Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Har väldiga fjärilar i magen och ångest just nu. Tänker på det där vinet. Hjälp!!men ska inte ge mig iväg..har familj att tänka påoch det blir bara värre om jag gör ngt dumt.

"Man får de vänner man förtjänar" brukade min gamle ärkekonservative pappa säga. Kanske hade han rätt, ni vet den där om att även en blind höna... Jag blir rörd och generad, men samtidigt glad och får en känsla av att jag kan vara på rätt väg. Tack NyMan och Santorini för era snälla ord, dom lyfter mig verkligen samtidigt som jag känner att jag "luras". Jag känner mig varken inspirerande eller tankeväckande. Kul? Jo det kanske. Humor har liksom alltid varit en del av mig. En del av min skyddsutrustning. Men jag försöker att komma ur den, skyddsutrustningen alltså. Jag vill vara naken här, för är jag inte det så kan ingen gissa sig till hur jag mår. Och jag behöver forum, jag behöver fortfarande påminna mig om varför jag inte ska dricka.

Jag var inte vidare förtjust i FylleFia och den här nya Fria Fia är fortfarande ett stort mysterium för mig. Varje dag så bearbetar jag små saker som jag aldrig ens sett förut. Jag tvivlar ofta på mitt eget förstånd, men det har jag lärt mig att det är ett hälsotecken. Så jag blir som sagt glad och generad för att ni ser min lilla kamp. Sen att det var just ni två väger mycket. Två som har gått före. Santorini som är min rollmodel och NyMan som jag gillar för texter och människosyn/ödmjukhet. Tack!

Ja, m-m. Jag har funderat mycket på medberoende, eftersom jag tänkt att kanske kommer jag att hamna där. Men jag vill inte göra de klassiska misstagen och bara hoppas. För hopp hör inte hemma i denna kamp (Santorini). Hopp är något man kan känna inför en trisslott, men inte för ett livsavgörande beslut. Kanske blir medberoendet annorlunda om man själv har alkoholproblem. Jag ser igenom skiten och lögnerna. Och jag varken förbannar eller föraktar alkoholisten i mitt liv. Jag vet exakt hur svårt det kan vara att sluta. Och jag dömer inte. Däremot funderar jag på om jag är redo på att satsa resten av mitt liv på att se på när en människa går ner sig. Känner mig ond, det där ; "For better, for worse" fick inte min man när han äktade mig, men det är hans misstag. Jag höll inte kniven mot strupen på honom under vigseln. Han valde själv.

Snart är det dags för mig att välja. Om en vecka så åker vi. Ska jag hålla mig nykter eller ta ett medvetet återfall? Just nu lutar jag väldigt mycket mot att vara nykter. Men jag vet att anden kan vara stark medans köttet är svagt. En sån "bra" ursäkt! Det bara hände. Ingenting ska bara hända här. Inte som i höstas när jag kände mig "tvungen" att dricka på kollegans födelsedag. Idag är jag medveten om att en fylla leder obevekligen till nästa fylla. Samtidigt som en sjuk störning i mig säger att; "Men du kan ju det här nu Fia. Du kan ju sluta." "Vad gör en månad hit eller dit för roll?"

Jag inser att jag är lite borta och att hissen inte går hela vägen upp. Men samtidigt är jag en envis fan. Mina knäppis inpulser ska inte få besegra mig. Jag behöver inte drycken, jag är konstig nog ändå.

Sen kärleken då? Har haft sällskap i natt av mannen som en än gång fick sova i katthemmet. Inte av osjälviska själ (Jag har oftast en agenda) men för att vänja mig igen att sova brevid. Nu ska vi ju göra det i fyra veckor snart. Jag må vara konstig men jag sover bättre själv. Visst är det gosigt att mysa, men är det bekvämt? Nej, det är inte bekvämt med en nästan två meter lång karl i sängen som fläker ut sina lemmar. Han sover ofint min man. Själv kryper jag ihop till en liten, liten boll för att varken störa katter eller make. Kanske en del av min sjukdom, att jag inte vill ta plats? Vågar? Absolut? Vill? Nej, det är inte hyffsat.

