någon eftersom jag aldrig vet hur han är, om han är full eller otrevlig, och att jag skäms för att någon skulle se hur jag har det och accepterar att ha det. Att jag är trött på att det aldrig går att planera och genomföra någonting eftersom man aldrig vet hur det blir, om han är full eller inte på humör just då.

Jag kan se mitt eget beteende, att jag alltid ger upp och faller tillbaka. Att han vet om att jag alltid gör det. Jag försöker hålla huvudet kallt, ha mina tankar för mig själv. I mina tankar gör jag upp planer för allt. I mina tankar ser jag februari som vår sista månad tillsammans, då upphör hyreskontraktet och i mina tankar är min plan att flytta hem till en kompis då och bryta kontakten med honom helt och hållet. Under tiden vill jag bara försöka ha det så lugnt det bara går. Får ändå dåligt samvete gentemot honom. Känner mig falsk och beräknande. Känner det som att jag utnyttjar honom. Han har köpt saker till hemmet de senaste veckorna mm och det gör att jag känner mig rutten som låter honom göra det. Som om jag vore den hora han säger att jag är. Är det så? Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill kunna stå för att jag gör som jag gör. Jag vet att det vore ärligare att säga det till honom direkt och verkligen stå för det. Men jag vågar inte det. Jag är rädd för att han ska slå sönder lägenheten och förstöra den mer än det är nu, det blir bara jag som får ta smällen eftersom jag står för kontraktet. Jag är rädd för att han inte ska lösa ut mina smycken på pantbanken, jag kommer inte att ha råd att göra det i så fall. Där finns ett armband efter min mamma, som betyder väldigt mycket för mig. Jag är rädd att han kommer att ställa till ett helvete för mig på alla sätt han kan. Han anklagar mig för att bara tänka på pengar. Det är inte sant, förutom att jag oroas av att inte kunna betala mina skulder som jag fått efter att vi blev tillsammans, främst eftersom han inte haft någon inkomst och när han haft det så har han spelat bort det och inte bidragit till hushållet ens med hälften. Själv vägrar han att betala räkningar. Jag ser att jag har en möjlighet att betala av allt och bli skuldfri i april. Det förutsätter att jag är ensam. Jag vet att jag oroar mig för ekonomin, men jag ser inte det som ett fel! Jag ser det som ett ansvarstagande som jag vill kunna leva upp till. Är jag en hora då?

Jag kan inte se klart i det här. Jag klarar inte att argumentera mot honom, han villar bort mig tills jag inte vet vad jag har sagt längre eller vad som är min åsikt.

Jag får försöka tänka i små steg. Nu har jag äntligen lite kontakt med min syster och hennes familj igen. Det är ett stort steg framåt. Jag vill försöka träffa henne åtminstone en gång i veckan. Min egen tid som jag ska försöka att inte stressa mig igenom för att jag måste hem till honom. Jag tänker försöka strunta i om han blir sur. Jag måste kunna stå för att jag vill träffa henne och inte ursäkta mig hela tiden. Jag ska också försöka bjuda på middag för alla mina barn och dotterns sambo minst en gång i veckan. Jag tänker också bjuda hem en kompis på alkoholfri middag under julledigheten. Jag jobbar för att bli mer självständig och göra saker som jag mår bra av. Passar det inte honom så får det stå för honom, men jag vill umgås med nära och kära!

Han sa förut idag att han skulle ringa beroendecentrum imorgon om han inte fått någon kallelse då. Jag tyckte att det var bra för det visar att han är angelägen. Sen börjar jag ju ändå se att han har så mycket större problem än så, som stämmer väl in på det som stod i tuvaforum.se om narcissism. Det konstiga är att jag läste om det redan för ett år sedan, såg likheterna men slog ifrån mig. Nu kan jag inte göra det längre. Jag måste våga se saker för vad de faktiskt är. Det är sorgligt men sant. Han har tagit från mig min självkänsla, mitt självförtroende och raserat min tillit. Han har fått mig att dra mig undan från vänner och familj. Han har förstört relationen till min syster och övriga familjen. Han har förstört min ekonomi. Och ändå tycker jag synd om honom. Och ändå tycker jag att det är mitt fel. För nånstans är det ju det - jag har låtit honom göra det. Jag har inte sagt ifrån. Jag har anpassat mig.

