Senaste kommentarerna i forumet

Ja oj om jag hade de hemliga receptet på hur man blir nykter, skulle jag nog stå som en av Nobelpristagarna om precis ett år...
Sanningen är att det inte är så enkelt, ingen knapp man trycker på, ingen tablett man tar, ingen kurs man går...

Utan ett livs maratonlopp man har ställt upp sig i startfållan för, kommer jag att klara hela loppet?
Till saken hör att om man vet att man ska springa nonstop i 4,2 mil så ger man oftast upp redan innan loppet har börjat ens.
Om man tänker sig en mil så kan det kännas för mycket även det, en kilometer kanske om jag lunkar mig fram...(en dag i taget, varligt..)
Men vad är viktigast, att komma först eller överhuvudtaget komma i mål, man känner sig själv bäst egentligen, man borde veta hur man resonerar.

Min depression hade fört mig till min absoluta botten, att göra ingenting var helt uteslutet, en förändring av vad det än må vara var det enda jag kunde göra.
Jag måste ur mitt ekorrhjul av ständiga återkommande tankar och resultatlösa beslut, alkoholen var en återvändsgränd, den hjälpte inte längre.

I min rehabilitering så ingick det att lära känna vem jag egentligen var, inte den jag trodde jag var, man kan sätta upp en fasad om vilket liv jag vill låtsas leva,
Men under den finns det livet som jag i verkligheten lever, de är inte detsamma, i den visionen fanns en övertygelse att alkoholen gjorde det lättare för mig,
När den i verkligheten gjorde allting så mycket mer komplicerat, trösten och flykten, avslappningen och äventyraren var vännen i berusningen.
När den istället gjorde mitt liv till ett helvete, dagen efter...

Jag hade två stora trösklar att övervinna, att jag inte litade på mig själv, och min relation till umgänget.
När jag väl var övertygad om att jag skulle klara av det var jag rädd för att det yttre trycket skulle få mig att falla tillbaka igen, att vara osäker är en sak,
Men att vännerna i sitt drogmissbruk talar om för mig att jag gör fel för att jag även blottlägger deras dryckesvanor gjorde mig förbannad.

Det blev min ensak, mitt drickande angår inte andra, det lät fel, inåtvänd på något sätt...
Jag skulle vara stark i min övertygelse och orubblig, gå direkt till attack om någon kritiserade mitt val om att inte dricka längre, kändes mera rätt...
Det visade sig vara rätt taktik från min sida, den som är starkast i sitt psyke vinner!
Det var looserna som föll för grupptrycket, som inte orkar stå emot andras påtryckningar, minsta tvekan betydde att man var påverkbar.
Den styrkan att våga ha en annan uppfattning än andra styrkte även min självkänsla, jag blev intressant på festerna, uppskattade i och för sig de inledande frågorna bättre än herr fyllpadda som ville vidarutveckla konversationen på småtimmarna, det var ju som att prata för döva öron.

De första trevande veckorna var värst, och så här i efterhand så handlande det mest att inte falla för sina o-vanor, nej det är inte okey med att fjuppa av en kapsyl på en bira direkt man kommer hem från jobbet, de kanske gör så på filmerna på teven, men i verkligheten....?
Dallas-vanorna är inte på riktigt, de har inga verklighetsanknytningar, utan är en filmatiserad fiction.

Alkoholen har en stark traditionsbunden inslag i vår kultur, den är en sorts frihetssymbol från motbokstiden och påbjuder en frihet att få bestämma själv idag.
Du har idag en frihet att välja när du kan/vill dricka när du så behagar, oavsett dag och tid i veckan, och den vill vi på något sätt hävda.
Akta den som vågar kritisera vår valfrihet, den värnar vi om...

Men om den gör oss ont då, ska vi då inte lyssna på dess biverkningar, eller är det som med trafiken, några dör årligen och det är något vi kallt får räkna med om vi ska få ha valfriheten att få köra bil som vi vill, eller?

