Senaste kommentarerna i forumet

..vill inte jag vara med om, känner igen tankarna och vet hur hjärnan jobbar febrilt med att söka sanningen..
Gjorde jag det här, OCH det dära på samma kväll?
Herregud jag måste vara helt j..vla dum i huvudet, vilka kunde ha sett mig göra dessa prylar, ånej sa jag verkligen till den söta tjejen på administrationen att jag drömmer om att lägga henne över mina knän och spanka henne röd om skinkorna?.
Gjorde jag det? Eller fantiserar jag om detta, nej vänta hon reagerade på det och kallade mig för jävla sjukhuve och hällde ut resten av hennes rödvin över min skjorta.
Man springer ur sängen för att kontrollera skjortan som troligen ligger i tvättkorgen huvudet dunkar och panikångesten skriker låt det inte finnas en enda rödvinsfläck på skjortan när man öppnar locket på tvättkorgen....
Och det finns en stor fläck på bröstet, åh shit vad har jag MER gjort, hjärnan går in i turbomode och jobbar febrilt med att söka nya minnesflashar...
Man andas häftigt, svettpärlorna samlas i pannan hjärtat slår volter av en plötsligt infarkt...
och man tänker...

Ja snälla kroppen, låt mig dö nu och det snabbt,
låt mig få slippa verkligheten och bara få försvinna från jordelivet och ur minnena på alla jag skadade igår kväll.

Låt mig få dö, nu och snabbt!

De mornarna har jag inte upplevt på dryga sex år nu.

Jag lever ett fortsatt gott liv utan dödslängtan,
och ska jag vara helt ärlig så blir det lite bättre för var dag som går, bara jag håller mitt löfte om att somna nykter var kväll...

Berra

Hej mt! Jag vill bara checka att du är ok? Jag är så van vid att du skriver lite varje dag, här i din egen tråd eller så till någon anhörig/något fyllo. Men nu är du tyst och jag inbillar mig genast att något har hänt fast det kanske bara är så att du inte vill skriva. Hur som helst så betyder du och dina ibland smärtsamma sanningar ganska mycket för mig och säkerligen många andra. Så ett livstecken skulle uppskattas.

Fia

Mina absolut värsta mardrömmar handlar ofta om att jag vaknar full..och har gjort bort mig på olika sätt....innan jag förstår att det är en dröm, så är det sjukt otäckt..får panik! Men det som är annu värre är när man som jag gjorde idag..vaknade, trodde jag drömde...men till sist insåg att det inte var en dröm..Det var på riktigt..högst verkligt. Den ångesten önskar jag inte någon...snälla säg att jag drömmer..

Att vara stark
"Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.
Att vara stark är inte att veta bäst och vara främst.
Att vara stark är att acceptera livets villkor.
Att vara stark är att tänka om när saker inte blir som Du planerat.
Att vara stark är att se möjligheter i det som verkar omöjligt.
Att vara stark är att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Kram

Jag blir så varm i hjärtat av dina kramar- din värme som du sprider som medmänniska.
Jag sitter nu med min kaffekopp och lyssnar på lucia på TV4. Morgonen startade med ljus, brasa och lussebullar framför tv'n med mina älskade barn. Jag älskar lucia- i kväll blir det kyrkan för att se och lyssna på byns luciatåg där även min dotter ingår och där hon ska sjunga solo.
Jag får höra från olika människor " vilka fina, trygga och trevliga barn du har, de är så duktiga". Det känns så bra att höra och väcker en stolthet inom mig, jag (vi) har iaf lyckats med det. Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att mitt beslut och det som komma skall inte raserar deras personlighet och trygghetskänslor.
Varje dag är nu en fruktansvärd plåga när jag och sambon är hemma samtidigt, men jag ska bita ihop och stå ut till det nya året börjar. Jag förstår mig inte på honom, hur man kan behandla någon som han behandlar mig, vi bor ju iaf fortfarande tillsammans; han nonchalerar mig totalt, tilltalar mig inte utan frågar han en fråga så slutar han med nåt av barnens namn- frågan är ställd till dem.... Svarar mig endast ja, nej om han ens tittar på mig när jag pratar med honom ibland svarar han inte alls och jag får ställa om frågan. Han låtsas liksom inte höra mig. Säger hej då till barnen innan han åker på jobbet på morgonen- inte ett ord till mig.
Jag är osynlig och liksom finns inte- är en dammtuss som bara finns men man låtsas inte se den för det innebär jobb att konfronteras med den.
Kan inte i ord beskriva hur detta känns- nu förstår jag hur det känns att vara mobbad. Det är tur att jag vet att jag behövs och betyder något på mitt jobb, betyder nåt för mina vänner och min övriga familj.
Igår ringde jag en vän som har en lägenhet som hon ska sälja till våren- ville höra hur mycket hon har tänkt att sälja den för, månadshyra osv. Klarar jag mig med en 3:à eller behöver jag en 4:à, är det ekonomiskt bäst att köpa en lägenhet? Är det mera ekonomiskt att köpa ett litet hus? Vill jag äga något eller vill jag hyra?
Många frågor är det.
Sorg i hjärtat blandat med framtidstro.

