Senaste kommentarerna i forumet

För mig fungerade det inte heller så, att jag sov bättre efter en jobbig sömnlös natt.
Tvärtom, det kändes ungefär som jag var för trött för att sova. Hjärnan hade gått på högvarv allt för länge och kunde inte koppla av.

(Alla tidningars sömnskolor med diverse råd kändes som ett hån mot mig.)

Hoppas verkligen att du fick tag på psykiatrin och fick reda på varför du inte hört något.

Önskar dig en trevlig vit lördagskväll och hoppas du får sova inatt!
Kram
Tanten

- avsaknad av Finess kanske:) Kram till dig! En lång och varm sådan - för att du är så jäkla bra! / mt

Det var tänkvärda ord och jag ska verkligen försöka tänka i de banorna också. Det har inte varit så roligt väder som man önskar när man är på Kanarieöarna o då blir det lätt att jag vill trösta mig med alkohol. Men solen skiner ju inte mer för det.Får försöka hitta andra kul saker att göra o inte gömma mig på hotellrummet.

Låter som väl investerad tid igår. Kanske är det verkligen så mycket man/du kan förvänta sig på så kort tid? Jag menar, det har ju inte förflutit så lång tid mellan det nattliga telefonsamtalet ni hade. och den här morgonen. Det är ju ganska tvära kast eller hur? :-)

Jag vill inte försvara din vackre man, men jag själv känner igen mig i anledningarna att dricka. Jajamen! Dricka av positiva anledningar, dricka av negativa. Jag har druckit massor "av relationsproblem" och att kunna lindra den smärta det gett. Och vad har mitt drickande gett i utbyte? Jo förmodligen mer smärta både hos mig själv och hos min "Suddagumma".

Vet inte hur du känner, men innan jag erkände för mig själv att jag behövde förändra, så skulle jag nog försvarat mig om jag blev konfronterad. Jag vill inte trampa på dom vackra tårna, men kan det vara som med rökare? Dom tidigare storrökarna, blir ibland allergiska mot rökare, och dom mest militanta motståndarna?

Santorini´s inlägg, så klokt tycker jag.

Hoppas på en fortsatt konstruktiv förmiddag för er. Låter som ni är på väg, och annorlunda än i går morse :-)

Tack Santorini! Jag kommer nog att återkomma med frågor. Men nu vet jag att det går att leva med en drinkare trots att man själv inte vill dricka. Du gör det, MB gör det. Kanske kan jag också göra det? Skulle vilja skriva mer men nu är han vaken. Står i dörröppningen och kliar sig i skrevet. Vad fan är det för fel på män?

Fia

Lustigt så många likheter jag ser med din man och min. Hela situationen. Lika fast olika:) Min man håller alltid med när jag blir arg på hans drickande och han vill nog inte ha det så. Men jag inser att han nog inte kan eller vill ge upp det. Det begär jag inte heller men jag önskar att han ska trappa ner. Och det går verkligen åt rätt håll. Det viktigaste för mej är ändå att hans drickande inte alls triggar mej. När du kommer till det Fia så kanske det fungerar med mannen? För man kan inte ändra nån annan, bara sej själv. Jag tycker att när min man dricker för mycket så ökar det bara min motvilja mot alkohol, min tacksamhet för att jag slutat. Måste skratta åt din kommentar att maken blir korkad när han dricker, exakt vad jag tycker! Byfåne brukar jag tänka.

Jag har också saker jag glömt och som är absolut borta. Svarta hål i det förflutna. Kanske lika bra. Även nu glömmer jag saker förstås men nu vet jag att det inte är av fyllan. Det går att gräva fram igen.

Fia jag hoppas verkligen att ni ska kunna lösa det, du och din man. Det är synd på två som tycker om varandra om spriten ska komma emellan. Han måste komma till insikt, ändra sej lite och du blir nog tvungen att inse att han inte tänker/vill sluta. Än. Jag tycker mitt liv med maken ändå är så mycket bättre nu så det är väl värt att leva i, de goda sidorna överväger stort. Genom att vara goda exempel på hur bra det nyktra livet är så kan man hoppas att dom kommer efter. Jag ser en klar förbättring här i alla fall även om han sen ibland faller tillbaka.
Hoppas ni får en trevlig dag!

