Senaste kommentarerna i forumet

Din man kan vara glad att han har dig!

Fortsätt att äta lite extra om det gör att du mår bättre. Jag själv kunde inte äta alls i början och kände mig jättesvag, så det är nog olika hur man reagerar. Du är inne i en tuff fas för kroppen så det är bara att hänga med så gott det går. Kämpa på!

Kan inte komma ihåg när jag senast hade 3 dgr utan A. Trött men det beror nog på att jag gick till sängs väldigt sent. Märkte att jag kompensations-åt en massa i går kväll som om kroppen skulle ha i sig 3 dagars kalorier av ersättning från A. Är det ngt ni märker, att man äter mer?

flytten som är planerad handlar egentligen om en separation. jag har inte skrivit ngt om förhållande, men jag hade ett som tog slut förra veckan. Häromdan var jag & besökte huset som jag fick tag på. huset är egentligen lite lågbudget, fastigheten har stått tom ett tag, & första känslan jag fick när jag gick runt i ödeträdgården var att det är lite creepy. som att det är ett bra ställe att spela in en skräckfilm på. andra var att-hur ska jag kunna hålla mig nykter? en bra sak är att det krävs en del jobb innan ngn kan flytta in. mkt jobb=bra för att undvika tänka på alkohol. men ödehus, trädgård + själv är &så perfekta förhållande för att dricka. Så jag har tänkt en del på aa, tror att aeromagnus är inne på rätt spår, är rädd egentligen, speciellt för att prata om personliga saker i grupp. & sen är jag ateist, så att gud etc. gör det inte lättare. men det kanske är värt att prova, vet inte hur länge jag fortsätter med antabus heller, just nu känns tabletterna rätt avgörande för nykterheten. har haft 2 alkoholfria veckor, känns som en evighet.

Mrs Mary
Dubbellivet kan jag relatera till. Nu har ju min man insikt och har hållit sig nykter sedan avslöjandet. (Han skåpsöp). Och vi har det bättre än på länge, pratar mer. Men min oro finns där, ständigt redo. Om jag inte märkte något under så lång tid, vad säger att jag märker något nu? Är så rädd. Jag vill ju satsa på det här med min man. Vi är överens. Samtidigt vet jag att det kommer att göra så ont om jag upptäcker att han börjat igen. Det känns att ju längre jag kommer i att återskapa min tilltro, ju värre kommer det att bli när den knäcks igen. Så i verkligheten går det väldigt långsamt med den där tilltron. Jag är faktiskt på helspänn.

Hatar att han springer ute i förrådet för att ska fixa saker. Nu är vi överens om att han ska låsa det där jäkla huset klockan 21, då får han ha jobbat klart där, men de senaste två dygnen har han glömt något där. Då har jag sprungit med dit ut som en annan höna, bara för att slippa oroa mig. Ja, tjena, så medberoende jag låter!
Och skulle han verkligen åka dit igen, så skulle det ändå kännas som om jag litat på honom, eller hur. Och med att åka dit menar jag då smusslandet. För jag dör inte om han får ett återfall, bara han är ärlig med det. Inbillar jag mig åtminstone. Det är klart jag skulle bli ledsen, men om han bara erkänner det så är han ju beredd att sluta igen. Det är lögnerna och uteslutandet som är den stora boven för äktenskapet... Fast det är väl just alkoholen som är orsaken till lögner så klart.

Så jag gör som du. På ena sidan så drömmer jag om nästa års semesterresor. Med andra delen av hjärnan vet jag inte om vi tar oss dit. Har satt upp mig på en lägenhetslista. Föreställer mig att jag kommer fram om 1-2 år. Om allt är ett helvete så dags så har jag en utväg.

Maken har tid hos doktorn, till samtalsterapeut och går redan på AA. V ska gå på familjerådgivning. Så jag har mycket att vara tacksam för, det vet jag. Men det finns inga garantier för någonting.