Vi som befinner oss på forumet kan bevittna dess nackdelar av egen erfarenhet, är det någon som lyssnar på oss?
Nej inte de som upplever att de kan kontrollera sitt drickande, eller de som lever i visionen om att de klara av det.
Jag skulle våga påstå att Sveriges befolkning är delat I tre läger, de som kan hantera sitt drickande, de som inte kan hantera sitt drickande, och de som tror att de kan hantera det, medvetet eller omedvetet, man kan väl tvista om hur stora andelar de möjligen kan ha, men min övertygelse är att de som tror sig kunna hantera sitt drickande utgör den största andelen idag, med vår nya valfrihet under tvivelaktig betrodd kunskap.
Att det döljs under vinprovningar, afterworks, dyrare märken osv. gör det inte mer legaliserat, vi dricker inte lika mycket sprit som förr,
Men desto mer lågalkoholhaltigare drycker men oftare istället. Gör det saken bättre?

Det går mycket politik i allmänhet i alkoholens spår, men dess nackdelar tar vi som individer, var och en...
Delad glädje är dubbel glädje, men delad smärta är inte halva smärtan, det finns det inget ordspråk för.

Ju mer jag tänker på vad alkoholen skapar, desto mer förbannad blir jag, vi lever i tron om att det är en helande dryck, men den söndrar bara.
Snart kommer det en helg som ska tindra i våra barns ögon, när det i själva verket finns kanske lika många barn som avskyr den för de vet vad alkoholen gör med deras föräldrar, det blir ingen julefrid för dem, kanske får de ligga i sängen och höra hur deras föräldrar bråkar på småtimmarna och hur julgranskulorna krasar i golvet med jämna mellanrum, hur ska deras förhållande bli till alkoholen mår de blir vuxna, hålla traditionen levandes?

Nej det finns bara en väg för var och en, och det är att ta reda på vad som är bäst för dem, och inte vad alla andra säger till dem att göra.
Jo jag ska väl motvilligt erkänna att jag mången gång har varit sugen på att testa dricka alkoholen igen, men å andra sidan...
Hur många gånger hann jag inte testa det innan jag tog beslutet att sluta dricka, jag vet ju resultatet, det funkar inte....för mig.

Man pratar om att festa när man dricker alkoholen, men det verkar som om man förutsätter att bara man kommer ihåg att köpa alkoholen så kommer festen av sig självt ,vilket jävla självbedrägeri, att festa betyder festligheter, inte bara att supa.

Ju mer man genomskådar alkoholen och dess verkan, desto mer förbannad blir man.
Som kristen skulle de kunna säga att det är djävulens redskap, vi andra skulle nog våga säga...att det är jävligt nära sanningen.

Berra

att det bästa sättet att hjälpa din bror är att konfrontera honom med hans problem. Kanske kan ni vara samlade allihopa och ställa honom inför det faktumet att ni ser att han har tappat kontrollen. Men då är det viktigt att ni inte låter er manipuleras för det tillhör sjukdomsbilden att ljuga och förneka ini det sista. Tala om att ni ser att han har problem och är oroliga för honom och att ni gärna hjälper till och stöttar honom om han vill ta tag i sitt alkoholproblem men att ni inte kommer att ställa upp när han har hamnat i problem pga av fylla. Det är nog det viktigaste av allt, att ni i hans närhet aldrig ställer upp när han har druckit. Det snabbaste sättet för honom om att själv inse att han har problem är att få känna på konsekvenserna. Så länge ni undanröjer de allvarligaste konsekvenserna av hans missbruk så kommer han inte att inse att han har problem. Så länge ni hjälper honom som ni gör nu så underlättar ni bara för honom och hjälper egentligen bara honom att supa ihjäl sig snabbare. Så att sluta hjälpa är mitt råd. Hur hårt det än kan kännas så låt honom vakna i fyllecellen , få gå hem i kylan eller torka sina egna spyor så kanske han har en chans att klara sig ur missbruket, i annat fall kommer han bara att sjunka allt djupare. Kom också ihåg att ingen kan få honom att sluta, det är bara han själv som kan fatta det beslutet och då är det lätt att förstå att ju obehagligare konsekvenserna av drickandet blir för honom desto snabbar kommer han fram till beslutet. De är jättejobbigt att ha en anhörig som missbrukar och det påverkar hela livet på ett mycket negativt sätt. Jag tror att ni kan få ut en hel del genom att gå på ala non möten, det är för anhöriga till någon som dricker för mycket och det kan vara skönt att få prata med andra i samma situation och man kan också få tips och råd . Du kan söka på nätet och se när de har möten i din kommun. Jag önskar dig all Lycka till!!

