Senaste kommentarerna i forumet

Jag är också ny här och tycker att det är fantastiskt att så många kan ge så mycket av sig själv. Jag läser allt och försöker ta åt mig. Som alla andra här dricker jag alldeles för mycket. Jag tycker det är bra med alla bra råd man får men vissa råd kan jag inte förstå tex drick inte mer än ett glas i timmen eller så fort att du känner att du börjar bli lite berusad sluta att dricka. Jag vet inte hur ni är och varför ni har blivit beroende men jag blev det i alls fall för att det ger mig en tillfredställelse att bli berusad. Om jag dricker ett glas vin i timmen kan jag lika gärna dricka vatten för det ger samma effekt. Jag vill sluta som alla andra men det är för svårt.

Dag 10. Det rullar på och blir enklare och enklare. :)

En stor förändring i mitt beteende är nu att jag aktivt försöker undvika aktiviteter där det förekommer alkohol, tidigare så var det tvärtom, jag var något av en expert att nosa upp tillfällen där det inte verkade suspekt att dricka alkohol oavsett tid på dygnet eller veckodag. Och det var ganska enkelt, på mitt jobb så är det väldigt mycket events av olika slag, allt ifrån leverantörer som bjuder på fest till fredagsöl och diverse firanden med champagne.

En sak jag reflekterat runt under mina 10 nyktra dagar är hur ofta folk i min omgivning refererar till alkohol. Dagligen så kommer det upp, allt ifrån chefen som utlovar champagne om man levererar i tid till kompisar som pratar om all öl som ska drickas vid ett framtida tillfälle. Tidigare så märkte jag det inte alls, nu hajar jag till varje gång. Det är en bra påminnelse, inte jobbig, snarare motiverande.

Jag har somsagt undvikit sociala sammanhang där jag förväntas dricka alkohol, av två skäl, dels vill jag inte utsätta mig för frestelsen, dels så vill jag inte hamna i diskussion runt varför jag väljer att inte dricka. Avstår t ex från jobbets julfest, och då kan man ju alltid skylla på någon familjegrej. Oroar mig dock inför jul och nyår, släkt och vänner kommer att reagera över att jag tackar nej till whiskeyn på julaftonskvällen och låter bli att dricka mig berusad på nyårsafton.

Har inte lust att gå ut med att jag har alkoholproblem, kan inte skylla på att jag ska köra bil...Behöver lite tips på bra ursäkter till att inte dricka alkohol! Vad brukar ni säga?

Har jag känt mig lugn utan ångest idag. En obeskrivlig känsla. Känns som jag är född på nytt. Är det så här man ska känna sig. Jag har haft problem med alkohol i flera år. Har försökt med psykologer,terapeuter,läkare,AA men ändå tänkt att jag kan nog ta ett par glas till middagen. Sedan har det eskalerat med att Åke (ångesten)inte rösten dragit iväg mig till systemet och jag har handlat bara för denna gången. Imorgon slutar jag. Sedan kan det ha gått några dagar ibland faktiskt. Fast har knappt kunnat ta mig ut,får ångest på Ica,när jag hämtar mitt barn på skolan,vågar inte prata eller träffa kompisar flr jag känner mig tråkig och har svårt att koncentrera mig,slutar på jobb för jag inte tror jag klarar det,bråkar och skriker på min man. Känns som om på ngt sätt att saker och ting börjar falla på plats. Eller är det bara en illusion. All denna skam,samvetskval,tårar av misslyckande och att inte vara sk normal har gjort att jag självmedicinerat med alkohol och lagt ner så mycket tid på att planera mitt drickande och gömma undan det. Byggt fasader bl.a. Bl.a. Bl.a...all denna tid år efter år som jag varit medveten men ändå inte gjort rätt val. Har läst mycket hela dagen här inne på forumet och det känns som jag hittat rätt ställe att ta del av andras tankar och skrivande och även skriva lite själv som blev väldigt mycket nu..hoppas jag inte får Åke i hjärnan imorgon igen bara...