En adventskram till dig och gubben kommer här. Jag är i Stockholm och förlustar mig. Idag står Skansen på planeringen. Vi hörs snart. Kram★♥★

En konstig morgon men ändå inte. Nu sitter jag här i mitt "gamla" kök medans mannen snusar vidare i sovrummet. Det är en lite angenäm känsla att stå vid dörrposten och titta på honom när han ej tittar tillbaka. Jag kan se den lille pojken i han, den kaxige tonåringen och den vuxne mannen som fatiskt älskar mig. Konstigt hur man kan bli så fäst vid en annan person som jag är vid maken. Konstigt hur jag känner mig hemma i detta kök som jag har undvikit i snart ett halvår.

Jo m-m vi har diskuterat konsumtion och hans vilja/ovilja att trappa ner flera gånger. När jag till sist insåg att jag måste nyktra till var han hur stöttande som helst...i början. Han skulle inte heller dricka. Aldrig ett krav från mig, jag vill inte ha en man på vita knogar. Men ganska snart visade det sig att han inte kunde/ville, inte såg sig som högriskkonsument. Så jag lämnade, inte för att jag inte tolerar hans drickande utan för att blev frestad själv. Idag är läget lite annorlunda. Jag blir inte fullt så frestad men jag blir provocerad när jag ser hur han förändras av drycken. Han blir korkad helt enkelt.

Men gårdagskvällen blev bra! Massor av prat med en nykter man. Han säger att han vill trappa ner för sin egen skull, inte bara min. Det känns bra men samtidigt så undrar jag om han är sann mot sig själv. Jag ska poängtera att han inte är lika nersupen som jag utan för honom är det mer en sån där sak som killar gör. Lite som Tusculanum beskriver; En skev dryckeskultur. Som kanske har urartat en smula. Allt vi gjorde tillsammans de sista åren hade en några droppar i sig.

Semestern då? Jag har sagt att jag skiter i om han dricker så länge han erkänner att han behöver att dricka. Tala bara klarspråk med mig. Säg inte att jag inte är en alkoholist utan bara förvirrad. "Lilla gumma" mig inte. Säg inte att du inte har alkoholproblem själv om du sitter i din ensamhet klockan 01 på natten en vardag och dricker öl. Han säger att drack för att saknade mig. Tjena! Jag drack för att posten var försenad, för att det var regn/sol/what ever. Goda nyheter firades, dåliga dränktes.

Samtalet ska fortsätta idag. Ska snart väcka mannen och se vad han går för. Är han verkligen beredd på att vandra över till "mitt" och tömma kattlådor?

Tack Nike! Jag var ju givetvis "tvungen" att nämna för mannen att tränaren tyckte om mina fötter. Mannen blev mycket paff då jag inte kom ihåg att han faktiskt har sagt att vi borde skicka in foton till fotfetishen Tarantino och säkra vår inkomst. Det läskiga är att när mannen nämner det så kommer jag faktiskt ihåg. Men har man druckit så mycket som jag så verkar närminnet gå först. Jag/man kommer ihåg saker från min barndom, men inte vad jag/man sa i telefon igår.

Tack för era rader m-m och Nike. Visst skriver jag mycket för mig själv, för att minnas och kunna gå tillbaka men det är alltid härligt att få respons. En annans tankar på de val man gör.

Nu ska jag dra på mig förklädet och överraska mannen med pannkakor och lönnsirap. Not! Nu ska jag bara surfa vidare och vänta på att han kliver upp och fixar frukosten till mig. Jag är ju "gäst" här och det bör väl ge mig lite privilegier?

Fia

PS: Det skrämmer mig lite med allt detta som jag har glömt, ja inte så lite heller. Det skrämmer skiten ur mig. Att jag glömt. Någon annan som känner igen sig? DS

Izzys inlägg nyss... och skrev ett svar konstaterar jag att jag kroppen minns känslan när jag smög i garaget och sökte gömmor... den mycket dubbla känslan i förhoppningen att inte hitta och samtidigt nästan triumfen när jag hittade ännu ett ställe som bevisade att min magkänsla visade rätt. Igen. Och igen. Och igen... Och när jag skriver minns jag också vägandet av vinboxarna.... alla överenskommelser och avtal. Alla svek.

Men det gör faktiskt inte ont längre - jag bara konstaterar att kroppen minns den lätta hjärtklappningen, spänningen (ja, som i en film smög jag omkring), triumfen i beviset... Men maktlösheten och våndan minns jag knappt hur de kändes - det var tankar som snurrade runt, runt i huvudet... och spaningen efter lägenheter, hur jag kollade bostadsmarkanden på nätet flera gånger per dag. Tre år sen - en evighet.

