Senaste kommentarerna i forumet

Har också tänkt i liknande banor. Vems är missbruksproblemet egentligen? Känns som att man är två som delar på det, även om den ena inte missbrukar någon alkohol (i det här fallet) alls. Det verkar vara lika svårt att bryta sig ur ett förhållande där missbruk förekommer som att stoppa sitt eget. Jag dömer ingen, utan bara tänker utifrån det jag läser.
/m

Hej igen m-m! Jag tycke inte att du ska ta upp ditt drickande just nu. Inte med en ny läkare och inte när du känner att du börjar få den biten under kontroll. Du kan alltid ta en ny kontakt om du känner att du inte klarar av dryckesbiten. Utan se till att du får en fortsatt dos eller en ny medicinering som du mår bra av. Tabletter är inte fel, kryckor är inte fel. (Vad än di Gamle säger) Att inte försöka rädda sig själv är fel. Önskar dig all lycka hos denna nya läkarkontakten och jag förstår att spär på stress och allmän ledsamhet att inte veta i vems händer du ska lägga ditt hopp. Framtiden ligger ju i dina egna, men så länge man/du/jag knyter nävarna av olika saker som stress/depression så räcker de händerna kanske inte till.

Jag hoppas verkligen att du mitt i all ledsamhet försöker att ta hand om dig. För du betyder mycket! Du kanske låter ynklig här (Nej!) på forum och kanske gör även jag det. Men varför inte? Detta, kanske bara detta är vår frizon då vi får "visa" våra ynkligaste jag. Det där som vi aldrig skulle bjuda omgivningen på.

Kram Fia

Bra att det går bra för dig! Känner igen mig i tanken om att ifall jag vetat att det skulle gå så här lätt hade jag gjort det för länge sedan. Men det är väl som du skriver, att det är andra saker som spelar in och som gör att det går enkelt att avstå nu.

Instämmer i att det tystnat, och tror kanske också att det beror på december månad, som innebär stora frestelser när det gäller alkohol. Tror att det är många som är på gränsen, eller som vet att man borde dra ner/sluta som väljer att vänta till efter jul och nyår för att det känns motigt nu. Ett fenomen som man ser med dieter och motion också. Gymmen är väl aldrig så välfyllda som i januari... I vilket fall som helst tror jag att det är bra att hålla till här på forumet då och då, för att påminna sig om vad det är man jobbar med, och att kunna få lite stöd och support när det inte går bra, såväl som att berätta att det faktiskt kan gå bra.

/m

passiviteten som följer som är så svår att ta sig förbi, tycker jag. Du ser redan vad som sker, du vet vad det betyder, du vet vad du borde - men ändå gör du det inte. Jag talar inte bara om dig här, utan om många av oss som skriver på den här sidan. Det är så för mig. För mig är det också så att just det där att man ser, förstår, vet vad man borde - och ändå inte gör, är det som gör att skulden och skammen över mig själv väller in och tynger ner som en grå filt.
Hur tänker du framåt? Älskar du honom? Eller älskar du bilden av honom, den du vill att han ska vara? Jag har själv inga svar på dessa frågor, så jag är kanske inte den rätta att ställa dem...
Ja, han verkar ha fullt med ursäkter och försvar kring sitt drickande, precis som alla andra alkoholister. Jag tänker att du kan försöka vara tydlig med att inte gå med i exemplen om halva vinglas, eller ölen som inte räknas och t ex frågar hur han menar nu? "Ett glas vin är ett glas vin och en öl är en öl", bara för att vara tydlig med att det inte är en åsikt utan helt neutral fakta. Ett litet steg att markera för dig själv i alla fall.
Vet han om att du inte vill gifta dig längre?
Har du någon gång ställt krav på honom? Eller gör du som jag har gjort fram till nyss, hoppats få honom att ta hänsyn till mina känslor för egen maskin? För min sambos del har mina känslor inte haft så stor påverkan på honom. Nu när jag sagt att jag lämnar honom om han inte gör något åt det, så har han visserligen tagit tag i det - men det har bara gått 10 dagar så något resultat kan vi inte hurra över än, och jag är långtifrån säker på att han kommer att lyckas.

Ja man kan vara en stark människa på många sätt, och det är därför jag tror att folk också har så svårt att förstå hur det är möjligt att "en så stark person" kan dras in i något sånt här. Jag har slutat försöka förklara, jag tror inte det är någon idé om man inte har egen erfarenhet men också kunskap om hur sådant här fungerar. Kunskapen får jag genom att läsa mycket här i forumet, ta del av allas historier, och även i övrigt här på alkoholhjälpens sida. Det finns mer information på nätet också, bara att söka. Men här tycker i alla fall jag att jag har blivit oerhört hjälpt. Inte så att någon utomstående kan se att det är någon skillnad, för jag har ju tagit tillbaka honom igen efter senaste fyllan, vi bor ihop fortfarande osv. Men inuti är det skillnad sedan ett par månader. Jag är på väg. Små steg, ett i taget, ett halvt steg bakåt ibland men ändå framsteg. Mitt mål vet jag inte vad det är. Jag har inget mål i huruvida jag ska lämna honom eller inte (förutom om han dricker förstås) men jag har ett mål för mig själv - att jag ska bli en egen individ igen, som inte cirkulerar som en måne runt honom. Jag vill cirkulera i min egen bana. Kanske bredvid hans bana, men inte i samma.