Förstår dina tankar och känner samma uppgivenhet ibland. Tror nog att det kan vara bra med samtal som NyMan så klokt formulerat det.
Och så länge vi håller oss nyktra, så kan det ju inte bli värre, eller kan det det? Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till ibland, men det jag inte ska ta till mig just nu är -alkohol. I allt jag inte vet, så är jag i alla fall, att jag är helt säker på det!

Tills jag mår bättre, så sitter jag hellre här själv och mår liksom "inte alls". Känns bättre än att umgås med dom som kanske skulle få mig att dricka. Eller såhär kanske: Då umgås jag hellre med er alla, som får mig att inte vilja dricka!

Tack som tusan för er och du, m-m!

Läste i sent går kväll "Anfäkta" som Buzzz har en länk till i sin tråd (14. december 2013). Tack för den! Gav mig både lite underhållning (till en början) och sedan insyn i vad 12 stegs modellen innebär. Det ger mig hopp att det går att klara det här, men även oroliga funderingar på om min strategi att "klara" det här bara genom att var fortsatt nykter, kommer att ge resultat?

Jag är ju kanske en person med en inneboende skeptisk syn på allt från terapier, andlighet, AA osv. Varför det? Är det för att jag är rädd? Är det för att jag är rädd att det skulle vara jobbigt? Kanske är det som att jag sett det som att byta en drog mot en annan, men om det hjälper att komma vidare när det gäller det stora problemet alkohol, så kanske man ska skjuta med bredsida?!

Det jag menar är att min strategi att vara "min egen lyckas smed" kanske är något som ligger i min historia att en bra man hjälper sig själv? Kanske är det så för oss som hade far och morföräldrar som var uppvuxna på 20 talet? Inget j----la daltande här inte! Ja så kan det ju vara, men kan "en bra man" som hamnat i mitt läge klara av det? Känner det som om jag fått huvudrollen i en dålig film (fast på film kan man inte beskriva alla känslor och tankar som rusar genom hjärtat och hjärnan.

På något sätt är det som att den oro jag känner inför vad som kanske hänt rent fysiskt med mig, blir utbytt av osäkerhet när jag funderar på hur jag hållbart ska lösa nykterheten, och komma ur det svarta hålet som drickandet har hjälpt mig att hamna i, och inte minst bli en bättre person för min omgivning.

Nåväl, nu in i dagen. Ta vara på er där ute!

Tack Buzzz!

Läste inatt, och det det var både underhållande och skrämmande läsning. Vet inte riktigt vad jag ska tänka efter det. Verkar ju inte som om det finns någon bra statistik på att klara sig på egen hand ur detta?
Om en tredjedel grejar med hjälp av 12 stegs metoden, med den genomgående "makeover" som krävs, hur många klarar det då genom att bara lägga nyktra veckor till varandra, genom en dag i taget? Dom funderingarna gör faktiskt att man känner sig lite nedslagen i skoskaften.

Det är som att jag har ett inbyggt motstånd mot allt som har med tro och andlighet att göra. Liksom "ensam är stark" tankesättet eller att var "sin egen lyckas smed". Tror inte jag är ensam om det, men hur bra har det gått med den strategin fram till nu?!

Men som sagt, tack ändå!

