Senaste kommentarerna i forumet

Förlåt valeria, jag menade inte att göra dig ledsen. Jag uttryckte mig dumt och du missförstod mig. jag ville hjälpa dig när du hade det jobbigt, utifrån såg det ut som om det var det ständiga dealandet med a som satte käppar i hjulet för dig. Jag ville hjälp dig eftersom du hjälpt mig många gånger. Jag vet att du inte förnekar att du har a problem och vi väljer alla vilken väg vi tar för att komma tillrätta med detta. Jag hoppas du kan förstå och förlåta, jag menade inget illa, jag trodde att jag hjälpte fig, men inser att det blev fel. Förlåt, det var inte alls meningen att såra dig! Kram

Stor kram - du gör ett jättejobb!

Tack för en bra tråd. Bra hjälp för en som starta om på nytt, just det här om att efter varje misslyckat försök, så faller man snabbt tillbaka i samma vanor, och inte bara det.

min särbo/sambo/partner sedan tio år tillbaka sade vid ett tillfälle för några år sedan att det inte var så konstigt att jag hade alkoholproblem med tanke på hur min mamma är......Jag kunde ha strypt honom, tyckte att det var så j- a orättvist mot henne

heter det ...

heeeelenaaaa! "När jag ser dig känner jag längtaan när jag hör dig hettar min kind " Ha det underbart Helena, vi finns för dig! Till din fråga på min tråd-jag är på resande fot hos morsan och har inga antabus med mig

Haft tjejerna här ikväll och haft riktigt roligt. Efter mycket skratt och prat Gick vi ut och lyssnade på konserten. Sen gick vi in en kort sväng på en pub.
Hel nykter och det känns riktigt skönt. 3 av tjejerna drack vin och en tjej till var nykter.

På vägen hem gick jag förbi några pubar och det såg inte ett dugg lockande ut..
Helnöjd med mig själv :)

tack för ditt inlägg på min tråd, men jag är konfunderad över att du skriver att jag har alkoholproblem. Som om jag hade förnekat det??? Vill inte verka grinig, men hur menar du, "yckepiiii" ? Som min dotter sa när hon var liten

i morgon ska jag träffa mina riktiga älsklingar, en halvsjuk farbror som låtsas vara mycket sjukare än han är, en riktig dramaqueen, hans fru som är bitschsernas bitsch, något liknande finns inte på hela jordklotet, älskar henne ! , min far och hans "stencila" sambo..... Ja herre j-r......fortsättning följer

i min mammas hus och har lämnat ett glas på diskbänken, jag är inte såååååå j-- a dålig men det är klart jag orkar inte mer.... Ska träffa andra släktingar i morgon, sådana som jag VERKLiGEN gillar

Men åh vad rädd du måste blivit där ett tag. Det sker så jäkla snabbt de där olyckorna...
Möhippan kommer gå bra!!!

Ok de verkar stannat på 3 öl o 2,5 whisky. Lite mindre än vanligt, om ja inte dricker mer då, men de ska ja försöka o inte göra.

..händer det något oväntat så man tappar fotfästet ett tag och inser hur skört livet är. Min stora pojke studsade på studsmattan och studsade över hela säkerhetsnätet, gjorde någon slags volt och hamnade på axeln. Aaaj, han slår sig ofta men jag hörde direkt att detta var något mer än det vanliga. Ont i nacken och ville inte röra huvudet eller armen. Skönt att slippa fundera över om man kan köra bil en fredagskväll, vi åkte in allihop. Herregud vilken proffsig och bra vård vi har i Sverige. Vi var genom hela processen på mindre än en timme. Nacken var ok, men nyckelbenet var av. Det skulle läka av sig själv men han fick en stödgrej för armen som han själv tycker är jättecool. :-)

Skönt att det inte var något värre ...puh. Väl hemma. Vad var jag nu...just det baka fyra kladdkakor och laga en massa mat och skriva mystiska ledtrådar och packa bikini. Haha nu har nervositeten faktiskt släppt, det får bli som det blir huvudsaken är att alla är hela och friska.

skriv ut alldeles för lättvindigt idag. Han har fått det utskrivet av olika läkare i 8 år utan utvärdering. Och sist sa en läkare på vårdcentralen att det bara behövdes två veckors utfasning. Det är rent kriminellt. Återigen utan att ta någon anamnes. (Jag gör här en mental notering att skriva till hans läkare).
Idag var allt frid och fröjd. Jag hoppas så att det bara är en fas han går igenom. Obalans i självförtroendet. Fast han är så bra.
Frågade ibland om det inte är jobbigt att ha sprit/vin hemma. Han svarar som vanlig: om jag tar en endaste droppe kommer jag att dricka till jag dör. Jag är dödligt allergisk mot alkohol!
(Men varför ens ha skiten hemma?)

Behöver komma ut o andas o röra på mig varje dag. Men idag har jag bara varit med ett lass kartong o plast på återvinningen. Monterat en säng åt sonen, en sån där med utdraggbar gästsäng o lådor under. Herregud, tog ju flera timmar!!! Men han blev nöjd o det känns härligt! Imorgon ska dotterns monteras. Men nu vet jag iaf hur jag ska göra. Ska hinna en omgång väggar också. Så det går långsamt men säkert framåt!

