Senaste kommentarerna i forumet

Har inte så mycket kloka saker att säga som inte du eller någon annan har sagt. Men ett samtal, utan alkohol, på neutral plats, för att komma överens om hur ni ska förhålla er till er konsumtion tillsammans i nutid och framtid, och framför allt på den kommande semestern, kanske är på sin plats? Jag känner ju inte vare sig dig eller mannen, detta kanske redan är prövat... Har inte läst tillbaka i din tråd, men är han beredd på att dra ner på konsumtionen? Kan ni alls prata om det på ett sansat sätt? Hoppas det går bra ikväll!
m-m

Kan det kännas att skriva från djupet av hjärtat. Det tar på krafterna att skåda inåt och få det på pränt utåt. Men, förhoppningsvis ger det energi på lång sikt.

Angående dryckesvanorna - de nya - så tänker jag i lite blandad kompott. Dricker alkoholfri cider, Cola light, bubbelvatten, smoothies, och fredagsfavoriten - tonic water med citron eller läsk med juice. Tycker inte att det gör något om det är samma dricka som man vanligtvis tidigare druckit tillsammans med alkohol. Det finns så många situationer som påminner och kan ge alkoholsug, så isf är det så mycket som skulle vara omöjligt att göra. T.ex äta mat på fredagar och lördagar...., kex med ost, jordnötter, snacks, grilla.... Ja, det mesta. Jag tycker det måste få vara lite extra gott och kanske "vuxet" till helgkvällarna. Och alkoholfri öl är gott. Imorgon ska jag våga mig in på bolaget och köpa alkoholfritt vin. Tjoho!
Ha en bra fredagskväll!

Nej Pellepennan du klafsar inte in utan är högst välkommen med dina tankar. Klafsa är att tjuta " go bruden/Fia goooo". Dina tankar däremot får mig att tänka till. "Välja varandra" igen?. Ja, kan vi det? Jag är ju inte helt tappad bakom en vagn och jag inser att det inte var "meningen" att jag skulle ringa igår. Att mannen "passade" på att ta en sista fylla eftersom vi hade kommit överens om att umgås denna helg. Och visst är det svårt att inte falla tillbaka i det gamla tugget. Jag kan helt enkelt inte prata med min man som om jag vore förälskad igen. Anar att det samma gäller för honom. Vi är fast i gamla beteenden och det är inte alltid bra. Så jag ser varför han valde att "Pick the fight" just denna weekend. Jag ser det och är inte direkt imponerad av hans förutsamhet. Samtidigt som jag undrar hur fan tänkte karln; Fyra veckor i solen med en kvinna som han tycks reta sig på? Men jag är inte sämre kvinna än att jag försöker. Ska gå över ikväll. Sortera lite textilier och försöka att få igång ett ärligt samtal.

Kickboxningen? Jo, det passade mig ypperligt! Tre pass bokade nästa vecka och min tränare sa att jag hade "vackra fötter"! Shit jag har 43 i skostorlek och har aldrig fått höra det förr. Inser ju att han får betalt men idag lever jag på det. "Vackra fötter"! Ja , Greta Garbo sa ju att vackra blommor hade stora blad. Kanske är jag inte bara en bitch utan även en vacker blomma?

Fia

Oj oj oj! Det krävdes verkligen energi att igår skriva inlägget. Det blev jättesvårt eftersom det är både självutlämnande, ställer en mot väggen, och även svårt för att man vill ta vara på chansen att säga något halvvägs vettigt, när den nu ges. kanske kan det ju ge någon något? även om jag och inte känner sig som någon trovärdig "frälsare".

Men nu har jag återhämtat mig en smula och sitter och funderat på hur listan med alla belöningar inför helgen ska se ut! Ha...då var vi där igen då! Belöningscentret anropar. Men jag tänker inte ha dåligt samvete för det direkt. Ska även testa några nya dryckesalternativ. Förra helgen var det osötad tranbärsdricka i koncentrat från Konsum på programmet. Faktiskt inte så illa! Med bubbelvatten mot törst och till maten. Med Päronsoda som longdrink till filmen. Hade man hällt det sakta över en sked ner i färskpressad apelsinjuice hade man nästa fått en... Men det gjorde jag inte, för varför ska man dricka något som påminner en om alkohol fast inte innehåller det? Eller är det farligt? Exempelvis Veteöl som jag verkligen gillar, det finns ju alkoholfritt med, även om jag inte testat på ett tag. Ska nog plocka upp ett par på hemvägen idag! Men så var det de´där som jag läste att man ska göra annorlunda, gå nya vägar, jag tror jag blir knäpp av det här!