Det är så lätt att tolka en annan människas handlingar på olika sätt. Den flyktiga puss jag fick igår kan betyda så olika saker beroende på hur man väljer att se på det. Min första reaktion var att han genom den visade att han förlåtit mig. Problemet är bara att jag kan inte att jag har gjort något fel. Jag var orolig för honom och brydde mig om honom. Sedan att han blir på sin syster och min mamma är inte mitt fel. Det andra sättet att se på det är att det skulle vara hans sätt att säga förlåt. Han har dock inte tidigare varit så benägen att erkänna att han har gjort något fel. Detta gör att alternativ ett ligger närmast tills hands för mig. Det gör mig förvirrad och förbannad. Han säger att jag hotar att flytta, men han säger åt mig att flytta. Ja, det är inte lätt att hänga med.

Ikväll är det Tv-spel med kompisen igen. Detta har de senaste 6 åren (minst) inneburit... ÖÖÖÖLLLL!!!! Men inte ikväll. Inte förra gången vi sågs heller. Min vän känner inget begär men dricker gärna om jag gör det. Det var fan så mycket trevligare sist då vi avstod så ikväll ser jag fram emot ännu en nykter TV-spelskväll. God mat blir det men inget supande. Ser fram emot det.

Ser även fram emot lite julledigt snart.

Att bli så illa behandlad och förbisedd är inte lätt. Jag förstår att du känner dig besviken, ledsen och förvirrad över hans beteende.

Tyvärr är det inte ovanligt att personer som dricker för mycket tappar såväl medkänsla som moral och hyfs. Jag tycker att det är bra att du har bestämt dig för att du inte vill vara tillsammans med honom. Försök att stå fast vid det.

Om ett förhållande är på det ojämlika viset redan i ett tidigt stadiumav relationen så är det stor sannolikhet att det fortsätter så. Jag kan tänka mig att det du går igenom nu är mycket uppslitande och att du mår dåligt. Det kanske är en liten tröst att veta att man ofta upplever känslor starka under en graviditet, detta kan komma mycket tidigt pga av att man får ändrade hormonnivåer. Troligtvis kommer du att känna dig bättre efter en tid när antingen kroppen har vant sig vid de ökade nivåerna eller om du gör abort efter att de sjunkit till normal nivå igen. Jag tror inte att du kommer att må toppen eller att dina känslor beror på hormoner men man upplever de ofta starkare.
Jag tycker att det låter som att din pojkvän, om du ursäktar, är en riktigt skitstövel rent ut sagt. Låt ingen behandla dig så! Gå vidare i livet och försök att glömma honom. Det finns så många fina empatiska och ansvarsfulla människor därute som är bättre att slösa sin tid, energi och kärlek på. Lycka till! Kram lilleskutt

Kloka ord, NyMan. Ja, det kanske är så det är. Mer liv att ta hand om. Jag tänker att det här måste få ta tid, och precis som du skriver - vara sann mot mig själv. Men om jag inte vet vem jag är?? Men det är väl som med andra saker,ibland är det lättare att definiera vad man inte vill än vad man vill.

Samtalet jag bokat är ett sk inledande samtal. Känna på lite, liksom. Vet inte om jag vill gå i samtal någon längre tid, men jag känner att jag vill prova ett bollplank som är neutralt. Känns det inte bra bokar jag ingen ny tid. Det jag är rädd för nu är att trilla ner i ett depressionshål, eftersom jag varit där tidigare i samband med stressreaktion. Att hamna där vill jag ungefär lika lite som att trilla tillbaka i alkoholdrickandet... Men, jag ser ändå med förhoppning mot framtiden. Efter helgen vänder det och blir ljusare igen. Bara en sån sak. Och att avstå från alkohol kan ju på sikt iaf inte ha några negativa effekter på kropp och själ, det har jag mycket svårt att tro... Ibland måste det väl göra lite ont, och att ha tråkigt behöver man också ha då och då.

Hej Peter!

31 december har jag varit helt nykter i 11 månader, och jag tänker att vara nykter i minst 1 år till.

Det vore otroligt synd för dig själv, om du dricker igen. Mig eller oss andra spelar det självklart ingen roll för, men jag är helt övertygad om att du sviker dig själv.