Lycka till!

Hej Tusculanum! Jag hoppas att du har fel i det du tror, men jag befarar att du har rätt när man ser en del del flitiga skribenter lysa med sin frånvaro. Vilket jag tycker är dumt. Detta forum är ju faktiskt ett verktyg och jag personligen tar inte ens illa upp om någon stackars människa skriver under ruset. Men enligt aldrig nedtecknade forumregler tycks ju det vara ett big NO NO! Vilket alltid har förundrat mig på ett alkoholforum.

Men vi kan säkert bli bättre på att uppdatera både segrar och förluster så här i julhelgerna. Det finns oftast inte en text som jag inte har lärt mig något av. Eller en text som inte har gett någon annan något.

Men som Pennepennan delvis var inne på i sin tråd så är forum en bra måttstock på ångesten i det svenska folkhemmet (de sista orden mina, inte PPs). Fredagskvällar och lördagar så ekar forum tyst. För att på söndagskvällarna fyllas med nya löften. Så kan det nog bli i helgerna, stiltje på forum, storm i Januari. Men kanske är det då - i helgerna - som vi behöver varandra som mest? När tron på den egna kapaciteten svajjar som värst?

Jag ska försöka skriva här i helgerna, trots semester och bara en telefon. Kanske hjälper det någon? Mig själv?

Kul att det går bra för dig på andra fronter. Jag är också där; Ser hur mina överarmar faktiskt har muskler. Ja benen med. Det är en kick! Din hustru låter fantastisk som väljer att stötta trots att A inte betyder något för henne. Hoppas du visar din uppskattning.

Fia

Ja, jag vet inte vad som är vad. Tror absolut att mörkret har (stor) betydelse. Har också en gammal utmattningsdepression i bagaget, som jag fick för kanske 10-12 år sedan. Har efter den varit känsligare för depp och äter antidepptabletter igen sedan 4 (?) år sedan. Har ju samtidigt självmedicinerat med alkoholen som säkert inte gjort depressionen bättre, även om det känts bättre för stunden. Nu känner jag mig sårbar och skyddslös (hör själv att det låter lite ynkligt, och jag lovar, jag framstår inte som ynklig utåt sett). Den här deppighetsperioden som jag känner nu tror jag har triggats igång av några saker i kombination med varandra.
Grejen är också att jag ska till läkare i veckan för att diskutera hur den fortsatta medicineringen ska se ut. Har inte träffat den här läkaren tidigare, och tycker att det känns jobbigt. Jag vill inte sluta med tabletterna nu, eftersom jag är rädd för att få ett bakslag och det är ungefär lika jobbigt som att få ett bakslag med alkoholen. Jag har ju aldrig berättat för någon läkare om att min alkoholkonsumtion varit för hög sista åren, faktiskt heller ingen som konkret frågat heller, vilket är konstigt. Nu vet jag inte om jag ska berätta om att det har funnits problem för att kunna få hjälp med resonemang kring hur jag ska tänka framåt, med mina antidepptabletter osv. Tänker lite å ena och å andra sidan... Vet inte om det är någon vits att berätta, nu när jag tagit tag i detta själv, och att det ska finnas med i min journal. Jag kanske inte alls känner att det är läge när jag väl är där... Men hur som helst mår jag inte så bra just nu och vet inte riktigt hur jag ska komma vidare.

Jag läser väldigt mycket på anhörigsidorna, men jag kommenterar ytterst sällan. Precis som Buzzz skrev om att kommentera här hos oss fyllon; Jag är rädd för att såra. Bättre att låta saker vara osagda. Men här i min egen tråd har jag rätt att fundera och sätta på pränt för att reda ut mina tankar.

För länge sedan var det någon anhörig som skrev ungefär; "Jag knarkar honom". Kanske förstod jag inte just då när jag läste vad hon menade eftersom jag fortfarande var så försupen. Idag läser jag på ett annat sätt. Visst tycker jag oerhört synd om de anhöriga som lever i denna skit, på samma sätt som jag tycker synd om oss alkoholister. Men jag ser att BÅDE sjukdom och symtom är de samma.

Oviljan/kraftlösheten i att sätt ner glaset/att lämna. De tusen ursäkterna till att man inte sätter ner glaset/lämnar. Den där viljan på att skylla allt på ett olyckligt öde. Att vilja försöka igen och igen = "Jag vill en dag kunna dricka normalt" kontra "Jag vill att han/hon ska bli den där underbara människan som han/hon innert inne är". Bullshit!