Kram på er alla och sköt om er på lucia-dagen!

Jag tror det går bra för dig med nedtrappningen.
Önskar dig all lycka
Konstnären

för dig Yogi fast vi är anonyma människor i cyberrymden. Vi känner och delar din smärta och stöttar dig i dina beslut !

Jag läser i din text nu att det börjar lossna för dig och du börjar komma ikapp dig själv och det liv du vill leva. Det är en process som inte fixas över en natt men du är på G.

Styrkekramar till dig !

start du får i ditt fina lilla hus :-(

Men det kan ju också komma nåt gott av det...du får välja nya golv, får nya rör kanske rentav nya skåp (?), känslan av ett nyrenoverat kök....

Men glöm inte dig själv ! Se till att få egen tid där bara du får vara dig själv och hämta andan.

Skickar en cyberpepparkaka att mumsa på !

Kram !!

till dig från mig / mt

som gäller för dig flygcert! Fy tusan vad du klarar av när du tar dina resurser i bruk. Så trist med huset men jag ser att du fixar det där fast det svider nu. Hoppas verkligen att allt annat är ok - och, egentligen var det ju tur (nåja) men bra ändå att du upptäckte skadan direkt. Och tydligen har du tak över huvudet till den efterlängtade dagen... Kapabel var ordet. Du är en kapabel kvinna flygcert! Kramar - de kommer med fart med stormen som viner i mina trakter / med

Hej Orolig son och välkommen till forumet!

Tråkigt att höra om din fars alkoholvanor. :(
Jag skulle absolut säga att han är alkis. Tyvärr är det ju så att alkoholism är en sjukdom och i sjukdomsbilden så ingår det att man förnekar sitt problem tills man når sin botten OM man ens gör det.

Mitt tips är att kontakta Al-anon. Det har hjälpt mig massor i mitt liv som anhörig till en kvinna med alkoholism.

Sök upp ett möte nära dig. Det är kostar inget och där finns människor som vet vad du går igenom.
http://www.al-anon.se/alalist.asp

Kram och Lycka till!

Ett varmt tack till er som står ut med mina problem! Så skönt att äntligen kunna få prata om allt det här med människor som förstår och inte dömer. Trodde inte att det var möjligt.

Ja vilket liv vill jag leva? Inte det här i alla fall... Jag är så ledsen för allt jag har förlorat. Jag vill ha mina barn på heltid igen. Jag vill ha lugn och ro. Kunna svara i telefon utan att känna mig stressad, prata stelt och ytligt och känna att jag måste lägga på. Jag vill att folk ska kunna titta förbi på en fika och känna sig välkomna, utan att mer eller mindre bli ivägkörda av mig pga hans sinnesstämning som den är både med och utan alkohol. Jag vill kunna hälsa på en vän. Jobba över. Vill göra saker med barnen. Hälsa på släkten. Bjuda hem folk. Planera och genomföra saker. Ett helt vanligt liv.
Och vad har jag idag? Är det värt det?
Nej. Det är inte värt det. Oavsett hur det går med hans beroende. Jag försöker härda ut över helgerna som kommer, men jag vet egentligen inte varför. Jag känner att jag själv är på bristningsgränsen med mitt humör. Jag blir arg. Är jobbig mot honom på så sätt att jag svarar emot och grälar tillbaka när han skäller på mig. Säger ifrån. Han är inte van vid det och tycket att jag är sur och grinig och beter mig som en barnunge om jag bara framför en åsikt som inte stämmer med hans. Jag känner ju att det är bra för mig att försöka sluta med att bara ta emot allt jämt som jag har gjort förut. Jag behöver ju inte det. Men fasen vad svårt det är att ta steget ändå!! Blir arg på mig själv! Jag orkar ju inte längre egentligen men jag har inte kraft att lämna ändå. Vilken soppa allt är!