Det kommer i alla fall att ta tid det här tror jag. I alla fall den inre resan. Apropå den yttre, såg jag den här filmsnutten idag som handlar om den yttre. Både tragiskt och härligt på något sätt. Sen är han väl inte en direkt anonym när han går till AA efter drygt 15 miljoner träffar på Youtube..

http://www.youtube.com/watch?v=6a6VVncgHcY

Önskar er en härlig fredagseftermiddag!

Ta och lyssna på den, texten passar utmärkt för det vi kämpar, eller kämpat för!

Dreaming, hoping, for another try
I've been looking, searching, deeper down inside
And if I loose my way, I'll find another road
Cause I can make a change on my own

I'm moving on
And I'm gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life for me
I believe it finally
I'm moving on

Something, somewhere, that I long to find
I am learning, slowly, one day at a time
That if I loose and fail, I'll be fine

I'm moving on
And I'm gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life for me
I believe it finally
I'm moving on

(I am moving) To a brighter dawn
(I am moving) Gotta take the fight
(I am moving) I can make it right
(I can make it right)

I'm moving on
Nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life for me
I believe it finally
I'm moving on
(I am moving)
Yes I'm moving on
(I am moving)
I'm moving on

Jag blir oerhört glad när du skrivet att du tror jag kommer att kunna nå mina mål! Bara det gör det lättare att hantera nuet.
Ett hopp om att det går att lösa sömnen utan artificiella insatser.
Inatt, snarare morse, somnade jag ca 04.30... La mig tolv.

Idag ska jag ringa psykiatrin och fråga vart jag tog vägen i deras högar. Var på bedömningssamtal i juni, har sen inte hört ett ljud!

Ny dag i dag, mycket seg och hade extremt svårt att vakna eftersom jag till sist tog ännu en halv imovane vid fyra, då jag fortfarande var vaken och nästan i panik. Jag vet att det inte är farligt att inte sova, jag vet att det inte är farligt att vara trött, men när jag ligger där ensam i natten kan jag inte förstå de sanningarna. Min sambo sover i sitt rum, vi har inte gemensamt sovrum eftersom han snarkar så mycket och jag störs enormt av det.
Så jag är ensam med ledsenhet och oro, smärta och ångest.
Jag plockar upp paddan och läser runt på olika forum och sajter jag är intresserad av, tvingar hjärnan att fokusera sin energi på annat än de där brusande, ofokuserade, enbart ångestfjärilsfladdrande.

Nå. Dagens plan är kontakta vården, skicka in viktiga intyg och remisser, ta en promenad medan dagen är ljus, fylla på med stärkande inslag för att hålla tröttheten borta.
Kommer nog inte behövas många glas vin innan jag är sovklar ikväll!
(Och av erfarenhet vet jag att den hör natten skulle bli lika jobbig om jag i stället väljer tablettalternstivet. Det fungerar sällan så för mig att jag somnar bättre kvällen efter en riktigt tung natt, tvärtom. Då sätter oron in för att det ska bli likadant igen redan tidig kväll. Så jag accepterar att ikväll blir det vin)
Men inte i morgon!
I morgon ska vi ha den första helnyktra lördagkväll jag kan minnas.
Nej, inte sant!
När jag för ett par månader sedan för tredje gången, hade opererat misstänkt cancer (som det inte var, den här gången, men guuud vilken ångest innan svaret kom!) och fortfarande hade stygn, ville jag inte dricka , dels för att inte sabba kroppens läkeorocess, dels för att inte riskera att såren gick upp om jag blev oförsiktig .
Det gick ju bra!
Då hade vi ett par-tre veckor helt utan, och det gick ju bra!
Men före och efter den parentesen har det varit vin på lördagar förutom i extremfall (barnpassning tex) under mer än ett år. Skulle nog säga att det sett ut så sen vi blev sambo igen efter en lång separation. Alltså 3,5 år... Det är under denna tid jag gradvis lärt mig att vinet låter mig sova, och därmed hamnat här.
Benar och Benar i detta men nu måste jag lägga det åt sidan ett tag!
Nu ska jag ta tag i dagen!
Som redan är eftermiddag...

Någon klok person här på Forumet (har glömt vem) beskrev vägen mot nykterheten som att lära sig cykla. Man klarar en sträcka för att sen trilla omkull.
Då kan man bara resa sig igen, borsta av sig och hoppa på cykeln igen.
Hoppas att man lärde sig något om, varför man trillade.
Förhoppningsvis klarar man sen en längre sträcka nästa gång.

Räkna alla dina nyktra dagar istället för den du drack!

Önskar dig en fin dag!
Tanten

Att du känner dig piggare idag, att livet känns hanterligt utan ångest och bakismående.
Så visst är processen igång.
Härligt att du har en förstående sambo. Det underlättar.
Hoppas verkligen att du snabbt får din terapi.

Själv fick jag terapi under 9 års tid. Ibland med täta kontakter och periodvis, när jag mådde bättre blev det glesare mellan träffarna.