Jag har större respekt för en alkoholist som väljer att dricka (nej, vi trillar inte dit) än för en alkoholist som hela tiden ska skjuta upp beslutet att försöka nyktra till efter Nyår, efter denna middag, efter att grannens ko har kalvat.

På samma sätt har jag större respekt för de anhöriga som faktiskt väljer att lämna i en ohållbar situation än för de som hoppas på att det ska bli bättre när alkoholisten har slutat dricka, slutat slå, fått en behandling, sett vad han har.

jag vet att en alkoholist agerande berör i snitt 3-4 personer till. Men med undantag av de små barnen (som jag aldrig har sett skriva här) så kan de där 3-4 personerna välja att ta avstånd. Liksom alkoholisten kan välja att sluta. Valet är alltid vårat eget. Men för mig är det viktigt att tala klarspråk, kanske är jag infantil?

Jag tror ibland att vi människor är så jävla bortskämda med att alltid lämna över till en "högre" makt (AA bland andra) så att vi glömmer att se våran egna inneboende styrka. Söka hjälp är inget som jag nedvärderar, men att bara lalla på och konstatera att; "Oooops nu gick det snett igen!" Men att bara hoppas på imorgon/nästa gång är ren och skär idioti.

Jag själv är fortfarande osäker på hur jag ska göra i vår. Ska jag flytta tillbaka till "min" alkoholistman (är han det?, jo det tycker jag) så gäller det för mig att acceptera hans drickande fullt ut. Jag kan inte ändra honom och framför allt har jag ingen rätt i att begära en förändring. Kanske skulle jag se det annorlunda om jag hade små barn inblandade. Då skulle jag nog inte gå tillbaka och leka med tredje persons liv.

Fia

Jag tänker börja med antabus i kväll. Jag vågar inte ta någon tablett än, för att jag har druckit som aldrig förr. Jag vill bli frisk och stark! Efter nyår ska jag få åka på ett hälsohem och då får jag verkligen chansen att förändra mina vanor. Viljan är det inget fel på, men ibland förlorar jag hoppet inför mig själv. Kommer jag att klara det här? Jag hoppas det!

Så är två av årets julfester avklarade. Det är sällan som spriten är ett problem för mig på dessa julmiddagar utan snarare all maten. Men jag skall inte sticka under stol med att det hade varit riktigt gott med en snaps till sillen. Inte för berusningen utan för att sill och snaps gifter sig smakmässigt väldigt bra ihop. Möjligtvis kan det också bero på ohejdad vana.

För övrigt fungerar den egenpåtvingade absolutismen alldels utmärkt och oförskämt enkelt. Jag förstår inte att jag inte körde igång det här projektet tidigare. Att det fungerar så bra just nu beror förmodligen på att alla bitar har fallit på plats och motivationen och insikten är på topp.

Jag springer runt i spåret och har utökat träningen till att även gälla på gymmet. Det känns väldigt bra att vara fysiskt igång efter alla år i ett ständigt fysiskt stand-by läge. Kilona rasar och det börjar bli en viss antydan till synbar muskulatur lite här och där.

Jag sover fortfarande som ett barn om nätterna och drömmer som aldrig för. Jag har säkert drömt tidigare också men sällan kommit ihåg dem vid uppvaknandet. Jag vill inte påstå att jag är jätteutvilad trots många timmars sömn men jag har en viss förståelse för att kroppen befinner sig ett lätt chocktillstånd. Ingen alkohol och ovan på det en massa fysisk aktivitet.

Perceptionsförmågan har lyft ett antal snäpp sedan jag slutade med alkoholen. Tanken flyter graciösare och snabbare medan problemanalysen är sundare. Som många ger uttryck för här på forumet blir delaktigheten i vardagen större och djupare.

Min kära hustru är solidarisk med mig och dricker inte heller hon någon alkohol. Nu har hon alltid av ett okomplicerat och sunt förhållande till alkoholen så hon upplever det inte på något sätt som en uppoffring. Men icke för ty uppskattar jag hennes gest väldigt mycket.

Är det bara jag som tycker att tempot på forumet har mattats av. När jag läste in mig på trådarna kan jag se att många av de tidigare så flitiga skribenterna inte syns till i samma omfattning.

Jag är inte själv någon forummästare på att uppdatera och jag hoppas att det är av samma skäl som jag har. Nämligen att det tuffar på i sakligt tempo utan något uppseendeväckande och därför finns det kanske inte heller så mycket att skriva om. Men dessvärre tror jag inte det utan att det beror på mer oroande skäl. Det finns ju så många desperata och tragiska rop på hjälp här så de kan knappast vara någon quick-fix.

