Senaste kommentarerna i forumet

Kan ju tillägga att jag dricker för mycket när jag dricker, men att jag inte smådricker annars. Antingen-eller, liksom.

Nu har det gått ett år sen jag gjorde slut!

Jag bröt en dålig relation men har vunnit tillbaka mig själv och mitt eget liv.
Det har varit mycket sorg och ilska men allt blir bara ljusare en dag i taget.....

Stor Kram Alla !! <3

Jag känner igen mycket i det du berättar. Hela mitt liv var också kapat av rädsla och risk utifrån hon skulle dricka.

Lämnade hus och gemensamt liv. Sjukt jobbig period på ca ett halvår men nu ett år senare är jag mer lycklig och harmonisk än någonsin.
Har bott på tillfälliga ställen men allt har löst sig till det bättre.

Nu är jag otroligt glad över att ha fått tillbaka mitt eget liv igen.

Jag kontaktade Al-anon på min ort och har fått otroligt mycket stöd och hjälp i programmet där.

Kram

han släppte mig - igen. Att han slutade höra av sig berodde på att han samtidigt som han träffade mig, startat ett nytt förhållande (eller vad man nu kan kalla det) med en annan kvinna och inte velat/vågat berätta något. Istället för att prata med mig tog han henne med till en bar där vår firma hade afterwork (han visste att jag var där) och ställde sig och hånglade vid bardisken. Hur man kan tycka en sådan variant är enklare övergår mitt förstånd, men det är klart att prata slapp han ju. I min chock har jag inte ens kunnat skälla eller förebrå, gick bara hem helt tom. Kan bara inte förstå var viljan att såra mig så djupt kom ifrån. Han har alltid varit "snäll" förut, men detta tycker jag var illvilligt...
Jag känner mig så grymt sviken och förvirrad. Och det gör förbannat ont att bli bortvald igen, inte ens för flaskan...

Tack m-m och santorini för era tankar och kommentarer angående mitt ”snedsprång” i absolutismens namn. De är väl värda att fundera på och ta till sig. Självbedrägeri är ju inte precis någon större hjälp för oss som tycker att detta forum är en hjälp. Personligen är jag för gammal för självbedrägerier. Din, min och alla andras närvaro här är ju ett tecken på att självbedrägeriet är avslöjat för länge sedan.

I min värld, den arbetsrelaterade, finns det dock tillfällen där det inte finns något utrymme för den personliga integriteten utan man förväntas ta seden ditt man kommer. Alkoholen i sig är inte en hedersbetygelse utan att du deltar i en hedersbetygelse där alkohol ingår. Det är inte alltid som vår svenska övertygelse om individens självbestämmanderätt fungerar i andra kulturer. Men vi behöver inte argumentera om mina arbetsrelaterade krav och beslut utan det finns för varje individ här viktigare saker att argumentera om. Att det finns betydligt viktigare kollektiv händelser och situationer i världen att diskutera är ju uppenbart men först med en egen stark plattform är det möjligt att ta till sig andras lidande.

May the force be with you

Jag tror som ni att det är nyckeln. Att byta perspektiv, se nykterheten som en förmån, övertygelsen - precis det ni skriver m-m och Santorini, jag stjäl det rakt av ;-)

Idag är min känsla inför min valda väg enbart positiv. Jag står för min nykterhet rakryggad och stolt i alla lägen och sammanhang. Känner mig modern, cool och lite tjusig som inte dricker faktiskt, haha! Det enda jag sörjer är att här i Småstad är den festligaste alkoholfria drinken man kan få på lokal typ blandjuice med fruktsoda. Älskar att beställa spännande alkofria alternativ då jag är utanför Småstad. Sist en underbar giftgrön skapelse med ingefära och svartpeppar! Kul!

Däremot talar jag inte i varje läge om bakgrunden till mitt val, det tillhör något av det privata för mig, likväl som det finns mycket annat i mitt liv jag inte heller är särskilt öppen med till kreti och pleti. Jag är inte så generöst lagd på så vis. Men det hör till min personlighet snarare än pga skam.

