Senaste kommentarerna i forumet

Hej Sorgsen! Jag saknar dig och skulle bli glad av en rad. För just nu vet jag ju inte! Blev det konsekvenser av operationen. Är du död? Eller kände du dig lite inmålad med löftet om Gulbranna? Du ska veta att du hjälpte mig ganska mycket när jag var som värst däran. Och jag tror att jag förvaltar den gåva du gav mig ganska bra. Idag ser jag människor istället för att som förr bara titta. Men jag ser inte längre dig och det gör ont.

Fia

Så då var den då här! Har i och för sig aldrig haft något emot måndagar, men idag är dom förknippade med något positivt. Veckodagen...
Likt en nykär tonåring som räknar dagar i en ny relation. Varför räknar jag dagar och veckor? Kanske för att att det känns som en så stor uppgift och näst intill som en omöjlighet. Men det är det inte, det finns det många här som kan intyga, och er tänker jag fortsätta att låta mig inspireras av. Som du konstnären som helt plötsligt postar, och ger uppmuntran.
Jobbigt naturligtvis att det går upp och ner, och det har jag läst här inne flera gånger. Vissa har till och med skrivit att det kommer dippar, ofta vid 3,6 och 9 månader. Så du ska se att det kommer nog snart en lugnare fas igen Konstnären!

Styrka i vintermörkret till alla!

Tack Lilla fjäril. Vilken komplimang. Jag läser ju ofta andras trådar. Ja, hela tråden men på något vis har det aldrig slagit mig att någon kanske kunde läsa min. Och ännu mindre att den skulle kunna ge något. Men det är väl så vi sjuka är. Självföringande. Tyckte om att du vågade nämna mina utbrott bland det "goda " du räknade upp. För jag hade ju det. Utbrott! Har det fortfarande men i mindre grad. Inte lika ofta och inte längre lika banalt baserade. Idag attackerar jag inte heller direkt men är tydligare med vad jag känner. För hur ska folk kunna gissa det? Något jag nästan förväntade mig förr. Min man brukade lite elakt/ärligt säga att ; Nu tappar du fokus igen Fia, för nu handlar det INTE om dig.

Tack även m-m (Jo, jag ska lita på katterna, det är min maginstinkt) och fina (nu härmar jag mt, men jag menar det verkligen, inte för att mt inte skulle mena det. Äsch, ni fattar)) Santorini för att du delar tankar på det där lilla i livet. Det där lilla som kanske ibland drev oss över kanten. Du är väl min rollmodell. Som visade för mig att det gick att förändra.

Jag är inte riktigt där än, men jag känner att jag växer ikapp. Blir den där Fia som det var meningen att skulle bli. Den Fia som mannen och även en del andra tycks se i mig men som jag aldrig har gett en chans. Eftersom jag inte riktigt gillade vad jag såg.

Mitt näststörsta problem (Vi vet ju alla vad det största är...) är tempramentet, men jag börjar lära mig att lika lite som jag kunde skylla på vinet så kan jag skylla på det. Jag är moody liksom? Jo, vem är inte det?

Gårdagen gick bra. Mycket kärlek och ömhet. Men även mycket utmaningar, för det är det han gör min man; Utmanar mig och får mig att växa. Inte genom att frågasätt som en del partners tycks göra utan genom att roa och få mig utvecklas i egen takt. Igår hade vi ett samtal om Nord Korea som fick mig att tänka till...och bli lite imponerad för att mannen kunde namnen på alla som heter likadant. Så jag hänger kvar vid honom för han passar mig. Perfekt? Nej knappast. Han kan vara dryg och lite oåtkomlig i andras ögon. Men jag har också mina fel - precis som Santorini skrev om sig själv. Jag är inte jättesvag för dumhet. Jag är ofta arg och jag tycker inte om människor som inte förberder sig för att betala i livsmedelsaffären. Hur svårt kan det vara? Här står jag med varan X som jag vill ha. Men en stor överraskning när jag efter att ha köat ska dra upp plånboken/kortet. Vända och vrida, leta slantar i kuvert (pensionär) eller fumla efter kortet medans man nonchalerar kassörskan och resten av kön eftersom man pratar i sin mobil.