Skall vi inte göra oss alla en tjänst att åtminstone under denna månad bli lite mer flitiga i forumet. Det är kanske just i denna månad som vi kan behöva lite styrkerop och tröst. Det blir ju många frestelser med mycket mat och alkohol i vardagen tillsammans med vänner och släktingar.
Vi behöver all bli uppdaterade och vi behöver alla skriva av oss och få hjälp och stöd. Låt oss inte sväva i ovisshet om hur det går.

Ni som svävar runt som gäster här på forumet ta och kasta er in i diskussionerna. Att ha en egen tråd är ingen nödvändighet utan det är bara att logga in och delge era erfarenheter och frustrationer. Det är ju det som är vitsen med ett forum av det slag. En kollektiv självhjälp.

Jag lovar själv att bli flitigare här på forumet.

May the Force be with you

Att du fått stressutslag över hela kroppen. Hoppas de ger med sig.

Instämmer med Fia, fortsätt du att tjata om ditt. Här finns folk som läser.
Själv kommer jag att inte att vara så mycket på Forumet den närmaste månaden. Reser snart till Sverige, tusen saker som ska fixas innan och i Stockholm lär det inte bli av.

Gläder mig åt att du har haft och förhoppningsvis fortfarande har dina barn hos dig!
Sköt om dig!
Varma Styrkekramar till Dig!
Tanten

Jaha, det hjälpte lite att läsa här. Det gör det oftast. Se att jag inte är ensam i denna stundtals fullständigt obegripliga värld. Min doktor har tagit semester och jag kommer inte att få någon psykoterapilight på nästan två månader eftersom sen ska jag resa.

Men jag har er och jag har min kickboxning. Jag har börjat tänka om och se vad jag har istället för det jag "missar". Men det är långt kvar. Jag är fortfarande ofta arg och den ilskan tär på mig eftersom jag är för väluppfostrad för att släppa ut den. Idag sätter jag mina sparkar på ca 1,60, en arbetskollega som kallade mig "lilla gumman" igår. Jag är inte dum och jag ser var problemet ligger. Hos henne; Jag står för allt hon avskyr. Vi är jämngamla men jag är snygg, hon är plain. Jag är smal, hon är mullig/tjock. Jag är normalbegåvad, hon vet ingenting. Jag är kall, hon är en bullmamma. Jag är stundtals rolig, hon gnäller och försöker stjäla energi. Men ändå blir JAG stött. Inser att det är missbrukaren i mig som talar, som alltid tror att jag inte duger. Men det är inte sant. Jag duger, inte perfekt, men jag har bra råmaterial att bygga på och det ska ingen avundsjuk surkärring kunna ta ifrån mig. Så idag ska du få på käften S, även om det bara blir mentalt.

FighterFia

Godmorgon i hobbithålan! Det är så konstigt för att redan för ett år sedan när jag ramlade in på forum så kände jag lite "Sagan om ringen"-vibbar. Lyckades lista ut de flesta figurerna här. Men aldrig Frodo, trots att jag insåg att jag var en av hans korkade vapendragare. Nu har jag hittat Frodo.

Livet slutar aldrig att förundra. Nu lite Hjalmar Söderberg; "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Den kan jag ta till mig, du med kanske?

När det gäller matbiten - som du och m-m har diskuterat - så kan jag delvis instämma. Jag och mannen gillade att "äta gott" både hemma och på krogen. Tjena, i vårat fall förskönade vi drickandet och hade lika bra kunnat äta pulvermos så länge det serverades med vin. Nu har jag däremot börjat intressera mig. Tycker om att äta gott och att äta kvalite istället för kvantite. Men tyvärr är mina dagar i saluhallen lätträknade nu förtiden då det var mannen som stod för ekonomin. Som singel bli det mest Coop och jag läser deras prisblad för veckan ;-). Inte alltid "fiiin" mat (Jag ska nog ta Östermalmskärringen ur mig med) men drycken är lätt. Inget planerande, inget tänk. Bara ställa vattenkranen i köket på blått och låta forsa ner.

Hoppas din brunch gick bra!

Kram Fia

Godmorgon NyMan! Vilken fin film, så enkel, så självklar (mt's närstående) när man får se det presenteras så där. Tämj den svarta hunden och pussa fanskapet på nosen. Mig hjälpte filmen och jag kommer nog att se om den flera gånger. Sparad i favoriter nu.

När det gäller en sång i vintertid så tror jag faktiskt att det kan bli bra mycket bättre än min idé om en julvisa. För vi är ju inga jävla tomtar längre, eller hur? Ser fram emot vintertexten.

Kram Fia

Hej m-m! Den där blääk-känslan, tror du inte att den kanske kan vara årstidsbetingad? Inte snön och kylan - för det har jag fattat att vissa människor (jag är inte bland dom) uppskattar, men det ständiga mörkret? Att inte ens på de få timmar dagsljus vi har inte få se solen utan bara en grå massa. Jag kan ha fel i ditt fall, men jag vet att i mitt eget fall så påverkar ljuset - eller frånvaron av det - jättemycket. Rent generellt så tror jag att vi alkisar är lite "känsligare" än folk i allmänhet. Sämre på att ta motstånd och att engagera oss för det sociala spelets skull - för att man ska. Så då tog vi till flaskan.