Det var en enorm befrielse för mig nu när jag upptäckte:
Jag kan sova utan vin och bhöver inga sömnpiller.
En frihetskänsla.
Dessutom har jag inte sovit så gott på många, många år.

Tror du kommer att nå ditt mål, att kunna sova utan varken vin eller mediciner och sen umgås med vin på ett "normalt" socialt sätt.
Alltså inte som självmedicinering.

Önskar dig en fortsatt fin dag!
Kram
Tanten

Belöning får inte vara en börda.....så sant.
Alkoholen är den mest risbindande belöningen man kan skaffa sig!
Må väl!

Visst är det så att det är omöjligt att få till en vettig kommunikation under alkoholinflytande. Ibland tycker jag själv att det kan vara svårt även när man är nykter :-) Jag har upplevt att jag själv ibland fastnat i en nedåtgående spiral av att kritisera - och känna mig kritiserad. Jag tror att om man kommit till en situation där man "separerat" antingen fysiskt eller mentalt, så är det en klurig uppgift att lösa. Man måste ju då "välja varandra" på nytt, och att göra det med insikt om varandras fel och brister, är ju säkert svårare än första gången då kärleken var blind.

Kan det vara så att man tar ett par stapplande steg mot att på nytt välja varandra, och att viljan finns, men så sätter den gemensamma historien, minnen och tidigare oförrätter krokben på oss?

Kanske man valt att vara särbos för att vissa saker inte fungerat och egentligen är ganska nöjd med det, men att när man pratar med sin partner, gör det på samma krävande sätt som när man levde ihop?

Oavsett, din olustkänsla är enkel att förstå, och på något sätt försvann lite av min "avundsjuka" på din kommande drömsemester när jag läste det här ;-)

Kanske lyckas ni prata om detta innan ni sitter på flighten? Kanske kan man testa att sitta nyktra och prata igenom det här ikväll, och inte bara snabbt hämta lite semesterkläder? Går det inte innan resan kanske det blir lite märkligt när man sedan ska tillbringa en månad i paradiset?

Nåja, jag borde inte blanda in personliga tankar i din tråd, och det ska ju egentligen handla om kärnfrågan här, men ibland driftar jag iväg, sorry om jag på ett otillbörligt sätt klafsar in. Men nu har jag skrivit så då kan jag ju lika gärna posta det.

Är övertygad att du hittar din lösning KlokaFia!

Du är ju i alla fall "Alive and kicking"!

Idag är jag låg. Riktigt ledsen efter ett samtal med mannen i natt. Jag ringer upp för att informera om att jag ikväll hade tänkt poppa över och samla ihop lite semesterkläder. Men jag hör ju att karldjäveln är påverkad. - Har du druckit, spottar jag dumt nog ur mig? Jodå, det hade han. Ett par öl. Klockan ett en torsdagsnatt. - Inser du verkligen inte att du är alkoholist? Blir min nästa kloka fråga (Jag vet ju att man inte kan ta en fight med en påverkad person, fan vad dum jag är) Nej, det var han inte och inte heller var jag det utan hade fått "konstiga idéer" eftersom jag började närma mig menopausen kanske? Sen räknade han upp alla mina tillkortakommanden men även mina benefits. Brölade "Jag älskar dig" varpå jag svarar att - Jag tycker väldigt mycket om dig med (sant). Varpå han gjorde något slags parodi på hånskratt och sa - Men det är så du Fia, du viker aldrig. Och sen slängde han på luren. Vägrade svara när jag ringde upp. Från en karl som är 57? Högpresterande och ganska intelligent?

Han talade för fan drängspråk och var inte direkt charmig. Men visst älskar jag honom, kanske bara inte just då? Är jag kall? Nej, men jag vill inte bli en medberoende. Inte för att jag på något sätt skulle förakta medberoende, men helt enkelt för att jag inte vill. Inte orkar! Men nu är jag där, ringde i morse på hans jobbmobil (Där han måste svara) och han var iskall. Sa att inte kunnat sova i natt eftersom jag uppträtt så illa. Så nu skriver jag till mannen;

//Nej du din offerkofta. Inte heller jag sov bra efter det samtalet. Idag ska jag lära mig att sparka högt. Ungefär 1,90 och gissa vems ansikte jag ser? Att vägra svara på frågor är allas människors rätt men då ska man ha mage nog att artikulera det; "Jag vägrar/vill inte svara på dina frågor". Inte jönsa omkring och kasta ur sig ett "Jag älskar dig". Du älskar fred och en tystnad som låter dig att dricka i fred. //

Ja, det verkar inte bli en av mina bättre dagar. Men vem vet? Allt kan hända. Nu är det doktorn som gäller. Skönt att få spy ut all galla en gång till.