Orsaken till att du vill dricka, är därför att du säkert tror att du missar något, men det vet både du och jag, att du inte alls gör. Däremot så undrar nog mer dina kompisar som dricker vad de missar, eftersom de inte dricker, och de missar MYCKET medans du inte missar någonting. Ställ dig följande frågor:

Vad får du ut av för att dricka?

Du drack, men sedan slutade du, eftersom du antagligen inte tyckte om det, varför vill du börja igen? Det låter inte som en bra hobby.

Njuter du av att dricka?

Är det värt att betala för en fyllerisk?

Är ingen psykolog, men så tänker jag!

Och känslan i kroppen och knoppen att ngt kommer hända imorgon..men att jag vill dricka ngt finns här och har funnits starkt idag. Förutom då jag lekte med mitt barn förut. Men känslan är här och den känner jag starkt igen. Vill såklart inte och kommer kämpa imot. Men så kommer morgondagen och så vips är msn där igen. Om inte så mycket kanske men ändå..j..vla tankar och gift. /ta hand om er alla fina starka människor

Du har precis beskrivit för mig hur det är att vara människa, speciellt en människa som bestämt sig för att inte fly något mer. Helt plötsligt finns det betydligt mer liv att hantera och då behöver man både tålamod och vanligt mod...

Min erfarenhet är att det gäller att vänta ut en del faser i huvudet. Hjärnan behöver tid för att processa nya livsbetingelser. Du har ju ändrat förutsättningarna och spelreglerna för ditt eget liv. Det påverkar även din omgivning och ditt förhållningssätt till densamma. Visst fan är det tråkigt ibland! Men jag ser på mina barn att tråkigheten är en förutsättning för kreativiteten och livslusten och det har jag försökt låta dem lära mig. Jag gillar inte heller att ha tråkigt, men förstår att det är en fullkomlig nödvändighet ibland för att jag ska få igång drivet framåt, så jag börjar röra mig i den riktningen igen.

"If I may be so bold?": Ta det lugnt, stressa inte fram någon slags validering eller utvärdering av ditt liv. Det kommer att växa och bli större och starkare om det får lov att hämta andan, precis som du. Försök att vara rädd om de vänner som du tycker förtjänar det och skit i de relationer som bygger på enbart alkoholumgänge. (Var på lite av en sådan slags träff i helgen - Boooooring!)
Psykolog/kurator/samtalsterapeut/KBT.. allt blir bra med rätt person i den andra stolen, men kom ihåg att det är ditt liv det gäller, så försök vara så sann mot dig själv som du bara kan. Har själv suttit där i stolen och märkt hur svårt det kan vara.
Och framförallt - Lär dig tycka om dig själv, för det är du absolut värd! Du är ju en riktig människa! Hur fantastiskt är inte det?!
KRAM!/NM

Igår bad han mig flytta och idag får jag en puss. Jag har aldrig tyckt om berg o dalbanor och har inte för avsikt att börja nu. Trots det känns det som om jag åker i en av jordens största. Jag håller i mig förtvivlat, skriker i alla nerförbackarna och hyperventilerar på väg upp.

att du har en alldeles superbt härligt avkopplande resa. Att du upptäcker din man på nytt och kanske även nya/nygamla sidor i dig själv. Må det bli en spännande färd, både känslomässigt och geografiskt. Låt Den Goda Anden följa dina steg och ge efter för de ingivelser som ger dig något tillbaka. Jag ska tänka på dig här hemma och när jag ser dig framför mig på en vitskimrande strand vid ett azurblått hav så lovar jag att jag ska le med hela ansiktet. Med andra ord: Ha det bara bäst!