Men nej... även efter uppbrottet och nykterheten gick jag på spaning när magkänslan ledde mig - det är +-tecknen i min ramsa. Några gånger gjorde jag fynd och konfronterade på direkten. Och det höll. Valborg 2012 behövdes inga bevis - men det var också den verkliga vändpunkten.

Ja, just på detta har forumet varit - och är - min plats för att beskriva och reflektera över mina känslor, tankar, erfarenheter. Skriva ur mig, rakt ut i universum. En oerhörd hjälp och befrielse, så rätt för mig. Tack ni som deltar och delar! / mt

har AA fungerat perfekt och gör så fortfarande.
Jag får lasta av mig det som riskerar bygga permanent bo i skallen och jag har möjlighet att pratat med andra om det som tynger mig. Under mina år i nykterhet så har jag aldrig någonsin varit ensam om mitt bekymmer utan det har alltid funnits nån där som gått igenom samma sak själv och som kunnat visa mig framåt.

För mig är det viktigt att jag får dela fritt utan att nån avbryter så jag verkligen kan känna att jag pratar för min egen skull och får ur mig det som behövs. Och likväl som att rutinen är så att jag inte får kommentarer under min delning så är det sociala snacket före och efter mötet minst lika viktigt. Där får jag direkta svar på min frågor, där kan vi diskutera fram lösningar och där kan jag få direkta, inte alltid så angenäma råd, om hur jag ska gå tillväga för att stärka min nykterhet och få sinnesro i mitt liv.

När jag numera drar iväg på konvent så är det inte de formella mötena som är viktigast för mig utan mötena mellan mötena, de sociala kramvänliga mötena. Att få hälsa, kramas, få känna tilliten hos andra i samma situation och känna styrkan i personliga möten som ger mig kraft att gå vidare med (oftast) ett leende på läpparna. Vi är alla så lika i vår sjukdom, vår väg är likadan och vi gör samma misstag och framsteg fast vi är i olika takt och olika faser men det är så lätt att se likheterna när jag bara öppnar upp mitt av spriten så stängda sinne.

När jag väl insåg att mina, i mitt tycke, knepigheter och konstigheter som jag gjort i fyllan och villan inte alls var specifikt för mig utan högst normalt för den sjukdom jag bär så blev det enklare att acceptera vem jag egentligen är : Jag ÄR en egen person med eget sinne och egna känslor och jag ÄR en stolt nykter alkoholist !

Och den vetskapen gör mig lättare till mods och jag kan idag själv forma min dag till vad som är bra för mig för min egen skull.

jag skriver inte så mycket här längre och jag minns inte om jag skrivit något i din tråd. Jag "känner" inte er som är nya. Däremot berörs jag av att möta er här - alla som hittar hit. Jag känner igen mönstret i berättelserna - alltför väl. Och jag vet, av egen erfarenhet och av andras att man kan förändra sitt liv!

Jag har under snart tre år ägnat flera timmar varje dag åt att läsa och skriva här - och det har varit min räddning! Det är ett enormt arbete och en lång process att tillfriskna från medberoende - på samma sätt som det är en lång och tuff resa för en alkoholist att bli nykter. Det du beskriver är det alldeles vanliga mönstret som presenteras här. På missbrukarsidorna beskrivs detsamma från andra sidan. Läs i de olika trådarna här och skriv, skriv. Det klargör de egna tankarna och bilden blir tydligare för en själv. Besök gärna ett Al-anon möte, eller flera.

Carina Bångs blogg har varit till stor hjälp för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/ - i synnerhet denna från februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Du förstår att min väg dit jag är idag har varit lång. Men man kan förändra sitt liv och det finns många riktningar.

Min tråd finns under siten "Det vidare livet" och heter Mitt nya år. Långt bakåt här finns min första tråd, Att vara medberoende. Där finns min resa, en av många. Alldeles nu har jag funderat över alla hinder i forma av helger, jämna födelsedagar med mera, med mera som jag lät hindra mig under flera år. Så var det och så är det för många nu inför julen.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 (min första tråd)
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 (min aktuella tråd)

Läs, skriv, ta hand om dig!