eftersom jag förstår att du har/har haft en missbruksproblematik. Med risk för att vara påträngande ( jag förstår om du inte vill svara) så frågar jag i alla fall om du har varit på behandlingshem någon gång? Jag undrar i så fall hur det fungerar. Kanske någon annan som vet annars. Får man terapisamtal och har man möjlighet att få prata med någon på en gång om man plötsligt mår dåligt? Jag funderar lite kring hur och när jag ska förmedla mina tankar om framtiden.. Jag tänker att det kanske kan vara bra om han får dirigera om sin motivationskälla från mig till något annat så tidigt som möjligt. Det blir ju inte bra om han gör sig en falsk bild av vad som väntar när han kommer ut därifrån. Ett annat skäl till att jag funderar på att ta upp detta på något sätt, kanske skicka sms( det går inte att ringa dit) eller kanske ta det över telefonen när han ringer, är rent egoistiskt, känner att jag vill befria mig från den malande oron över att jag antingen gör honom besviken eller att jag ska bli svag och gå tillbaka till honom. Dessutom känner jag mig falsk som låter honom hållas utan att direkt säga hur jag känner. Har gett några antydningar genom att svara på hans sms typ " vi får ta ett prat när du kommer ut och se hur vi känner" och " vi tar en dag i taget, ingen vet hur vi känner när du kommer ut" etc.. men han svarar bara att allt kommer att bli så bra och jag ska visa dig hur mycket jag älskar dig. Det blir så svårt, någon av oss kommer att bli sårad. Jag vill kunna släppa detta och fortsätta med den framtid jag hade börjat bygga på..

Tack för svar!
Jo jag har ju förstått att det är en känslig fråga. Han går alltid i försvar och tycker jag är knäpp som oroar mig. Det är ju folköl lixom! Det säger han jämnt. Men 2.8 dricker man till maten, men inte 3.5! Har känt att jag kanske förstorar upp det men tycker det är jobbigt. Ser fler signaler som att han reagerar starkt på om jag inte dricker på fester. Då känner han som att jag dömer honom. Vilket inte är sant. Säger jag att jag är orolig flinar han bara och surar ihop. Jag kanske ska ta och skriva ett brev till honom.... Men jag är rädd att han missuppfattar och tror jag hänger ut honom :(
Kanske ska prata med mina vänner om det, för att få lite backup?! Eller kanske hans syster, hon har ju oxå levt i hans barndom. Men hon har inga såna problem, och hon har även varit med några gånger när han blivit för full och svinig.

Det är inget konstigt att vilja bli omtyckt. Det vill vi alla, de som inte vill finns det diagnoser för, men skillnaden är att en del av oss hanterar bristen på ständig bekräftelse bättre än andra.

Jag umgås med och känner ”stora” män som ständigt fruktar att de skall bli avslöjade. Det finns inget rationellt i deras fruktan. De levererar, har ett knivskarpt intellekt och är oerhört begåvade inom sitt område. En betraktare ser en man med en oerhörd självkänsla och som utstrålar beslutsamhet och insikt. Och ändå finns det där lilla barnet inom dem som vill bli bekräftad.

Du skall inte ta ”alla andras framgångar” för givna. De flesta av oss, inklusive mig själv, har försökt sluta med alkoholen så många gånger att vi har tappat räkningen. Att det går bra för en del av oss beror förmodligen på att vi tränat i misslyckanden och lärt oss var fällorna finns.

Du har ju en jättebra analys av dig själv om än inte helt rättvis. Men det finns en jätteenkel övning att göra. Skriv ner två kolumner. De skall innehålla tio rader. Rubrikerna för kolumnerna skall vara ”vad jag tycker är bra med mig” och den andre ”vad jag tror att andra tycker är bra med mig”.

Du är tillräckligt begåvad för att förstå var jag vill komma. Självkänsla och åter självkänsla är nyckeln till framgång och förmodligen också till ett nyktert liv. Låt inte dig själv vara orsaken till ditt missbruk. Det finns sällan något skäl till det.

May the Force be with You

Kul att det är lite spännande diskussioner här! Det är så bra att skriva ner sina tankar. Även för mej, fortfarande. Jag kan inte riktigt känna igen mej i bilden som den "snälla" anhöriga. Jag är inte alltid snäll, jag för liv och gör det lite svårt här. Men jag har accepterat att min man dricker alkohol, för mycket ibland. Det är nu så bara att jag får ta det onda med det goda och det goda överväger. Jag inser att det perfekta finns inte. Med min nya livsstil så har allt förändrats till det bättre. Inte över en dag men sakta. Det har bromsat hans drickande rejält. Det kanske blir ännu mindre?