Fia

Hej Markatta och Pellepennan! Tack för tråden till Tecia Torres. Vilket kraftpaket. Jag har ingen aning om vad min PT tänkte men jag tror att menade väl då han lotsade mig vidare istället för att fortsätta ta betalt av mig. Jag har tittat vidare och inser att jag kanske inte är boxningsmaterial. 52 kg, 1,75 lång. Så jag tror att kickboxning kan bli bra. Men visst blev jag putt. Boxning är liksom ok, men kickboxning? Men, nej, detta är inte kungsan på 80-talet längre. Utan en ny tid där jag får försöka se världen med nya ögon. Utnyttja min styrka som framför allt ligger i benen. För jag ser fram emot det...att kunna kickboxas (Nu när jag har smultligt tanken i ett dygn). Sen låter det bra med eventuellt nya bekantskaper som är nyktra. Jag behöver verkligen det då jag inte längre har så många vänner. Alla vänninorna är svaga för vin. De kanske inte har min sjukdom, men jag kan inte längre umgås med dem eftersom vi alltid drack vin och jag vill inte längre.

Nix, Pellepennan. Inga karatesparkar utan det är mer att jag kan saker med fötterna som andra kan med händerna. Jag kan skriva mitt namn, skala en banan. Ungefär som våra förfäder aporna så ser jag liksom ingen skillnad på armar och ben. Mer än att benen har mer muskelstyrka. Även min man har begåvats med två friska ben men jag tvivlar på att jag kommer att få ner honom på djupet. Han är livrädd för vatten så detta med att åka till havet ÄR verkligen en kärleksgåva till mig. Jag har också sett dessa "dokumentärer" ibland. Om folk som mot alla odds övervinner sina "tillkortakommanden". Och det ger mig hopp. Kan man bestiga ett berg som rullstolsbunden så bör man fan kunna hålla sig nykter också? Ibland ser jag oss alkies som bortskämda. Att detta är ett lyxproblem, men jag vet att det inte är så lätt. Jag vet att i alla livsstilar och i alla ekonomier verkar det alltid finnas en budget för A. Om man vill.

Men jag vill inte längre. Jag har aldrig mått så dåligt som det sista året när jag började exprimintera med nykterhet. Men jag har å andra sidan aldrig mått så bra som jag gör i vissa stunder. Om jag skulle räkna så vore det dom stunderna jag skulle skriva upp. Jag ringar in mina vita dagar i almenackan fortfarande, men de har ingen mening längre. En dag? Trettio dagar? Spelar liksom mindre roll. Nuet är viktigare. Och framtiden. Imorgon ska jag testa mina ben, det får räcka så. Myrsteg.

Fia

Tänk vad man kan känna igen sig i människor man aldrig har träffat!
PTSD är vad jag väntar på att få komma i terapi för.
Har dåliga erfarenheter av antidepp och ångestdämpande mediciner sedan förut, är inte så pigg på att börja med andra mediciner än de jag redan tar, till natten. Jag hoppas i stället att jag ska få hjälp med att hantera den ångest och panik som jag har, av skäl som jag kan förstå men inte riktigt acceptera. Tänker att jag ju borde vara läkt från allt det där, ha gått vidare och lämnat det bakomflutna framför mig för att tala med Timon (från Lejonkungen :-) )
I går drack jag vin för att sova. Det var ett medvetet beslut och kändes okej både då och idag. Har inte varit bakis och inte haft ångest. Har orkat göra saker som får mig att må bra och känt mig allmänt stark. Vi bestämde att vi ska ta bort lördagen som vinkväll, får dricka i morgon. Då har vi två vinkvällar denna vecka i stället för tre. En nedtrappning. Dessutom drack jag mindre än jag brukar. Så processen är igång och peppar, peppar, känns hanterlig. Åtminstone idag.
Min sambo dricker lika mycket och ofta som jag, och tycker att det är lugnt. Han känner sig inte orolig för egen del, inte för min heller, han tror att mitt problem är sömnen, inte alkoholen. Han stöttar mig i att försöka lösa sömnen utan alkohol och säger att han inte heller kommer att dricka om jag inte gör det.
Mitt mål är att kunna sova utan någon medicinering, vare sig vin eller tabletter, och att kunna ha den där normala relationen till vin som de jag umgås med har. Dricka till maten,vid fest men aldrig för mycket osv.
Ser att vägen dit är lång!
Bearbetar och processar detta intensivt just nu. SÅ många tankar och känslor som väcks!

Jo, du har rätt i att boendet kommer att lösa sig så småningom, men jag vet dock att det kommer att dröja ett tag, och jag försöker att tänka en dag i taget och se detta som tillfälligt, men ibland är det övermäktigt. Till saken hör att min man jobbade på annan ort längre perioder i sträck, så jag hade det lugnt hemma de månader/veckor han var borta, å nu känns det som att jag då iallafall hade mitt egna hem och att jag nog kan stå ut tills min ekonomi är löst....samtidigt vet jag att det var så jag tänkte och kanske därför inte ställde ultimatum, utan tänkte att jag gör det när jag kan fullfölja genom att ha råd att bo själv igen!