Som "skydd" har jag ändå vetskapen om att lägenheten är uppsagd. Har två hyror kvar att betala. Då måste han flytta. Är så rädd att situationen blir outhärdlig om jag väljer att avsluta nu. Han har ingenstans att ta vägen och kommer tvinga sig kvar under uppsägningstiden, och börja dricka igen. Nu slipper jag alkoholen i alla fall. Jag gick igenom en cellgiftsbehandling förra hösten, som var rätt jobbig. Han var inte med på ett enda läkarbesök, jag fick inte prata med honom om sjukdomen, han lyste med sin frånvaro. Söp, flirtade/stötte på andra tjejer, vredesutbrott... Det sitter ju också som en tagg. Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att anpassa mig, ge ge ge av mig själv. Han tycker inte att jag gör någonting för honom. Jag kan säkert räkna upp tusen exempel, men det hör så ont. Jag känner mig sviken, lurad och kränkt! Skulle vilja ställa honom mot väggen och skrika ut allt, få honom att känna sig lika ynklig och värdelös som han har fått mig att känna mig. Men han skulle inte förstå...

Vad har vi för framtid ihop? Likadant som det ser ut nu förmodligen. År efter år. Snälla någon därute, hjälp mig att ta mig ur det här.

Tack LillPer och mulletant!
Ja, detta året har varit en prövning för mig och jag känner mig ofta stark, och åtminstone starkare än tidigare, men jag ville bara att min lilla röda stuga skulle vara inflyttningsbar direkt!

Tidigare ägaren får stå för skadan, via sitt försäkringsbolaget, men det täcker ju inte allt eftersom det görs åldersavdrag osv -
det har läckt vatten i köket, och det har torkat upp igen, men hela träbjälklaget måste bytas, nytt golv läggas och det medför ju att alla underskåp i köket behöver flyttas bort... Och jag behöver därmed leta upp golv, och inte minst - leta upp en bra snickare och bra VVS-firma som kan göra jobbet "helst igår". Ja, ni förstår ju att det var inte riktigt vad jag var sugen på när jag var mest inställd på att bara flytta in.

Jaa... jag ser ju att jag har löst detta på samma sätt som jag "löste" min separation: jag har kollat upp med personer som jag känner i branschen, jag har haft pålitliga personer ute för att kolla av skadan, jag har själv stått på mig i kontakt med försäkringsbolag och - precis som separationen: till slut löser det sig. Men känner mig rätt slutkörd. Snaaart är det jul och lite ledighet, tack och lov - jag behöver få vila nu.

Tack för svaret;) ska försöka härda ut. Idag har det ochså varit ok..men inte konstigt kanske. Har 39 graders feber. Så på ngt sätt var jag glad att jag hade feber pga att annars brukar jag dricka på torsd. Imorgon fredag och tänker ngnstans där inne att tänk om jag är frisk och kanske kan köpa vin..men dessa dagarna fastän inte många dagar har känts lite bättre i själen,inte ljugit f min man, och kännt mig mer friskare trött eller hur man ska uttrycka sig. Sedan är jag förvirrad av mig själv men med alkohol i kroppen har det blivit mycket värre. Glad lucia på er. Själv ska jag vara en tomte imorgon..med många tomtar på loftet men förhoppningsvis nyktra. Eller jag menar;ska vara nykter...

om att göra

om att g

om att gör så. Jag har också låtit mig förnedras och förlåtit så många gånger så du anar inte. Varför du tar tillbaka honom är inte svårt att förstå. Du har det så jobbigt att din energi inte räcker, det är så många problem att du inte hinner reflektera över din situation. Troligtvis har du inte längre tillgång till den där känslan av harmoni, det var så länge sedan du upplevde det att du inte minns hur det känns och man saknar inte något man inte vet om.. Lite så och så kan det tänkas att man blir fast för att det någonstans i hjärnan blir en felkoppling. Eftersom det är han som gör ditt liv till ett helvete så fixerar man sig vid att det också är han som kan göra det till himlen.. om han bara håller sig nykter, slutar träffa den där kvinnan etc så blir livet uthärdligt eller till och med lyckligt. Det är så man blir hjärntvättad! Samma person plågar och erbjuder tröst! Förebrå inte dig själv för att du inte orkar.. bara plantera tanken på att lämna honom så kommer du en dag när du är redo att sätta planen i verket. Allt behöver tid, skynda inte utan låt det mogna långsamt så kommer du säkert att komma loss! Lycka till!