Nu vet jag inte riktigt hur mycket din man dricker men jag har inte den uppfattningen att han är alkoholist? Han dricker för mycket i alla fall och du blir frestad då eller? Det blir ju inte jag. Det har jag inte nånsin blivit sen jag bestämde mej för att sluta. Otroligt nog.

Det där är en sak som du måste känna vad du klarar men ha inte för bråttom att skippa honom i alla fall. Jag tycker det låter som om han har många goda sidor också, din man. Och han verkar vara villig att ge dej tid.

Ett råd vill jag absolut ge, drick inte på semestern. Jag har gjort det under tidigare nykterhet, tänkte att semestern är ju en avgränsad period och när man kommer hem så är man tillbaks i vardagen igen. Det gick inte. Jag drack alldeles för mycket under semestern och när jag kom hem skulle jag trappa ner osv. Det tog flera år innan jag fick kraft att sluta igen. Det kanske kan funka för nån men det är inte värt risken. Mina bästa semestrar har jag haft som nykter. Mest "minnesvärda" också:) Jag tycker det låter underbart att du kan koppla så av med sol och hav. Härligt! Och jag tycker gott du kan frossa vidare i kickboxning och böcker! Åtminstone böcker har inga skaderisker!

om du kan ta till dej av kommentarerna och inse att du är viktigast här. Jag har så svårt att förstå den här problematiken eftersom den är så främmande för mej. Därför brukar jag sällan läsa på anhörigsidorna t.ex. för jag känner inte att jag ska komma med råd. Men jag börjar också förstå att det här är en annan form av "missbruk", svårt att bryta det också. Så ta inte illa upp för att jag får det att låta så enkelt, jag FÖRSTÅR att det är komplicerat. Men ändå, lilleskutt, läs igenom ditt första inlägg här. Du beskriver hur han behandlat dej. Då är det inte DU som är "egoistisk.. känslokall och psykopatisk." Det är han. DU ska ta hand om DEJ. Du är på rätt väg nu, gå inte tillbaka. HAN är inte ditt ansvar. Din dotter däremot har du ansvar för, och för dej själv.

Jag känner varmt för dej och önskar uppriktigt att du ska klara av att bryta och leva ditt fria liv.
Kram!

Sanningar svider så förbannat. Jag ser ju vad du ser m-m. Jag är inte redo för att vika mig, att sitta still i båten och bli en "snäll" anhörig. Men likt förbannat så ser jag ju att det går. MB och Santorini fixar det och jag blir frustrerad av tanken på att jag kanske inte kan fixa det. Jag väljer den kloka och fega utvägen med att ta till tid. Nu ska vi ju tillbringa fyra veckor tillsammans mannen och jag. Så där otäckt nära som man måste i en bungalow. Inga rum att dra sig undan i. Knappast lär det bli tid för egna funderingar. På stranden tänker någon klok sate. Fundera på stranden Fia. Nej, tyvärr sä fungerar jag inte så. Ge mig sol och hav och jag är totalt bortkopplad från vardag. Jag tänker inte utan bara finns till
Fast kanske kan det bli annorlunda denna semester när jag känner att alkohol ska inte blandas i smeten. För jag vill inte, inte nu, inte idag.

Som jag skrev innan så är jag stundtals obekväm med denna nya Fria Fia. Allt djävla analyserande tär på mina krafter. Jag önskar ibland att jag kunde vara en sån där lycklig person som traskar genom livet utan att tänka. Men jag kan inte. Jag flyr ständigt från tänkandet. Nu är mina nya droger kickboxning och böcker. Ja det kunde ha varit värre; Heroin och godis kanske. Men den där verklighetsflykten stör mig. En vän - som jag givetvis blev skitarg på - påtalade detta redan för 13 år sedan. Han sa något liknade som; "Varför läser du hela tiden Fia? Inser du inte att det är en flykt?"

Idag kan jag svara. - Jo jag inser det och jag försöker omvärdera. Det är inte alltid lätt men tanken är sådd. Tack m-m och Tusculanum för input. Jag vet att ni har rätt.och jag ska låta era tankar gro i mig. Både om att hålla mig nykter under semestern och undvika den skam och ångest som följer. Men även om jag vill förbli ett par. Jag trivs i min självvalda ensamhet samtidigt som jag ser att mannen är en "catch".