Det var väl dagens utandning!

Fia

Det vore väldigt synd om du chansade på att dricka kontrollerat.
Du har ju varit nykter 1,5 år det är fantastiskt bra.
Jag kan bara gå till mig själv. Tog nog tio återfall innnan
jag hamnade långt ner i botten och sist var nu i september.
Har nu varit nykter snart tre månader. Sista gången blev
avgiftning på sjukhus.
Tänk till i alla fall om det är värt det.
Konstnären

fortsätt skriva!!!
Det är så välgörande! Och: känn inte tvång att gå tillbaka till jobbet - testa dina 25 % och se hur det går, men stressa inte med att gå upp i tid!!

Jag var sjukskriven i flera månader - att plötsligt förstå vad som hänt och händer med en och runt omkring en är omvälvande och det måste få ta tid! Jag har ägnat många, många timmar här på forumet, och gått på samtal många, många timmar, och jag har fortfarande en stor bit kvar. Jag är starkare, jag vet mer om mig själv och vad som är ok för mig osv, men det är ändå inte bra - jag behöver fortfarande stöd, jag behöver fortfarande älta om och om igen för att få rätsida, för att få bekräftelse på att det inte är jag som är konstig/som överreagerar osv.

Jättebra att du kunde stå på dig i ert samtal - att du kan hålla fokus är ju viktigt för dig, för annars är det ju som du skriver bara "som vanligt" - min exsambo var och är precis som din expert på starka åsikter, manipulation och att flytta fokus. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger, hur jag säger det eller så, för han lyckas alltid få mig ur balans. Du är stark!! Att vara stark innebär inte att du omedelbart löser alla problem som uppkommer, att vara stark innebär att du hittar lösningar, att det kan ta tid men du kommer ta dig fram i livet! Och: det kommer bli bättre, det kommer bli lättare!

Kram!

God morgon på dig
Har inte heller haft en nykter december på åratal. Det känns lite märkligt milt sagt.
Mådde så bra igår allt gick så lätt men idag känner jag mig låg. Det var väldigt vad
känslorna svallar när man blivit nykter. Det är som en bergochdalbana för mig i alla
fall. Alla känslor gråt smärta ilska har väl legat gömda i alkoholkapsel innan.
Så fort jag fick en motgång ett glas vin hemskt när jag tänker tillbaka.
Det stor en tom läskback i hallen som mannen ska åka och fylla på. Jag sa till honom
att köpa många julmust till mig, tyckte själv att jag lät ynklig på rösten. Va då
nu börjar tycka synd om mig själv. Livet går upp och ner och om 8 dagar har jag varit
nykter 3 månader. Hade inget val hade nått min botten.
Önskar dig en fin dag
Du är duktig med dina 3 veckor
Konstnären

Det är säkert som ni säger.

Är just nu på en semesterort, och det lockar att ta en kall öl eller några glas vin.

Känner mig spänd stundtals och längtar efter den sköna avkopplande känslan.

Så då har jag undrat för mig själv, om jag skulle kunna dricka måttligt?

Jag menar att man fått respekt för alkoholen och inte är kvar i destruktiva mönster?

Samtidigt har jag inte vågat prova, skulle vara en mardröm att falla in i okontrollerat drickande.

Har inte haft sådana här tankar, utan varit väldigt bestämd att aldrig mer dricka.

Förstår inte varför det kommer efter 1.5 år, är det vanligt?