Jag har också bokat tid till medberoende-terapeut. Jag vet itne om jag riktigt är det ännu, men vill få koll på mig själv. Vill inte åka dit på det. När jag tänker på hur jag springer efter honom i förrådet igår och i förrgår, är rädd och vill kontrollera, så är jag ju det. Å andra sidan kanske allt går bra, och han är nykter från och med mitten av juni, då han slutade. ... Fast när han var ensam med barnen i mitten av juli så drack han en (?) lättöl, innan han kom på att det var tokigt.(Det var ett mentalt återfall) Jodå, mina ursäkter låter också som en medberoendes.

Är som du rädd för att stanna för längre, såå att jag inte skulle orka längre. Men jag är också rädd för att lämna för lättvindigt. Jag vill ju att det ska fungera helst. Nej. Jag är inte på väg bort på länge än....OM det fortsätter på inslagen väg.

Kanske skulle man kalla medberoende för människoberoende istället? Omvårdnad-knarkare eller HighandLow-knarkare. Jag känner på sätt och vis hur det gror. för på sätt och vis håller jag min man ännu kärare nu än tidigare, jag ser hur det jag har kan förloras. Innan jag visste att han söp så hade vi det ju inte bra, och då var jag rätt trött på honom. Och nu är närmre, pratar mer. vi har det bra. Alla problem kan liksom skyllas på alkoholen, så när bara den är borta så finns inga andra problem.
Håller tummarna för din man och dig. Kram.

Nu dag o helg. Blir bra. Det spöregnar inte!!!

Jag kommer vilja läsa era böcker, både Viljas som är i görande, o Myrkottens som kanske blir!!!

Är inne och läser som medberoende ibland. Ursäkta om jag trampar in på din tråd och inte hör hemma här, men jag såg högre upp, myrkotten, att du eftersökte något annat att haka upp sig på, en annan besatthet, men en som inte är destruktiv. Idrott och yoga dög inte, skrev du. Det är så klart jättesvårt att hitta.
Men jag ser att du verkligen har ordets gåva. Det är ju poesi du skriver ibland. Andra gånger så är det helt enkelt bara så väl formulerat att jag som utomstående tycker mig förstå dig precis. Det där är en gåva. Det är också en gåva som du inte kan förvalta fullt ut när du är full. Det är också en väg därför att skrivande är en sorts terapi i sig, se bara hur du gett dig på att skriva här. Det finns ju en anledning till det. Du behöver sätta ord på dina tankar och känslor.
Så mitt tips på hobby: Börja skriva något större, en hel bok menar jag. Något som slukar dig hel. När idéer och berättartrådar börjar trängas i huvudet på dig så kan det hända att alkoholen puttas åt sidan en aning. Själv blev jag som besatt av att skriva. Kunde inte sova och gick ner i vikt, definitivt något kemiskt i kroppen, som en förälskelse. Låter kanske som något att akta sig för, men vad jag vill ha sagt att det faktiskt är något som kan suga tag i en.

Mest naturligt vore kanske att skriva ditt livshistoria, då får du både terapi och engagemang i ett och samma. Börja drömma om utgivning om det hjälper dig att engagera dig, men jag vet att man kan bli helt uppslukad utan tankar på utgivning, bara av glädjen i att skapa. Det finns massor av hemsidor på ämnet skrivande. Det finns kurser och skrivcoacher. Det finns till och med coacher i terapeutiskt skrivande. Om du inte riktigt orkar peta i naveln hela tiden, så skriv något annat då. Skriv en deckare.

Bara en tanke. Du kan ju skriva!

Jag ska tillåta mig återfall !! Ja, du läste rätt. Målet är naturligtvis att kunna dricka i sociala samanhang. Om man nu måste det? Varför är det så viktigt. Har funderat på detta.
Är det en ursäkt för att FÅ dricka eller är det för att verka normal? Jag tänker mycket på det just nu och varför det är så svårt att låta bli. Som vi pratat om innan så är vanan en stor bov. Igår släpade jag ut mannen att plocka svamp (något som jag aldrig gör annars) bara för att systemet ska hinna stänga. Ikväll ska han bort och jag försöker hitta på något som gör att jag inte kan gå till systemet. Men jag ser det som så att ju längre jag kan skjuta fram återfallet desto bättre är det.
Jag har köpt hem alkoholfri öl, tack vare dig Flärpen !! Kämpa på Valeria.