Fia

Tack!
Kloka är ni och älskansvärda på-riktigt-människor.
Ja, här står vi nu nakna tillsammans och plirar lite mot det dammiga ljuset som vi inte riktigt sett innan. Rädda och skakiga som fan ibland och helt igenom nysmidda wrecking-balls, som inte känner något motstånd i ögonblick av euforisk, nyvunnen kampvilja: I BRAKE FOR NO ONE!!
Och ändå... bara människor... vanliga, riktiga människor, som inte har någon manual över hur livet ska levas mest riktigt, utan vi får treva oss fram längs den vindande vägen. Det enda vi har beslutat oss för är ju egentligen att:

Livet skall LEVAS!

Inte flys ifrån. Jag är så alltigenom tacksam, och lite stolt också faktiskt! att jag tillhör den här skaran tilltuffsingar som spankulerar vidare här tillsammans i det nya ljuset. Vi försöker ju få varandra att vara rädda om oss, det kan aldrig vara dåligt.

Kom nu, så går vi en liten bit till!

Trevligt med besök i min tråd (Johanna, och så du Fia som jag följer och har gjort sen de första lite ilskna friska inläggen ;)
Ha det fint alla!

Hej Askan! Jag blir berörd av dina ord och inser samtidigt varför jag blir berörd. Likheten. Jag har alltid haft svårt för det där; "Jag gillar henne/honom för han är precis som jag". Jag har tolkat det som att underförstått är ju JAG just bra. Idag läser och ser jag annorlunda. Likheten är inte längre ett smutsigt skynke som ska kastas ner i tvättkorgen. Likheten kan vara en gåva. Att stå naken mot varandra som vi gör nu. Att våga vara rädd tillsammans.

Jag har ju återupptäckt Hjalmar Söderberg (tack mt!) och kan inte låta bli att citera honom.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen rysen för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst".

Så sanna ord som kan appliceras var som helst. Men just nu väljer jag att applicera det på forum. Vi är ganska många här, de duktiga flickorna som alltid fick högst betyg. De charmiga männen som fick som de ville i slutändan.

Och här står vi nu. Oftast avklädda utan de yttre attributen. Det spelar ingen roll längre om vi var bäst i klassen, mest omtyckta eller har vänner som tjänar mijarder (vill.sluta) utan nu är det allvar. Var och en på sina egna stapplande ben men ändå tillsammans. Här på forum kan vi sträcka ut en hand och veta att oftast fattar någon tag i den. Inte för att jag hade A/mvg/5 utan för att jag står naken. Det är fint och jag är glad över att jag hittade hit.

Att kasta sig ut är aldrig lätt. Men att stanna på sin "trygga" plats kan förtära en inifrån. Nu kanske jag borde posta detta hos mig själv, inte "tvinga" på andra/dig mina tankar. Men det vill jag inte då mina tankar väcktes av dina inlägg. Vi/du kan alltid scrolla. Vi är lika där.;-)

Även i det där att inte skylla ifrån sig. Min mamma var minst sagt skogstokig, men det är ingen ursäkt för att jag har blivit en alkoholist. Jag valde själv. Kanske inte medvetet men jag valde alltid själv. Och det är där det svider; De dumma valen som jag inte kan skylla på något annat/någon annan.

Fia

men tyvärr måste jag tydligen få höra/läsa för att se hur självklart det egentligen är. Du har helt rätt, det borde bara finnas ett val och ett självklart sådant! Tack

Jag är chockad över vilken respons jag fick! Tusen tack för era kloka och välformulerade råd. Det kanske låter konstigt men tårarna trillade när jag såg hur många som hade svarat. För första gången , kanske i mitt liv, känner jag att jag har blivit "lyssnad på" och att man har tagit mina frågor och funderingar på allvar. Det känns bra att det finns andra där ute med erfarenheter av liknande problem, (eller egentligen inte, men ni vet vad jag menar...) som verkligen kan sätta sig in i den osunda relation man utvecklar till en missbrukare. Jag vet att jag borde lita på min magkänsla, problemet är att jag inte helt vet vad jag känner eftersom mina tankar liksom överröstar känslorna. Jag har läst lite om " det vuxna barnet" och jag tror att så gott som allt stämmer in på mig. Jag kommer inte från en missbruksfamilj men min mamma var psykiskt instabil och det har säkert satt sina spår. Jag har alltså svårt att känna efter utan resonerar mig fram till beslut och kan lätt överanalysera situationer och även relationer. Det är där jag villar bort mig i alla om, men och kanske som hela tiden ringer i mitt huvud. Jag är också väldigt upptagen med att försöka att vara en bra person och att inte såra andra. Helt enkelt har jag problem med att sätta gränser och så fort jag har satt ner foten och sagt nej så kommer självförebråelserna som ett brev på posten. Jag känner mig egoistisk och börjar fundera på om jag är känslokall och psykopatisk. Till slut mår jag så dåligt över vad jag har gjort att jag tar tillbaka allt jag tidigare sagt trots att det egentligen kom från hjärtat.. Jag ska faktiskt ta till mig av råden och tänka på framtiden för mig och min dotter. Jag måste faktiskt i första hand skydda henne och jag ska tvinga mig själv att stå för mina val hur egoistiskt det än må vara..