Nåja, en skön dag idag. Varken arbete eller andra krav väntar. Jag kan suga på mitt morgonkaffe i evigheter och sen gå och lägga om mig igen. Vardagslyx! Verkligen då jag tittar ut genom fönstret och ser att snön/isen har smultit ihop till stora vattenpölar vid trottoarkanterna. Att krypa ihop med katter och "En tesked jord och hav" känns lyxigt. Äkta lyx är att få göra vad man vill. Äkta lyx är inte en ny bil.

Fia

Grattis till din styrka och positiva kaxighet! Ser fram mot att läsa ditt inlägg på måndag! Blir säkert uppmuntrande..

Hej Tusculanum!

Tack för att jag kan läsa dina inlägg. Håller helt med om att det bör finna utrymme för alla - oavsett hur man känner och mår här inne på forumet. Kruxet kanske ligger i att det är så komplexa saker som avhandlas.
Jag tycker det är en fantastisk möjlighet att vi har forumet till hjälp! Samtidigt är kommunikationen med hjälp av det skrivna ordet ibland svår. Vissa nyanser faller helt enkelt bort som normalt finns i det förtroliga samtalet som utspelar sig i verkligheten, och det är kanske det som gör vissa situationer extra känsliga ibland här inne? Jag upplever att många av oss (inte minst jag själv) slits fram och tillbaka, åker upp och ner. Och då kan det ju bli lite konstigt när man skriver om saker som självironi, självförakt etc. Är nog ganska lätt att det kan komma att missförstås.... Själv är jag tacksam över att vi har den här möjligheten, för vi skulle ju inte direkt vara lika självutelämnande och öppna om vi träffades några timmar i en tågkupé?! Där tror jag inte vi skulle få chansen att ta del av varandras tankar på samma sätt.

Ser just nu i min fantasi en "film" rulla av en reklamfilm för detta forum. En 30 sekunders trailer där ett par för varandra okända personer sitter i en kupé och samtalar om de mest privata saker man kan tänka sig. Djupa självutlämnande ämnen som beroende, medberoende psykisk ohälsa övergrepp och våld i familjen etc. Samtidigt som dörren öppnas till och från och någon ropar in: Jag dör! Vad ska jag ta mig till? Hjääälp!

Kanske är det lite så vi har det här. En underbar möjlighet till personlig förändring. Vi har chansen till att stötta varandra. Jag tror att många av skribenterna här inne skulle vara goda kamrater och utmärkta psykologer i det verkliga livet, för det finns ju inte direkt brist på livserfarenhet här inne i alla fall.

Så min upplevelse av forumet är att det samtidigt är lite som att se på Vetenskapens värld och ett avsnitt av Hjälp! med Rheborg och Herngren.

Sedan kanske det passar sig bättre att jag postar personliga reflektioner i min egen tråd, men jag har en känsla av att du inte har problem med detta utan stort överseende...

Må kraften vara med dig med i adventstiden!

50 dagar inräknade.
Just nu, idag, för stunden undrar egot lite försynt...VARFÖR i H-E spolade du inte kröken långt tidigare!
Ett lyxproblem man får dras med är all tiden på kvällarna! Istället för att slockna i soffan är man på tå till 23 tiden!
Mornarna har man ju alltid haft tid då sömnen aldrig varade så länge. Viss skillnad på nykter tid och bakistid!
FY satan vad skönt att slippa.
Förr ett par veckor sedan fruktade jag umgänget med alkohol då suget att deltaga i normaldrickandet var stort. Problemet var ju att jag inte kunde normaldricka...
Bottna med ett par stadiga innan fest....tog ju en jävla tid innan man kom igång annars och det såg illa ut att hinka isig 3-4 pilnser på stående fot framför värdens kylskåp.
Då frestelsen känns av är det bara att tänka på morgondagen!!! ingen betongluva ingen ångest.
Till helgen är det självklart glöggfest hos vänner. Glöggen är bara tändvätskan till starkare varorna som kommer att komma i mängder. Känner mitt umgänge. Men jag känner ingen oro. Endast glädje att vakna lördagmorgon 0700 pigg som en lärka. Kaxiga ord men jag kan garantera att ett snedsteg är uteslutet.