Jag har noll koll på det här med medberoende. Trots denna brist tycker jag att du gör ett jättejobb. Respekt!

Om du känner dig nere, trött och på gränsen måste jag nog konstatera att det är det minsta du kan känna om du har gått igenom denna mangling. Det är fullständigt mänskligt att känna att man har nått vägs ände.

Se problemen med huset som ett tillfälle att fokusera på något som skiljer sig från det du lämnar.

Bra jobbat!

att det finns människor som bryr sig och stöttar även om det "bara" är i cyberrymden!
Det finns så många människor här som har nästan på pricken samma situation. Jag har aldrig kunnat vara såhär öppen någonsin. Det känns så fint men samtidigt lite skrämmande. Det är skrämmande för att man lämnar ut sig så mycket! Det här skulle jag aldrig kunna berätta för någon annan. Möjligen små fragment men inte såhär. Det finns ingen som skulle förstå. Man skulle bli betraktad som mindre vetande och ett offer. Och det vill jag inte.

Jag hoppas att det stämmer, Adde, att jag är på G. Hoppas hoppas att jag är stark nog den här gången. Vi är nu inne i en fas där vi/han blir arg för allt jag säger. Han ville dricka ikväll, var så sugen på öl eller vin. Han avstod i alla fall och det var ju bra. Idag har han bara skällt på mig och slängt på luren vid 5-6 tillfällen. 4 ggr när jag var på jobbet. Känns inte kul att försöka fokusera på mina patienter efter ett sånt samtal. Klart man blir påverkad. Ena gången handlade det om att jag tyckte att han köpte för dyra julklappar till barnen. Andra gången att min son och hans kompisar hade tagit choklad i skålen hos oss på sin lunchrast. Grejen är att sonen och kompisarna blev bjudna på lunch igår på lunchrasten och sambon sa då till dem att ta choklad med sig när de skulle gå. Jag tror att de självklart trodde att det var ok att ta! Men nu är min son ohyfsad och ouppfostrad, vilket min sambo "högljutt" deklarerade för mig innan han slängde på luren. Och igår kväll slängde han till mig en julklapp och sa "här har du så kan du sluta sura över ungarnas julklappar". En tröja som kostade ca 1700kr. Han har inte fattat någonting! För det första vill jag inte ha en gåva som ett slags skuldbeläggande. För det andra är det åt h-e för mycket pengar. För det tredje hade vi bestämt att köpa något gemensamt till oss. Äh, jag kan räkna upp massor. Men grejen är att jag inte heller kunde bli glad, för han gav den inte till mig för att han ville ge mig någonting - utan snarare som något som skulle tysta mig. Jag kände bara...skam tror jag. Han fick mig att skämmas och känna mig otacksam. Och det kvittar vad jag säger så vägrar han att lyssna. Han tycker att jag beter mig som en barnunge, och det är precis vad han behandlar mig som.

När jag skriver börjar jag nästan koka av ilska, irritation och frustration. Men det är ganska sköna känslor, för det finns kraft i det. Kanske räcker det ända fram.

Jag ser att du är inne. Berätta hur det är med dig. Vi är många som undrar och oroar oss. Bra kör på; good or bad.

Tack, fina människor!

Ja, mulletant, jag blir återigen generad - när jag känner mig gnällig, sårbar, ledsen och nedstämd och så himla inkapabel att lösa saker, då skriver du så fina ord till mig! Jag har så varma, fina tankar om dig!! Tack för ditt stöd!

Adde, tack! Och pepparkakan smakar bra...! Ja, du ska få storyn här nedan...

Så sant, Framtidsdrömmar! Att vara stark är att kunna kämpa och även att kunna kämpa i motvind och ta sig igenom utmaningar...!