Nej det finns väl egentligen inget dummare än att jämföra sin egen insida med andras utsida, det säger sig självt att det blir fel. Men det är svårt att låta bli.
Tack för att du svarar m-m, det är en svår ovana (och en mänsklig drivkraft) att bli sedd. Och i bästa fall omtyckt.

Jag tänker att en stor del av styrkan inom AA (jag har aldrig varit där så ni som vet får gärna rätta mig) är att man vågar stå upp inför andra och berätta allt det fulaste man har inom sig och sen får känna på den enorma lättnaden i att få andras förståelse och kärlek tillbaka.
Jag tror att de flesta människor är rädda, livrädda, för att någon ska få veta vad det nu än är man skäms för med sig själv. Jag tror eventuellt att vi som har problem med alkohol eller andra beroenden är extra rädda för vi tror att vi har något ovanligt fult inom oss, vare sig det är saker man gjort själv eller saker någon annan gjort och som man attribuerar till sig själv. Och om vi inte varit rädda för att bli avslöjade innan så blir vi det definitivt när vi gått över gränsen och börjar missbruka.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med allt det här mer än att jag tror att ett grundläggande problem är rädsla, och att mitt mål här är bland annat att våga vara ärlig. Att våga skriva dumma saker, att våga vara tråkig, att våga vara ful och misslyckad. Att inte försöka vinna popularitetstävlingar. Att våga visa mig svag helt enkelt. Gud, jag ryser vid bara tanken. Men om man inte ska få vara det här, var i all världen ska man få vara det då? Jag väljer att våga vara svag här, det får bli min pysventil.
Och i dag ska jag inte ta det första glaset.

Tycker att du borde få en medalj. Fyra nyktra veckor är bra jobbat!

Gillar din liknelse med hobbithålan. Det kräver energi, och tankar att göra det här arbetet. Tur att man kan få skriva om det här på forumet, för att få lite välförtjänt uppmärksamhet för sitt arbete. Jag har gärna dig och er andra härinne som vapendragare i kampen :)
/m

och bra jobbat! Att lyckas ändra sitt tankesätt är inget litet jobb, de flesta tankar vi har är ju väl inövade och inte helt lätta att ändra på... Är imponerad av dig!
/m

Idag är en lite bättre dag. Har haft ett ilskeutbrott på en familjemedlem. Har varit på gång ett tag. Uppbyggt på den ilska och frustration som spelande på skuldkänslor och dåligt samvete kan ge. Trodde jag skulle ångra det jag sa, när jag tänkt efter, men det gör jag inte. Kändes välbehövligt att få ur mig det.
Askan skrev om återkommande en återkommande mardröm. Jag har två som återkommer regelbundet. Den ena handlar om att jag är arg, på ett par personer i min omgivning som ger mig skuldkänslor och dåligt samvete över saker jag inte kan göra så mycket åt. (Den ena av dessa två var den jag blev arg på IRL i dag). Den andra drömmen handlar om att jag ska ta mig igenom trånga utrymmen eller tunnlar där jag nästan fastnar, för att komma vidare, och det är riktigt jobbigt. Utanför tunneln eller utrymmet finns "ljuset" och det blir mycket enklare. Känns symboliskt :/

Känner verkligen att forumet har mycket att ge. Det är skönt att kunna skriva från hjärtat och att kunna få respons som är förutsättningslös och med nya vinklar. Här känner ni mig genom mitt alkoholmissbruk, i verkliga livet är det ingen som känner till just det... En annorlunda vinkel på mig själv.

Tack Pellepennan, hoppas också att läkarbesöket blir bra och att stämningen lättar så småningom.