Jag beklagar Markatta. Beklagar verkligen. Skulle så gärna vilja peta lite på din kind och säga att jag är ledsen för din skull. Men det blir bara ord. Du har rätt i att döden är överdjävlig. Mer än så. För det går inte längre att gå tillbaka eller rätta till det som gick snett. Och vi levande glömmer. När mina anhöriga/vänner har gått bort så har jag alltid tänkt att nu ska jag vara mer rädd om de som lever. Men redan efter ett par veckor så glömmer jag mitt löfte. Kanske är det det som är att vara människa? Men jag tänker på dig nu och är glad över att du inte är ensam utan har din partner. Vinet skulle göra ingenting för din sorg. Bara smutsa ner. En till kram får du härifrån.

Fia

söker tröst och stöd samt att du har din partner att dela den med är läkande i sorgen. En sorg som gör mer ont när en ung människa försvinner till andra sidan.

Ibland får jag för mig att vi som är i den här "branschen" lättare kan hantera vänners bortgång för att vi nånstans har blivit medvetna om att vi lever så nära gränsen genom det liv vi försöker leva. Döden blir en mer reell följeslagare på något konstigt sätt.Jag har flera vänner som själva valt att avsluta sitt liv här på jorden, de som gått bort som en direkt följd av alkohol och droger och de som varit nyktra och drogfria och dött en "normal" död och jag funderar ibland över om jag/vi möter mer död än andra människor ? Eller om vi är mer medvetna om den ?

Jag tror i alla fall att vi lättare kan ta hand om oss själva i sorgen för att vi lärt oss att ta hjälp av andra så vi kan lasta av oss det värsta. Och jag tror att vi lättare "...kan acceptera det vi inte kan förändra.." och har vi dessutom möjlighet att gå på begravningen så kan vi sätta punkt för det levande och enbart bevara det fina och glädjande i vårt hjärta.

Jag är själv i en ålder där jag nu kan se att livet inte är oändligt utan det finns en bortre gräns. Idag har jag ingen önskan alls att skynda på stegen till den gränsen genom att använda sinnesförändrande medel, jag vill leva så mycket jag kan tills mina dagar här är över. Lev idag har fått en starkare betydelse för mig. Jag gillar verkligen Tomas Tranströmers ord : "Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta." Jag kan direkt relatera till de orden genom det liv jag levt.

Och Ken Rings och Million Stylez's låt "Själen av en vän" kom i nära anslutning i tid till en av mina vänner som gick bort i drogmissbruk och den berör mig rejält än idag.
http://www.youtube.com/watch?v=dmXPPrVS-LQ

Vi har idag våra val att göra.

Kram ♥

mest innerliga kramen till dig! Och glädjekram till att ni-två idag har varandra!
Hinner inte söka upp det "rätta" hjärtat nu - men tänker en hel rad till dig <3 <3 <3 ... / mt

ur forum-brorsan-Berras tråd:

Helgen innehöll även annat som breddade mitt medvetande, och att jag kände mig trygg i min egna övertygelse att jag svarade servitrisen igårkväll med att det går absolut inte bra med med en lättöl istället för en alkoholfri öl, en lättöl innehåller minst 6 gånger mer alkohol än den sämsta nollbiran på sina 0,5%.
Ge mig en ginger Ale istället, och så var dryckesfrågan inte ett problem längre, mer ett litet mörkt mullermoln över att baren inte hade sett över sitt sortiment av de alkoholfria alternativen, de skulle ju aldrig gå torsk på starkbiran t.ex, eller hur?

på dej Berra och tack för söndagsbetraktelsen. Jag kopierar det om nollbiran till min egen tråd - det där möter vi gång på gång. Bottennappet var i somras när vi hade valt fiskrätt beställde alkoholfritt vitt
- Vi har "tyvärr inte" alkoholfritt vin
- Vadå??? Vi drack ju Torres vita Natureo Free här förra sommaren....
- Ja, men de tog bort det för det höll inte måttet ...
Tyvärr hade vi i det ögonblicket inte kraften att tacka och gå. Det tror jag vi har nästa gång - vi blir alltmer förberedda. Ett verkligt steg bakåt på en restaurang i en klass som borde vara mycket välförsedd.
Ha en bra dag / mt

hoppas du har sovit gott! Och ja, ja - det är bara att tjata på. Vrida och vänd och älta, samma saker, ut och in, gång på gång... det är den vägen vi går och vi behöver varandra att få kraft och stöd av... för att bli medvetna om likheter men också tipsa om alternativ.