Jag uppskattar ditt ärliga inlägg och har inga synpunkter på ditt handlande. Men jag vill kommentera samma sak som m-m tar upp. Jag reagerade precis likadant, det KAN bara inte finnas tillfällen då man är TVUNGEN att dricka alkohol. No way. För jag kommer inte att dricka alkohol av "tvång" någonsin. Nattvarden, hmm, om jag tog den, vilket jag inte gör, så skulle jag bara knipa fast och låtsas ta en klunk. Vad kan det annars finnas för tillfällen? Att skåla i champagne? Jag hamnade i ett sånt tillfälle nyligen, champagne hälldes upp. Då sa jag bara att jag dricker inte alkohol alls och såg till att jag fick bubbelvatten som också fanns. Man kan skåla i annat. Men det här är en fråga om hur redo man själv är. Kanske också i vilken ålder man är och vad man rör sej i för sammanhang. Det är lätt att stå för sin nykterhet när den kommer av inre övertygelse. Svårare om man ännu kämpar och tycker lite synd om sej själv för att man måste avstå. Observera nu att detta är personliga reflektioner och inte riktat mot dej fast jag svarar på ditt inlägg.

Jag är dock liite inne på samma som m-m skriver, att man ska vara uppmärksam på sina tankar så det inte blir en form av självbedrägeri. Jag hade själv funderingar förra hösten, med fem månaders nykterhet i ryggen, att jag skulle kunna ta lite Fernet Branca i förebyggande syfte mot maagbesvär då jag skulle resa till Egypten. Det smakar ju för jävligt och jag skulle ta det som medicin, det skulle inte trigga nåt. Jag ställde frågan här på forum och fick ett mycket tydligt svar av nån, minns tyvärr inte av vem. Svaret var att detta var ett sätt att lura mej själv för att få dricka och att det fanns annat att ta istället. Jag kände mej lite stött först, så hade jag inte alls tänkt, men vid närmare eftertanke insåg jag att det fanns en poäng där. Jag lydde rådet att avstå, köpte probiotika istället och fick ingen magsjuka. Riskerade heller inte min nykterhet.

Jag önskar dej också lycka till och hoppas att detta tillfälle inte triggar igång begäret.

antagligen för att jag tycker likadant:) Jag tror att det klickade för mej när jag inte längre såg nykterheten som en uppoffring utan snarare en förmån. Vid tidigare försök har jag funderat mycket på olika bortförklaringar varför jag inte dricker. Jag har undvikit fester för att det varit tråkigt att inte få dricka. Jag MÅSTE sluta dricka pga att jag drack för mycket med det var lite synd om mej för det.

Denna sista gång nådde jag visserligen botten och var faktiskt tvungen att sluta. Konsekvenserna blev för stora om jag skulle ha fortsatt. Men samtidigt var jag så trött på att alkoholen mer eller mindre styrde mitt liv så det var skönt att slippa. Det blev på nåt sätt ändå mitt eget val.

Det som jag tror är väldigt viktigt att jobba för är att sluta tycka synd om sej själv för att man inte kan dricka. Att se fördelarna istället, att man inte behöver alkoholen i sitt liv. I början måste man jobba med sej själv, ställa om hjärnan. För mej har det gått väldigt bra nu. Jag ser faktiskt bara fördelar med mitt nyktra liv. En simpel sak är att det går utmärkt att hålla vikten. Det är mycket kalorier i alkohol och levern bränner alltid alkoholen först. Om man dricker flera dar i veckan hinner levern inte med att bränna annat än alkoholen. En annan himla enkel sak är att det blir mycket pengar över till annat. Det fanns alltid pengar till vin, det hade jag råd med. Visst, men nu kan jag unna mej annat, trevligare saker.