Livet är ju inte rättvist och jag vet det, men det är precis som du säger att ja har haft ett väldigt fokus på det lyckliga slutet, helt egoistiskt tänkt att han är skyldig mig det efter all skit jag tagit. Att han är skyldig oss, vårat förhållande att skärpa till sig och ordna upp saker, att vi är värda det efter allt....vet att jag inte kan lägga ansvaret för min lycka hos honom, men känslomässigt vill jag bara skrika att nu räcker det, väx upp, du är ingen rockstjärna. För det är det han tror...han tycker att han har ett väldigt häftigt liv och att hans fyllor är roliga historier att berätta för vänner/kolleger/familj, att man dagen efter all skit ska sitta och skratta och tycka att det är roligt och ständigt detta "äh, det var väll inte så farligt, eller gud vad du överdriver, eller om det nu är så jobbigt att vara med mig så kan du väll flytta då, det här är jag" osv. Han sköter sin ekonomi och sitt jobb, och så länge han gör det, så har både han och hans familj inställningen att då får man göra vad man vill. Eftersom att jag inte har ghaft en egen ekonomi de senaste åren har det gjort att jag i princip har förlorat rätten att ha åsikter m saker och ting, att eftersom att jag inte tar tag i mig själv på den fronten, får jag inte säga något. Men jag vet att det inte skulle spela någon roll hur mycket jag än tjänade, han skulle precis som alla andra missbrukare bara hitta nya ursäkter...

Jag mådde väldigt dåligt efter att vi separerat första gången, men sen stängde jag av och bara fortsatte med mitt liv. Jag skaffade en ny relation, jobbade och studerade, och mådde bra. Jag var helt säker på att jag hade kommit över oss och att jag aldrig någonsin skulle ta i honom igen....nu i efter hand har jag förstått att så var det ju inte alls, jag slutade helt enkelt inte älska honom alls. Den nya relationen var en otroligt lugn, trygg och harmonisk relation, med en person helt utan missbruksproblematik. Men som sagt jag var ju inte kär i honom så det fungerade inte, det tog dock inte slut för att jag upptäckte att jag fortfarande älskade min alkoholist, det kom jag på först ett halv år senare.
Det är också en av mina stora rädslor nu....att jag levde så länge utan honom, men ändå försvann aldrig mina känslor....hur ska de göra det nu?

Jag vet inte riktigt hur jag har förändrats genom åren. ..Jag är ju naturligtvis äldre nu, vi träffades när vi var väldigt unga, och det tog lång tid för mig att förstå att han var alkoholist. DÅ blev han väldigt full när han drack och jag tyckte att det var jobbigt, men vi var i en ålder de de flesta festar en del och alla runt omkring tyckte att jag överdrev när jag sa att något inte stämmer, att han blir för full när han dricker....sen eskalerade det såklart hela tiden, men det tog många år innan han var uppe på den nivån han är nu, där han dricker något i princip varje dag....han blir inte dyngfull alla dagar, utan det är mer att han ar perioder av konstant fylla i tre-fyra dagar, sen kan det vara lugnare, något glas vin och någon öl men inte packad, dock alltid någon alkohol...tro jag kan räkna på mina fingrar hur många dagar han varit helt utan alkohol de senaste 3år en. Han har dock aldrig gömt alkohol, utan det har alltid varit öppet att han dricker. Jag är väldigt verbal som person och har alltid uttryckt vad jag tänker och känner till honom, så jag har inte heller döljt för familj och vänner att han har problem...och det har nog hjälpt mig att på någotvis behålla något slags förstånd i allt det sjuka....men ändå har jag varit kvar!
Den stora skillnaden jag kan se är att jag upplevde allt som mycket mer dramatiskt när jag var yngre, kring våra bråk, och vad det gäller otroheterna och spriten. Man blir mer likgiltig med åren, även om otroheterna alltid gör ont, så förväntar jag mig numera att han ska vara det, och blir positivt överraskad om det inte sker... sjukt, men så är det. Jag har varit tvungen att bygga en mur runt mig kring det, annars gör det för ont! Det märkliga är att vi alltid har haft ett fungerande samliv, där jag aldrig känt att jag inte är älskad eller att jag inte skulle duga, utan snarare vet jag att ingen annan kommer i närheten av det jag har med honom. Jag vet att det ligger helt hos honom och hans absurda bekräftelse behov. Min samtalskontakt tror att han har ett sexmissbruk också.