Styrkekram / mt (mulletant)

för dina klargöranden! Jag förstår också tankegången - likväl som jag förstår reaktionerna från både alkoholister och medberoende. Det mest önskvärda är ju att fler som valt nykterhet skulle ha modet att träda fram och berätta att det faktiskt går alldeles utmärkt att leva ett alkoholfritt liv!

För övrigt är vi ju på gränslinjen vi också i och med att vi dricker alkoholsvaga drycker. Det är ju flera här som gör det utan att suget väcks. För oss har det absolut varit till hjälp, mannen kände enorm lättnad, efter 1½ års inre kamp - jag tror det är rätt formulerat så, när han fick(?) insikten att "jag har allt kvar" - det var en situation i båthamnen i juli då han insåg att han kunde sitta i solnedgången och dricka (noll)öl - den a-fria sorten de har där är precis noll. Den sommaren drack han rätt mycket nollöl, även 0,5, och vi diskuterade också mina känslor som varierade en del. Samtidigt har jag också gillat att ha "allt kvar" - äta gott, duka fint och ha nåt mer extra än vatten i glasen. Mera känslan än smaken alltså.

Nu har också nollölskonsumtionen minskat betydligt... Jag ser i backspegeln att det har var ett hjälpmedel längs vägen att kunna dricka öl i de situationer han ville ha en öl. Även det annorlunda än de som säger att man måste ändra vanor helt. I viss mån gjorde vi det, ändrade vanor, under en ganska lång period - på så sätt att jag helt undvek att steka oxfilé... eller annan lyxmat som väckte saknad efter "något" - som inte var fick vara vin. Det finns fler här som beskriver liknande erfarenheter. Jag antar att steg 1 för att det ska fungera är att det finns en stark motivation att vara nykter. Ni kunde gärna forska på den här processen också:)

Jag kan inte med ord beskriva vad forumet betytt för mig - och jag har behövt den här tiden som nu strax är tre år. Några kontakter har blivit personliga vänner på ett väldigt speciellt sätt. Jag hoppas verkligen att ni får medel att upprätthålla sidan.

Vänliga hälsningar / mt

för goda ord i min tråd! Så väl jag minns de situationer du nämner, din skräck... och hur vi här på forum - jag minns Lelas - kände oss maktlösa och oroliga. Och lättnaden när du hittade kraften och flög ut!!! Hoppas innerligt att du snart blir fri från hans ilska... han skulle säkert behöva hjälp (som han antagligen lika säkert inte vill ha). Det enda lilla goda är väl att det är klart och tydligt att han har stora problem som han inte själv kan handskas med utan kanaliserar över dig - dina tvivel om du gjorde rätt måste väl vara mindre än det minsta sandkorn nu.

Jag antar att du flyttat in i ditt eget och tänker mig att du gläds och myser med barnen när ni inreder och julpyntar. Jag kan känna mig ganska trött på allt reklamen försöker övertyga oss om att köpa för att vi är värda.... MEN vi som kämpat här tillsammans vi är värda allt gott - och vi vet vad som är det viktigaste:) Varmaste kramen / mt

Måste skriva av mig lite!! Jag känner mig så nervös hela tiden och kan inte koppla av. Hela jag spänner mig, kommer ofta på mig själv med att jag biter i hop käkarna , känner mig darrig på något vis o har lite hjärtklappning. Vet inte vart jag ska ta vägen, känns som att man kan klättra på väggarna.han smygdricker igen el har kanske gjort det hela tiden. Han har ju köpt en alkomätare för att vi ska kunna kolla honom. Så en dag sa jag till honom att han skulle blåsa för jag såg tydligt att han druckit. Han gjorde det men blev nog lite sur för att jag sa till honom.När han blåste så visade den 0!! Fast han hade tagit en folköl till maten. Han tyckte att jag också skulle blåsa och det gjorde jag och då visade den att jag hade druckit trots att jag bara hade tagit en Cola! Så den där litar jag inte ett dugg på! Jag har förstått att han dricker när jag jobbar natt. I går när jag jobbade hittade min dotter honom sovandes på en stol i källaren med en burk framför sig.i morse när jag kom hem letade jag efter hans gömställe ( som man gör fast man inte vill men känner att man måste:( knäppt) Mycket riktigt så hittade jag en gömma! 2 st extra starka 7,2 : or hade han gömt. I kväll hade han också druckit, det märktes! Han sa förut att om han drack igen så skulle han söka hjälp.Vet inte vad jag ska göra nu! Orkar inte med det här. Känner också skuld för att jag skriver här, känns som att jag går bakom ryggen på honom.Men det gör ju han med mig med. Känner mig så kluven. Vad ska man göra? Så är det snart jul också och allt vad det innebär:( känns också som det är fel tidpunkt för att dra igång nåt nu när det närmar sig jul. Men man tycker jämt att det är fel tidpunkt och så drar man på det. Varför ska det vara så svårt??