Och idag har allt tagit sig en annan vändning:
om du visste hur rätt du hade Adde!
Jo, jag kom att tänka på en bekant vars pappa är snickare, åkte hem till honom och han har varit i huset och kikat idag! Han har kollat igenom och tror inte att det ska vara något annat som dyker upp! Han kommer imorgon (lördag!!!) och fixar till golvet och räknar med att det tar på sin höjd ett par dagar, att riva upp, fixa nytt träbjälklag och lägga nytt golv! Jag har varit och köpt golv idag, och... ett nytt kök!!! Jag och pappa har tagit ner alla gamla köksskåp och snickaren kommer att sätta in nya skåp troligen med början på måndag! Och jag har köpt en tapet och lite kakel och ja... det blev lite extra jobb, men snickaren tror att det kommer vara inflyttningsklart till helgen! Ja, som ni förstår så är det ju inget stort kök!
Att jag har träffat exsambon idag och han är tillbaka i "trevligast-i-världen-fas" och jag blir lite rädd... Flickorna är inte jättesugna på att vara med honom, och jag försöker att vara neutral, att stötta dem i att det är gott att ha båda föräldrarna osv, men det är inte lätt. Men att han är konstig kan inte förta min styrka idag. Det kommer lösa sig med huset!! Det är fortfarande en motgång, men jag har gjort som Framtidsdrömmar skrev - kämpat och tagit mig an utmaningen!

Luciakramar!

Jag vet hur det kändes för mig att inte bli tilltalad, att bli nonchalerad och ignorerad som om jag inte fanns. Det var hemskt och samtidigt som jag kände mig så ledsen och tillplattad så fanns det en kämparanda, att ta sig därifrån.
DU är värd bättre än att bli behandlad så!

Om/när du lämnar honom så kommer det påverka barnen så klart - men prata med dem, ge det tid! De vet ju hur det är, de kommer säkert också ha en sorgeperiod när de bearbetar, men de kommer ju också se och känna hur du är med/mot dem och hur du kämpat!

När du skriver om nytt boende så känner jag extra starkt för dig - jag som precis håller på med mitt nya boende. Innan jag lämnade exsambon var jag på bankmöte - bankmannen rekommenderade en bostadsrätt för att det är enklare som ensamstående (inte så mycket plötsliga kostnader som uppkommer som med hus), och jag kunde få lån på ca en miljon och ha en månadsavgift på max 4000kr. Jag åkte raka vägen till mina föräldrar och grät som en galning - där jag bor finns det inga sådana boenden, endast i mycket utsatta områden och för barnens skull ville jag inte ta något sådant. Jag är en husperson (gillar att lära mig nya saker så som att bygga och fixa, har lite rastlöshet i själen och med hus kan man alltid förändra och därmed överleva i det rastlösa, jag älskar att äta frukost på gräsmattan, jag vill kunna ha en egen trädgård - avskilt) och jag gick på lägenhetsvisningar och husvisningar och så en dag så bara fanns min lilla röda stuga där och magkänslan guidade mig rätt. Jag hade hela tiden haft kontakt med min bankman och sakta men säkert så var det inte så stopp som det varit först, och jag visade mina Excel-ark och de såg att det löser sig!
Känn dig för! Det löser sig!
Jag var väldigt stressad av att jag var tvungen att veta, att lösa och samtidigt hade jag ingen magkänsla utan jag bara stressade i livskaoset, kanske känner du också så?! Men - känslan kommer. Gå och titta, prova och känn, titta och andas djupt! Det ordnar sig!
Jag var först mycket inställd på att jag skulle ha en bostadsrätt i samma område som vi bott i innan, men allt eftersom tiden gått så har jag känt jag att jag vill inte ha en bostadsrätt, jag har blivit starkare och säker på att jag är ju lite rädd för exmaken så jag vill faktiskt inte alls bo i samma område, jag hann hitta lugnet i mitt tillfälliga boende och landade i vad jag vill ha och hur jag vill leva. Försök landa - kanske skönt att ha ett tillfälligt boende först så kan du välja på bättre grunder när du mår bättre?

Detta är bara mina tankar - jag har fortfarande det du skriver så fint: "Sorg i hjärtat blandat med framtidstro", men jag önskar dig allt gott!

Hoppas luciafirandet är fint ikväll!

Har läst lite tillbaka i din tråd och hur det gått lite upp och ner. Naturligtvis känner jag respekt för den resa du gjort, och det vill jag naturligtvis gratulera till! Att det nu känns så svårt känns ju minst sagt lite tröstlöst. Jag har inget bra råd att ge, men jag önskar dig kraft att gå vidare utan att falla tillbaka! Önskar dig en lite "gladare" men alkoholfri helg!