Ja, jag har läst en del på forumet men inte orkat skriva själv före nu. Tack, för att du säger att jag inte är ensam, det är skönt att höra och det är skönt att någon förstår.

Tack för att tog dig tid att svar mig!
Kram

Till Lucia kan du fira dina 14 dagar! låt dig inte nedslås, fattar iofs att det är trist, men 1 gång på två veckor,
man får nog bara ta det för vad det är. Hoppas du kan släppa frustrationen, och ladda om!

Tjena
Just nu, idag, är den uppsatta månaden över.
I början var det jäkligt bra att ha en bortre tidsgräns. Gissa om man längtade till dagen D då man kunde få ett glas igen.
För mig med en jäkla tävlingsinstinkt var det med största sannolikhet enda vägen ur dimman. Ett klart och tydligt mål att jobba mot.
Nu när månaden är slut....
Skall på krogen ikväll och fira mina framsteg!
Finns inte en chans i helvetet att jag byter denna goa, pigga, upprymda känslan mot ett rus.
En dålig natts nykter sömn är tio ggr mer utvilande en god natts fyllesömn!

Är dock fortfarande inte mogen för en diskussion med frugan. Tror det stjälper mer än det hjälper för tillfället.
Hon konsumerar fortfarande under "normalmängden". Fint, ta du ett glas....jag kör ikväll (hon har ju dock kört i tio år nu)

Kände igen mig mycket när jag läste ditt inlägg, även om jag inte hade lika lång historia med min alkoholist som du haft med din. Det är klart att så många år tillsammans gör det ännu svårare att lämna helt. Jag tror iallafall att du gjorde rätt som lämnade och hoppas att dina egna omständigheter inte leder dig till att gå tillbaka. På något sätt löser det sig nog med boende till dig om du orkar vänta...
Förstår att det känns för jävligt att efter så lång kamp inte få se ett lyckligt slut, men kanske du som jag varit och är för fokuserad hur det där slutet ska se ut. Kanske vi därför förhindrar att ett annat lyckligt slut kan inträffa, nämligen det att du får det bra och blir lycklig utan honom. Jag vet att det är det sista du vill höra nu, är inte där själv än känslomässigt heller, men ja börjar långsamt förstå att jag för en kamp mot väderkvarnar när jag tror att han ska inse och lära av sina misstag.
Jag kan inte heller svara på hur lång tid det tar tills det känns bättre, det är nog väldigt olika varje gång. Du skriver att det ibland gått flera år utan kontakt er emellan - hur mådde du då och vad hände i ditt liv under dessa tider? Hur har du förändrats genom åren och vad tror du är viktigast för dig just nu, vad skulle få dig att må bättre?
Fortsätt gärna att skriva av dig här, ibland får man svar och ibland inte men det hjälper också att skriva ner tankarna och framför allt att läsa och grunna när andra skriver i sina trådar. Finns fullt av kloka och vänliga människor här som förstår precis alla skeva och orimliga tankar som virrar runt i skallen i alla skeden av beroendet. Du är långt ifrån ensam och det finns verkligen hopp att hämta här på forumet!
Allt gott och kram

WT!
Ingen inbillar sig att detta är lätt! Se bortom gårdagen. 9dagar är jäkligt mycket bättre än 0!
Känn efter, vad var det som triggade gårdagen och försök att undvika detta framöver.
Framför allt...känn ingen panik. Du fortsätter på den inslagna mindre berusande vägen! Din vilja kommer att betvinga suget!
Må bäst!

Hej! Vart hittar man info om föreläsningar osv? Är dessa gratis? Och i alla städer? Bor i Sveriges femte största stad.
Kanske jag kan googla förresten, men tänkte få lite tips :)

ha det gott.
Mvh

Gjorde det jag inte fick...
Drack igår, inga mängder men ändå, hade lovat mig själv och min sambo och ramlade ner igen.
Orkar inte detta, orkar inte ha detta suget hela jävla tiden.
Vet inte vart jag ska ta vägen, ville ju inte ens dricka igår, men lik förbannat så gjorde jag det, allt vett som bortblåst.
Hade varit helt vit i två veckor imorgon om jag inte fuckat upp.

Vet inte om sambon orkar med mig längre, det är iskallt mellan oss.
Vet ingenting längre, försökte så gott jag kunde att förklara problemet, att djävulen i huvudet tar över, att det sker utan att
det går att ingripa, detta jävliga sug heeeeela tiden. Tror dock inte att det går fram eller in hos någon som inte känt påd et viset
Det är som att försöka förklara hur en panikångestattack känns för någon som aldrig haft en.

Idag börjar jag om, jag måste verkligen, för våran skull.
Tillbaka på ruta ett.

Coolt! Försöker förtvivlat få en bild på näthinnan hur det ser ut när man plockar ner misteln med tårna, så där som en karatespark kanske?