Så jag tycker ju man skulle fokusera på allt det positiva med nykterheten istället för att kämpa för att försöka lära sej dricka "lagom" om man druckit sej till missbruk. Poängtera hur bra det går att leva utan alkohol. Som flera skrivit här så får man en massa tid över. I början hade jag svårt att använda den men man lär sej att fylla kvällarna med annat än att dricka vin och somna i soffan.

Byta perspektiv, det är en väldigt bra mening. Jag tror man förstör för sej själv om man har som mål att dricka mindre istället för att lära sej leva det rika liv som nykterheten gör. Det blir som sagts tidigare som en religion. Man blir som frälst. Och jag har inte hört om några biverkningar om man blir hög på nykterheten.

En annan sak man måste klara är att leva sitt nyktra liv men samtidigt låta andra göra sina val. Bara för att jag inte dricker kan inte jag begära att andra ska vara nyktra. Man måste lära sej leva i ett samhälle där folk dricker. När man accepterat sitt val och inte tycker synd om sej själv längre är det inget problem.

Ja det var lite reflektioner. Det känns bra att fundera över dessa saker ibland trots att jag känner mej trygg i nykterheten nu. Man får ändå inte glömma var man kommer ifrån och just såna här rapporter kan trigga igång tankar om att man kanske kan dricka ändå. Det är det som är faran med såna här rapporter för den som inte har fullt accepterat ett nyktert liv.

Önskar att jag också hade förmåga att kunna uttrycka mig i text på ett sammanhängande sätt, för jag tror stenhårt på att det hjälper att "skriva av sig".Men det känns som om mina tankar bara fladdrar hit & dit.
En tanke eller en formulering ploppar upp i huvudet och försvinner lika fort. Jag antar att också det kan vara verkningar av att ha dränkt de små grå alltför ofta och länge.
Det är väl också det som har varit min mening med att dricka, att få känna det där första välbefinnandet komma krypande i kroppen och samtidigt känna hur problemen man upplevt bara krymper till skitsaker.
Att Egot också får en skjuts uppåt och man får en "aning" högre uppfattning om sig själv i ruset är nog också något som har triggat. Tråkigt att man inte insett hur patetisk man blir egentligen.

Jag känner också en kille som alltid var "jätterolig" på alla fester och höll igång alla i timtal, fullt ös och han verkade outslitlig.
Själv blir jag på sin höjd gladare och mer talför, och när det gått överstyr tyst och riktigt grinig.
Men min bekant är efter många års konsumtion inte längre festens medelpunkt vad gäller rolighet. Konsumtionen har satt sina spår och numera spårar det ur ganska tidigt och blir till något som folk tittar snett på och talar om veckan efter.
Energislukarna får massor av föda av sådant, de pratar och skvallrar och vältrar sig som grisar i andras problem, vedervärdigt!

Angående mitt regelbundna umgänge med energislukare så förstår jag inte varför i hela h_lvete jag accepterat att lyssna på andras enorma problem för att i nästa stund inte bli lyssnad på när jag försöker få ett råd om något eget trubbel? Har faktiskt fått kommentaren -Det är väl ditt eget fel! Varvid personen fortsätter att älta på om sitt som om jag inte hade sagt något alls?

Har också på senare tid "huggit tillbaka" ganska rejält när någon som brukar kritisera sätter igång.
Det har då och då faktiskt blivit otrevlig stämning med ännu mera försök att förminska, det känns som att man tycker att jag inte har "rätten" att säga ifrån!
Antagligen för att jag alltid varit tyst och bara tagit emot skiten som man lastar av? Men det är slut på det nu, jag har fått nog och det får man vänja sig vid eller sluta umgås.