Fortsätt skriva, läs gärna vad jag skrev till Izzy nyss. Kram och ha en bra dag på jobbet! / mt

till din egen grej att skriva här regelbundet. Det kommer antagligen att öka din självinsikt (det blir tydligare och du kan gå tillbaka och se hur du tänkte tidigare) OCH så har själva handlingen ett värde i sig: du skapar en ny vana och den är din! Något du gör helt för din egen skull!

Hit kan du alltid komma med dina tankar, känslor och erfarenheter, med framsteg och besvikelser - och veta att här finns mänskor "känner igen" och "vet" vad det handlar om. Om fler skriver blir det mer utbyte och vi hjälper verkligen varandra genom att hålla siten igång.

Det borde ju vara minst dubbelt så många som skriver här jämfört med missbrukarsidorna eftersom det finns 3-4 medberoende runt varje missbrukare. Så är det inte - vi är nog ofta för trötta och uppgivna....

En sak till, själva kärnan: det viktigaste är att du tar hand om dig och ditt liv. Försök lägga fokus på det i stället för hans drickande - vad gäller hans drickande är du maktlös (smärtsam insikt) men du har fler val än du kan se idag. Styrkekram / mt

Tack så mycket kloka mulletant! Jag har läst lite i din tråd men inte allt. Vilken resa du har gjort! Tänk om jag kunde bli lika stark som du! Jag och min sambo har varit i hop i över 20 år och allt har blivit en vana. Man tänjer på gränserna och accepterar mer o mer. Jag har varit en mes som inte har vågat sagt i mot honom el sagt att det får vara nog. Inte förren nu har jag vågat sätta ner foten och ifrågasätta honom. Det tog över 20 år!! Men jag har långt kvar än,vet inte om jag någonsin får kraften att förändra mitt liv.Men jag håller med dig att det hjälper lite att skriva och läsa här.är glad att jag har hittat hit! Skickar en stor kram till dig snälla mulletant<3

Efter fyra veckor av självömkan eller vad jag ska kalla det känner jag mig skyldig att börja jobba igen, vet inte om jag eg är redo för det, men bara 25% till att börja med ska jag väl ändå klara. Jag längtar ju så efter att bli den där starka och kloka kvinnan som jag skulle vilja vara som kan lägga historien bakom mig och se fram mot resten av mitt liv som ett spännande äventyr. Jag har i alla fall slutat att gråta över honom, nu är jag antingen arg eller tycker synd om honom.
Han har svårt med sin självkänsla av en anledning jag tror jag kan gissa mig till som ligger i hans barndom men han kommer aldrig någonsin att erkänna att det skadat honom i själen, han nekar fullständigt till att det påverkat honom på något vis alls. Jag tror att han som liten inte tilläts ha de känslor han hade och då låste han in dem längst in i sitt medvetande och den känslan vill han aldrig någonsin släppa ut. Om han gjorde det med en duktig terapeut tror jag han skulle må så mycket bättre och det känns frustrerande att han inte själv kan försöka göra något åt det. Istället lever han på att trycka ner mig som levt nära honom så länge och jag har inte fattat vad det handlat om bara tyckt att han agerat väldigt konstigt.
Jag har vridit mig själv ut och in för att vara honom till lags, och funderat många timmar dagar och år på vad jag är för människa som bara gjort fel hela tiden i princip. Självkänslan tog så mycket stryk att jag började tycka det var jobbigt att umgås med andra människor jag inte kände, jag blev tystare och tystare ihop med honom. Det var ingen idé att argumentera emot det blev bara bråk och jag hade ju naturligtvis fått för mig att jag hade rätt i allt, som han sa direkt jag hade en avvikande åsikt. Han är som ett barn i en vuxen mans kropp när det kommer till vår relation och vad jag betyder för honom, vilket jag ju förstått inte är mycket.

