Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner hur mycket kärlek som finns i mulleholken när jag läser din betraktelse. Det känns fint. Väldigt fint. Kramar till er!/NM

Tack Adde, följde dina länkar och läste högt för min sambo vad Sanna Ehdin skrivit. Det var så träffande, det var så mycket som stämde och så många bitar som föll på plats. Skrämmande men samtidigt en lättnad. Tack.

Tack för svar. Jag är så trött på mig själv och min inre dialog som hela tiden handlar om dagar, veckor och timmar, ja, till och med månader år. Det bästa med dryckesperioderna, varje dag, är att slippa detta tjatande i huvudet. Tyvärr kan jag inte skriva det bästa med mina vita perioder eftersom jag inte har haft sådana sedan tonåren. Då jag bestämmer mig för att dricka mindre så brukar uppehållet vara 5-6 dagar i veckan, några veckor på raken och sedan är det kört igen. Dessutom tycker jag det eskalerar efter tag och det blir bara värre. Den här veckan har jag hittills fått ihop 3 dagar och målet är att det ska bli 4 då jag har för avsikt att inte dricka i dag.

Socialt sätt fungerar jag, än så länge, arbetar heltid, har hus, så gott som vuxna barn, och studerar på halvtid. Jag är den typen som aldrig gör ”dumma” saker på fyllan. Jag ägnar mig åt mitt drickande i hemmet, lullar runt i min egna lilla värld lätt, avtrubbad och sedan går jag och lägger mig och sover. Jag ringer inte till någon, skickar inga tokiga sms eller får för mig att ta bilen. Jag bråkar inte, ramlar inte och sticker inte ut på galej. Dricker gör jag dock, och inga små mängder, utan stora. Däremot sprider jag ut doserna (givetvis gömmer jag dem) under dygnet (på helgerna). På vardagarna försöker jag hålla mig till ”bara” rödvin och låter bli whiskeyn. Den ågren jag har dagen efter handlar om hur jag behandlar mig själv, min hälsa och att fortsätter jag så här så kommer det gå åt helvete. Ågren handlar också om att tankarna på alkohol ofta går före tankarna på mina barn, aj det där gjorde ont att skriva.

Varför dricker jag då? När jag utsätts för press och stress belönar jag mig med alkohol. När jag är upprymd firar jag med alkohol. Dessutom lever jag i ett förhållande där jag utsätts för passivt/aggressivt beteende och då dämpar jag mitt ”riktiga” jag med alkohol. Då rinner allt av mig. Detta har gjort att jag tappat bort mitt riktiga jag. Jag vet inte längre vem jag är. Vad kommer att hända om jag lägger bort alkoholen för gott? Min man är den enda som vet om mina problem även om vi aldrig har pratat om det riktigt. Jag upplever inte honom som medberoende mer som om att han har en hållhake på mig som han kan använda vid behov. Han har till och med, då jag sagt att jag vill vara nykter, köpt vin till mig och hällt upp ett glas och satt det under näsan på mig. Då jag har haft nyktra vardagar har han varit sur och grinig och när jag ramlat dit igen har han sett nöjd ut. Själv är han väldigt måttlig med alkohol, kan sluta efter första glaset och sedan dricka julmust i stället och så fungerar det ju inte riktigt för mig.

Jag måste på något vis hämta styrkan inom mig själv hur nu det ska gå till. Jag har läst i forumet under flera år och nu ska jag försöka skriva så ärligt som möjligt om mig själv och hoppas det kan vara till någon hjälp både för mig själv och andra.