Kramar till er

Äntligen....
Jag lyckades få lätta på trycket.
Lyckades äntligen få gråta hysteriskt själv i skogen, då efter en sorgsen film, men det gjorde bara början.
Lättade på ångesten som infann sig under dagen.
Första ångest dagen på jäkligt länge....månader....El är det ett år sen.
Skräms Inte av det (ok lite) men ser varför den kom.....
Varit å pratat å fått hjälp om mina barn.... det skrämmer men blev nog även en lättnad.

Starta en egen tråd.
Där du bara kan skriva av dig om det känns bra, du kan lättare gå tillbaka å själv se det du skrivit ner.
Å andra kan lättare följa å stötta dig.

Jag ska försöka svara på lite av det du undrar.

Jag lever med en missbrukare alkohol/droger. Han är alkoholist, tar amfetamin ibland (har adhd) och även annat (dock sällan numera, men missbruket sitter i och han har varit missbrukare i över 20 år).
Sedan 2 veckor tillbaka drygt är han nykter och drogfri.
Han har tidigare gått behandlingar både där han bott men även nu under vårt förhållande öppen vårds behandling som pågåR ca 2 månader följt av eftervård 1 år. Deltar i AA/na möten. Min pojkvän/sambo är medveten han är både missbrukare och alkoholist.

De råd jag kan ge är att lägga fram vad det finns för hjälp i er kommun. Se om han är mottaglig för något av dem. Det tar tid att inse man har problem, många nästan alla vill famla bort detta i åratal. När det gått så långt att man är sjuk i denna sjukdomen det är då man verkligen väljer...

Jag förstår din splittrade känsla över allt. Jag förstog aldrig vad jag gav mig in på som inledde ett förhållande med en väldigt svårbehandlad person. Men samtidigt så känner jag att jag älskar honom för den han är. Det var först nu i sommar efter våra 2 år ihop fick se missbrukets insida ordentligt lch jag hamna i ett rejält sammanbrott krisreaktion. Jag bröts ner ordentligt. Något jag även sen tidigare är sjukskriven för (utmattning/stress/ptsd/ångest).

jag gilla inte heller ordet medberoende men har förstått vad det vill säga. Det är att man accepterar det livet någon annan ger en och man bryr sig mer om den än sig själv.
Något jag gjort i hela mitt liv, brytt mig, tagit hsnd om andra och inte mina egna känslor (då är jag extremt högkänslig) klok, smart och verkligen tagit hand om, varit outbildad terapeut åt anhöriga/vänner/i mitt yrke som undersköterska... Och jag blev tillslut det dem kallar utbränd för jag lyssna inte på min kropps signaler.

Jag har gått hos en och samma terapeut i 3 år och hon är den som känner mig bäst, där kan jag vara helt mig själv och det är en befrielse att få en sådan kontakt med någon, som lyfter mig när jag faller. För detta gör inte min omgivning, dem vill gärna peka ut felen kors och tvärs och självklart nu på min pojkvän.

Sedan min pojkvän blev nykter så har vi påbörjat enskilda samtal var och en på rådgivningscentrum i vår stad. Han får hjälp med samtal/mål osv hemläxor varje vecka för att hålla sig nykter. Jag får för mitt medberoende. Min hemläxa är att exempelvis låta min pojkvän klara sig själv, det vill säga inte påminna honom om allt, väcka honom... Nu är min pojkvän överlag en person som behövs påminnas, pga hans adhd, men även hans oansvarsfulla sätt, han har aldrig behövt ta ansvar. Men vi har gjort ett schema och det är bara för han att kolla kalendern, ställa klockan själv osv nu. Detta är för min tid är min, jag måste rehablitera mig själv och inte bära ansvar över honom. Han måste växa upp och reda sig själv.