Nästa måndag, när jag skall skriva 56 dagar i nykterbloggen skall jag nämna ett annat lyxproblem som ingen (vad jag vet) skrivit om...vilket borde vara en viss drivkraft..

SEX! Ingen porrnovell men ett litet konstaterande!

Tack för peppingen jag blir så glad, det kommer att bli en bra dag,
för dig oxså hoppas jag. Ja, vissst är det mycket tankar hit och dit.
Ibland känner man sig alldeles naken utan alkodimmorna men bättre det.
Allt man försöker ta itu med nu måste göras i nyktert tillstånd, och
det har inte varit lätt. Men vem har sagt att det ska vara det.
Upp och ner som en jojo. Hoppas mannen håller löftet att inte dricka
i jul. Har sagt till honom att jag inte mår bra av det.
Ska inte ta ut något negativt i förskott.
Vi lever nu idag denna enda dag ska bli fin.
Kram
Konstnären

du upplever att det är ett problem signalerar att det är något du ska ta på allvar... Det verkar också som att alkoholen är en känslig fråga för honom. Varför skulle du inte kunna ta upp det med någon som vet vad hon pratar om, som hans mamma? Är det en hemlighet? Skäms han? Det säger också någonting. Människor som inte har problem med detta kan ju oftast vara väldigt öppna med när och hur mycket man dricker. Jag förstår att du är orolig. Kanske är det inte ett problem. Kanske har han full koll. Jag vet inte. Men han dricker dagligen och vill fortsätta göra det. Han har en ärftlighet och en uppväxt med föräldrar som har/hade alkoholproblem. Det är varningssignaler. Din oro är en varningssignal. Förnekelsen när en varningssignal. Det att ni får undvika sociala sammanhang med alkohol är en varningssignal. Bra att du är medveten om det. Om det inte är något som helst bekymmer, så borde ni kunna prata om det. Kanske kan du skriva ett brev till honom om hur du känner, vad din oro består i och hur du skulle önska att det var? Då får han lite tid på sig att fundera och låta dina tankar sjunka in utan att direkt gå i försvarsställning...?
Ofta så kommer man på mycket mer saker när man väl börjar fundera över detta. Man börjar skrapa på ytan på det som är mest uppenbart och direkt går att ta på, sen ser man ännu mer som varit mer subtilt och mer en känsla innan. För er kanske det är så att din oro är obefogad och det är ju jättebra i så fall! Och om det bara är början än så länge på ett mer utvecklat beroende så kanske ni har tur och hinner stoppa det i tid!
Önskar dig lycka till!
Kram

Som tonåringar säger! Måste vara en härlig seger och naturligtvis är det en "milstolpe". Det bästa är väl att det är något du har beslutat dig för och genomfört själv, så det finns all anledning att fira sig själv. Den lille satan i huvudet börjar kanske bli skraj att han är på väg att tappa makten :-) Hoppas du får en riktigt bra dag!!

Du får även ett grattis av mig. Tre månader är strongt.
Mycket surr i huvudet hos mig också.
Att som du säger förändra tankesätt kring nästan det mesta tar på krafterna och jag tycker att man helt klart får unna sig att vara både trött och ego.
Ändamålet helgar medlen heter det väl? :-)
Ha en riktigt bra dag och njut av livet som nykter. Man ser saker så mycket klarare.