Men, det ljusnar i alla fall sakta, sakta:

- Jag har en MYCKET gladare fru.
- Har så smått tagit upp en hobby som jag älskar och som har fått stryka på foten när "annat" varit första prioritet.
- Jag blir lika överraskad varje gång när jag kommer på att jag faktiskt KAN köra bil på förmiddagen! Sjukt va?
- Jag är otroligt trött, men på ett bra sätt som jag omfamnar med glädje. Antar att det beror på att den stackars kroppen passar på att reparera sig.
- Jag blir glad istället för irriterad när jag får besök. Förut var det ett jobbigt hinder, för då kunde jag ju inte dricka, det försenade mitt tänkta inträde i dimman.
- Gick ut i morse och fastnade på gräsmattan, andades in den klara luften, tittade på den blå himlen, kände den svaga vinden och slog ner blicken och bara tog in hur gräset sakta rörde sig. Låter helflummigt, jag vet, men det var så jag kände och det kändes så otroligt bra den korta minuten!

Det blev mycket ostrukturerat svammel detta, men det känns skönt att få ur sig.
Fortsätter att läsa denna tråd i kväll från sidan 56, nästan som när man hittar en bra bok, man vill inte att den ska ta slut. :)

Buzzz

vartenda ord. Härlig läsning. Dricker just nu vårt senaste favoritté Clippers Cloud Nine, så smakrikt, spännande och gott. Och snyggt förpackat:)
Kram / mt

Hörde jag (eller kanske läste) tidigare i veckan är det enda som är fullständigt jämlikt fördelat. Alla har vi 24 timmar per dygn, och hur vi använder dem är helt upp till en själv. Jag håller med dig om att det känns som att man fått dubbelt av den när man inte dricker alkohol. När inte hela förmiddagarna ska gå till återhämtning och sova igen det som inte sovs under natten, och kvällarna går till att dricka och fylla på vinglaset. Det är också så skönt att kunna göra sakerna som ska göras vilken tid som helst.

Har skrivit det tidigare, men det är inspirerande att läsa om att livet fungerar minst lika bra utan alkohol, det hjälper mig att byta perspektiv, se saker med nya glasögon. Jag håller med om att det inte behöver finnas lägen där man inte kan avstå från alkohol, vare sig man befinner sig i slott eller koja. Det som krävs tror jag är att man själv är övertygad om fördelen med att avstå, så det inte låter som att man har gjort en uppoffring som tyvärr måste köra eller äter medicin eller liknande. Det är nog i de lägena det är lätt att falla till föga och ta ett glas, att "unna sig" det (när det i själva verket är så destruktivt). Ja, det var mina tankar, vet inte hur vettigt det låter, men jag känner att jag kommer mer och mer till insikt om mitt (nyktra) liv.

Ha en bra söndagskväll!
/m

En helg som snart är till ända. Lite jobb, en hel del hemma-fix, en fika på stan med dottern och hennes kompisar, lyssnat ikapp ett par radioprogram jag missat i veckan, läst en bra bok. Förundras och njuter än en gång över hur mycket tiden räcker till då alkoholen inte längre tar upp plats i våra liv. Allt får liksom plats. Jag kommer ihåg hur jag inte förstod hur andra hann med allt. Jag fattade helt enkelt inte, fick inte ihop matematiken. Själv hade jag alltid uppskjutna projekt. Mycket lite av det vi behövde fixa med huset eller trädgården blev avslutat. Jag var ständigt jagad, och släckte bränder här och där. Söndagar och måndagar var en ren skräck som bara måste överlevas, bara så.

Jag är så tacksam. I första hand över min egen nykterhet, och i andra hand över mannens. Tänker på det kloka som sas i Mulletants tråd, ang den debatt rörande missbrukares möjlighet att "återanpassas" till "normal-konsumtion". Att det är betydligt mer krävande och jobbigt att lära sig dricka med måtta, än att lära sig leva helt utan. Så tror jag definitivt. Jag hade inte orkat hålla på och mecka på det viset. Och varför eg, då jag bara ville bli lite full? Det var ju själva poängen med mitt drickande. Aldrig för att det var en social markör, eller att jag någonsin befunnit mig i ett sammanhang där det av konventionerna krävts att jag dricker vin till maten (fast jag har självklart använt mig av den ursäkten). Och jo, då har jag visst befunnit mig i både "slott och koja" i mina dagar! Trams, skulle jag vilja påstå! Jag kan också med säkerhet säga att min dotter inte mått så bra och varit så trygg i sin vetskap om mitt välmående som hon är idag, om mamma lovat dricka bara "lagom" och så mycket som det "sociala livet kräver" och utan att ta "medicinska risker" fortsättningsvis. Hepp! Ego och fegt, vilket är två av en aktiv drinkares främsta drag dessutom...
Nu blir jag avbruten, vi hörs o kram