Jag har också dagar då jag tycker att allt annat förutom jag själv är obegripligt och att det är jobbigt att jag måste "spela" med. Tycker att mina arbetskamrater är en samling lågintelligenta, trista muppar som jag har blivit sammanföst med. Sen familjelivet då? Förstår att det är tufft, inte lika lätt att hänga av det på en krok i den mentala hallen.

Jag har inga råd mot blääk, men jag VET att du gör rätt att ta den lilla energi du har och fokusera den på dig. Tror också att det kommer att bli bättre. Precis som du ananr kanske inte i Januari efter "ledigheterna" men framemot vårkanten.

När det gäller att vara snäll på jobbet så tror jag inte på det riktigt. Du kan gott visa upp den riktiga m-m. Jag ryar som fan på jobbet ibland, men ingen tycks ta illa vara så länge man inte ger sig på en annan eller tredje person. Utan hojta för dig själv och sparka på möblerna när det känns tungt. Det underlättar faktiskt.

Fia

Lägger in den här som en påminnelse om hur jag måste hantera min själ och min tid för att kunna må bra med mig själv i mitt liv.

http://www.upworthy.com/what-is-depression-let-this-animation-with-a-do…

Kanske någon annan känner igen sig på något sätt? Min svarta hund dyker upp ibland och då klappar jag den på nosen, håller hans tunga huvud i mina händer och säger: Jag är inte rädd för dig! Kom här så ska du få en kram!

Och det samma till Er andra!/NM

PS. Har börjat på något som kan liknas vid en sång i vintertid, Fia. Kan det kanske vara något?

Tack för din kommentar. Ja visst har även han problem med alkoholen.
Vi har ju druckigt ihop i många år. Ingen bra kombination, i början
gick det bra men det eckalerade med åren. Vi pratade i går och han sa
själv att det var dumt och har lovat mig en vit jul inomhus alltså.
Sedan pratade vi om den nedåtgående spiralen som har blivit till av för
mycket av det goda. Han drack ur resten av dunken igår, men jag var inte
ens sugen. Jag är ju skiträdd efter det som hände i september, man har
ju bara detta enda liv. Nu låter jag som en predikant. Idag måndag blir
det nya tag för mannen, är så egeistisk och tänker tur det inte är jag
som ska bryta av. Man vet ju hur jäkligt det varit.
Visst varje dag är inte på topp, men så är ju livet man får ha lite
tråkigt ibland.
Hoppas det går bra för dig.
Ha en skön dag
Konstnären

Jag vill bara tala om att jag känner igen mig så i nästan allt du skriver.Vi måste försöka att vara starka och inte låta oss tryckas ner mer! Det är så svårt ,jag vet det. Men det är inte det här livet vi vill leva,eller hur? Hoppas din man tar imot hjälp! Min har inte kommit så långt än:( styrkekramar!!

och det fanns mycket nyttigt där! Tack!
Sitter i soffan nu, och är ganska nöjd och lite förvirrad efter denna dag... Har haft två av barnen samt äldsta dotterns sambo här på middag. Är märkligt nöjd. Trevliga samtal, god mat, allt helt NORMALT. Så konstigt och annorlunda för att vara här. Svärsonen har varit "portad" här sen i somras pga något min sambo fått för sig att han har sagt. Ständigt detta att döma ut människor och tvärt bryta kontakten. Antingen är en person svart eller vit. Och vita har det börjat bli väldigt få. Det finns nästan ingen vi kan umgås med längre. Men nu ville han sträcka ut en hand och göra allt bra med dottern och svärsonen. Det gick jättebra så det känns ju väldigt bra för mig såklart. Det har varit så jobbigt under den här tiden. Det har självklart varit något som både jag och min dotter har lidit mycket av. Särskilt hon. Och jag har skämts. Skammen återkommer och går som en röd tråd genom mitt liv och min tillvaro. Den är en ständig följeslagare.