Mulletant jag har läst länken sedan tidigare du gett mig och det var den som fick mig på spåret, jag insåg vad jag drabbades av förutom alkoholen. Tar mig igenom det bit för bit. Äter visserligen lyckopiller och får ta hjälp av tabletter för att somna ifrån alla grubblerier om mig själv och vad jag varit med om både som liten och i en lång relation. Vaknar oftast mitt i natten i alla fall snurrar och snurrar i sängen tills jag tillslut somnar om igen framåt småtimmarna. Men det är inte alla kvällar jag behöver ta någon hade bestämt mig för att inte ta någon idag utan somna av mig själv, ja det har ju inte gått så bra hittills. Nu är det för sent att ta en.

Han ringde mig tidigare i veckan, var irriterad jag pratade om hans alkoholvanor och han försökte avleda mig med sidospår åt alla håll men jag högg inte på de trådarna han slängde ut. Kände mig faktiskt ganska nöjd efter samtalet att jag inte gått på hans avledande manövrar som jag alltid brukar göra utan stod på mig och lät bestämd, slår vad om att han satt och undrade efter samtalet vad som hände, varför jag inte reagerade som jag brukar jämt, hugga på allt så huvudproblemet aldrig diskuterades då slapp han ju undan gång på gång. Listig som en räv har han varit och jag har inte fattat nåt oerfaren som jag varit i att det kan finnas människor i nära relationer som inte vill en gott, har ofta sagt att det känns som vi rent av är fiender med varandra. Det har inte känts ok att diskutera med honom utan som att prata med en vägg. Han som är vältalig och låter tvärsäker på sitt, har alltid åsikter om allt, men kan ändra dem tvärt under samma dag, förvirrad och oförstående har jag levt ett liv i någon egen fil där bredvid. Synnerligen märkligt att man kan leva i 20 år med en människa som behandlar en illa.... ofattbart konstigt jag måste ju va dummare än dummast har jag tänkt, men läste att om man sätter ner en groda i kokande vatten kommer den att dö med en gång, om man däremot sakta höjer temperaturen i vattnet vänjer den sig och härdar ut väldigt länge i ett alldeles för varmt vatten som till slut tar död på den. Det är så sant så sant.

Ska försöka få några timmars sömn innan jag ska iväg till jobbet i morgon, då ska jag in till stan för andra gången på fyra veckor, dit har jag inte velat åka, sist var till doktorn och dit måste man ju gå.

Att skriva ner sina funderingar och känslor är terapi i sig precis som många av er skriver, jag tjatar säkert om samma känslor i flera inlägg men då får det väl vara så.

Godnatt/Särbo

..en vecka tar sin ände, och en ny börjar om bara en timme...

Ligger förnöjt i sängen och lyssnar på blåsten ute, det riktigt viner i imkanalerna.
TV'n på väggen skräller av sömdagsdeckaren, tittar lite förstrött men är inte imponerad, det kittlar inte alla mina sinnen, det känns som om jag kan förutse alla händelser, som om jag hade sett den tidigare eller så är det så att all smörja på burken är förutsägbar, eller jag kanske är "smartare" än vad regissören tror om mig som tittare, vad vet jag...