Ska ju inte blanda mig i vad du ska göra på semestern, så jag är tacksam att du inte "lackade ur" för att jag kom med dyk tipset.

Två avslutande funderingar kring ämnet

1. Om du själv gör det, kan du nog se fram mot en kick, som är större än mycket annat! Att uppleva tyngdlöshet, och att ta sina första andetag under vatten, brukar vara starka upplevelser. Kan vara som ett lyckopiller, och för vissa är beroende framkallande, watch out!

2. Funderade på din vackre som inte klarar att hålla sig själv flytande... Jag tror faktiskt inte att det behöver var ett absolut hinder. Så länge han har ben att sparka med så ska det nog gå bra. Har han inga ben så kan han använda sig av en under-vattens-scooter. Det är faktiskt sant! Såg ett program för ett par år sedan som handlade om en kvinna som var förlamad efter en olycka. Ja du vet ett feelgoodprogram i stilen "Vägen tillbaka till livet" Helt otroligt vad som kan hända när, någon går utanför sin invanda komfortcirkel.

Annars kan du ju googla på "vuxenpuffar" och köra lite simskola om eftermiddagarna, sån´t kanske svetsar ihop ;-)

Känner så väl igen mig i hela din beskrivning, förutom cancersjukdomarna.
Mina sömnproblem startade efter vad läkarna kallade ett PSTD (post traumatiskt stressyndrom) kroppen gick då ständigt i beredskap inför nya katastrofer. Konstant ångest som senare kunde utvecklas till enstaka panikattacker. Dessutom mycket deprimerad.

Det fanns nog ingen sömnmedicin som doktorerna inte prövade på mig, och ingenting fungerade i längden. Därför började jag precis som du att självmedicinera med vin. Helt övertygad om att jag inte kunde sova utan.
Smugglade t.o.m. mig alkohol för eget bruk i resväskan vid mina besök hos barnen.(Senast i somras.)
Detta finns inte på kartan i samband med mina kommande besök över Jul och Nyår.

Tror, precis som du skriver, att det viktigaste är att komma till rätta med sömnproblematiken. Orsaken till dessa brukar alltid vara ångest. Kanske kan du få ett benzo-preparat utskrivet för en kortare tid. De är ju tyvärr beroendeframkallande, men det enda som hjälper på riktigt utan att man blir en zombie.

Önskar dig en riktigt fin dag!
Kram
Tanten

Helt och fullt tankarna du skriver ner. Och då är det ju bra för oss! Om det är vägen som ger oss nyktra dagar att bocka av. Och det spelar ju ingen roll egentligen hur man tänker. Du mår bra av att tänka som du gör, andra av att sitta i ett reellt forum och tala öppet om det. Erkänna i grupp att dom är maktlösa inför alkoholen etc. (Oj, nu uttalade jag mig om något som jag faktiskt inte har den blekaste erfarenhet av, sorry)Vad jag menar är att det säkert finns olika vägar att uppnå saligheten - och det är väl bra!

Ska bli intressant av att ta del av dina fortsatta erfarenheter här inne! Ha en fin dag, och mycket styrka!

//P

Hej! Det är helt lugnt att ställa frågan.Det är väl en av anledningarna till det här forumet. Har själv haft (och har)så många frågor, och man vet inte vart man ska vända sig för att få svar. Generellt hör jag väl till dom som inte anser att man ska leka "hobbydoktor" och ge andra råd. Men när jag läset vad som står "skrivet" från personer som man ska lita på (läs borde lita på) så har jag haft en tendens att ifrågasätta. Varför då? Jo, för att jag tror att det handlar om att försvara sig. Vem vill göra slut med en så "fin polare" som alkoholen? Nej, helst inte, och då hamnar man väl i försvar och förnekelse.

Jag hoppas du inte tar det jag skriver för sanning eftersom jag med realismens ögon förmodligen inte än har landat i mit rätt jag. I grunden tror jag - åtminstone för tillfället - att det hänger ihop ungefär så här:

Det handlar inte bara om hur mycket eller hur ofta du dricker. Naturligtvis kommer du fram till vägs ände snabbare med en snabb frekvens och stor kvantitet, men titta på mönstret hur du dricker, och av vilka anledningar. Att du nu hittat hit, även om du inte är säker på att du har problem, kan jag tycka låter klassiskt. En del kloka här säger så. Är du här har du hamnat rätt liksom...Och om det är så att problem inte ännu kommit att bli allvarliga, är det här en utmärkt plattform att lära sig mer, för att på det sättet undvika framtida problem. Finns så många kloka trådar här. Du behöver nog bara hitta den som passar till din "personlighet" för att få ett stort utbyte, och lära dig massor.