Jag förstår precis alla dina ord angående framtid, du älskar honom och vill inte lämna och nej det är inte nödvändigt. Många här i forumet har levt i detta länge och har barn, är barn inblandade ska man utan tvekan ställa ultimatum. Men om dem ännu inte kommit är ju målet att man inte vill skapa familj med någon som är aktiv i desSa problem.
Vet ej vad som är nödvändigt för din pojkvän, men steg ett är att söka hjälp hos en terapeut antingen som är inriktad på kbt (beteende) eller drogterapeut. (Både och). Beskriva livssituationen. Han ska känna sig stolt han tar tag i det innan det går så långt att du slutar känna för honom, innan han får större problem än dem han redan har.

Det som skiljer alla pt här är om man lever med någon som har problem och erkänner dem eller om man lever med någon som vägrar... Jag ser ändå ett litet ljus i din text att ni har pratat, att du tror han inte vågar. Något du kan göra för dig själv är att tänka vad vill du med ditt liv och vad krävs för att nå dit sen fråga din pojkvän detsamma och se om ni kan samspela ? Om ni har samma motton och mål och gemensamt ställa upp för varann. Du tar hand om dig och han om sig och (alkoholen) som inte är att leka med.

Styrkekram till dig!

Du verkar gå från klarhet till klarhet. Jag är inte där än, men jag vill ge mitt barn en lika fin present som du redan klarar av att ge dina älsklingar - en avslappnad närvarande i stunden mamma. Kram Kotten

När jag läste FataMorgana's inlägg (#183) i hennes tråd om att tatuera några visdomsord tänkte jag på att det gäller att vara i rätt sinnesstämning när man gör det. Några dagar senare skrevs det om sommarbluesen och jag ville vara lite skämtsam (#193) och hade då mina tidigare tankar i huvudet. Jag har inte en endaste tatuering. Det var väldigt nära för ett par år sedan när jag mycket riktigt var med en polare till tatueringsstudion. Kunde inte bestämma mig mellan en svartvit ros med gråa skuggningar eller en färgglad fjäril, tur var väl det, så det blev ingen. Kliver jag över vissa trösklar har jag svårt för att hejda mig, dvs en liten tatuerad blomma skulle leda till en bukett, vidare till en lång slingrande blomranka som slutligen skulle mynna ut i böljande blomsteräng. Varför dementerar jag mitt skämt? Det spelar ingen roll om mina forumvänner tror att jag har ord skrivna på min kropp, utan det handlar om att jag vill vara sann. Min särbo som drack för mycket kunde ljuga om så konstiga saker och jag tror det var en följd av alkoholen. Mitt missbruk är inte så långt gånget såtillvida att det påverkar min verklighetsuppfattning, anser jag själv i vart fall.

Ja ha då var den här Ipren dagen till ända. Idag förstod jag varför jag varit så le i flera dagar. PMS! Förr var jag som en klocka och kunde därför räkna ut vad som var i görningen. Numera blandas hormoner, signalsubstanser och a-sug ihop till en salig röra, svårt att tyda vad som är vad. Klockan tickar natt men utan alkoholens vaggvisa är jag klarvaken. Börjar leka med tanken att få sova imorgon med hjälp av ... Återfall är lögn. Det är sanningen som är sann och den finns inte i botten på flaskan!

Puss på er Sattva och Vilja, män är till bekymmer, gjorde slut med min särbo bland annat för att kunna lyckas med att bli nykter, men nog saknar jag en stor härlig varm famn att krypa in i.

Tack för boktipsen! Ska faktiskt läsa djävulsdansen. Såg serien när den gick på TV'n och tyckte den var jättebra.
Kände igen mig i det där att man släpper vad man själv vill och anpassar sig fullt ut till den andra. Just nu känns
det som jag aldrig riktigt slappnar av utan "kontrollerar" honom när vi är på fest etc. Det blir jättetråkigt då jag
aldrig riktigt kan koppla av. Det är så tråkigt när man känner att det fungerar i vardagen men den lediga tid vi har tillsammans,
dvs på semestrar etc så kan man aldrig slappna av utan jag känner att jag är på min vakt hela tiden.....
Jag ska tänka på det du skriver att utgå ifrån mig själv och hur jag känner istället för att gå till angrepp och tjata på honom.
Det har ju uppenbarligen inte hjälpt hitintills...
Kram på dig och jag önskar verkligen att det löser sig för dig och er!!