Hej Tusculanum! Läst och funderat på ditt inlägg. Beslutet om att bryta alkoholuppehållet är ditt, och jag lägger ingen som helst värdering i det, vi fattar våra egna beslut i våra egna liv och gör förhoppningsvis det som vi tror är klokast för oss. Det jag reagerar på är att du skriver att det finns tillfällen (kulturer och sammanhang) då det är omöjligt att avstå från alkohol, och att du drack för att situationen krävde det och inte pga sug. Min känsla är att detta är en form av självbedrägeri. Jag tror faktiskt att man kan avstå alkohol i alla situationer, utan att det behöver framstå som konstigt. Inte minst efter att läst de som numera är alkoholfrias inlägg här på forumet. Jag tror att det är få som inte respekterar eller förstår att man avstår av olika skäl (hälsa, principbeslut mm). Jag tror att du bör vara uppmärksam på ditt eget resonemang för att inte trilla tillbaka i vardagsdrickande - när är de här omöjliga tillfällena, hur hanterar du om du känner ett behov, sug, vid ett sådant här tillfälle? Som sagt jag lägger inga värderingar i huruvida man vill vara helt alkoholfri eller en måttlig drickare, men jag tror att man tjänar på att vara ärlig inför sig själv.

Tänker också på det du skriver om att förutse när någon faller tillbaka, ibland tycker jag också att det kan vara tydligt. För min egen del tänker jag att jag vill pränta ner både positiva och negativa känslor, för att bl.a. kunna se om och när tvivlet kommer på hur tankarna gått innan. Skulle jag falla tillbaka vill jag kunna gå tillbaka för att se om jag kan utläsa något av vad jag tänkt och skrivit. Ser forumskrivandet som en form av försäkring, eller sparande inför ev svårigheter i framtiden.

Önskar dig lycka till med ditt projekt och kul att det går framåt med motionerandet. Själv ska jag iväg till Friskis o Svettis om en stund :-)

/m

Och när du fixat det idag med en positiv eftersmak är det enklare nästa gång!
/m

...för de tröstande orden att alltid finns vägar ut...

ja, situationen är ju nästan ännu värre när jag säger att jag är delägare i bolaget,
så kör min man det i botten då åker jag ju också med i det...

Ska försöka få kontakt med någon beroendecentral till veckan för att hjälp,
får nu har detta gått för långt!

/C

Kan bara instämma i Viktorias och Konstnärens svar.
Och önska, hoppas att din helg ska bli bra.
Jag håller också tummarna.
Kram
Tanten

..och tack för att du skriver så uppmuntrande ord i min egna lilla tråd..

Fick en minnesflash i dina rader om hur det var för ca 20 år sedan,
då mina dåvarande arbetskamrater alltid såg till att jag hade något att dricka då vi hade någon sammankomst på jobbet eller ute för all del...
För om jag drack, då hände det alltid någonting, jag var den omaskerade pajasen som alltid drog till mig uppmärksamheten när jag var full.
Och som sedan fick sitta med hundhuvudet på måndagen på jobbet och fick höra vad jag hade gjort på fyllan.
Folk uppskattade mig för helt fel saker, de skrattade åt mig och jag skapade ett välmående åt andra...på min bekostnad..
När det sedan vände så kände jag en avsaknad, av uppskattning, men så här i efterhand av helt fel orsaker, jag dränerade inte mitt liv längre.
Svåra känslor att brottas med vill jag lova.