Buzzz

Idag gratulerar jag mig själv till 3 månaders nykterhet.
Fattar inte att det är sant, men jag ropar inte hej ännu.
Den lilla jävulen i örat har dragit sig tillbaka sakta men
säkert. Ibland hör jag en liten ynklig röst som viskar, visst
kan du prova nu när det har gått så lång tid. Då viskar jag
tillbaka tyst med dig din envisa faan. Sen är det över för den
gången. Det som hjälpt mig mest är forumet, min älskade hund,
och att jag lyckas förändra mitt tankesätt. Det har inte varit
någon lätt väg med mycket surr uppe i hjärnan. Har även förlorat
en vän men det var ingen riktig vän för då hade hon förstått mig
i mitt beslut. I stället ringer hon varje helg på fyllan och vill
bjuda på vin, jag blir så trött på henne. Hellre utan henne och att
jag själv mår bra. Har blivit lite ego men det har man rätt till.
Önskar alla en bra dag
Konstnären

Talarna...
Du vet att du inte kan ta på dig ansvaret för hans nykterhet. Du är inte den som han kan lägga det på, som han försöker göra nu. Du ser vad han försöker göra, och du känner bördan redan nu. Ska du leva med den bördan? Är den egentligen din? Kan du bära den? Det är hans ryggsäck, som han själv har skapat. Du har en egen, som säkert väger en del den också. Bär han den åt dig? Känner du någon gång att ditt liv och din börda blir lättare i hans sällskap? Jag hoppas att de erbjuder anhörigvecka där som han är. Tror det kan vara bra för dig, att du kan få hjälp att berätta för honom hur du tänker och han kan få hjälp att hantera det och lära sig leva med det. Jag vet att det är så svårt att verkligen göra det som man egentligen vill, för varenda liten del av en svarar upp på "kraven" från den beroende, man känner ansvaret och svarar upp på det. Det är vårt beroende. Vi har samma problem i någon form... Vi har bytt ut alkoholen mot alkoholisten. Vi har ett på många sätt liknande arbete att genomgå för att bli friska. Vi lovar och lovar att inte gå tillbaka, min misslyckas gång på gång.
Jag gläds åt att du varit stark nog att skapa ett liv med din dotter, att du fått kraften tillbaka. Bra jobbat! Var stolt över dig själv! Ta den här tiden att verkligen fundera över vilket liv du vill leva, fyll dagarna med din dotter och dina vänner, gör saker som du tycker om och som du mår bra av. Det spelar ingen roll hur statistiken ser ut för ett tillfrisknande, om det är 80% eller 5% som blir friska. Det är ändå upp till honom, hans motivation och styrka. Om han tycker att du är hans motivation, hur blir det då den dagen du måste jobba över, ni grälar eller du kanske inte har lust att ha sex? Motiverar det till ett återfall då? Och "felet" och ansvaret för det är ditt?
Du gör ett bra jobb som verkligen funderar över det här, försök att få hjälp att fundera vidare. Bra att du skrivet här, det finns så mycket kunskap, erfarenhet och klokhet på dessa sidor!
Varma styrkekramar!

Du skriver: "det känns som om jag måste välja mellan att förstöra hans eller mitt liv.." Ja då är det väl självklart att det är DITT liv du ska satsa på, för din och inte minst för din dotters skull. Självklart. Lycka till och ta hand om DEJ och din dotter.

och uppfattar en stor varning om att inte gå tillbaka till honom.

DU kan aldrig ta ansvar för hans nykterhet vilket han försöker få dig att göra nu. Han, likväl som jag, måste vara nykter för min egen skull, ansvaret är helt mitt om det ska gå bra. Skyller han på dig om han skulle börja dricka nu så har han inget förstått av sin situation.

Ingår det ingen anhörigvecka i hans behandling, alltså en vecka där du kan få komma på och se över ditt medberoende ? Du kan inte tycka synd om honom, det är hans ansvar att göra något för att ta sig ur skiten.

Och du är värd ett bra liv tillsammans med din dotter.

härligt att läsa ditt inlägg och hur du har gjort dig fri! Fint också att mannen sökt hjälp och är i behandling.
Lita på din magkänsla och värna om ditt goda liv du byggt upp, DITT liv.
Mannen måste hitta sin egen motivation både till nykterhet och att leva - och det bör han få hjälp med på behandlingshemmet. Att leva för någon annan är en fälla för båda.
Kort men kärnfullt, kram i morgonbrådskan / mt

Fantastiskt! Så tänkte jag när jag läste de senaste inläggen i din tråd. Att få ta del av er dialog och era funderingar gör verkligen att man kan känna tacksamhet för att forumet finns. Kan inget om "kulpiller" (som Berra skrev) men kan nog tycka att Fia ger dig en bra vinkel. Du vet ju faktiskt vad som är bäst för dig just nu, och jag hoppas att ingen ny läkare krånglar till det för dig när det går så bra - med alkoholen åtminstone. Sedan hoppas jag naturligtvis att dagarna blir "soligare" för dig, även när det gäller livet i övrigt!