Så, iväg med dig nu!/NM

Hej LillPer! Låter som att du har det jobbigt. Du skriver att du önskar att du skulle råka ut för en olycka, och det låter ju inget vidare... Du skriver vid ett par tillfällen om att söka hjälp. Har du provat det? Någon att prata med eller en läkarkontakt? Bara en undran.
/m

Angående svagdricka... som jag inte har provat,men om alkoholhalten. Jag dricker (någon gång) cider som innehåller 2,2% och även glögg med den alkoholhalten. Jag känner inte att det triggar igång något alkoholsug. Jag är inte sugen på cider eller glögg att fyllna till på, isf ska det vara vin i någon form. Tror att det är mycket individuellt hur det känns och vad som triggar igång suget. Bara en tanke, och det finns säkert andra som har andra åsikter.

Bra gjort med fem veckor, klart du ska vara kaxig!

Ja, dagarna och veckorna går. Nu har jag inte druckit något på 9 veckor. Har överlag gått och går fortfarande bra. Sista dagarna har det dock varit mera tankar på alkohol igen, och på det där lite längtande sättet. Som att: "ska jag aldrig mer få…", eller att "åh vad gott det är med…" och "nu när vi ska ut och resa över julhelgen så kommer det kanske att bli för jobbigt att avstå...". Sådana små viskningar har dykt upp i mitt öra. Och nej, jag tänker inte falla till föga och tappa bort det jag jobbat mig fram till hittills, tänker inte låta mig planera ett återfall.

Problemet nu är inte alkoholen, iaf inte direkt. Jag känner mig vilse i livet. Vet inte vem jag är och vart jag vill längre. Vinet har fungerat som en tankeflykt, en avslappning och tankedödare. Alla tankar blev på något sätt lite mer lätthanterliga, en stund i alla fall. Nu irrar tankarna runt och jag får liksom inget fäste. Det är inte så att jag tänker att det skulle lösa sig om jag hällde upp ett glas vin och tömde det, och börjar på nästa.

Jag försöker tänka att det handlar om årstiden, både mörkret, och jobbmässigt är det tungt såhär års. Även relationsmässigt är det sådär, inte med min man, men med skröpliga föräldrar som behöver hjälp och stöttning, och där jag känner att jag ger och ger och ger. Vi, maken och jag har dessutom hamnat i något av en relationskris med andra, och tappat bort några av dem vi umgåtts mest med tidigare. Dels pga att vi befinner oss i någon form av vakum efter att flera av våra vänner har genomgått skilsmässor, flyttat och vi har inte hittat tillbaka till varandra igen. Vissa har vi också utvecklats bort ifrån, där det varit mycket alkohol inblandat, där har vi backat undan redan för något år sedan, eftersom umgänget i stort sett byggde på festande och alkohol. Nu har jag inte något jättebehov av att umgås med andra varje helg, jag träffar mycket människor i jobbet och behöver tid för mig själv, men ibland tror jag att jag håller på att bli eremit på fritiden. Gömmer mig hemma och undviker att ringa till de vänner jag faktiskt har kvar, och som kanske har mycket mer att ge nu när inte hela umgänget har alkoholen som en central punkt där allt kretsar runt om. I alla fall för mig. Är lite vilse där också.

Det blev inget av med mitt inbokad läkarbesök förra veckan, doktorn blev sjuk... Det blev lite antiklimax, hade oroat mig lite för vad som skulle hända och så blev det uppskjutet ett tag framåt. Men jag känner att jag behöver prata med någon, och i fredags tog jag mod till mig och ringde och bokade in ett samtal till en psykolog, som jobbar med bl.a. beroendetillstånd. Känner att jag behöver bolla mina tankar med någon, och detta tror jag blir bra. Har träffat honom i ett annat sammanhang, och tyckte att han verkade sympatisk, så jag hoppas att det kan lyfta tankarna en nivå över fotknölarna, där de just nu är. Fastnade i förra veckan i Tusculanums övning om positiva sidor, och kände att jag kan inte komma på något som någon skulle kunna tycka var positivt. Till och med jag hör ju hur eländigt det låter. Så det finns ju lite att jobba med...

Ja, det blev ett långt inlägg men det är mycket som vill ut.