Ja drickat då, för mycket, för ofta, mer och mer av fel anledningar och för länge kan man kanske sammanfatta det. Hur normalveckan såg ut är svårt att säga eftersom det varierat mycket över tid. Det är också jobbigt att tänka på det! När det varit som värst har det tyvärr varit varje dag. Inte alltid jättemycket, men i vissa perioder har det motsvarat upp till 15 standardglas per dag. Det är mycket, så mycket är säkert. Rekommendation är att att en vuxen man inte ska dricka mer än 14 i veckan, och inte då allt vid samma tillfälle etc. etc. här kan du läsa på systembolagets hemsida. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag, enligt den riktlinjen, har satt i mig det som jag bör under min livstid (om jag blir lika gammal som sköldpaddan i hitta Nemo vill säga...) Så jag avråder dig bestämt att använda mina dryckesvanor som referensram för ditt eget drickande! Andra saker som tyder på att det kan var på väg åt fel håll är ju att läsa listor på vad som är indikationer på problematiskt drickande. Då menar jag inte MITT tidigare inlägg, utan dom mer officiella. Eller håll helt enkelt ett öga på andra saker som blir knas när du dricker....Och håll ett öga på röster som försvarar ditt agerande.....

Det jag lärt mig är att problematiken kring riskerna kring alkohol är ytterst individuella. Naturligtvis handlar det om tid och mängd, men även ärftliga faktorer spelar in. Kanske till och med jag skulle kunna ändra på mitt beteende, men det är inget jag tänker testa just nu i alla fall! Det finns ju 20 åringar som hade alkoholdebut vid 16 som redan är alkoholister. Och det finns 20 åringar som är på väg att bli det, dom fattar det bara inte än...

Är det svårt att hålla upp och händer det en massa läskiga saker? Är andra frågor som jag ställt mig. Även det är säkert individuellt, men om det hjälper någon kan jag berätta hur jag känner efter 18 dagarna med "avgiftning". Efter en lång period med att ha hämtat måndags, onsdags, och helgboxen:

- Ja det är jobbigt, men va trodde du pucko! (riktat till mig själv)
- Nä, det har inte hänt något läskigt som delirium eller så.
- en massa annat obehag? Ja, men det får jag acceptera
- Ågren, ja faktiskt även om jag är ganska stark i psyket (tror jag :-)
- Sorg? Japp! massor faktiskt. över vad jag ställt till med både för mig själv och mina kära. Det här är faktiskt nog den mest plågsamma biten.
- Rädsla? Japp, över om jag har tillfogat mig medicinska problem. Ska kolla det (sen som strutsen säger)
- Glädje? Ja det pendlar mellan det och den sorg jag tidigare beskrev...
- vilja? Ja det kan du skriva upp, jävlar anamma! I vilket fall just nu i skrivande sekund (pendlar ju som jag just skrev)

Ok, hoppas du hade någon nytta av detta, måste göra lite rätt för mig nu...

Lycka till på vägen!
Det gäller oss alla

Skrattade åt jämförelsen av salamin... En 3,5 m salami - låter inte så aptitligt...

Känner igen mig i din beskrivning att smygtänka :-) I mina smygtankar är det här början på mitt nyktra liv, där jag håller mig nykter och glad över jul, fester, semestrar både in- och utrikes, grillkvällar, restaurangbesök - ja, vid alla tillfällen, och känner mig stärkt av att vara just det.

Min man frågade mig lite i början av mitt uppehåll hur länge jag tänker, eller hur det ev. skulle bli när jag ska dricka något igen, och undrade lite hur planen var osv. Ganska naturliga frågor för den som står utanför. Jag svarade att jag vet inte, jag kan inte tänka framåt på det sättet, jag kan inte tänka att detta är en paus som ska ge mig tillåtelse att dricka igen, för då känns inte det här relevant, då blir det ju planerande igen - fast med ett längre tidsperspektiv.Jag kan heller inte säga att det är aldrig mer.
Det är ju det som är så skitjobbigt, att tänka på när nästa tillfälle ska ges, oavsett tidsrymd framåt. För mig själv tänkte jag redan från början att det måste handla om en lång tidsrymd. Jag tänker att det handlar om att vänja sig vid tanken, det som från början av processen verkade så skrämmande, känns allteftersom mer lockande. Och tanken på att jag till sommaren har x antal nyktra, alkoholfria månader i bagaget och känner mig tillfreds utan vinet till grillen är både en "smygtanke" för mig själv samtidigt som det är en målbildstanke.

Det här är dock ingenting jag vill gå ut med som ett löfte. En målbild är ju något positivt att se framför sig, som jag ser mig själv nykter och glad under familjens julsemester i "the big city", men jag har inte lovat något. Ett löfte till andra om att avstå, kan istället bli en boja som drar ner mig. En tyngd att bära när det känns jobbigt. Löftet kan bara bestå i att vara förnuftig, att göra så gott jag kan osv...