//PP

Vad tråkigt att du känner så, att det fortfarande är så jobbigt. Jag kan inte förstå att suget inte går om, usch då, vet inte vad man kan göra åt det. Jag trodde nog att det blir bättre med tiden för alla.

Jag hör vad du säger och känner med dej. Men du har fel om din gamla "vän". Det är en väldigt dålig vän om du tänker efter. Det du beskriver är rena lögner. Den vännen ställer kanske inga krav medan ni umgås men är det en riktig vän tycker du, som leder dej till att göra dumma saker som du sedan ångrar. Ångest och skam. Fanns där utan att du behövde ge nåt tillbaka? Ånej, hela ditt liv gick ut på vara den vännen till lags. Jag känner nämligen till den typen så jag vet precis. Det är ingen vän. Låt dej inte förledas att tro det, sen får du naturligtvis acceptera att du saknar alkoholen och dimman det gav men nån vän är det verkligen inte.

Jag önskar att du ska komma ur svackan och hålla ut tills dess. Det måste ljusna snart!

måste kolla in din tråd... Skrattar när jag läser om din man - den vackraste och med en vacker själ. Sån är min mullegubbe också. Det är fint det det:)
Också jag önskar dig en fin semester och födelsedag. Minnesvärd och ihågkommen:) Kram, jag tycker om dig / mt

Jag blir glad när jag ser att du bestämd dej för att inte dricka. Jag håller fullkomligt med om att det känns trist och t.o.m. sorgligt emellanåt att inte få "fira" på normalt sätt längre. Men bara ibland. Jag fyllde själv 60 nyss (känns otroligt:)och då fanns det inte en tanke på alkohol. Inte just då i alla fall. För jag är helt införstådd med att ett glas aldrig räcker. När jag nångång tänker på att dricka så är det mängder jag tänker mej. Ett glas kan kvitta. Men jag skulle heller inte gå i fällan att tänka att ett glas kan jag ta för det är lika med ingenting. Det väcker nog begäret. Du kommer över känslan av förlust på semestern. Tänk jag var en vecka på all inclusive förra hösten. Visserligen i Egypten där alkoholen inte precis flödar men dom hade visst gott rödvin. Obegränsat...Visst dyker känslan upp att man borde "passa på" men det har jag testat förut och det gick inte bra. Jag åt glass istället:). Och absolut, jag lovar dej att man får ut så mycket mer av semestern. Vi har varit på flera resor där vi druckit alldeles för mycket, börjat dricka tidigt och somnat tidigt. Jag vill knappt tänka på dom resorna. Man kunde lika gärna stängt in sej hemma men vinet är billigare där förstås...Skammen att gå till den lokala lilla "supermarket" på förmiddan och titta på vita vinet och hon i kassan säger "we have cold too", underförstått att jag skulle dricka det genast. Hmmm.

Jag tror du och jag är olika på många sätt men jag känner en stark samhörighet. Jag vet precis vad du menar med att du får kritisera din man men ingen annan ska komma och säga nåt illa. Så är det och det är helt ok. Min intuition säger mej att det är en bra man. Jag tror han följer ditt exempel så småningom. Han ger dej tid och då får du ge honom tid också.

Jag önskar dej en riktigt fin semester och födelsedag och att du får en verkligt minnesvärd resa! Det tror jag.

Hihi! Nej Santorini, nu missförstod du. Jag har aldrig sett varken dig eller MB som "snälla" anhöriga. Jag tror visst att båda ni kan rya ifrån ordentligt. Och det var väl det jag menade. Jag blir nog heller aldrig "snäll". Att hålla käften ligger i inte i min natur. (Bra ursäkt?).

Inte heller ska jag kicka mannen helt än. Han är en bra man, trots sitt drickande. Och även där har du nog rätt. Min man är nog ingen alkis än men en riskkonsument. Som jag ser det så ligger skillnaden i om man kan sluta dricka trots att alkohol finns tillgänglig. Min man kan sluta fortfarande, vilket jag INTE kunde de sista åren. Så nej, jag ska inte dricka på semestern. Efter mycket om och men har jag tagit ett beslut. Jag vet ju att min nedtrappning efter semestern kanske inte kommer att fungera och jag vill inte chansa. Jag har inte råd. Men visst är jag fortfarande orolig. Mitt förstånd säger att man kan ha en bra semester men min sjukdom/mitt knäppis jag tycker att det ska "passas på". Frikort för att det inte är vardag. Men nej, jag vill inte. Och jag vet att jag inte kommer att "falla" eller "hoppas". Valet är mitt. Jag väljer att inte dricka. Vare sig jag blir trängd, glad eller sugen för att mannen får.