I hemmet igen. Skönt.

Kunde ha mått så mycket sämre än vad jag gör nu...
Lite underliga smärtor i kroppen, ben & armar småvärker ungefär som vid en influensa. Kanske vanligt efter ett stopp på tillförsel av alkohol? Har inte känt så här vid föregående försök att lägga ner i alla fall.
Men det är petitesser i sammanhanget, räknar fyra friska veckor nu, det är det viktigaste.

Läser i andra trådar, men törs inte riktigt kommentera allt.
Tänker att jag har försökt att sätta en dag framåt i tiden när jag ska sluta, kanske köpa något nytt för att belöna mig redan i starten, sluta "på måndag", "efter nyår", osv.
Det har fungerat dåligt (obs, för mig).
Om jag ser bakåt på de tillfällena så, tror jag att det berodde på att jag inte tänkt klart på _varför_ jag vill sluta. Bara _att_ jag ville sluta. Känslan som köp-belöningen förde med sig varade bara en kort tid, sedan var jag igång igen. Denna gång ville jag sluta för att jag mådde så eländigt dåligt på alla sätt. Jag orkade / ville inte må så här längre helt enkelt.

Men, som m-m skrev i sin tråd så tycker jag att jag kanske låter nyfrälst eller självgod. Och om jag går in i någon annans tråd och "ger råd" så kanske jag sårar, så jag håller mig här.

m-m, jag tycker och tror att man också måste få ge uttryck för sin glädje över sitt välmående lika väl som när man mår dåligt och vill ha tröst eller hjälp.
Hur som helst, mig hjälper det att skriva här i forumet!

Ha en go' helg alla!

Buzzz

Ja faktiskt låter det skönt, och inte alls illa att kungöra att det går fint. Det är ju helt fantastiskt! Tycker själv att det går ganska hyfsat, och en fredag kväll ter sig helt annorlunda nykter. På spåret är ju inte illa, och kanske har det med fokus att göra. Det är ju inte lätt att koncentrera sig ordentligt på finurliga frågor om hjärnan är bortkopplad i ludd. Själv med ungarna ikväll, och dom ville se Idol. Märkte ingen större skillnad på den upplevelsen. Funkar nog lika bra med eller utan ludd, och snart tröttnade ungarna på all reklam. Så det fick bli saga istället!

God fredagsnatt!

Min första ensamma nyktra fredagskväll känns inte ett dugg sorglig eller deprimerande. Känner mig klart nöjd med mig själv. Har inget sug efter alkohol (=vin). Dricker mitt tonic water, äter jordnötter, stickar, gosar med hunden, kollar på TV och känner mig nästan lite upprymd över min egen förmåga.

När jag startade om för snart sju veckor sedan trodde jag aldrig att det skulle kännas så här bra, och att det skulle gå så enkelt hit fram som det ändå har gjort. Det har varit jättejobbiga stunder, och för den som läser detta och kämpar mot suget låter det kanske som ett hån, eller som något nyfrälst, men jag känner ändå att jag vill dela med mig av känslan av att det går BRA! Jag har kämpat mycket tidigare, varit nykter och slitit med det, men nu går det av sig självt på något sätt. Jag har tänkt några dagar på det, och vågar knappt tänka att det känns bra, men vad sjutton, man ska väl leva här och nu och njuta det som är idag. Morgondagen vet jag ju som sagt inget om.

Och så känner jag mig lurad. Alla fredagar tidigare säsonger av På spåret, när jag druckit ett par (läs 3-4) glas vin innan så har ju frågorna varit skitsvåra. Det var de inte ikväll, trodde knappt mina öron och ögon när jag tog första ledtråden på 10 p... aldrig hänt innan (säg nu inte att den var enkel, låt mig få leva i tron att min intelligenta förmåga har snäppats upp lite)... Känner själv att jag låter självgod, men jag känner mig nöjd med mig själv, och vill också förmedla, som jag skrev innan, till er därute som har det jobbigt, att det finns hopp, man kan må bättre, suget lättar och det BLIR bättre!