Har aldrig trott att du är en sån! Kanske på sin höjd att du tidigare varit kamouflerad som en :-)
Min reflektion till hallen var nog bara att det liksom var lite av din "hemmaplan". Bara så du inte tror jag har förutfattade
åsikter om dig Fia.

Nej, nu är det dags att hänga av sig kläderna på betjänten i sovrummet, och hänga dom röda byxorna i pressen!

Ni kanske känner igen er i känslan när fyra nyktra måndagar ligger bakom en och man har haft en alkoholfri månad. Borde ju inte var så förbannat märkvärdigt att inte dricka på en månad? På något egendomligt sätt är det nog så att jag inte tycker att det är så märkvärdigt, samtidigt som jag upplever det som att jag den här gången har klarat en riktig utmaning. Nåväl, är ju inte direkt en utmaning som att bestiga Mount Everest, men jag har verkligen haft mycket snurr i huvudet under de sista veckorna. Även om jag inte brottats med ett outhärdligt sug har utmaningen tagit mycket energi från mig, och jag har behövt ge processen tid. Om jag tidigare har flytt in i rus för att stänga av och mysa ner mig i soffan, så har jag på något sätt blivit sittande här om kvällarna och väntat på att allt ska rinna av. Under tiden massor av eftertanke blandat med stunder då jag bara har suttit och tittat in i brasan och liksom inte tänkt alls.

Det är väl det som var liknelsen med hobbithålan. Jag tror nog att jag varit bekväm, jovialisk och gärna njutit av livet och allt det goda, så nog skulle man kunna vara Hob alltid :-) Samtidigt har jag vetat att mitt levnadssätt gör att jag sakta men säkert släpper kontrollen över livet ifrån mig. Här är det faktiskt lite som med ringen, Alkoholen har varit en trygghet att försvinna i, och det har uppstått en relation som jag varit beredd att kämpa för och försvara med näbbar och klor. Det läskiga är att den tog över mer och mer, och nu är det tid att ge den en match. Vi vet ju vad som händer med den som låter "den söte" ta över?!

http://www.youtube.com/watch?v=Iz-8CSa9xj8

Uppfriskande eller hur? Kan vi här inne vara varandras vapendragare, så kanske vi kan förgöra fanskapet! Oavsett hur långt vi kommit i ett destruktivt beteende?

Godnatt!

Sitter här och är fruktansvärt irriterad på mig själv.

Utan att tänka mig för erbjöd jag mig att informera ett avsnitt på mitt jobb om en händelse som skulle ske framöver.
Detta för att det inte skulle bli irritation över eventuella förseningar.

Alltför sent, när jag redan var på plats insåg jag att detta var en av platserna jag lovat mig själv att undvika till varje pris, då den i särklass Största Energitjuven arbetade där idag.
Händelseutvecklingen blev otrevlig, okvädningsord uttalade på ett sätt och i en ton som en utomstående betraktare skulle kunna tolka som skämtsamt.
Den människan menar allt han säger, finns ingen tvekan om det. Orden är till för att uttrycka hans hat (som jag inte vet orsaken till) och för att förminska andra.
Jag svarade överhuvudtaget inte på det han sa, utan överlämnade informationen och gick därifrån. Så långt allt väl och jag ägnade det inte en tanke under resten av dagen.

Men nu i kväll börjar tankarna dyka upp.
-Mina tankar börjar snurra om vad för giftiga kommentarer jag skulle ha kunnat ge tillbaka.
-Varför han är som han är utan att ha (mig veterligen) någon orsak att vara otrevlig.
-Varför han tidigare gått runt och snackat skit bakom ryggen.
-Om han och andra som beter sig på det sättet mår bra när dom lägger sig på kvällen.
-Om dom helt saknar förmågan att sätta sig in i hur andra människor känner.
-Om dom njuter av att bete sig så (hemska tanke).