Jag brukar ofta tänka att man dricker av någon sorts anledning, medveten eller omedveten, eller någon sorts bekräftelse.
Inte förrän man upptäcker vad MIN orsak är till drickandet så kan man gå till botten med sina problem, eller så går problemet till botten med dig!
Att nysta i sina känslor och upplevelser, sakligt och grundligt undersöka och på ett obehagligt sätt spionera på sig själv, som om du hade satt en extern psykolog som inte vet någonting om dig att utifrån analysera hur du bete'r dig, och dagen efter komma med ett utlåtande.
Så här gjorde du när du utsattes för det här, kanske på grund av det här..

Det svåra är att inte bli FÖR FULL, utan att man fortfarande KAN analysera sig själv, hur reagerar jag nu, varje minut, och minnas det..
Man kan tänka, att nästa gång så ska jag inte göra som jag brukar, utan på ett motsatt sätt eller på ett sätt som är ovanligt för mig.

Kan ta upp ett exempel, jag som alltid har varit så konfrontationsrädd höll alltid med t.ex min svåger som nästan alltid kritiserade mitt sätt att vara när vi var fulla tillsammans, han kunde tycka att jag var snål i vissa hänseenden osv..(mitt val av byggmaterial bl.a).
Vid nästa tillfälle gick jag till motattack (hade bara suttit och väntat på det..), och i bastun tände jag på alla fjorton cylindrar,
vem säger att du har rätt?, bara för att du köper det dyraste hela tiden så betyder inte det att det är det bästa, vem ger dig rätten att kritisera mig, med vilken grund har du för dina påstående osv osv..
Det blev alldeles tyst i bastun, man kunde höra det stilla väsandet ifrån kokande vattenfållan i aggregatet, han satt tyst och tittade med tom blick in i aggregatet, jag satt högröd och kokande och beredd som en kobra att hugga på nästa yttrande...

Den minuten av pinsam tystnad har aldrig hänt därefter, och han har aldrig mer sedan dess tagit upp den frågan, jag fräste ifrån bestämt,
och jag fick en erfoglig respekt, mitt sätt att inte låta mig kränkas utan anledning, bara för att min svåger blir dum och tvär när han blir på fyllan, han har i mångt och mycket förändrat sitt fyll-förhållande efter detta mot mig, allra helst efter det att jag blev nykterist,
han vet att jag har alla sinnen i bruk och att jag på så sätt har ett övertag i diskussionen.

Igår (lördags) var vi ute två familjer med alla våra barn och deras respektive, vi var på en föreställning med efterföljande restaurangbesök och avslutningsvis en pubrunda, jag mådde bra när jag kunde ta en alkoholfri mohijito innan maten (otroligt fräsch och läskande), kallt och vasst bubblande vatten till maten med en limeskiva i glaset kände jag mig långt ifrån off mot de andra i sällskapet.
Puben var en irländsk sådan med ett enormt urval av olika sorter, tillika de alkoholfria alternativen, tack för det!
Jag och den numera 16-åriga grabben smakade oss igenom de olika alternativen, han tyckte nog att cidern var lite sträv i tonen,
ungdomar som är vana med dundersöta läsksorter i vanliga fall..

Kunde inte låta bli att med en undersökande blick skanna av borden runtomkring oss, där vackra och uppklädda unga damer långsamt förändrades till sluddrande och slitna våp med en glansig blick och mascaran rinnandes nedför deras kinder plötsligt bli sentimentala över någonting och grina öppet i någon diskussion med en ny bekantskap vid bordet, försöka rätta till frisyren som hänger därför att hårklämmorna har trillat ner på bordet.
Man blir förvånad över vad alkoholen förändrar någonting så vackert på enbart några timmar, och man undrar vilken fasad som är den rätta,
den korrekta uppmålade och tillrättalagda stilen, eller den trasiga själen som sitter och gråter med darrande händer vid ölglaset?
Troligen ligger sanningen någonstans där mittemellan, och jag undrar om deras nya bekantskap är nyfiken att ta reda på vilken av dess ytterligheter de närmast i verkligheten ligger.