Ha en bra fredagskväll :)

... blir glad över din lycka, din sinnesro, din harmoni.

För egen del har det gått mer än ett år sedan jag lämnade, och blev hämtad och tvingad att följa med hem... Och det har snart gått ett år sedan jag hade den värsta julen någonsin, och dessutom den värsta av alla våra mer eller mindre hemska jular tillsammans. Det var en sådan katastrof-jul, och jag gläds åt att veta att i år behöver jag inte genomlida ytterligare en jul i skräck för att göra fel, agera fel, säga fel, prata fel och ändå hoppas på en mysig jul...
Men nu är det illa igen - han är arg, och allt är som vanligt mitt fel - jag behöver söka hjälp, jag är sjuk, jag är dålig mamma osv... Och jag känner mig så ledsen, men blir så varm i hjärtat av dina rader kära mulletant! Är så glad för att du har det gott; du är värd det!

Varm adventskram!

Som någon av er kanske har upptäck undertecknar jag mina inlägg med ”May the Force be with you”, från den kultförklarade serien Star-Wars, eftersom jag tycker att vi alla kan behöva Kraften då och då.

Så här säger Mäster Yoda om Kraften - ”En Jedi använder Kraften för kunskap och försvar, aldrig för förinta eller för egen vinnings skull men den mörka sidan av Kraften styrs av hat, rädsla och avund och om du låter dessa känslor styra kommer de till slut att styra dig.”

Kanske något att fundera på så här en fredag kväll när förtroendet för den egna förmågan tryter.

May the Force be with you.

i lugn och ro med mullegubben. Ska plocka fram adventsljusen, Lisa Larssons adventsbarn, och minns att det närmar sig tre år sen jag lämnade hemmet. Adventsbarnen var en (dvs fyra:) av de få saker jag tog med. Skrev om det till en sorgsen kvinna en tidig morgon nyligen. Tänkte då på hur många som ser så mycket hinder för att lämna. Väntar på det rätta tillfället - precis som jag gjorde. Under lång, lång tid. Och sen gick jag, en synnerligen "olämplig" dag då jag hade planerat att baka pepparkakor med barnbarnen... men då var det fullt.

Tre år, ett annat liv. Ett helt annat liv. Jag har mannen kvar, vi har varandra, har det bra... delar glädje och bekymmer, glada dagar och trista dagar. MEN numera är jag så tacksam i mitt hjärta så jag gläds över livet-som-det-är även de dagar som i sig är ganska grå. Ja, jag har fått gåvan sinnesro. En gudomlig gåva faktiskt. Tacksam.

Adventsglädje önskar jag er alla / mt

Tack för orden!
Jag var så ledsen och arg på mig själv för någon timme sedan, nu har det lugnat sig en aning.
Vet inte om sambon orkar med mig, vet ingenting. Får liksom inget svar.
Svårt att försäkra om att denna gången så VILL man faktiskt försöka, det har sagt förr och inte blivit av så jag kan inte
förvänta mig stora gensvaret tillbaka.
Skulle dock behöva mer stöd från min sambo, men jag vet inte om det går.
Idag är det en 50/50 dag, hatade mig själv och allt imorse, nu är det okej, men inte mer än så.
Ska iaf inte dricka något idag och bara äta massa onyttigheter framför massa filmer istället, haha.

Ps. JÄVLAR vad folk ska supa idag då, iaf om man ska lita på alla satans statusuppdateringar på FB, borde nog stänga ner den sidan
ett par dagar, bara bilder och prat om festande, spyr.

Hoppas på att alla här får en fin helg!
Allt gott!

Hej Lexi,

Jag var också på semester på Kanarieöarna precis och kan berätta lite om hur det blev för mig som precis som du befinenr mig i ett läge därjag starkt ifrågasätter alkoholens existens i mitt liv. Jag var inte helvit på semestern och satte inte heller det som mål för mig själv inför resan, bara att försöka vara lite mer restriktiv än vanligt. Däremot lovade jag mig själv att ta tillfället i akt att verkligen fundera över när och varför jag valde att dricka alkohol, hur det kändes när jag valde att göra det och ffa, hur det kändes när jag inte gjorde det (i såväl kropp som knopp). Det var skönt att göra detta liksom bortkopplad från vardag och den vanliga stressmiljön.