Det som irriterar mig något så in i h_lvete är att jag inte VILL ha dom här tankarna!
F_n också! Just detta är ju det han INTE skulle få! Min tid, mina tankar, vara orsaken till dåliga känslor.
Måste lära mig att mota bort såna här tankar på något sätt, tips mottages tacksamt.

Skönt att ha den här möjligheten att ventilera!
Ha en go kväll alla.

Buzzz

Jag ser dig men var är du? Hur är det med dig? Vad händer? Dela med dig!

som vanligt, kan man säga, för han/du NM är en av "mina" människor. Det jag håller med om nu är att du Fia är så jäkla bra! Jag tittar alltid efter dina inlägg för du skriver i klartext och det gillar jag. Ingen bullshit utan rakt på sak. Jag håller oftast med dej också. Just det här att den medberoende är lika beroende som sin alkis, det är ett intressant sätt att tänka. Ny vinkel för mej men absolut, så verkar det vara. Jag kan förstås vara lite stöddig nu som nykter sen prick 1,5 år men det där med att hoppas och önska, det hör inte hemma här. Det går inte att hoppas att man ska klara det om man verkligen vill bli nykter. Då är det just do it som gäller.

Om inte detta forum kan acceptera och tillåta människor i vår situation att skriva oavsett tillstånd blir jag väldigt betänksam. Vem sätter sådana oskrivna regler? Det är ju just här som alla skall få lov att vara hur ömkliga som helst, i vilket tillstånd som helst och vara hur vankelmodiga som helst.

Här råder total anonymitet så länge vi själva vill det. Men jag tror inte problemet är att blottlägga sig här för oss på forumet. Jag tror att det är insikten att i samma ögonblick jag skriver ner mina problem och tankar har jag konkretiserat dem för mig själv. Det är nog jobbigare att uthärda än att ha dem som lösa tankar.

Insikten måste istället vara att det här forumet är till för alla de tankar du inte klarar av att hantera själv. Det är här du skall våga ställa upp för dig själv, bejaka din vilja att skapa en förändring. Det är ju därför du läser här på forumet och seglar runt som en osalig ande.

Våga vara konkret. Skriv ner all skit och alla tankar du har om ditt beroende. Om du inte kan vara ärlig mot dig själv kan ingen annan heller vara det. Det är bara du som kan skapa en förändring. Men tillsammans med alla andra här på forumet, som har precis samma problem som du, kan du få ett perspektiv på dina problem och insikten att ta itu med dem.

Kollektiv intelligens och erfarenhet är starkare än den enskildes. Använd den för din egen vilja och syften att få ett liv som du själv är nöjd med.

May the Force be with you

Tack Yogi för din berättelse!

Du frågar om jag ställt krav på honom. Och jag funderar om jag gjort det.... På sätt och vis. För jag har sagt att jag inte vill vara ihop med en alkis. Det upplever jag själv som en slags krav. Eller åtm en möjlighet för honom att begripa, och göra ett eget val. Och det valet harhan ju sedan gjort.... Det kan bli ett mycket lutet uppehåll, för att sedan fortsätta som innan. Helt oförändrat.
Jag dricker minimalt. Men kan ibland bli sugen på en folköl tex. Men om jag tar en så legetimerar jag ju drickande den dagen.

Vad har jag gjort hittills.
Jag har försökt att berätta att jag inte vill vara ihop med en alkis.
Jag har sagt att jag blir väldigt ledsen när han är alkoholpåverkad.
Jag påtalar att glasen är fulla när han själv säger halvt.
Jag säger att jag märker direkt när han druckit och att han blir väldigt jobbig och svår att prata med då.

Han svarar bla med att säga att han ju står ut med att jag är reumatiker (!)