Visst kommer det att kännas sorgligt att inte få ett glas champagne på sin 50-års dag. Men samtidigt ett statement för mig själv. Jag kan och kommer aldrig att nöja mig med ett glas.

Idag hade jag ett möte med mannens brorson som ska sitta kattvakt i en månad. Han liknar min man lite. Jag ser min man som yngre. Och givetvis hade den unge mannen en flaska mousserande med sig. Och han blev nog generad när den Festliga Faster Fia inte ville ta ett glas. När jag förklarade att jag var alkoholist. Men bara i början. Efter att jag hällt upp för honom och hans stora kärlek så släppte den där nojjan som nyktra personer kan känna för oss som inte dricker. Men jag tror att de först kunde slappna av när de kunde ta hissen ner. Gissar att de hade bråttom till ett luciafirande utan "tokiga" släktingar. Och jag tror att det blir bra. Unga ska få exprimentera.

På tisdag ska mitt expriment ta sin början. En nykter Fia med en man som inte har tagit det steget. Är detta slutet? Jag vill inte det. Jag tror inte det. Han är tidvis en idiot, min make, men samtidigt en bra karl som du Santorini skrev; Han ger mig tid att hitta om mig själv. Och han är den vackraste man jag vet. Nej, inte bara fysiskt men han har en bra själ. Det var därför vill.slutas ord sårade mig så. Jag får kritisera mannen men inte någon annan. Ifrågasätta? Ja! Kritisera? Nej! När han skrev att min man var "så snäll" som lät mig bo i en kolonistuga. Min man har aldrig "låtit" mig göra något. Han tar för givet att jag kan tänka och fatta beslut själv. Det är fint! Det är respektfullt.

Fia

Tack mt! Nu blev jag glad. Jag har ju så livlig fantasi och du - liksom jag själv - är ju ingen lammunge längre. Zoega är bra kaffe och mg verkar vara en bra gubbe. Njut på och tack för livstecknet. Allt gott (du)!

Fia

Hoppas att du inte ramlade som jag gjorde igår....fortfarande surrealistiskt...

Kände precis som du igår, men vet du? Det är inte värt det..den sköna känslan byts snabbt mot den iskalla obehagliga....vem är jag? vad gör jag? Har jag gjort-det känslan... Och sen---Låt mig DÖ-känslan.....

Kämpa. Stå Emot!

För Din skull!

/mic

Jag tänker på dig och er situation.
För ditt och barnens bästa måste du lämna honom. Du ska inte stå ut med denna förnedring.
Ingen, absolut ingen mår bra av att du stannar och förlåter.

Jag har själv varit i situationer då min familj fått nog. Många år sedan nu, men det gjorde mig inte rädd för att bli ensam.
Bara en stor skam och tung börda att de behövt stå ut med mig vid vissa tillfällen.
När jag ser tillbaka på det så ser jag framför mig en annan människa, inte jag.
Konstigt.
Hur kan man bära sig åt?
Nu är "allt" bra för oss men jag har inte slutat dricka på helgerna.
Det är fullt accepterat, men det känns ändå märkligt.
Men jag håller mig på rätt sida och blir aldrig otrevlig eller gör bort mig.
Jag vet vad det kan kosta mig.

Det du står ut med just nu är vidrigt.
Jag önskar du kan få kraft att komma upp ur det svarta hålet och göra det bästa för dig och dina barn.
Lämna NU.
Jag är ingen expert, men jag skulle nog själv försöka lämna.
Förstår hur svårt det måste vara.
Dina barn ser dig nog inte som en svikare,
men de kommer se dig som en räddare om du kastar ut bihanget eller flyttar iväg själv med dina kära barn.
Är inte botten nådd nu?