Jo jag vet hur den här söndagen borde ha sett ut OM jag inte hade valt min nya väg, den alkoholfria vägen..
Troligen hade jag knäppt den första stölen när förberedelserna pågått för söndagsmiddagen, sedan gått in på rö'tjutets första glas till middagen, till en mat som hade varit näst intill oätlig för man hade blivit inspirerad av något matlagningsprogram och experimenterat hej vilt vid spisen när man har varit på fyllan, och även om man smakat av maten så har smaken varit så avtrubbad av alkoholen att man fortfarande trott att detta var någon gourmandisk nyhet.
Frugan hade klagat på att det var för salt, ungarna hade ätit av potatisen och satt att det hade varit gott men att de inte var hungriga längre enbart för att inte sårat mig.
Sedan inte fattat att de rensat chipskålarna och godiset till myskvällen, för det är så det brukar vara...
..för det är så det brukar vara...., vilken hemsk tanke, när till och med ovanan har blivit en vana.
De vräker i sig onyttigheter för att man som förälder har lagat "äcklig" mat och de sedan ätit sig mätta på skitmat.

Ikväll ligger jag sängen och tänker tillbaka med ett litet leende, för att jag har brutit med det gamla tankesättet, jag gjorde en förändring..., till det bättre.
Det åt sig så pass mätta ikväll på maten att de knappt orkade röra snasket, ett framsteg minsann.

Helgen innehöll även annat som breddade mitt medvetande, och att jag kände mig trygg i min egna övertygelse att jag svarade servitrisen igårkväll med att det går absolut inte bra med med en lättöl istället för en alkoholfri öl, en lättöl innehåller minst 6 gånger mer alkohol än den sämsta nollbiran på sina 0,5%.
Ge mig en ginger Ale istället, och så var dryckesfrågan inte ett problem längre, mer ett litet mörkt mullermoln över att baren inte hade sett över sitt sortiment av de alkoholfria alternativen, de skulle ju aldrig gå torsk på starkbiran t.ex, eller hur?

Ännu en gång kan jag känna en egen trygghet i min gångna vecka, nykterheten vinner var gång.
Var gång jag dessutom följer min intiution om att alltid somna nykter, så blir dagen efter alltid lite bättre än vad jag som värst kunde ha förväntat mig, en måndag eller inte, upplevelsen blir att alltid gå in i en ny dag med optimism oavsett hur gårdagen såg ut, och problemen kan bemötas som om de går att lösa.
Så var det inte när man vaknade bakis, varje dag var då skit, och de kunde bara lösas på ett sätt, med mer alkohol.

Jo det finns ett annat alternativ till varför jag så lätt hamnade i säng så tidigt ikväll, köpte det tjockaste och det mest underbaraste täcke affären kunde erbjuda i fredags.
Inte undra på att man längtar till sängen då, så härligt att få muffla ner sig under det gosiga täcket när det blåser storm ute.
TV'n står på insomningstimer och nu finns det inget som hindrar mig från att somna, när som helst...
Zzzzzzzz....

Berra

Att prata med någon i min närhet om vad som är och har varit. Det får helt enkelt vara så ett tag till. Jag är hur som helst glad att jag hittat tillbaka hit. Tacksam över allt stöd, intressanta tankar som jag fått ta del av under dom gångna veckorna. Närmare bestämt tre stycken imorgon bitti när jag vaknar! Är overkligt hur fort tre veckor kan gå, i synnerhet när minuterna vissa dagar har kännas som timmar.

På något konstigt sätt har dom första nyktra veckorna nästan varit jobbigare än att pendla ut och in i ruset, men det kanske är normalt att kroppen kämpar lite extra just nu. Är ju inte så illa trots allt, jag känner, och det har ju en finess i sig!

Ok, min lilla framgång ger mersmak! Tar en dag i sänder, men önskar i smyg att jag haft årets sista fylla. En nykter december....Finns det? Jag har inte haft det sedan jag fick visdomständer i alla fall.

God söndagsnatt på er!

Igår förlorade jag en god vän. Alldeles för ung för att dö.

Jag blir glad när jag tänker tillbaka på alla fina minnen vi har delat bara för att i samma stund bli ledsen över att vi inte kommer kunna skapa några nya. Jag vet inte om min väns död var alkoholrelaterad eller inte, söker mig mest hit nu när jag inte kan sova, för att få tröst. Tänker att den sorg jag ibland känt då jag "förlorat" min alkis till alkoholen är väldigt lik den sorg jag känner nu. Skillnaden är att "min alkis" valde ett liv utan alkoholen, kom tillbaka till mig. Det är jag så jävla tacksam för.