Han vill också försöka närma sig min familj igen. Han har hotat dem till livet en gång för ca ett år sedan och de har inte velat ha något med honom att göra sedan dess, vilket jag förstår. Det har med hans humör och gränslösa uttalanden på fyllan att göra. Det är sån han har varit. Och sånt jag har accepterat. Jag har hela tiden tänkt och trott att han inte "är sådan" på riktigt. Jag har sett andra sidor. Mjuka, romantiska, ömsinta, omhändertagande och empatiska sidor. Visst, det finns ett hett temperament men när han dricker blir det tusen resor värre. Det uttalandet kom en gång när han druckit kopiösa mängder under en lång period. Han höll mig vaken på nätterna för att han skulle prata. Jag blev rädd då och lämnade honom. Berättade för mina syskon vad han hade sagt. Gick tillbaka efter flera veckors bönande och löften. Skammen igen. Skulden för att det var mitt fel att min familj tog avstånd. Det var ju jag som hade berättat för dem, hade jag inte gjort det så hade de ju inte vetat. Mitt fel. Jag var löjlig och ville bara ha uppmärksamhet och att folk skulle tycka synd om mig, enligt honom. Skammen igen. Skulden. Allt sånt som har hänt vill han inte prata om, tycker inte att vi ska "älta" sånt som har varit. Om jag tar upp det så frågar han om jag vill sänka honom, ge honom dåligt samvete... Men jag vill bara att han ska förstå hur jag har upplevt det. Nånstans så vill jag att han ska veta och förstå. Jag tror jag behöver få förmedla om det ska vara möjligt för oss att gå vidare. Men frågan är om han kommer till det stadiet av ödmjukhet inför hur vi i hans närhet har upplevt det. Det kanske ligger långt fram i hans tillfrisknande. Om det nu blir något tillfrisknande... Han har så mycket att jobba med för att kunna bli frisk att jag undrar om det ens är möjligt.

Vad är det som händer nu? Menar han allvar med att försöka gottgöra/ställa till rätta? Är det uppriktigt och ärligt? Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här är nytt för mig. Jag tassar fortfarande på tå, överväger noga vad jag säger och hur jag ska vara. Jag litar inte på att det här är på riktigt. Om det är det, så är det ju bra. Älskar jag honom? Vill jag leva med honom? Kan jag se en framtid? Hur skulle den se ut i så fall? Jag vet inte! Jag vet inte någonting! Jag har inga svar.

Men det ger mig otroligt mycket att läsa här, skriva här, ta del av era svar och reflektioner på mina inlägg, ta del av era erfarenheter. Stort tack till er som ger så mycket av er själva! Det här är verkligen en process och era frågor och tankar hjälper mig framåt.

Ja, jag ska väl försöka göra någon slags summering av veckoslutet och helgen.
Får alltid en bra känsla efter att ha plitat ner några rader här.

Var som vanligt ute och knallade en sväng i veckan, det har blivit en rutin som jag trivs bra med.
Jag funderade återigen över när det hela startade, dvs när inträffade "The Decisive Moment"? Alltså, NÄR lade jag grunden till mitt beroende?
Skrev förut i tråden att det inträffade i 35-års åldern, men när jag tänker tillbaka tror jag det var betydligt tidigare. Vet inte varför jag tycker det är så viktigt för mig och jag antar att absolut ingen annan är intresserad av detta, men jag skriver ändå...

Det jag kom att tänka på när jag knallade omkring var en period i slutet av sjuttiotalet då det var stadig utgång på helgerna och (för att samla mod för kontakter med det motsatta könet?) då dracks det friskt.
Låten som gick på repeat vid den tiden var Magnus Ugglas "Varning på Stan". Texten gick ju rakt in i våra tonårshjärtan! F_n vad häftigt!

"Varning på stan för nu kommer vi som hållit i gång hela dan
vi ska supa och slås och ragga brudar förstås då ere draget i stan
och vi e fulla som fan wov wov wov wov"

Kunde ju inte stämma bättre med hur vi hoppades att kvällen skulle bli, ja utom det där med att slåss förstås, ingen av oss var särskit benägna att ägna oss åt det.
Resten däremot, särskilt det där med att supa hela dan... Ragga brudar gick nog heller inget vidare eftersom vi mest riktade in oss på supandet och "draget",
Det här sättet att leva pågick 1-2år och tog slut ganska hastigt då jag faktiskt träffade en tjej som senare kom att bli min Fru. Jag var då som nu riktigt trött på eländet och orkade helt enkelt inte hålla på längre.
Helt alkoholfri blev jag aldrig, men det lugnade ner sig till något som kanske kan benämnas normaldrickande, om det nu finns något sådant.
Men, på något sätt så kom suget tillbaka efter att barnen blivit halvstora och eskalerade sakta till ett drickande som var VÄRRE än det jag pysslade med i övre tonåren.

Tja, jag vet som vanligt inte varför jag skriver detta eller vad jag hoppas få ut av det? Men kanske det är bra att få ner det ändå, kanske klarnar det längre fram, och jag kan gå tillbaka och läsa?

Slutet av veckan och helgen har varit bra. Den första exalterade glädjeyran över nykterheten har väl mattats något, men jag känner en otrolig ro och ett stort lugn fortfarande.
Vakna nykter & pigg är som sagt en stilla nåd.
Mina vandringar har blivit längre och längre. Det har gett lite utslag på vikten och det känns också skönt.