Kramar och KRAFT från
LillPer

Har det riktigt, riktigt jobbigt just nu, vill bara dricka, vill bara bli lugn, vill bara vara ensam en stund och känna värmen sprida sig i bröstet och det där lugna sprida sig i kroppen. Saknar dig min gamla vän, du som var mitt bästa sällskap, du som förstod mig och som lät mig vara precis som jag är. Som inte ställde krav, som inte tyckte och tänkte något om mig och som fanns där utan att jag behövde ge dig något tillbaka. Saknar dig som aldrig förr. Ett år och fyra månader och saknaden är större nu än någonsin. Vad ska jag göra? Är det något jag behöver göra för att ta ett steg vidare? Är trött på att fylla mitt stora, tomma, mörka, svarta, djupa hål med sliskig glass och billigt lösgodis. Har gått i terapi och vill inte gräva mer....

Allt väl! Fin känsla 1) att vara ihågkommen 2) saknad 3) av omsorg och 4) att jag betyder. Gott:)

Just nu eftermiddagsfika med mullegubbe och ett gästande barnbarn. Zoega Estanzia och pepparkakor. Ikväll ska mg på AA-möte, han har kaffekokarservice och väntar med spänning på om en relativ nykomling ska komma ikväll också. Jag är genuint och stillsamt lycklig.

Två positiva nyheter: 1) På mitt jobb har vi i flera sammanhang hamnat att diskutera alkohol och det verkar finnas en något större öppenhet för att det finns problem... Och 2) i veckan åt vi julbord på en restaurang där de i somras inte hade något alkoholfritt. Nu fanns a-fritt vitt mousserande vin, rött vin och två slags öl. Heja!

Vet inte heller om jag skrev att vi nyligen på kalas - där snapsen och sångerna "flödade", vin dracks i fri mängd liksom konjak till kaffet. Vi hade medtagit a-fritt vin som vi delade med vårt bordssällskap, vi dansade hejvilt, hade jättekul... och sen körde mg hem.

Så har vi det. Livet är gott.

Varmaste, gladaste Lucia-kramen till dig FinasteFia och även till andra Forumvänner / mt

Ännu har inget hemskt inträffat är väl lite skrockfull.
Har varit nere vid havet med min älskade hund, vi lekte med
bollen och då kände jag lycka över livet och att jag karade
livhanken då i september. När jag tänker på det får jag otrolig
ångest över att jag kunde köra mig så totalt i botten. Var bara
en spillra. Kanske var det något positivt med det för jag skulle
aldrig våga prova som jag har gjort tillräckligt många ggr.
Första och andra gången gick bra och jag sa till mig själv att
det här klarar du ju. Men tredje gången gick det fort ner i svarta
hålet. Det är bra att veta nu inför alla helger. Ibland kan jag tänka
ska jag gå omkring här på jordelivet som nykter alkoholist tills jag
dör. Ja, den krassa sanningen är ju sådan och sakta men säkert har
jag ´tagit det till mig. Nu är det inte så jäkla hemskt längre.
Ibland deppar jag ihop, men jag löser det inte med flaskan längre.
Fanken vad jag låter präktig men det får ni ta. Jag är bara så glad
idag.
Önskar er en fin dag
Konstnären

En sak du skrivit kändes precis som jag ofta känt. Precis så känns det! Ingen som kan stoppa en när man som mest behöver det. Varför kan det inte finnas någon chatt för såna som oss?

Känner för övrigt igen mig i mycket du skriver...

Skrivet av Askan den 1 april, 2013 - 17:21.

fan ska jag kunna sluta nu? Ingen är här och så känslan av två glas vin? Finns det något annat ställe på internet som har ett mer aktivt forum där man känner sig mer "tvungen" att rapportera in? Jag behöver det.

besvara
| Anmäl kommentar
| Gilla (0)

Tyvärr ramlade jag igår..Men Tack för att du ville försöka stoppa mig! Hade behövt dig igår! Men då va min sjuka hjärna upptagen med andra tankar...Att man aldrig lär sig!!

Tack för stödet. Det värmde.Behöver det (fast jag inte är värd det). Ramlade hårt denna gången...inte rest mig än.

hej! Välkommen! Helt rätt att skriva när allt börjar kännas skakigt.