Vad roligt att det går bra för dig. Förstår att du har fullt upp
med lilla valpen, minns själv hur det var. Fast nu är min hund snart
5 år och förståndig dam, som hjälpt mig mycket på vägen till nykterhet.
Förstår det där med glöggen men då tänker jag dricker jag en mugg glögg
vill jag bara ha mer. Går inte för mig, men för den sakens skull sitter
jag inte varje dag och tänker jag måste vara nykter hela livet. Tar en dag
i taget.
Ha en skön nykter söndag
Konstnären

Hoppas du inte föll för frestelsen. Men du kan ju inte sitta på toa.
Jag brukar tänka så här när folk dricker. Vad dåliga dom ska vara i morgon.
Kanske elakt tänkt men det hjälper mig och ju är det inte svårt att se
för jag vet hur jag mådde i september.
Ta en timme i taget om det känns o.k.
Ha de bra
Konstnären

Vad skönt att höra att det går bra för dig, starkt. Gud vad det låter
likt mig själv när jag läser dina rader. Har nu varit vit drygt 3 månader,
och jag kan inte heller komma ihåg att jag någonsin har varit det sista
tio åren. Visst bar man på en tung ryggsäck men den halkar av mer och mer.
Jag får ångest när jag tänker på att jag kunde dö sista gången, skakningarna
den djupa ångesten, sno runt runt i sängen och tankarna som bara malde.
Känns som jag har fått livet tillbaka. Igår lördag köpte jag mig en god bakelse
och var glad för det såg fram emot att äta den. Sjukt kanske men innan fanns
inte bakelse på kartan då var det vin som gällde.
Ibland gnager det till, men så fort tanken kommer tänker jag om och det funkar
Underbart vakna pigg bara det är värt alla kringelkrokar man tar på denna väg.
Här har du oxså en alkis som insett faktum.
Ha en skön söndag
Konstnären

Igår ägnade jag mycket tid åt forumet - tack Fia för inputen. Jag läste och skrev till lillaskutt och Yogi, även till Izzy har jag skrivit senaste veckan om jag minns rätt.

Just nu insåg jag (stort!) att det är hjälpsamt för mig som medberoende att ägna mig åt andra medberoende - på samma sätt som grundtanken i AA är att den bästa hjälpen för en alkoholist är att hjälpa en annan alkoholist. Adde brukar tacka i sin tråd för att bli påmind om vart han aldrig mer vill (välja att) hamna - ursäkta mig Adde om ev fel i ordvalet och rätta mig gärna.

Vi talade om detta, att grunden i AA är att hjälpa andra, mg och jag alldeles nyligen då det kommit nya till hans AA-grupp.

Och nu denna tidiga morgon - när jag med en stilla suck än en gång skriver till nykomlingar på anhörigsidan - inser jag att det verkligen är till hjälp för mig att möta dem som skriver och undrar hur de kan hjälpa sin missbrukande anhörig. Exakt där har jag varit. I denna hopplösa frågeställning. Där har jag varit. Länge.

Jag sade otaliga gånger till mannen att jag vill hjälpa honom, bad honom vända sig till mig före han öppnade burken/flaskan/boxen... Sa och påminde honom otaliga gånger om att jag står på tröskeln, att det måste bli en ändring annars går jag. Det om tröskeln fattade han den dagen jag faktiskt gick. Sen när vi började om, ett nyktert liv - pågick den långa perioden av önskan om ett trevligt gemensamt drickande "vid festliga tillfällen" - det blev summa två försök som följdes av att han drack något även följande dag vilket jag upptäckte genast. Och därefter om "det festliga" det envisa svaret: "Det är inte festligt/trevligt för mig längre! Bara oro och ont i magen." Och det avgörande "mötet" när han mår dåligt, är orolig, ångestfull - säger det till mig och jag svarar det enda möjliga som finns kvar att säga "Du måste hitta DITT sätt att ta hand om dig själv. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. Jag finns här men du måste hitta dina egna sätt att ta hand om dig. Jag kan inte." Ungefär så. Och det har varit den rätta vägen. Det svåra har varit att verkligen överlämna hans eget ansvar till honom själv när han insåg att så måste det vara. Och så är det nu.

Men TACK ni som skriver i början av vägen, ni påminner mig om var jag varit och vart jag aldrig mer vill komma!