Jag är på så sätt lyckligt lottad som inte känner någon press att behöva trösta dessa, inte heller ett behov att behöva sitta kvar i lokalen tills de stänger, och på vingliga ben uppsöka en ny lokal som har öppet någon timme längre för att öka på mitt egna fördärv.
Utan kan med stadig gång ta mig till parkeringshuset, lösa ut bilen och på 20 minuter ta hem hela familjen i tryggt förvar, utan att sitta på nedspydda nattbussar under en lång natts färd, till priset som är långt under lokatrafikens taxa eller en tiondel av två taxibilar..
Vi kan lägga oss kvart i två på natten, och det känns helt okey, inte för sent, inte för tidigt..

Har jag gjort fel?, vi står vid varje tillfälle inför olika livsval, och jag tänker...

"Varje gång jag väljer det nyktra alternativet, så står jag på en vinnares sida, gång efter gång.."

Jag borde uppskatta den mycket mer, men den har blivit en självklarhet idag, det finns inga andra vettiga alternativ, inte för mig i alla fall.

Varje gång jag går och lägger mig nykter, är som en vinst för hela det fortsatta livet, att man inte vaknar upp och direkt ångrar en ny dag.

/Berra

Efter ett lunchmöte nere vid hamnen.
Känner mig glad och nöjd då jag drack vatten till maten.
Fast visst dök suget upp när jag såg andras vinglas.
Efter maten beställde jag endast ett glas iskaffe.
Och inte blev lunchträffen mindre trevlig för att jag lät bli alkoholen.
Och desto bättre mår jag nu.
Inget sug som triggats igång av lite alkohol.

Önskar er en fortsatt fin söndag!
Kram
Tanten

Dagens föresats

1. Äta frukost (och duka till resten av familjen)
2. Spola grinigheten om det inte är livsviktiga saker att ta upp
3. byta däck på alla bilar

Jodå fungerar faktiskt hyfsat. Skönt att köra förbi macken på morgonen och kolla trycket, batterier etc. utan att först sitta och göra den hopplösa räkningen om hur många enheter det blev igår?, när började jag?, hur många burkar?, vad väger boxen?, varför mätte jag inte och loggade allt i promilleräknaren? Men mitt i allt dyker den läskiga frågan upp om kroppen fortfarande klarar av att bryta ned det som en frisk kropp kan? Vet inte hur ofta jag gjort det, och förmodligen hör jag till dom som ibland räknat fel. Balanserat på gränsen till rattfyllan.

Det är ju faktiskt nästan som en karaktär i ett svenskt humorprogram som en lördag sitter och tänker:

Hmmm... imorgon måste jag åka klockan 11.00 för att hinna till söndagslunchen klockan 12.00, klockan är ju bara fyra, jag hinner nog minst en halv box eller så, Resten tar jag sedan när jag kommer hem. jippie!!

Att i grund vara en person som har en ganska god moral, och att ändå komma dit då man tänjer på självklara gränser. Nej du alkoholens Ove Sundberg, dig ska jag nog försöka bli kvitt!

Nu en runda däck till i solen, ha det bra därute!

Tycker det är bra att du höll uppe en vecka. Slå inte på dig själv.
Visst är alkoholen ett gift farligt som faan.
Tänkte som du i början att ska jag vara den där tråkige i sociala
sammanhang där alkoholen har blivit ett måste. Men jag har jobbat på det
och nu är det mer sällan jag tänkerså. Då får jag väl vara en tråkig
nykterist i andras ögon huvudsaken är att jag själv mår bra av avstå.
Tro mig sista återfallet jag tog den 10 september var ingen lek.
Tror jag var nere i botten, värre kan det inte bli.
Stå på dig
Kram
Konstnären

Jag fattar om han blir ledsen, din man, känner sig bortvald. Själv kände jag mig bortvald varje gång mina alkisar valde att dricka.