Förstår din förtvivlan och oro....men han vet villa ömma punkter han ska trycka på.
Min kille sa likadant, varenda gång han drack när jag börja säga att jag vill inte träffas när du dricker, då börja det med att han skulle hänga sig....hade inget att leva för sa han.
Så har det låtit hela tiden.

Visst fan va jag orolig första gången, andra o tredje oxå....och e fortfarande, för nu har jag lämnat på riktigt.

MEN jag intalar mig att jag kan göra lika lite åt ett val att begå självmord som vad jag kunde påverka hans val av alkohol intag!!!

Så mycke lögner jag hört dom senaste tio månaderna, börjat ifrågasätta hur älskad jag egentligen var...., skulle han välja ta livet av sig är det hans val.
Precis som det är för dig, det är hans val och du kan inget göra.

Aeromagnus skrev till mig att inte svara i telefon, på sms, fb exc....råder dig det samma.

Han kan inte släppa dig o går du tillbaka så löser det inget.

Kram

skulle jag verkligen vilja säga de rätta orden... men de känns långt borta, svåra hitta. Du vet inom dig att du gjort vad du kunnat och förmått för att hitta en gemensam väg .... Du har verkligen satsat, kämpat, reflekterat, försökt. Du har gjort vad du kan och mer än någon kan begära... Men din vånda ifall han gör sig illa, tar sitt liv kan jag verkligen säga att jag förstår, från insidan. Med vårt förstånd vet vi ändå att ingen kan bära ansvaret för en annan vuxen människas liv. Så är det. Kanske du inte kan hålla den här oron ifrån dig, kanske du måste möta den, titta på den, prata lite med den kanske för att kunna lägga den åt sidan...
Jag vet inte vad som är rätt för dig, kände bara en så stark känsla att jag måste ge dig nån slags svar. Kvällskram till dej från mej / mt

Om man jämför dem med de ursprungliga, så märker man genast att de har skrivits om rejält och har en helt annan angreppspunkt. Ett AA som hade följt de där stegen kunde jag kanske ha gått med i.

Jag började med att komma till öppenvård, första gången jag kom dit va när jag tappade körkortet snuten körde bara upp mig, där satt jag i 2h och bara grät, gick på 3möten å typ de enda jag fick göra var att svara på hur mycket jag druckit och vad alkoholen förstör min kropp sen ville hon alltid att jag skulle fylla i ett papper om hur hon hade skött sitt jobb.

Efter 6månader sökte jag ny kontakt på öppenvård gick på 2möten, andra och sista gången hann jag inte ens in på samtals rummet och sätta mig i stolen förns hon frågade hur jag hade druckit denna vecka fast jag vart nykter ca 2v, så jag vände i dörrn och gick ut.

3dje gången jag sökte hjälp vart jag kvar i 1½år under den tiden skickade hon mig vidare till kbt som inte "orkade" med mig efter 1år som då i sin tur skickade mig vidare till psyk där fick jag träffa en jätte fin tjej men efter 3mötet med henne så berätta hon att hon inte kunde hjälpa mig för att jag hade inte varit nykter på ett halvår så hon kastade typ bara ut mig så då hade jag inget kvar.

otroligt mycket mer som hänt sedan med kommunen innan jag kom fram till behandlings hemmet, kastad fram å tillbaka vet inte hur många läkare jag haft. Som skulle hjälpa mig de jag fick utskrivet sist var antabus och de hade jag inga problem att dricka på, innan de var de lugnande å lite olika saker, allt för jag bara skulle gå hem å typ dö.

Varför jag är så låg just nu är för att min bästa vän här på hemmet beslutade för att åka hem, kommer inte så bra överens med dom andra i gruppen. Men jag ska försöka kämpa mig vidare. För mig handlar detta om att leva eller dö. Går jag ut igen så kan de va sista gången jag lever. Och det måste jag komma ihåg innan jag bestämmer mig för att öppna korken igen.

Ha de gött mina vänner å ta de lugnt i helgen =)

Här i morse utan förvarning som om jag inte sagt något om den nya.Kommer med visioner om en framtid och vill inte ta in vad som faktiskt händer i mitt liv.Jag skriver ett mail,han ringer hit och är i fyllan och är ledsen.Vill tala ut,har en vision osv.Sen kommer då förtäckta hot om att ta bort sig.Jag försöker ta till alla mina knep för att hålla detta ifrån mig,men det är jättesvårt just nu.Tänk om,han tar bort sig.Hur ska jag kunna leva med det?

De där gillar jag! Inspirerar till att formulera mina egna steg också.

äntligen !
Ni som har problem med ordet gud i AA's 12 steg..............här är stegen för ateister :-))
http://rehabreviews.com/rewriting-12-steps-atheists-review/

:)

Kramisar!

Jo man hittar kanske alltid ursäkter o i slutändan e de allt de e; ursäkter.

Det där med skuld är överhuvudtaget overrated. Men du har en situation i nuet och framtiden, som du behöver ta kontroll över. Tyvärr kan jag inte hjälpa med praktiska råd där.