Jag känner mig kränkt. Samtidigt som jag känner en slags skam. Men tänker själv att det är idiotiskt att jämföra något man kan påverka själv, med något man alls inte rår på. Men han vet nog att han trycker på exakt "rätt knappar". För jag vet ju att alla inte accepterar att ha en partner med en skukdom.

Det jag tar med mig från ditt svar/brev är "de små små stegen".
Jag har börjat vara mer hos mig själv.
Jag har försökt att umgås med andra människor.
Jag tar konflikt med mannen ist för att bara gråta (fast jag gråter också)

Nej han tar (uppenbarligen) ingen hänsyn till mina känslor i detta kring alkoholen. Han verkar helt oförstående kring att det överhuvudtaget skulle påverka någon annan dvs mig. Och som han säger själv "han sköter ju sitt jobb". Och med det så får jag väl förstå att han ser det som viktigt, och det andra (som jag talar om) som oviktigt.
Jag säger att han på sin lediga tid oftast är alkoholpåverkad, alltså "träffas" vi inte riktigt. Men jag tror inte han vill förstå vad jag menar.
Sorgen jag bär nu handlar väl kanske om att jag faktiskt ser att han inte alls på något enda vis är beredd att reglera sitt alkoholintag. Det verkar heligt! Det är det han ser fram emot.
Det är den enda privatplaneringen han har. Att han skall dricka på onsdag och på helgen. (Men det blir helgen plus ti o to).....

Mina känslor svalnar. Och jag upplever en ensamhet i telationen som förmodligen är urtypisk för den andra parten. Man träffas, men han är ju liksom inte där.

Du frågar om jag älskar. Jag sörjer nog även där. Att jag inser att jag inte kan älska någon som behandlar mig som ett material.

Jag är både luttrad (det är inte första gången jag träffar någon som dricker för mycket) och "hjälplös". För jag går ju inte fast jag inser (och ser) att detta leder till mer och mer vånda.

Jag är på väg bort känslomässigt. Kanske är det min räddning!?

Jag förstår både den psykologiska aspekten du nämner - den som många andra kan ha svårt att ta till sig. Och som givetvis är oerhört svår att förklara.
Och jag förstår också din bindning till mannen.
Det är helt enkelt inte så lätt som skolexemplet. Att man bara skall resa sig upp och gå.

Jag skäms för att han dricker.
Jag skäms för att detta händer mig. Jag behöver stöd. Men vill inte vända mig till "vem som helst" (som in förstår) för jag vill slippa klandret. Det gamla vanliga. Jag vill slippa förebråelserna kring att jag varit klantig som hamnat i denna situationen.
Andra har så lätt för att döma. Och det är ju knappast det man behöver till stöd.

Hoppas att era "10 dagar" kan få bli många många flera!

En försiktig kram från Lilly

Inlägget hamnade fel..

Har sett dina fotspår och avtryck i flera trådar, både idag och innan och måste förmedla känslan som jag nästan uteslutande får när jag läser något som du har skrivit:

Fan va' go' du är! Inspirerande, kul och tankeväckande! Du är en riktig människa, en av mina människor, som jag är så glad att jag har lärt känna och som finns i mitt liv, även om det är på ett forum på nätet. Tyckte det var viktigt för mig att tala om det för dig, eftersom jag har blivit mer tydlig med att uttrycka vad jag tycker och vad jag känner även i mitt övriga liv.

Det var bara det. Kram!/NM

Tack Fia. Det är väl så jag tänker själv ungefär, men skönt att få någon annans syn på det hela. Ja, jag försöker ta hand om mig, försöker vara förlåtande för att jag inte får något vettigt gjort, för att det enda som känns givande är hundgos, soffhäng, stickning och träning. Orkar inte med att vara en stöttande mor eller stöttande dotter (åt nästan-vuxna barn och åldrande föräldrar) eller drivande och entusiastisk kollega/medarbetare, eller sällskaplig överhuvudtaget. Vill bara krypa in i mitt bo, min hobbithåla som Pellepennan skriver (vilket känns passande nu) och krypa fram när det börjar våras... eller när energin kommit tillbaka.