Jag har använt olika strategier med olika alkisar, beroende på vilken typ av relation vi haft och egentligen i vilken grad jag blivit påverkad av deras drickande. För pojkvän och pappa gäller det att jag inte vill ha någon relation alls till dem om de väljer att dricka. Inte ens sedan sambon blev särbo skulle det funka om han bara valde att dricka då han var hemma hos sig eftersom jag ändå blev drabbad och fick "städa upp" efter honom.

Däremot har jag en vän som är alkis men där har jag sagt till honom att han alltid är välkommen till mig bara han är nykter/inte bakis. Jag är inte medberoende till min vän. Han har aldrig varit elak mot mig eller satt mig i knipa p.g.a. alkoholen. Jag vill bara inte träffa honom då han är full då jag inte får ut något av de mötena och som jag ser det så är han inte riktigt min vän då utan en alkoholsnedvriden karikatyr av min vän. Kanske är det där du är med din man även om du inte har riktigt samma anledningar? Att du kan förklara att du gärna träffar honom men utan alkohol, att det kostar för mycket för dig. Då har han ju faktiskt ett val, skippa alkoholen om han vill träffa dig, utan att du för den skull påtvingar honom något beslut om att vara helnykter. Gör du tydligt att det är p.g.a. alkoholen så är det ju inte han som blir bortvald, bara du som väljer bort alkoholen i ditt liv. Det är ju snarare han som väljer bort dig om han måste dricka då ni ses.

Kram

är en blogg jag följer http://www.nt.se/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=8018727&entry=9065750

Stil!

Och för att ta det lite lugnt och varsamt, efter att i ett par timmar legat och läst bakåt i min tråd och på så sätt och kanske börja, ÄNTLIGEN, förstå vad många menar när de i bästa välvilja skriver till mig.
Detta är en av anledningarna till att försöka hålla sig i sin egen tråd.
Jag for ju runt hos allt och alla och missförstånden haglade.......

Dagen första råd till mig själv är, ta det lugnt.
Ha tid för eftertanke, låt besluten ta sin tid.

Det gladde mig mycket när jag istället för att stressa upp ur sängen och skjutsa frun till jobbet istället sade:
-Ta du bilen, jag tar en skön promenad med barnen istället.
Så somnade jag om.

Skall iväg på konfermation senare idag.
Och idag dricker vi inte!

måste jag väl gå nu då? frågar du.

Ja, det "måste" du - annars flyttar du bara gränsen för vad som är möjligt. Både i hans ögon och vad värre är, för dig själv.

Välkommen hit till forum! Du är på rätt plats och även om gratulationer känns helt fel så gratulerar jag till din insikt om medberoende.
Så är det tyvärr. Läs i olika trådar här så kommer du att känna igen dig. Skriv gärna om hur du har det - det hjälper mer än man kan tro.
// mt

för ditt inlägg! Vi dricker vin, samma sort, på samma sätt och av samma anledning.

Angående Per Holknekt och alla de som här berättat (vittnat!) om hur lätt det är att återfalla ifrågasätter jag värdet av den färska studie på Riddargatan 1 där man kommer fram till att "hela 65 procent med ett beroende har uppfyllt sina mål att minska drickandet eller sluta helt inom sex månader." http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-kring-alkoholism_8728506.svd?…

Jag tror att många av oss med personlig erfarenhet av missbruk anser att sex månader är en mycket kort tid för utvärdering av resultatet.

Jag avslutar med att instämma med santorini och kopierar hennes avslutande rader, helt enkelt för att de är så bra:

Jag skulle önska att det istället för att försöka lära folk med problem att dricka måttligt kunde man ha en kampanj där man framhäver vilket bra och rikt liv det går att ha utan alkohol. Att avsaknaden av alkohol inte ger försämrad livskvalitet utan naturligtvis tvärtom. Den där vinsten man skulle få av ett glas vin den får man nog dubbelt igen om man avstår.

// mt