Önskar att jag kunde fixa det lika bra som du gör Berra. Imponerande att du fixat 6 år! När jag läst det du skrivit här, så slås jag av hur otroligt lika vi är..med den skillnaden att jag INTE klarat av att hantera mina känslor fullt ut. Än. Det måste gå..finns liksom inga alternativ..även om min hjärna "glömde" det när jag bäljade i mig igår.. Det svåraste för mig..de gånger jag oftast faller är oftast när jag andas ut..när jag GLÖMT den där Ångesten, när man bara har de fina minnena kvar..ungefär som lumpa-minnen ;-) Man minns det man VILL minnas..

Hur klarar du det? Att inte lockas dit igen? Att inte tro dig klara det? Hur orkar du hålla garden uppe hela tiden?

Vill och måste med klara det...innan ÅNGESTEN tar mitt liv.

/Mic

har inte ramlat än eller hur? Varför vill du göra det? Just i dag? Vad var det som hände som gjorde att du började tänka att du skulle falla i dag?

Forumet är ju ingen plats för politik, men hur ska man tänka kring det? Ibland är ju alkohol politik? Det finns ju i alla fall något som heter alkoholpolitik, och ska man inte ta upp några funderingar då??

Igår satt jag och letade fakta om beroende på nätet. Beroendeproblematik och frågorna kring detta är otroligt många. Det ser vi ju inte minst här både bland oss som vill ändra våra egna alkoholvanor, och även behovet av stöd till medberoende,barn till missbrukare. Det som förvånar mig är att jag inte riktigt hittar samlad information om detta. Är jag kanske okunnig i mitt letande? eller förväntar jag mig något som inte finns behov av?

Naturligtvis finns det massa information, men vore det inte en tanke att ha en central/samlad webbplats för ett samhällsproblem som är så stort? Nu är det lite som att man bör leta sig runt och bilda sig en egen bild av hur det hänger ihop. Jag vill inte kritisera alla organisationer och myndigheter som jobbar med detta, men kan det vara så att samordning skulle vara ännu mer effektiv?

Ok, som jag skrev finns massa krafter som jobbar kring detta. Alla landsting med sina beroendecenter, men vilken information hittar man där? Jag hittar exempelvis ingen statistik som ur ett medicinskt hänseende förklarar exempelvis hur dom olika fysiska skadorna av exempelvis alkohol ser ut. Så varför ska exempelvis varje Landsting behöva uppfinna hjulet på nytt?

Sedan finns det ju en massa andra som jobbar med detta. Alkoholhjälpen är ju bara ett form. Riddargatan, Karolinska, AA, Länkarna, Maskrosbarn, Nämndemansgården, IOGT, systembolagets hemsida, ja listan kan göras nästan hur lång som helst. Överallt hittar man jättebra information, men jag vet inte om det finns någon som delar känslan av att allt är liksom rätt, men informationen är svårhittad. Ibland är den även färgad av det uppdrag/övertygelse som varje enskild aktör har.

Så frågan kan vara vem som äger ansvaret för frågan? naturligtvis vi själva, men det tar ju ett tag innan vi fattar det, vi - som samhälle - kanske kan göra något annorlunda som underlättar. Ofta tar det lång tid innan man kommer till insikt att vilja förändra sitt beteende, men när det väl sker borde det vara i allas intresse att det är enkelt. Av det jag läser här inne får jag ibland en känsla av att många även får kämpa när dom söker hjälp. Ibland även vara rädda för att söka, för att det finns oro för vad som ska hända...

Hittade här ett pressmeddelande om uppföljning och samordning av kunskaper indikatorer etc. som myndigheter organisationer osv. sitter på.

http://www.regeringen.se/sb/d/16781/a/226621

Att det finns kunskap är inget tvivel om. Frågan är bara hur en bra information ska nå ut till folk? Så frågan kanske hur socialdepartementet nu på ett "piffigt" och modernt sätt, kan se till att samordna informationen till befolkningen.

Missbruk i Sverige kostar samhället 150 miljarder (enligt artikel i Svd). Naturligtvis är då inte anhörigas lidande prissatt. Om man då skulle omfördela en extra miljard på detta vore det kanske väl investerat? Kanske slugare än att lägga en miljard på nationellt vaccinationsprogram som inte ledde till mycket mer än att vissa blev väldigt trötta, eller varför inte googla på "kostnad afganistan" så kommer det upp lite tankvärt.

Nog med dagens dos av grinighet och gnäll!

Hoppas ni har en fin alkoholfri Lucia!

Finns det någon inloggad?