Det är svårt att förstå idag varför jag lät så lång tid gå och att jag lät det gå så långt... Långt mer är jag tacksam för att jag tog det avgörande steget ut så länge han och vi faktiskt hade allt kvar. Körkort, jobb, hus och hem, anseende och oförstörd hälsa. Den största och bästa insikten jag tagit med mig från de Al-anon möten jag varit på är raderna vi läser att man kan ha ett bättre liv för egen del oberoende av om alkoholisten dricker eller ej. För mig visar det att det första och avgörande man ska göra som medberoende är att ta hand om sig själv och det kan man göra även om man finns kvar i hemmet och/eller i relationen. Att ta hand om sig själv, sätta fokus på sig istället för att lägga merparten av sin energi på att grubbla över varför en annan missbrukar är en avgörande förändring. Att verkligen inse det är omvälvande. Carinas inlägg 7.2.2011 har varit en av mina ledstjärnor, det kom i så exakt rätt ögonblick som en krycka när jag tog mina första stapplande steg mot tillfrisknande... jag har delat det massor av gånger och ger det idag till mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Med tacksamhet / mt

har det varit till stor hjälp att läsa på missbrukarsidorna här. Där har jag på djupet förstått hur svårt det faktiskt är att sluta och framförallt att inte börja igen. Och min egen maktlöshet i sammanhanget. Din insikt om ditt smygrökande är insiktsfull och värdefull - så som du beskriver tror jag att det är med allt missbruk; spel-, mat, alkohol- sexmissbruk osv, osv Det beskrivs bra i boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken. Jag läste kopiöst det första nyktra året (då maken var s.k nykter med vita knogar, alla böcker jag fick tips om + att jag googlade på allt. Och läste här. För min del har kunskapen varit en viktig del i min frigörelse. Det är smärtsamt men hjälpsamt för den egna processen att se sin maktlöshet... och hoppfullt att förstå att jag har makt över mitt eget liv. Klokt att du tar vara på anhörigveckans möjligheter. För din egen skull. Kram / mt

till frågan var att man numera vet att nyktra alkoholister som gjort allt "rätt" i sin nykterhet för att få ett fint liv ändå efter något/några år kan må pest och börja dricka igen. Ända till helt nyligen så har man inte sett orsaken till det förrän man upptäckte den gemensamma nämnaren Vuxet Barn. Alltså personer som kommer från en familj där spriten har varit ett sammanhållande kitt. Och där medberoendet har fått vara obehandlat.

Att göra en vuxnabarn-behandling har varit räddningen för många när man upptäckt hur man fungerar i livet och vilka spår beroendet/medberoendet satt inombords.

http://www.ehdin.com/?navid=185&sub=183

http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Med en kuslig exakthet händer det något en gång i månaden. Igår hände konstiga saker och jag har en stark känsla av att min man hade druckit, men jag har inga bevis. Han uppförd sig precis som när han hade druckit. Jag kollade hans dosett i morse och den är tom och jag har inget minne av att han tog några mediciner. Jag var i köket det mesta av tiden och borde i alla fall sett när han tog lunchdosen. Jag berättade om min oro för svägerskan. Ibland blir jag rädd att jag ser spöken, men den här gången blev jag rädd på riktigt. Har så tydliga symtom på stress själv. Får ont i magen, hjärtklappning och kan inte sitta still. Skönt att få skriva här.

att tacka för engagemanget, speciellt till er som själva har alkoholproblem. Varje ord från er är värt guld, ni har insikter i en problematik som kan vara svårt att helt sätta sig in i när man inte upplevt det själv.

Visserligen har jag varit en tobaksfri nikotinist under många och fick ett återfall i somras vilket har följts av flera, ungefär varje gång jag tycker synd om mig själv. Beteendet kan nog liknas vid en alkoholists. Jag köper cigaretterna i en affär där jag vanligtvis inte handlar. Smyger ut och smygröker utanför huset bakom en buske så att ingen ska se mig ( om ingen vet så har det inte hänt), förnekelsen; jag är inte rökare det är bara nu, en engångsföretelse( trots att det är 20 st i paketet). När jag väl har ett paket så lämnar det mig ingen ro utan jag planerar typ, när dottern går in i duschen hinner jag gå ut och röka. När jag köper ett paket tänker jag att jag bara ska ha en cigarett men det händer aldrig, ibland har jag slängt paketet bara för att ett par dagar senare köpa nytt... ja ni ser beteendet har jag och det måste jag ta tag i innan det blir varjedagrökning för jämnan här..