Ha det! Buzzz

det kan man undra. Jag tycker verkligen att det är roligt att laga god mat med förrätt på helgerna, och att kombinera med gott (vin eller öl) att dricka till. För några år sedan var inte det några problem, då jag/vi kunde köpa en liten flaska vin till förrätten och en annan till huvudrätten. Det är sista åren som det istället blivit boxvin till både för- och huvudrätt. Vet inte riktigt hur och varför det ändrade sig. Bara att helt plötsligt (?) var det viktigt att det verkligen fanns alkohol hemma för alla lägen. Och att första glaset hälldes upp tidigare på em/kvällen på helgerna. Känns som att så mycket tid har gått till alkoholen, kan bli ledsen när jag tänker på det. Vilket slöseri på livet.

Mitt mående är verkligen dubbelbottnat nu, som jag säkert skrivit om 10 ggr innan. Mår bra fysiskt och min självkänsla om drickandet känns ju bra. Men har ingen motivation till jobbet, och många andra måste-saker. Känner mig som en barnunge som bara inte vill! och får verkligen tvinga mig upp och iväg varje dag. Ser verkligen fram emot ledigheten som är på gång, samtidigt som jag är rädd att jag kommer att känna mig lika omotiverad och trött när jag kommer tillbaka. Inte te ut något i förskott, en dag i taget, jag vet, men det känns så blääk nu, så jag vet inte.... Känns inte som att energin räcker till för att både ta hand om mig själv och familjen och jobbet nu. Och just nu prioriterar jag mig själv, och har ingen ork till det andra.

Jaja, helgen har iaf varit mycket bra, och imorgon är en ny dag och ny vecka... Nu dags för glögg och pepparkakor. Kan jag behöva så att jag håller mig snäll imorgon på jobbet...

Jag tycker du är stark som kunde avstå från vinet igår. Tänker faktiskt när jag läser ditt inlägg, att vem har störst problem - du eller mannen? Med tanke på att du var så dålig i september förstår jag nog inte att han kan dricka något vin ensam hemma med dig, jag menar att det som hände dig borde varit en tankeställare även för honom. Men det är bara mina tankar, jag har ingen rätt att ifrågasätta honom. Tycker din lista var bra och visar att du är på rätt väg!

Har sedan sist följt ett egenkomponerat "nedtrappningsprogram" där jag i förväg bestämt vilka dagar det var ok att dricka och vilka som skulle vara a-fria. Bestämde också utifrån det nuläge vi haft vilken dag som var sista dagen för intag tills bebis kommer. ( dotterns, för den som ej läst allt! Vi ska passa storebror då lille nytillskottet kommer, femte barnbarnet!) Det har fungerat bra och i torsdags hade jag min sista vinkväll på ett tag, får se hur länge.
Så idag är tredje helnyktra dagen och jag känner inte någon abstinens och inget sug.
Om något så känns det skönt att inte behöva grubbla över om jag ska eller inte, just nu ska jag inte! Inte ens något att fundera på, och det ger mig vila.
Jag tror inte det varit så bra för mig att läsa så mycket här och grotta in mig i alla andras problematik.
Jag märker att det blir för mycket så att jag tar på mig andras känslor och faktiska verklighet och tror att den är min, fast den inte nödvändigtvis är det. Jag är expert på att bära andras känslor, identifiera mig med andra, influeras av andra, ta på mig andras liv och tappa mina egna gränser. Därför har jag kanske problematiserat detta för mig själv mer än nödvändigt, vilket i sin tur medverkar till att jag tror att problemet är gigantiskt och att jag aldrig kommer att klara det. Att jag blir tankefixerad vid alkohol fast det inte skulle behöva vara så.
Jag tror faktiskt nu, just idag, att det här kommer att bli bra.
Blir det jobbigare än jag tror vet jag vart ni finns och vart jag kan komma och få stöd!

..att jag skulle försöka analysera mina drömmar, som ibland brukar ge mig otroligt svettiga nätter.

Det är ofta jag vaknar upp på nätterna av olika sorters mardrömmar där jag befinner mig i alla möjliga och omöjliga besvärliga situationer.
De säger att hjärnan bearbetar dagens intryck och sorterar in dem i sina färdigbehandlade fack, inte alltid blir de återupplevda på rätt sätt utan det kan bli en paralellsituation som med fantasins hjälp drar iväg till något som är helt oförståbart.
Tanken är väl att hjärnan ska förbereda sig på olika situationer så att man tar rätt beslut i framtiden, de som inte är upplevda ännu kanske?

Många av de mest konstiga mardrömmarna är sådana som bygger på vad jag har gjort och möjligen KAN ha gjort på fyllan.
En upplevelse var en fortsättning på en fyllegrej en kollega berättade för mig, det var två killar som var på väg hem från krogen,
de hade fått för sig att det skulle vara kul att sparka sönder backspeglarna på bilarna en efter en på den gatan de var på väg hem på.
De hann med 15-20st bilar och blev senare också anhållna och dömda för denna skadegörelse, där kan man snacka om fylleångest.
Speciellt när varje backspegel kostar runt 3-5000kr att reparera om det inte blev lackskador dessutom.