För mig blev det så att jag blev mycket mer medveten och varse om när impulserna och tanken på A kom - bara det i sig var ...intressant, särskilt som det nu inte hade med jobbstress etc att göra. Och när jag mer aktivt liksom tog ställning till om jag ville, egentligen var sugen, om det passade (vill jag vara lullig flera timmar efter lunch? vill jag få dendär otäcka öl-i-solen-känslan som kommer efter typ 2 enheter? eller vill jag kanske läsa klart detta kapitlet i min bok - ja jag tar en färskpressad juice istället såkan jag ev. ta ett glas vin ikv osv.) så blev jag förvånad över hur ändå ibland blev jag valde bort A. Och, det blev också lättare och lättare. T ex att jag skippade vinet till lunchen eller på em gjorde att det blev ännu lättare att känna efter om jag verkligen ville ha på kvällen etc.

Det som hände var att jag drack mindre och mindre ju längre resan framskred och totalt sett blev det en avsevärt lägre konsumtion än på väldigt väldigt länge - ingen fylla alls och flera, ja jag tror faktiskt att hälften av dagarna var helt vita.

Jag önskar dig en härlig och avkopplande semester oavsett A-nivå etc! Ta hand om dig och var riktigt snäll mot dig själv såväl vad gäller sinne som kropp.

Kram Nike

Stora fötter? Jag tänker fantastiska Uma Thurman vars stolta 44:or hyllats såväl för förförisk barfotadans i Pulp Fiction som stenhård fighter i Kill Bill.

Det låter jättejobbigt med bråk och konflikt med maken. Jag tycker ändå att du är modig som ändå inte bara håller tyst och kryper ihop i ett (mentalt) hörn. När det handlar om känslomässiga reaktioner är man inte alltid så himla strategisk och genomtänkt, så är det bara - och du är ju inte liksom dum eller dålig (som jag tror du uttryckte) för att du råkar bråka vid ett icke-optimalt tillfälle. Kanske är du lite som jag, du kan vara hård mot andra men till syvende och sist allra hårdast mot dig själv? Jag tänkte många gånger efter att ha genomlidit ännu en bakfyllesöndag fylld med självhat och en arg inre dialog "Men hur sjutton kan du vara så taskig och dömande mot dig själv? Såhär elak och nedvärderande skulle du aldrig vara mot någon annan." Inte som i att det var OK att ha blivit jätteonykter kvällen innan, alltså, men bara att vara lite schysstare mot sig själv, välja det som är bra för en och säga snälla saker även när man gjort ngt mindre bra. Vilket det ju verkar som att du mer och mer är på väg mot, eller? Heja kickboxningen förresten!

Så är jag här på semester. Resan gick bra men visst är en resdag lång. Blev lite vin på planet och sedan lite mer vin på hotellet när jag kom fram. Det ösregnade faktiskt när jag kom, så jag gjorde inte mycket första kvällen. Idag har jag varit på upptäcktsfärd på förmiddan, men just nu sitter jag på hotellrummet och försöker vänta så länge som möjligt med första vinglaset. Det är ganska molnigt ute så poolen har inte lockat mig än. Har suttit på balkongen o läst istället. Med 30 kilos övervikt är det inte så kul att visa sig i baddräkt, skönare att sitta på balkongen. Men det där med vikten o alkoholen ska jag ju ta tag i när jag kommer hem.

och är ensam ikväll. Maken ska på jobbfest. Hade detta varit för två månader sedan hade jag cyklat förbi bolaget på vägen hem och sett till att förrådet varit påfyllt. Hade tagit första glaset nu, och sedan fyllt på regelbundet under kvällen. Varit noga med att se till att det inte skulle vara halvfullt kvar, så att det syns hur mkt det gått åt. Bättre då att se till att köpa så att det tar slut och man kan slänga spåren. Eller en box, såklart.

Nu kan jag inte säga annat än att det låter kul att gå ut med jobbet och träffas på puben för en öl först. Och för maken blir det ju just bara en öl. Men, nu är ju inte läget så för mig, och jag vill inte ha någon ångest före, under, eller efter kvällen. Så ingen alkohol för mig, fest eller inte. Jag ska iväg och träna om en stund, sen hänga i soffan ikväll med hunden. Han är inget dumt sällskap alls. Äta ngt gott, en godispåse och tonic water med citron. Sedan hämta hem maken, och vara pigg imorgon. Eller pigg och pigg, men i alla fall inte bakis.

Återkommer kanske senare ikväll, när jag känner mig lite ensam och sorglig.