och det känns fantastiskt mycket lättare idag! Tusen tack! Jag har fortsatt att motta meddelanden och brev om hur mycket han älskar mig och att allt han gör nu är för oss etc etc. Jag försöker att inte låta det sjunka in och bli till sanning utan påminner mig om alla andra gånger han sagt så och då kan jag stå emot. Tack Yogi för att du ställde de rätta frågorna. Jag har verkligen funderat en hel del på hur han har hjälpt mig, vad han har tillfört i mitt liv och den tragiska sanningen är väl att det enda han har tillfört är lögner och katastrofer. Det är faktiskt så att så fort jag har blivit svag, på grund av sjukdom hos anhörig, vårdnadstvist eller av annan anledning haft en svacka så har han supit till och ställt till med en massa problem för mig och mina vänner( han ska alltid ge sig på mina närstående när han dricker). Inte en enda gång har han varit ett stöd för mig. Han är verkligen en vän i medvind men aldrig i motvind, tvärtom vänder han sig emot mig då.. Det gör det lättare att stå emot det dåliga samvetet jag har över att inte finnas för honom nu. Tack vare att jag fick beskrivet av Adde hur det ser ut med stöd på behandlingshemmet så känner jag att det är bättre att släppa bomben när han är kvar där än när han kommer ut därifrån.Jag svarade på ett meddelande och skrev att jag önskar honom all lycka till med behandlingen och att vi kanske kan ta en fika på stan någon dag när han är kommer ut men att jag inte vill leva mitt liv med honom vare sig han är nykter eller inte.
Nu förstår jag inte varför jag stod ut så länge.. Han har svikit och gjort så mycket hemskt och då inte bara mot mig utan mot andra i min närhet. Han beskrev häromdagen för mig vilken dålig vän alkoholen är; den går emellan dig själv och de närstående, bråkar,skriker och kräver uppmärksamhet, kostar pengar, sviker etc.. Han menade också att om det hade varit en person så hade han bett den vännen att dra för länge sedan. Detta var det som avgjorde saken för mig. Exakt sådan vän har han varit och det sa jag också till honom. Jag tror han fick lite att fundera på. Jag vill inte vara elak men nu ska jag vara ärlig mot mig själv och andra och inte försköna sanningen för att skydda någon annan. Tack för råden om att söka hjälp för egen del. Jag har länge värjt mig och vägrat erkänna att jag är medberoende men det är tyvärr sanningen om mig och jag inser att jag behöver hjälp att ändra mitt beteende annars riskerar jag att hamna i samma situation igen. Nu ska resten av mitt liv börja!!

med husbekymmer! Det var väl ungefär det sista du behövde just nu. Bara att kämpa på ... kan du få sakkunnig hjälp nånstans?
Tusen kramar från mig / mt

det är inte lätt att förstå sig på sig själv - och dig själv är den enda du kan förändra. Jag läste dina tidigare inlägg och förstår din frustration över att ha tagit honom tillbaka. Jag klistrar in det inlägg i Carina Bångs blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Ta hand om dig och barnen / mt

Jag har trappat ner något snabbare än enligt den tidigare planen;
ikväll ska jag ta 12 cl och därefter minska 1 cl varannan dag.
Jag känner mig lite piggare nu än under 20-25 cl-perioden.

Kärlek till dig från mig!
Tänker på dig och vet att du klarar det!
Håll UUUUUUT!
Du är så stark o bra!

Ska inte förra ägaren se till att huset är OK?
Dolda fel?
Stå på dig här också!
Ta aldrig mer SKIT!

LillPer kramar dig hårt!

Måste tacka för det fina tipset i Askans tråd, det om att lista saker jag tycker är bra med mig själv kontra saker jag tror andra tycker är bra med mig. Gjorde detta och den färdiga listan gav upphov till en hel del funderingar och insikter. Bestämmer mig för att denna övning ska ingå i mitt årliga årerkommande "bokslut". Ha det gott!

... och det kommer bli bra, men det har blivit en del komplikationer - en del fel som upptäcktes efter övertagandet. Det är saker som går att åtgärda, men det ska göras och det kostar (en del täcks ju av hemförsäkring, men ändå...) och jag orkar liksom inte riktigt med det just nu. Är nere i en svacka. Försöker trösta mig med att "det är ok, det går över", men detta tillsammans med exsambons nu mycket varierande ilska pga den senaste tidens händelser, är lite mycket för mig. Har gråtit mycket det senaste - har svårt att hålla ihop jobbet...

Är mycket trött och ganska ledsen. (Jag hoppas) det går över...

Försök att behålla den där lugna harmonin som dyker upp ibland. Det var likadant för mig
ibland glimmade det till och jag kände harmoni. Men tristessen i början hade jag. Stod
emot den och styrde tankarna åt annat håll för stunden. Med tiden 3 månader överväger harmonin
så den kommer kan jag lova. Jag tyckte även synd om mig själv i början, men det är inte
synd om mig. Jag kan helt enkelt inte hantera alkohol, för mig är det allt eller inget.
Så det får bli inget och jag är på G.Försök ta en sak i taget. Finns liksom inga genvägar.
Önskar dig all lycka till
Konstnären