Jag satte mig in att jag var en av dessa killarna, och hur jag snabbt nyktrade till när jag upptäckte vad jag hade gjort,
och hur jag försökte springa ifrån polisen som jagade mig med blåsljusen genom natten, jag förstod att det skulle gå mig illa om jag åkte fast,
och om det fanns någon som kunde känna igen mig av de vittnena som hade sett hela skadegörelsen...
Jag sprang och sprang genom de små tvärgatorna hela tiden förföljde skuggan av mig själv i det blinkande blåljuset...

Vaknade alldeles matt och uppjagad, med en puls på tvåhundra, minst!
Det tog flera minuter innan jag förstod att det bara var en dröm, men den var så verklig att hela kroppen fortfarande befann sig kvar i jagandet.
Täcket hade klistrat sig fast runt vaderna av svetten och jag tittade upp i det mörka rummet, blinkade det ett blått ljus ifrån fönstret tro?
Hur hamnade jag här i sängen, ringer det på dörren????

Låg och sparkade en halvtimme klarvaken i sängen, livrädd att återkomma till samma dröm igen, tänkte på en oskyldig disneyfilm bara för att lura hjärnan att finna ett nytt drömspår, skulle det funka?

Dessa fylldrömmar var betydligt vanligare förr, när jag drack, idag handlar de inte lika ofta om alkoholrelaterade mardrömmar.

Men i natt hände en läskig sak, gick och lade mig i tid efter brakmiddag hos grannen, proppmätt..
När jag låg på sidan tryckte maten i magsäcken på en del av vagusnerven, det är den "oroskänslan" som startar i magen och kan orsaka magsår om den får ta för mycket av ens tid vid stresssymptom osv.

Genast började hjärnan att söka efter olika jobbiga situationer som den kunde relatera till just den stressen ifrån "magkänslan",
hur sjukt som helst, jag var ju fortfarande vaken och jag märkte hur hjärnan jobbade och jobbade med att finna något "elakt" att börja nysta i till en början på en mardröm, men sluta nu skrek jag inom mig, lägg av!, det finns inget att "straffa" mig med längre, lägg ner jävla tankar!

Jag fanns där och var fullt medveten om vad som höll på att hända innan jag föll in i medvetslösheten, okapabel att avbryta mina tankar.
Fan vad läskigt tänkte jag, bara för att magen full av mat låg och tryckte på en nerv i magen, kanske sura uppstötningar var på gång?

Vände på mig och ploppade öronen fulla av musik med hjälp av mina hörlurar, trycket försvann från nerven och jag började genast fantisera mig in i hur den här låten skulle gestalta en del av mitt liv, fantasin var på väg åt ett helt annat håll, och den blev en fortsatt god natts sömn.

Tidigare i mitt liv så var ju nästan alltid magen full av olika alkoholhaltiga drycker nedsköljda efter chips, ostbågar och salta pinnar.
Det var nog ett "tryck" i magen av det, som bjöd på en hel del läskiga drömmar...

Så ni som undrar, jo det blir bättre sömn när man har slutat dricka alkoholen, och inte lägger sig med full mage varje natt.

/Berra

Redan inne på tredje dagen utan alkohol och jag känner mig jättestolt över det. Visst längtar jag lite efter det och suget känns emellanåt, men min efterlängtade lilla valp tar så mycket tid och är så rolig att jag inte hinner fundera så mycket. Det är att torka kissepölar från golvet och springa ut titt som tätt och försöka lära henne att kissar gör man ute. Första natten gick riktigt bra och jag behövde bara gå ut en gång vid tretiden på natten för att lilla vovven skulle få kissa. Då var det skönt att inte känna ångest över att jag druckit en massa vin på kvällen. Hoppas och tror att detta var ett riktigt bra tillfälle att sluta med alkoholen.

Har inte kunnat skriva något sedan i torsdag, då både dator och TV
varit ur funktion på grund av stormen Sven som den heter.
Det går upp och ner i går var inte så bra då min man drack vin.
själv avstod jag tänkte på min ångest som kommer som ett brev på posten.
Men det var som något klack till i mig när jag så boxen. blev stressad
på något vis triggade igång något. Men det var uthärdligt när jag såg
mannen efter ca 6 glas, rödögd, gråtmild, tjatade om samma saker, vinglade
till lite lätt när han skulle på toa. Jag gjorde mig en lista på
nackdelar med alkohol. Den ser ut så här
Han blev ful, och även jag blir ful när man dricker
Han ville bara ha mer och mer, och även jag vill bara ha mer när jag börjar
dricka.
Ringer och gaggar med folk, gör även jag.
Vaknar framåt nattkröken med ångest och oro.
Nej det får vara för min del det är ju 3 månader nu på tisdag och det ska
inte sabbas.
Må bra alla
Konstnären