Hej! Tack för ditt svar! Jag har faktiskt inte tänkt på att det kanske är hans extrema kontrollbehov i första läget som gör att han
dricker. Jag ser själv att jag skrivit det men har mer tänkt att det är "arvet" från släkten osv, dvs att det är helt "normalt" att man dricker mycket
på helger och när det är fest osv... Men faktum är att han har ett extremt kontrollbehov, är nästan pedantisk, allt ska vara perfekt och så
släpper han allt när man dricker... Bra reflektion :-).....

Valeria.....sånt händer....det är bara att hoppa upp på hästen igen. Klandra inte dig själv föööör mycket - ny dag i morgon!!!

stod inte emot. Sur dotter. Antabus i morgon fredag, vilket aldrig hänt. Försöker att se åtminstone detta som ett fall framåt. Suck

Tack för ditt svar, jag har läst igenom det flera gånger och det ger mig positiv energi till att fortsätta på det här spåret. På en del sätt kan det nog vara svårare att ha en närstående som är alkoholist än att vara det själv. Det går inte att tvinga någon annan att sluta dricka men för min del så kan jag själv se till att mina barn slipper växa upp med alkoholism omkring sig.

Jag har börjat känna på att tänka på mig själv som en nykter alkoholist, det känns väldigt konstigt. På ett sätt beror det nog på att jag aldrig låtit det gå så långt som jag tänker mig att det ska ha gjort innan man tar beslutet. Utåt sett har problemen inte synts och inte ens min man har ju reagerat. Men när man är med sina barn en hel dag och bara längtar efter kvällen då man ska korka upp en flaska vin och mår fysiskt dåligt om man inte får det.... Ja då är man alkoholist.

Jag känner mig så himla fri nu när alkohol inte längre suger tag i mina tankar. Jag älskar att vara med barnen och längtar inte efter kvällen längre.

Gillar dina matrecept....tar tacksamt emot fler?
Har sinat på gott vegetariskt.

Ett fint namn, fint budskap:) tack för välkomnandet. Jag är med nu. Tänker ta den hjälp jag får!

Ett glas... Skriver som en fyllehund...

Tack Anders. Känner att det är jävligt viktigt för mig just nu att skriva. Att i alla fall någonstans få vara ärlig. Så jävla jobbigt att hålla hemligt, mörka, förfina och förbsnna sig själv hela dagarna.
Ett glad vin ikväll. Jag stannar vid det.

Välkommen hit!
Jag har tyvärr inte så mycket råd att ge då jag infinner mig i exakt samma situation.
Fast det har gått lite längre....
Det som jag fått förslag å försöka är att prata från sig själv...
"Jag känner mig....."
"Jag mår dåligt när....
Ingen kan ta ifrån en känsla från dig.

Ett annat tipps Att läs mycket här för din egen del. Få mer kött på benen, mer insikt.
Boktips "djävulsdansen" kanon bok so. Får med så mycket...

Å när du känner dig redo sök hjälp för din egen skull. Hur du ska förhålla dig till allt.
För sakta sakta smyger sig det på mer å mer. Man förlåter, man själv ligger å gruvar å har ont i magen men....
Det är Hans liv å han som gör bort sig....Inte du.
Du skämmer Inte ut dig!

Du och dina känslor är viktiga....
Kram på dig....
Du är inte ensam!

Välkommen hit. Bra att du startat din egen tråd. Det är ganska skönt att skriva av sig - och sen kanske gå tillbaks och läsa vad man har skrivit. Här finns många kloka människor som kämpar - precis som du säger. Fortsätt läs, och fortsätt att skriva i din tråd. Vet hur det känns att hålla "allt" inom sig - och få höra att man är så stark och "alltid" glad o snäll. Usch vad jobbigt det kan bli i längden....Styrka till dig!/Anders