Jag kan inte komma ihåg när jag höll uppe från alkoholen såhär länge..
Undra om jag nånsin gjort det vid närmare eftertanke?
Nej... Jag tror inte det.

Skönt känns det i allafall.
Känns som den här tunga ryggsäcken jag gått och släpat på i så många år börjar på bli lättare igen.
Jag börjar kunna andas in livet och allt som varit i skuggan av vindrickandet.

Ser tillbaka på mitt första inlägg...
Vad illa däran jag var.

Jag som är en utåt sett ordnad person, sköter mitt jobb, har ett fint hus och ordnad ekonomi.
Inte kunde väl nån se hur jag mådde.
Att jag var nära på att stryka med pga mitt drickande.
Att jag hade ofrivilliga ryckningar, skakade så jag inte ens kunde hålla ett vattenglas, hörde konstiga ljud när jag skulle sova,
För att inte tala om svettningarna och panikångesten.

Jag sjukskrev mig från jobbet och sökte hjälp.
Det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Jag vill aldrig hamna där igen... Aldrig.
Har så mycket jag vill leva för.
Känns ändå bittert att alkohol har tagit så mycket av min dyrbara tid.

Så här är jag nu.
En alkis som insett faktum.
Tar fortfarande en dag itaget, och är lika stolt över mig själv varje kväll.
Vaknar fortfarande nöjd över att jag inte är bakis..
Tänker sväva på den känslan och tänka tillbaks på den när det känns tungt.

För det är himla skönt att vara nykter.

Kram alla kämpare där ute! <3

Hej Fia!
Jag önskar dig en lycklig och bra resa!
Det är klokt sv dig att testa din reaktion på atarx redan nu eftersom det kan vara olika. Jag känner inte riktigt igen det markatta beskriver.
Min erfarenhet är denna:

Jag har enbart använt den som lugnande i samband med läggdags, som ett komplement till imovane, en insomningstablett. Dessa två preparat har jag tagit varje kväll , utom de då jag i stället druckit vin,under lång tid.
I början tog jag bara imovane, på den tiden räckte det.
Men då min sömnproblematik och min ångest i samband med att sova blev värre , fick jag även atarax, för dess milt lugnande men inte beroendeframkallande effekt. Det jag märkt är att då jag tar atarax blir jag seg och trög långt in på dagen. Känner inget konstigt när jag tagit den, blir något lugnare (numera inte tillräckligt för att somna) men får inget obehag.
Däremot kan jag ha svårt att orka vakna, och känner mig som sagt seg och lite avtrubbad långt in på dagen. Det kan jag tycka är en tråkig biverkan, jag gillar inte den segheten alls!
Men, jag blir inte konstig och sluddrar inte, funkar normalt fast segare.
Hoppas du får en bra effekt av dem och slipper biverkningar! Förstår verkligen att det måste vara så jobbigt att vara flygrädd!
Kram och lycka till!

Jag ska vara med på anhörigveckan om jag får. Tror verkligen att jag behöver det. Hans resa mot nykterhet har nyss börjat och jag ser ju att det jag trodde skulle bli hans livs utmaning också verkar bli min..

samtidigt som det du skriver naturligtvis inte är ett skämt. Jag uppskattar verkligen de kommentarer ni alla skriver och nej mulletant du är inte hård. Det är så sant det som skrivs och jag är glad att jag då och då kan gå in och läsa era kommentarer en gång till och hämta styrka. Att spara en tia i månaden är ingen dum ide :) Det är lite liknande det råd jag fick av en väldigt uppskattad väninna ( hatad av min ex så klart) när exet, innan han lade in sig , under flera dygn sände en massa hot om självmord och till sist ett sms där han bad mig att lägga ett rep utanför hans dörr . Jag var utmattad och orolig men hon svarade mig bara att " åk dit med ett rep men se till att det är starkt nog och glöm inte en kraftig krok och plugg, för säkerhetsskull tycker jag att du ska lägga en borrmaskin där också, skriv ditt namn på den så kan du kräva den tillbaka av dödsboet".. Jag ska inte neka att det nästan frestade i det läget. Ibland kan den sortens kommentarer göra att man öppnar ögonen då man blir avväpnad av humorn.