/m

Instämmer med tidigare skribenter och tackar för support i mitt tråkiga mående.

När det gäller dig och maken tycker jag att du själv skriver (mellan raderna?) hur du vill ha det - "om jag är redo på att satsa resten av mitt liv på att se på när en människa går ner sig". Observera, han väljer att gå ner sig. Jag vet att det tidigare är skrivet en del om att ställa ultimatum eller inte, och att det inte går att tvinga någon till något. Nej, det kanske inte går, men om min man skulle välja att göra något som blir väldigt destruktivt för vårt förhållande och då menar jag inte bara alkohol, utan vad som helst som prioriterar bort det som är jag och han, så vet jag inte om jag skulle kunna vara kvar i det. Jag har varit med om det i en tidigare relation, det handlade inte om alkohol, utan arbete. Orsaken till uppbrottet blev i ord inte arbetet, men arbetet orsakade att vi gled ifrån varandra och att det blev oförenligt att hitta tillbaka till kittet som fanns från början. Jag menar inte att måla fan på väggen eller säga att du ska välja bort honom, men han har ju också ett ansvar att välja, och att då välja det som är viktigt för er relation.

Angående medvetet återfall, tycker jag som Tusculanum. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, om du vill behålla din nyfunna/nyvunna(?) självkänsla. Tror att det kommer att tära på dig både innan och efter. Tror att du kommer att klara det!
Kram m

Hej Askan! Jag känner så igen mig i det du skriver. Duktig, kompetent, smart, rolig... försöker också att tänka att jag inte ska försöka vara något av allt det där här. Det går bra för mig när det gäller drickandet, men mår dåligt i övrigt för tillfället. Jag bestämde mig för att skriva här ofta, för att hålla mina tankar på banan och kanske lika mycket för att lära känna mig själv, vad jag tänker, och vad som triggar mig. Vet inte vad det kommer att leda till, men tänker att det är värt ett försök.

Jag tror att du behöver släppa duktighetstanken här och nu, ibland måste saker bara få bli bra nog. Good enough, försöker jag leva efter. Jobbar mycket med det, allt kan inte vara/bli perfekt, alla kan inte älska mig. Men det är svårt.

Försök hänga kvar här och läs i alla fall, och se inte andras framgångar som ett bevis på ditt misslyckande utan som inspiration.

Kram m

här och läser. Drack vin i lördags för att jag tyckte att jag ville. Höll upp i två veckor och sen fick jag ett infall och agerade på det. Mycket medvetet. Så jag skriver inte här för jag skäms. Har inga planer på att dricka igen, men ändå. det är väl en process, jag skulle bara önska att jag fick stora A/MVG/5 i betyg direkt. Som jag försöker få i allt i livet.
Läser hur duktiga alla andra är och skäms helt enkelt. Och när jag ändå spinner loss på att jämföra mig så låter jag jämförandet flöda gentemot alla i min krets och då känner jag mig bara sämre än alla andra och min självkänsla sjunker ännu mer i botten.

Jag har lovat mig själv att jag inte ska försöka bli omtyckt här, inte hela tiden försöka vara så där rolig och smart som jag är överallt annars. Jag vill vara mer avklädd än så, mer ärlig, men baksidan är att jag fortfarande vill bli omtyckt.

Så vem är jag egentligen? Någon som så förtvivlat gärna vill att människor ska tycka om mig att jag helt har slagit knut på mig själv för att bli omtyckt för något som inte ens är jag. För vem i all världen är jag?

Min enda återkommande mardröm är att jag befinner mig i en varierande hemsk situation och försöker skrika men jag kan bara viska så ingen hör mig. Så jag viskar ännu högre men ingen hör någonsin mina rop på hjälp.

Varför är jag så bra på att ta hand om andra men så sjuinihelvetes usel på att ta hand om mig själv? Psykodynamikerna skulle så klart skylla på min ömma moder men jag vet inte jag. I vilket fall så är det upp till mig att fixa det. Att bygga upp mig själv. Hur vet jag inte.