Min vän däremot kommer aldrig komma tillbaka. Döden är så överjävlig på det sättet.

Hur kan någon bara försvinna? Fattar inte.

Vi har suttit idag, pratat, skrattat, delat minnen, gråtit över vår gemensamma vän, gemensamma minnen, delad sorg. Så glad jag är att vi har kunnat göra det (jag och "min alkis), så glad att vi kan ta hand om oss själva, varandra. För livet kan vara fan nog så svårt utan alkoholen, även om till och med jag tänkte tanken idag att jag ville ha ett eller några glas vin men vad fan hade blivit bättre av det? Ingenting. Verkligheten ser fortfarande ut som den gör.

Idag är jag ledsen.

... och det är klart att det å ena sidan känns som ett enormt nederlag/ett misslyckande/en sorg - jag ville också hålla ihop familjen, till varje pris. Men ibland går det inte - det räcker inte att en kämpar.

Bra att du har ett mål!
Instämmer med Mt: glöm inte dig själv. Du är viktig!!
Stor kram!

check bara, hur gick det i fredags? Hoppas allt väl!
//Kramar, Cookie

helt med Adde. Varför skulle du dricka nu? Och varför skulle det fungera nu plötsligt? Eftersom du frågar så svarar jag ärligt vad jag tycker; lär dej istället att det går att leva ett mycket bra liv utan alkohol. Jag tror inte att den som druckit på missbruksvis nånsin kan återgå till normalt drickande. För har vi nånsin druckit normalt? Ids inte chansa på det.

att du gläntade på dörren till vårt rum. Ingen har ju varit här sedan i somras och visst luktar det lite damm och gammalt
men det är sig likt. Rofyllt...
Här har jag haft många lugnande stunder, klappat lånad katt och låtit tankarna samla sig då de irrat
eller varit ledsna nattetid.
Tänder ljuset och sitter en stund. Hade varit fint med en pratstund här ikväll.

Allt gott... Lev väl...

Tilde

frågan VARFÖR du ska återvända till en dålig vana ??

Beroendet är en sjukdom som är kronisk, progressiv och dödlig. Jag kommer aldrig att bli frisk så jag skulle aldrig chansa på att försöka dricka "socialt" eller "kontrollerat".

En frisk person hamnar inte på avgiftning.

Fungerar också bra en lördag framför tv:n ☕️
Dock somnade jag i vanlig ordning ca 3-3.30 på sen natten/tidig morgonen och har varit tablettseg halva dan.
En sväng till gamla stans julmarknad och NK::s julskyltning har givit dagen innehåll och stor mängd frisk luft. Det blåste ordentligt och jag känner mig urblåst och uppfriskad.
Nu lagar sambon mat i köket ackompanjerad av rock på paddan, han verkar vara i god adventsform.
Hoppas på en skön kväll och en natt med bättre sömn.
Lite kvällsångest lurar i bakhuvudet, som alltid när det närmar sig läggdags.
Varför har jag så svårt att komma till ro, få lugn i sinnet, tyst på alla tankar när jag väl ligger och ska sova?
Jag har inte ens tydligt formulerade tankar längre, det är mer som att en massa tankar och intryck far omkring helt ostrukturerat i mitt huvud utan att jag kan fånga någon av dem till begriplighet. Det surrar och snurrar, brusar som i ett upprört bisamhälle, och jag är på helspänn utan att egentligen veta varför och av vad.

På dagtid kan jag distrahera mig, göra saker som intresserar mig, aktivera mig och fokusera all min hjärnverksamhet till konstruktiva projekt. Jag kan även göra avspännings övningar och mindfulness och lyckas slappna av rätt bra.
Men nattetid är det som att alla dessa redskap blir borttappade och jag har inte längre tillgång till dem.

.