Jag har tänkt lite under dagen på hans " kärlek" till mig. Jag börjar undra om det inte egentligen handlar om att han innerst inne inte helt har gett upp alkoholen och därför är viktigt för honom att ha en möjliggörare som väntar. Om jag försvinner så står han där med valet att gå under eller hålla sig nykter. Jag svarade på hans sista meddelande med i princip en upprepning av vad jag hade sagt ett par dagar tidigare i telefonen, så här skrev jag ;

"Jag är glad att du sökt hjälp och ser fram emot att träffa dig igen men jag vill inte att du ska ha falska förhoppningar.Du har tagit ett stort steg mot ett nyktert liv men det är bara början på en lång och mödosam resa. Du kommer att vara i en process där du känner sorg och saknad av din stora kärlek alkoholen, den processen tar tid. Du måste lära dig ett nytt förhållningssätt till tillvaron. Det tar flera år innan du är väl förankrad i ditt nya liv och att skaffa barn i det läget är väldigt riskfyllt och leder inte till något bra, allra minst för barnet.Jag vet hur viktigt barn är för dig och hoppas verkligen att du får chansen att förverkliga den drömmen. Jag är mycket tveksam till en gemensam framtid även om vi bortser från din barnlängtan. Vi har problem. Du med alkoholberoende och jag med medberoende. Du beskrev hur din vän alkoholen sviker, för mig är den vännen alkoholisten. Allt det alkoholen har gjort mot dig har du gjort mot mig. Du menar att om det varit en mänsklig vän som orsakat så mycket problem så skulle man be den att fara och flyga. Varför har inte jag gjort det? Ser du att jag har problem? Din väg till ett bra liv går ut på att göra dig fri från alkoholen, min på att göra mig fri från alkoholisten. Du måste hålla dig borta från flaskan ,så länge den innehåller alkohol, för att inte gå under. För mig är du flaskan.
Vänskap är också vackert, om den är äkta och ärlig, endast då. Vi har varsin kamp vi måste gå igenom och den måste vi klara på egen hand. Om vi inser det kan vi stötta varandra och kanske bli starka tillsammans men först måste vi lära oss att bli starka på egen hand. Annars riskerar vi att dra in varandra i de invanda mönster vi har vant oss att leva i. Kämpa på,jag är stolt över dig! Försök också du att vara stolt över min kamp. "

Svaret jag fick var att han fått hjärtproblem. Sedan total tystnad hela dagen idag. Det är skönt att få det lugnet i och för sig men ibland säger tystnad mer än tusen ord. Han är inte intresserad av mitt mående eller vad jag går igenom. Han ger fullkomligt sjutton i om jag behöver stöd precis som han alltid har gjort. Han kunde ju bara ha skickat ett kort " jag förstår" eller liknande men inte. Om han ,verkligen på allvar, älskade mig så borde han tänka att vänskap är bättre än inget och att han med tiden kunde vinna tillbaka min kärlek men det är inte det han tänker på. Nu är jag i hans ögon förbrukad i och med att jag inte tänker vara en möjliggörare längre.

Det är inte förvåning jag känner, inte heller besvikelse eftersom det aldrig har hänt att han vare sig stöttat eller engagerat sig i mina problem, han har bara flytt in i fyllan och sedan hotat med att göra mitt liv till ett helvete och i de flesta fall också lyckats, i alla fall för en tid. Nej, det jag känner är mer bekräftelse på att jag gör rätt och inte behöver känna mig usel som lämnar honom. Han får klara sig själv, nu försvann även chansen till vänskap.
Han har nästan som ett mantra upprepat för mig under hela vårt förhållande att han finns för mig , alltid. När jag har behövt stöd har han aldrig funnits där, han orkar inte ens lyssna om jag berättar något som inte har direkt koppling till honom. Vad han menar är att han finns där för mig så att jag kan ställa upp på honom...