Jag borde korrekturläsa detta inlägg men då tar jag bara bort det. så. Spara.

till samma spiral igen! Varför konfronterar jag honom inte med att jag VET OM att han ljugit för mig om att pengarna inte kommit in? OCH att han spelat bort varenda krona? Förmodligen för att jag inte vill förstöra den sköra stämningen som råder just nu... Men det är ju faktiskt inte jag som förstör den! Han säger att han inte har problem med spelet. Ja, tjena! Eller hur!? Fan, (ursäkta) men jag blir så trött! Hans humör har gått upp och ner, jag vet att han har ångest utan alkoholen och då flyttar han över till spelandet istället. Jag måste konfrontera honom med detta. Att jag vet. Jag ska skriva ut firmans kontoutdrag för att fixa bokföringen, och ställa frågor utifrån det. Han får bli förbannad. Det ligger inte hos mig. Han måste ta tag i det också. Jag vet att jag kommer få höra "ja, DU är ju så jävla duktig och perfekt", för att trycka ner mig. Jag har också problem med ekonmin, jag vet det. Men jag försöker i alla fall kämpa för att rätta till det. Han väntar sig att vinna en STOR summa pengar som ska lösa allt. Helt orealistiskt men jag tror att han verkligen tror att det ska hända!

Jag är rädd att en reaktion på detta kommer att bli att han super till... Jag vill inte det. Men åter så är det ju inte mitt ansvar även om det känns så. Det är hans val och han vet vad det innebär, även om jag tror att han tänker att jag inte menar allvar. Jag har ju sagt det förut och tagit honom tillbaka.

Jag kan inte annat än att hålla med lovorden över din förmåga att skriva och formulera dig. När jag läser dina texter inser jag att ett alkoholmissbruk och ett medberoende inte är så självklart enkelt som det kan förefalla. Det finns även i detta flera nyanser. Det är sällan som något bara är svart-vitt utan oftast finns hela färgskalan att ta ställning till.

Om jag nu får vara konkret ett ögonblick tycker jag att du under inga omständigheter skall ens fundera på ett medvetet återfall under den kommande semestern. Enligt mitt förmenande är det precis den öppningen reptilhjärnan behöver för att jobba för ett återfall.

När vi har kokat ner alla kanske, men och varför inte inför frestelsen att dricka igen är det inte den fysiska bakfyllan som är värst. Den mentala bakfyllan av självförakt är långt värre och går inte att bota med en värktablett. Det är, som vi alla så väl vet, självkänslan som bygger nykterhet.

Men allt det här vet du och jag är övertygad om att du tar ett beslut som du själv kan vara stolt över.

May the Force be with You

Det kan många gånger vara besvärligt att formulera tankar och känslor i skrift. Det är få förunnat att nå fram med nyanser och fraseringar i text. Vi andra får försöka så gott det går och för de flesta fungerar det trots allt väldigt bra.

Om jag har ett problem på jobbet försöker jag ringa och prata med verbörade och reda ut problemet innan jag skriver ett mejl. Det är, som du skriver, så lätt att en text missförstås och feltolkas.

Nu har vi ju inte möjligheten att ringa varandra och prata om våra tankar och funderingar. Då återstår texterna på dessa sidor och det är som vi alla konstaterar ett utmärkt forum för att vara självutlämnande. Självutlämnande som få är i verkligheten, inte ens till sin närmaste. Vilket privilegium är det inte då att få förtroendet att få ta del av andras innersta funderingar.

Men vi måste vara generösa med att alla kanske inte har en formuleringsförmåga. Ingen får känna att det skulle vara ett skäl till att inte skriva här. Jag vill uppmuntra alla att skriva oavsett förmåga. Är det något vi som läsare undrar över kan vi bara skriva en fråga.Forumet är ju inte till för stilistiska excesser för blivande författare och poeter. Vi är här av helt andra skäl.

Min tråd är allas tråd. Jag betraktar den inte som mitt revir utan jag uppskattar om ni vill diskutera och ventilera era åsikter här med andra.

May the Force be you

Grattis konstnären! Det är en stor dag idag och jag tror visst att den kan bli bra. Trots töväder (hos mig, kanske inte hos dig) och allmänt grått så tror jag att det kan bli en riktigt stor dag hos dig. 3 månader!!! Själv har jag slutat räkna, eller jag markerar alltid en nykter dag i almanackan men räknar sällan. Kanske alla sätt är bra? Skitsnack. Alla sätt är bra.

Den där vännen du miste är ju ingen bra vän. Visst kan man vrida och vända och se hennes skörhet för att hon har mist dig. Men du kan faktiskt inte gå tillbaka och då bör hon respektera det.

Grattis! Fia