Var inte meningen att skrämmas, ville bara säga att bieffekterna på "ofarliga" piller ibland kan vara jobbigare än de beroendeframkallande. Men det är ju individuellt. Det jag skrev var bara min upplevelse.

Benzo eller Bensodiazepiner är ett samlingsnamn för en sorts lugnande, oftast tabletter. Typ Valium och Rohypnol är nog de kändaste men inte de mest använda i Sverige. Var inte meningen att slänga mig med uttryck som du inte kände till. Det är nog mest folk som tagit eller knarkat dem som kallar det benzo egentligen.

Du är inte feg Fia. Du värnar om ditt sinne och din kropp. Det är bra.

Kram

med Kalla, hon gick raka vägen i alla fall. Maria vet jag är okej. Det är bara så att man går vidare helt enkelt. Det är helt sunt, man vill kanske inte glömma men inte vara nykter alkis heller. Bara vara. Sen, för all del, finns det säkert många som försvinner för att dom fallit tillbaka i missbruket. Kanske kommer igen senare.

Är inte uppvuxen med en alkoholiserad förälder, men har på senare år sett hur min pappa fastnat i alkoholen. Vad är ett Vuxet Barn?
Vet bara att jag alltid varit världens mest anpassningsbara person i hela mitt liv.

tänker ofta på dem som försvann. En del av dem har jag sporadisk kontakt med över facebook - med Stigsdotter är det bra. Dompa har inte synts till på ett tag men kanske till jul... Kalla och Lilja saknar jag och Mammy Blue. Och många, många fler som passerat här under mina tre år. Så viktigt att hålla forumet vid liv och i det är alla lika viktiga. Det är (ännu) "magrare" på anhörigsidan - där det borde vara långt fler är det mycket färre... Kanske för att många av oss medberoende är så trötta. Jag vet inte. Det är bra att slå följe med någon - det var ett fint gäng med santorini, Maria och Kalla(?) som följdes åt länge.
Håll tag i varandra - och er själva - och håll forumet vid liv. Det betyder, som mullegubben brukar säga.
Kram på er / mt

Hej Askan! Jag tänkerockså ofta på de som försvann. På det forum som de skapade. NyMan(kvar) och Santorini (kvar) men även på de som "bara" försvann. Kalla, Lilja Stigsdotter, Tilde (delvis kvar) och mina favvos Dompa och och hans (delvis) spydige vän Villervalle. Det skulle vara så fint att höra hur de har det idag. Jag tänker ofta att nu måste vi skapa ett nytt forum. Låta legenderna vandra vidare. Förhoppningsvis mer eller mindre nyktra. Jo jag tror faktiskt det.

Och det är dit vi ska Askan. Inte nödvändigtis bli legendariska. Men bara nyktra till. Det kan vi. Sämre kvinnor har lyckats.

Fia

Tack markatta och Pellepennan. Jag har faktiskt googlat Atarax (jag som avskyr att googla och alltid tycks hamna på flashback). På nätet jämförs Atarax med sockerpiller. Lite ofarligt så där. Men här är det en annan nivå på trådar och text. Jag är inte alls bekväm med detta alternativ när du markatta beskriver dess biverkningar. Men jag är redo att testa allt, för jag är rädd för att flyga. Skiträdd. Jag skulle kunna skylla på att det var därför jag drack under förra semestern. Men det skulle inte vara sant. Precis som Pellepennan beskriver så snarast ökar ett alkoholintag min ångest. Och ångest har jag. I somras blev det så olyckligt att jag fick se piloten genom fönstret när jag gick genom gaten. Han såg inte frisk ut. Ett antal kilos övervikt och en osund grå hud. Jaha, i denna människas händer ska jag alltså lägga mitt liv? En människa som inte ser ut att kunna ta hand om sig själv? Antagligen hade han full koll eftersom jag överlevde resan.

Men jag är flygrädd och idag ska jag pröva Ataraxen för mitt förnuft säger mig att pröva för första gången på flygplatsen kan bli fel. Sluddra och känna av en bakfylla som inte finns?

Jag vet att jag är löjligt rädd för piller. En asperin (och en antabus) kan jag ta men resten av skalan är jag feg inför. Jag ser hur en del andra här på forum slänger hit och dit med benzo. Ska sanningen fram så har jag ingen åsikt. Jag vet inget om det. Tabletter?

Joho Markatta, jag tror visst att du har ett "normalt" förhållande till dem. Du har ju tagit dem. Till skillnad från dem som bara avskyr (sorry Adde).

Så ikväll ska jag ta en Atarax. Se vad det gör för mig. Men jag är feg. Ser det lite som att ikväll ska jag skjuta heroin. Som att ta det där första glaset. Ett medvetet val. Och jag kommer att överleva. Min läkare hade aldrig skrivit ut det annars.

FegaFia

Trodde naivt nog att jag skulle kunna gå på födelsedags kalas och se alkohol..men nu har jag låst in mig på toa för jag får abstinens och panik..utanför står det konjak öl och vin på bordet. Har inte druckit ännu men känns svårt. Nu..några råd, tack???? Blir tacksam för det...

Titta på denna Askan

http://www.upworthy.com/these-kids-finally-say-what-they-really-think-a…

Tänkte att jag som gammal pillertrillare ska dela med mig av min erfarenhet av Atarax. Jag fick detta utskrivet före det att läkaren började skriva ut benzo till mig. Ett riktigt rävgift är det(för mig alltså). Visst, det är inte vanebildande och det dämpar ångesten något, på så sätt att man inte orkar känna oro. Har aldrig känt mig så trött och utmattad som när jag fick atarax, sluddrade som jag vore aspackad. Trött men kunde inte alls sova på grund av myrkrypningar i benen som värkte. Enorm baksmälla dagen efter, overklighetskänslor.

För mig var i alla fall bieffekterna asjobbiga, behöver ju inte vara så för dig. Jag rekommenderar att du provar någon gång före flyget i så fall.

Bara för att jag är gammal benzomissbrukare så är jag faktiskt inte anti alla piller. Jag är anti kring att det ofta saknas uppföljning och att många läkare skriver ut något som ska vara en akut lösning men att det långsiktiga arbetet saknas och ersätts av tabletter. Jag tycker till och med det var rätt av läkaren att skriva ut benzo till mig första gången eftersom det var en akut situation. Det som var fel var att jag sedan fick vänta ett år på den långsiktiga behandlingen, som jag då hade ännu svårare att ta till mig för att jag redan var fast i ett missbruk.

Jag vet inte mycket om alkoholism och tabletter. Vissa menar ju att det räcker med EN tablett benzo för att väcka upp alkoholdjävulen. Atarax är ju inte benzo däremot, men påminner, enligt mig, än mer om en fylla(dålig sådan) än benzo.

Kanske blev du inte klokare av detta och kanske räknas jag heller inte in i kategorin "normal relation till piller". Anywho, hoppas verkligen du får en underbar resa. Det förtjänar du!

Så j-a bra jag är som har klarat en hel vecka o lite till utan en enda droppe vin eller annat alkoholhaltigt. Nu kan jag till o med tycka att eftermiddagarna går bra och att det känns så skönt att inte vara smålullig redan vid femtiden på eftermiddan. Kanske tur det, för lilla valpen får riktiga bus-ryck framåt kvällen och vill busa och bitas och då är det skönt att vara helt nykter och kunna hantera det på ett bra sätt. Risken fanns ju annars att jag skulle brusat upp och blivit irriterad på henne.
Jag försöker läsa i alla andras trådar också, även om jag inte skriver något där. Men förstår att man lär sig mycket av att se hur andra har gjort och klarat svåra perioder, när suget blir stort. Lite svårt att tacka nej till glögg, när man blir bjuden av grannar, men jag säger att jag har en vit period för att klara att gå ner i vikt och det accepteras utan tjat. Att den vita perioden förhoppningsvis kommer att vara resten av mitt liv, behöver man ju inte gå in på nu.
Ha en skön och nykter lördagskväll alla!